Låtom oss väl betänka dessa Johannes ord, att "såsom Han (Kristus) var, så äro ock vi i denna värld". Huru fördold var icke Han i denna världen? — Faderns enfödde, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte, Gud av Gud - huru hemligt kröp Han icke in under vår skepnad! Huru djupt fördold var icke hans herrlighet under "syndigt kötts liknelse"!
Sant var det, visst skulle tron hava tillräcklig grund för sin trygghet; visst sjöngo änglar i skyn på hans födelses morgon; visst gjorde Han gärningar, som ingen annan än Gud kunde göra; visst fick Han av Gud Fader ära och pris genom en röst, som skedde till Honom, av den stora herrligheten: Denne är min älsklige Son! — Visst hade Han alla profetiornas kännetecken.
"Men", sade Han, "till en dom är jag kommen i denna värld, att de, som icke se, skola varda seende; och de, som se, skola varda blinda." På det att otrons stolta sinne, som ständigt vill se tecken, skulle straffas med blindhet, och att Han, efter Faderns vilja, skulle varda bröderna lik och bära deras bördor, var Han på jorden den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet, så att man bortgömde ansiktet för Honom.
Tänk, huru fördolt, huru orimligt för allt förnuft detta är: Guds Son, född i en stallkrubba bland kreaturen, uppfödd i en stad, som hade ett sådant rykte i landet, att en menlös Nathanael frågar: "Kan något gott komma av Nasaret?" Guds Son på jorden, fattigare än fåglarna under himmelen, ägande intet, som Han kunde luta sitt huvud till; föraktad, bespottad, förföljd, såsom den "hinden, som vart bittida jagad"; och slutligen bunden med rep, hudflängd, sargad, i ansiktet spottad och kindpustad av usla drängar; mellan rövare hängd på trä utom staden, under bödlars hånande trots: "Är du Guds Son, så hjälp dig själv." Och sist, ropande att Han var av Gud övergiven, dör och begraves Han!
Var syntes här något gudomligt majestät, någon Skaparens makt och herrlighet? Finns väl någonting på hela jorden mer orimligt, än att denne var Guds Son? Men Han uppstod dock på den tid, Han hade förutsagt; visar sig i fyrtio dagar och för femhundrade på en gång och uppfar i mångas åsyn till himmelen. Så dolde sig dock ett gudomligt majestät under den yttre skröpliga skepnaden.
Och nu: "Såsom Han var, så äro ock vi i denna världen." Såsom huvudet, så äro ock lemmarna; såsom brudgummen, så är ock bruden. Eländig och jämmerlig syntes brudgummen, eländig och jämmerlig synes bruden. Men under hennes elände skall dölja sig gudomlig herrlighet, under fattigdomen himmelsk rikedom, under synd och skröplighet en hög, evig rättfärdighet.
Här gäller blott att icke låta förvilla sig av vad som synes och kännes. Det kan knappt en enda gång synas orimligare, att vi äro Guds barn, "Guds utkorade, helgon och älskliga", än det syntes, att Jesus skulle vara Guds Son. Skulle vi icke då åtnöjas att med Honom, vårt huvud, vara fördolda i denna tiden? Att gå med Honom i förnedringstillståndet i jämmerdalen? Då vi nu hava Guds bestämda ord därpå, att vi blott genom tron på Kristus dock äro Guds barn, rättfärdiga och täcka för Gud, skola vi så visst och fast tro det, som om vi redan vore i himmelen, ja, så visst som att Gud själv icke kan ljuga. Så visst är det likväl, om ock vi nu icke känna det allraringaste därav i vårt hjärta.
Huvudgrunden till allt detta fördolda i vårt liv är den, att Kristi rike skall vara ett trons rike, en förödmjukande, trång och låg port för Adams styva barn; att Kristus skall i alla tider vara till en dom i denna världen, att de, som vilja se, skola varda blinda, och de, som åtnöjas att icke se, skola varda seende — på det inga andra skola komma i detta rike och kunna följa vår Gideon, än de, som åtnöjas med, vad helst Han behagar anordna. Gideons här bestämdes icke genom fritt val, utan genom ett förödmjukande prov, nämligen detta: "Den som böjer sig ned och läppjar vattnet såsom en hund, den skall gå med Gideon; alla andra skola återvända."
Så ock här: Den som kan vara en hund, den som kan låta sig behaga, vad som helst han får erfara, se eller förnimma, blott den kan följa Jesus; den åter, som nödvändigt vill se, känna och smaka Guds ljuvlighet; den som nödvändigt skall hava sitt liv i Gud klart och uppenbart, så att allt skall tillgå väl och riktigt, hans eget inre alltid vara varmt och gudligt, hans vandel alltid stark och helig, hans lycka i världen välsignad; att alla kristna skola vara helt rena och utan vank, ingen skröplighet, ingen oenighet, intet fel i förstånd eller leverne får finnas hos dem, om de skola hållas för kristna - si, den som skall hava livet i Gud sådant och icke åtnöjer sig med, att det är fördolt, ja, av synd och elände understundom alldeles övertäckt, den vände tillbaka när som helst ifrån denna här, den duger icke till detta fälttåg.
Den korsfästes folk skall åtnöja sig med att vandra i trons tjocka svarta dimma, ofta på långa tider alls intet se och känna av Guds nåd, likasom vore de alldeles övergivna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar