Här hava vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, vilket just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan, vad nåd vill säga.
Detta är ock mycket behövligt. Tusentals människor bekänna och sjunga i all sin tid, att det är blott av nåd genom Kristus, vi varda saliga, och ligga dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller varda värdiga Guds nåd.
Äro de då ännu i det mörkret, att de tycka sig hava något gott hos sig själva, så hoppas de ock allt gott av Gud — och säga dock: "Av hans nåd." Så sammanblanda de nåd och förtjänst.
Äro de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så hava de ock aldrig rätt frid i själen, utan gå alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, emedan de icke kunna finna sig vara och göra allt, vad Gud äskar; och dock bekänna de, att vi skola frälsas blott av nåd, icke av gärningarna. Så sammanblanda de nåd och förtjänst och besinna icke, huru dessa strida rakt emot varandra.
Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man icke heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följa endast på en full tröst och frid med Gud. Vi böra därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.
Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det icke av gärningar" — är det av nåd blott genom Kristus, vi äro för Gud rättfärdiga och täcka, så är det icke till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister icke det ringaste förminska Guds kärlek, så sannt det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det icke av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd icke nåd, annars vore nåden icke, vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävet. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, icke en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.
Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, vi av Gud upptagas och rättfärdigas, då är det nu icke nåd, då skall man icke mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning icke gärning, d. v. s. nåd och förtjänst äro så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi hos Gud upptagas, böra vi ock erkänna förtjänstens värde och icke förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.
Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det icke förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller ock är det förtjänst, och då är det icke nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den icke är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.
Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen härom beslutit och i sitt ord uppenbarat? Är det blott av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och uti denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.
Ja, vad säger Herren Gud härom med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låtom oss betrakta detta.
Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger visst i den stora gärningen, att Han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bliva ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud därom förkunnat, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.
Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att Han ville utgiva sin egen Son till vår Frälsare; då Han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi sågo Honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som voro under lagen"; och vi hörde Honom förklara, det Han var "kommen att giva sitt liv till en återlösning", och vi sågo Honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att Han ville frälsa människan av idel nåd.
När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en uträkna, om Han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.
Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.
Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar