söndag 1 december 2013

"Var och en vare underdånig överheten, som har högsta väldet, ty ingen överhet är utan av Gud." (Rom. 13:1)

Var och en, som vill akta Guds ord, skall veta, att han är skyldig sin överhet allt, vad som hör till underdånighet, vördnad, lydnad och trohet. Och detta skrev aposteln till de kristna i Rom, vilka således stodo under en hednisk överhet. Hade de icke erhållit eller aktat denna apostoliska lärdom, utan följt sitt eget tycke, så hade de väl svårligen kunnat tänka, att de borde för Herrens skull bevisa även tyrannen Nero undersåtlig vördnad och lydnad, utan hellre, när lägenhet därtill givits, ansett det ganska kristligt att hjälpa till med hans störtande från tronen. Vi veta, huru judarna ofta gjorde uppror, sedan de kommit under Roms välde. Därför har aposteln ansett nödigt använda så många och tydliga ord i detta ämne.

Men borde nu de kristna i Rom vara sin hedniska överhet underdåniga, huru starkt fördömes då icke här den frihetsanda, som även inom kristenheten i våra dagar höjer sin fräcka röst emot överheten och emot all underdånighet. Detta skola de kristna betänka och icke låta sig förvillas av de ogudaktigas råd.

Apostlarna hava mer än en gång förmanat även härom. "Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, evad det är konungen, såsom den överste, eller befallningsmännerna, såsom de där äro sända av honom, de onda till straff och de goda till pris; ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen igenstoppa munnen av de galna och oförståndiga människor". "Förmana dem, att de äro förstarna och överheten underdåniga och lydiga" etc. Vår plikt mot överheten är således bestämt uttalad och nog begriplig.

Men mer besynnerligt förekommer det oss, vad aposteln nu vidare tillägger: Ty ingen överhet är, utan av Gud. Detta är nu huvudskälet, varföre vi skola vara överheten underdåniga. Men huru skola vi det förstå, att all överhet är av Gud, då den ju ofta är ond och okristlig?

Detta är icke rätt uppfattat och uttytt, om vi säga, att Gud måste tillstädja allt, vad som sker, att således även en gudlös överhet endast genom Guds tillstädjelse får innehava sin höga plats. Nej, vad Gud endast tillstädjer, kan aldrig sägas vara av Gud. Dessutom tillägger aposteln genast, att "den överhet som är, hon är skickad (förordnad) av Gud".

Det är icke heller rätt förklarat, om man säger, att själva ämbetet är av Gud inrättat, om ock de personer, som innehava ämbetet, äro däri emot Guds vilja. Nej, aposteln säger uttryckligt, att "den överhet som är, hon är skickad av Gud" — således även de regerande personerna, och icke blott själva ämbetet.

Att själva ämbetet är av Gud instiftat, är ock en tänkvärd sanning. Det grundades redan i fadersväldet och i fjärde budet av Guds lag och har sedan med många Herrens ord blivit stadfästat. Således, visst är själva ämbetet av Gud och är en dyrbar gåva; men här säges dock något ännu mer, nämligen att också "den överhet som är, hon är skickad av Gud".

Huru skola vi då förstå detta, när överheten ofta är ond och gudlös, och när Herren alltid hatar det onda? Detta måste förstås endast så, som alla Guds domar i världen, nämligen att evad Han tillskickar oss något i sig självt gott eller något i sig självt ont, så är dock hans skickelse god, vis och rättfärdig.

Här måste vi åter lära att tro på en enda allsmäktig Gud och regerande styresman över världen. Herren Kristus sade uttryckligt till romerska kejsarens ombud i judiska landet: "Du hade ingen makt över mig, vore hon dig icke given ovanefter." Och om det lidande, Pilatus då ådömde Honom, sade Han: "Skall jag icke dricka den kalk, som min Fader har givit mig". Det var "ovanefter", det var av Kristi Fader, som Pilatus hade sin makt att döma den oskyldige till döden.

Hava vi nu en god och kristlig överhet, så är detta en synnerlig Guds nåd över landet; men hava vi en ond och gudlös, så är detta ett straff och en tuktan av samme helige Gud. Vi böra då uti den skickelsen blott se på Gud och vörda hans domar över oss. Och då hans straffdomar äro lika heliga som hans nådebevisningar, böra vi för hans skull även vörda och lyda den överhet, som Han då tillskickat oss — såsom vi en annan tid, när vi hava en god överhet, böra åter däruti se endast Gud och för hans skull vara denna goda överhet lydiga.

Må överhetspersonerna vara goda eller onda, så säger dock aposteln här (Rom. 13) tre gånger, att de äro "Guds tjänare". Den värsta överhet, som ett land kan hava, är således av Gud och är skickad att utföra hans heliga avsikter. Då Gud giver ett folk onda, gudlösa, tyranniska regenter, eller blott, såsom Esaias säger, "ynglingar till furstar och barnsliga att råda över dem", sker detta till ett straff och plågoris över ett ont och hårdnackat folk och till prövning för de trogna.

Om ock den väg eller de medel, genom vilka regenten kommit till sitt välde, icke varit de rättaste, har han dock icke utan av Gud kunnat erhålla den makt, han nu innehaver, och Gud skall använda honom, såsom redan är sagt, antingen till straff eller till välsignelse för folket. De som vilja först mönstra överhetspersonernas egenskaper och åtgärder, innan de skola erkänna sin underdånighetsplikt, de kullkasta hela den grundval, varpå den undersåtliga plikten vilar, nämligen den allsmäktige Gudens skickelse eller förordnande.

1 kommentar:

  1. Det vore roligt och viktigt med en diskussion kring det här ämnet, tror jag. Går Rosenius för långt, eller är han i full samklang med t.ex. Rom. 13?

    Kan vi aldrig råka så illa ut - eller se andra råka så illa ut - att vi inte längre bara bör underordna oss utan bör söka få föräldern, chefen eller regenten satt bak lås och bom? O ja, säger jag.

    Men hur ska vi då se på Paulus´ och Rosenius´ undervisning om den till synes oinskränkta lydnadsplikten? (Jfr även ordet "Man måste lyda Gud mer än människor"). Diskussion välkomnas!

    SvaraRadera