Här träder Adams fördärv och ondska rätt i dagen. Han har fått en bestämd fråga, om han icke syndat; han kan därför icke undgå att tala om själva saken; men vad gör han? Han har icke ett ord av sann erkänsla, utan söker endast att undskylla sig: "Kvinnan, som du har givit till mig, var orsaken, att jag åt."
Detta är det första, som utmärker de fallna människorna, att de icke vilja vidkännas sin synd, utan vilja göra sig oskyldiga. När Herren genast vände sig till kvinnan och frågade: "Vi har du gjort det?" hade hon samma art som Adam, hon för samma tal, nämligen att hon hade blivit förledd av en annan — hon sade: "Ormen besvek mig, så att jag åt."
Denna art är så utmärkande för människans natur, att vi ock finna den hos späda barn, så snart de börjat tala. Är något litet fel begånget genast söka de att skylla det från sig på någon annan. Denna odygd finnes hos dem, förr än de någonsin lärt den utifrån, det är dem medfött.
Denna vår natur uppenbarar sig beständigt i större och mindre ting: först inför människor, att ingen vill taga skulden på sig, ingen vill bekänna sina oarter, utan överhölja eller försvara dem, även fastän man invärtes känner sig skyldig; för det andra inför Gud, att man aldrig vill stanna för hans domar och giva dem rätt över sig, utan alltid söker urskulda och ursäkta sig, vilket är grunden till all säkerhet, obotfärdighet och osalighet.
Men blir människan då hårdare angripen och pressad av Guds lag, då stiger ondskan ännu högre — då blir hon ock bitter mot Gud själv, som skapat oss och givit oss sin lag. Detta är det andra, som vi finna i Adams svar. Han icke blott urskuldar sig själv, utan vill ock skjuta skulden på själva Herren Gud, då han säger: "Kvinnan, som du har givit mig, gav mig" etc.
Här märkes tydligt, att han därmed vill förkasta Gud, att Han givit honom kvinnan. Han hade eljest kunnat säga blott: kvinnan eller min hustru — helst nu icke fanns någon mer kvinna — men han tillägger med flit: som du givit till mig. "Därför", såsom Luther säger, "äro dessa ord fulla av ovilja och vrede mot Gud, såsom ville han säga: Denna smuts har du själv kastat på mig. Hade icke du givit mig kvinnan, utan givit henne en egen lustgård, så att hon icke bott hos mig, skulle väl jag hava blivit utan synd; men att jag nu har syndat, är din egen skuld, emedan du har givit mig kvinnan."
Se nu, vilken gruvlig ondska, som intagit den nyss så rena och goda människan. Då Adam hade bort löpa den barmhärtige Fadern tillmötes, kasta sig ned för hans fötter, med bittra tårar bekänna sin gruvliga synd och bedja om förlåtelse, då börjar han först med att giva falska och undvikande svar, börjar skylla på Guds röst och den av Gud skapade nakna kroppen, såsom orsaken till hans flykt.
Sedan när Herren rakt frågar honom, om han icke syndat, då börjar han med bestämda ord urskulda sig, ja, till och med förekasta Gud, att Han vore skulden till hans fall, emedan Han givit honom kvinnan. I stället för att säga: Jag har syndat, säger han härmed: Du, Gud, har syndat, som gav mig kvinnan. Här se vi uti Adam, huru alla människor äro och göra, när de syndat och förnimma lagens röst i samvetet, men ännu intet evangelium och ingen tro intagit och förändrat deras hjärtan.
Hade Gud genast ropat: Adam, du har förlåtelse. Jag vet, huru du syndat, men jag har förlåtit det, då skulle Adam med innerlig förödmjukelse hava ångrat och bekänt och på det högsta förbannat sin synd och sagt: Jag har syndat, jag har syndat! Barmhärtige Fader, förlåt mig! Men emedan hoppet om förlåtelse ännu icke fanns hos honom, utan endast Guds dom, fruktan och bävan, var hans hjärta tillslutet, hårt och bittert emot Gud.
Och här hjälper icke, att man ser, att allt detta är illa — man kan dock icke annat, så länge icke nåden eller Guds förlåtelse uppvärmt och förödmjukat hjärtat. Eva såg utan tvivel, huru illa Adams urskuldande lyckades, och hade bort därav taga lärdom, så att hon hade givit Gud äran, bekänt synden och i ödmjukhet bett om nåd och förlåtelse.
Men nej! hon gör strax därefter på samma sätt som Adam, hon är alls icke bättre. Liksom han hade skjutit skulden på kvinnan, skjuter hon skulden på ormen, vilken ock var Guds kreatur. Som ville hon säga: Ormen, vilken du, Gud, har skapat och låtit gå omkring i paradiset, besvek mig.
Så anklaga de Skaparen och urskulda sig själva. Så går det ännu alltid: på otron följer alla våra krafters och lemmars olydnad; på olydnad följer urskuldande. Synden vill icke vara synd, eller straffas såsom synd, utan vill heta oskyldighet; och när hon icke det får, då straffar hon Gud för lögn och blir så, ifrån en mänsklig synd, helt och hållet en djävulsk; och sålunda övergår otron till Guds hädande och olydnad till Skaparens anklagande. Och detta är då sista graden av synden, nämligen att häda Gud och tillräkna Honom synden, likasom den komme ifrån Honom. Sådant finna vi här hos Adam och Eva.
Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag?
Den drabbar mig nära och fjärran.
Hur skall jag på domens förfärliga dag
väl kunna bestå inför Herran?
Gud vare mig syndare nådig.
O Jesus, det blodet som talar så milt,
ditt blod som från korset flöt neder,
giv att det på mig ej må bliva förspillt,
på dig jag förtröstar och beder:
Gud vare mig syndare nådig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar