"Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror." (Rom. 10:7)

Vilken outsäglig tröst ligger icke häri för alla fattiga syndare! Du vill omvända dig till Herren och få förbättra ditt hjärta och ditt leverne, att du skall bliva efter lagen rättfärdig och då vinna Guds nåd. Detta är villfarelse. Dels skall du aldrig i tiden bliva i dig själv rättfärdig inför lagen, dels var det just, "det lagen icke kunde åstadkomma", som Kristus för oss fullgjort. Du vet icke, att det nu är slut med lagens salighetsväg.

Hör och betänk, att Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Kristus, Guds evige Son,  vår Frälsare, har för oss varit under lagen, för oss uppfyllt alla dess bud: älskat Gud över allting och sin nästa som sig själv, samt slutligen för oss lidit lagens förbannelse. Allt detta gjorde han ju sannerligen icke åt sig själv, ty Han behövde det icke, utan åt oss — "till rättfärdighet för var och en, som tror". Detta skola vi aldrig glömma.

Ja, du har kanske någon gång börjat tro på Honom, men åter funnit dig så brottslig och dömd av lagen, att du misströstar, emedan lagen också är Guds ord och den fordrar mycket, som du icke kommer ut med: du skulle t. ex. åtminstone nu älska Gud av allt ditt hjerta, du skulle vara rätt gudfruktig och alla stunder hava Herren för ögonen, du skulle vara  varm och trägen i bönen, vara rätt tacksam för all Guds nåd, vara rätt allvarlig i köttets dödande; men du finner mycket av motsatta ting hos dig, kallsinnighet, ogudaktighet, lättsinne, och då kan du icke tycka, att Gud skall vara dig nådig och se med välbehag på dig. Detta är att åter söka din egen rättfärdighet, söka att i egen person kunna bestå inför lagen. Detta är villfarelse. Du skall aldrig i tiden kunna bliva i dig själv rättfärdig inför lagen.

Men Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Du äger nu i Honom samma rättfärdighet och samma välbehag för Guds ögon, som vore du själv alldeles fullkomlig efter lagen. Betänk och glöm aldrig, att Kristus är de troendes rättfärdighet, och att lagens salighetsväg är slut. Det är endast såsom ett kärt rättesnöre för levernet och en nödig tuktan för köttet, lagen ännu är till för de troende; men i salighetsfrågan, eller när det gäller vår rättfärdighet, vårt välbehag inför Gud, då är det alldeles slut med honom. Ty det är redan avgjort, att vi i oss själva alltid äro fördömda inför lagen, och vi hava redan vår fullkomliga rättfärdighet i Kristus.

Men o, är detta sanning, då borde ju vi vakna häröver, med stor fröjd upplyfta våra huvuden och evinnerligen prisa en sådan nåd och frihet. Ja, det är ock alldeles icke nog att endast förstå detta, vi måste ock beständigt öva oss att i samvetet tillämpa det.

Härom skriver Luther: "Med dessa ord skulle en människa kunna värja sig och bestå emot djävulens ingivelse och anfäktning, det vare sig av förr begångna eller närvarande synder; så nämligen, att man skiljer vida från vartannat dessa två, samvete och utvärtes leverne, tro och gärning. Således om lagen vill tränga sig på mig och förskräcka mitt hjärta, så är hög tid, att jag giver den kära lagen orlov, och om han det icke vill, jag då dristeligen slår ifrån mig hans hot och säger: Jag vill gärna göra och främja goda gärningar, var jag kan, i sin tid, när vi komma ibland människor; men här, varest mitt samvete skall stå inför Gud, vill jag intet veta därav; låt mig här vara i fred och säg mig intet om mitt görande eller låtande; här hör jag varken Moses eller fariseerna, utan här skall Kristus ensam regera och vara mitt allt. Men huru? Om jag ännu alltid har synd hos mig, så är det ju icke rätt? Svar: Ja, det är sant, jag är ju en syndare och gör orätt; men därför må jag icke förtvivla eller fara till helvetet eller fly för lagen. Ty jag har ännu en rätt och en gärning utöver Moses, varigenom jag fattar Honom, som har fattat mig, och håller mig vid Honom, som har i dopet undfått mig och lagt mig i sitt sköte, samt genom evangelium försatt mig i delaktighet av alla sina ägodelar och bjuder mig att tro på sig."

Detta är endast de kristnas konst och lärdom och hör endast dit, där Kristus allena bör regera, och samvetet har att handla med Gud. Det predikas icke för grova, fräcka och lösaktiga människor." Ty märk slutligen, att här åter står: "Var och en som tror." Det är endast för den, som tror, Kristus är till rättfärdighet.

Du tänker: Saken är övermåttan tröstlig; men huru skall jag ock veta, att allt detta tillhör mig?

Svar: Här står uttryckligt: Var och en som tror. Är du en sådan, som lever antingen i sorglös fåfänglighet, eller under lagisk träldom, och ännu kan bärga dig Kristus förutan, så hör visst denna nåd icke dig till; men har det kommit därhän med dig, att du icke mer kan finna ro i allt, vad du själv gör, utan med all din stora uselhet hänger vid Kristus, hungrar och törstar efter Kristus, har din enda tröst i Kristus och ordet om Honom, så är du visserligen en troende. Och då gäller allt detta även om dig, nämligen att det nu är slut med lagens domsrätt över dig; Gud skall aldrig mer döma dig efter lagen, så sant Kristus är lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror. Prisat vare hans namn evinnerligen!

Det är fullkomnat, allt är nu väl!
Kristus är lagens ände.
Han köpte fri var människosjäl,
när han på korset hängde.
Det lagen kräver, har den nu fått.
Straffet för synden har du utstått
i honom, som med offret ingått
i själva helgedomen.