tisdag 17 september 2013

"Allt det I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern skall varda prisad i Sonen." (Joh. 14:13)

Här skola vi väl märka, vad det vill säga att bedja i Jesu namn. Att bedja i Jesu namn betyder egentligen att bedja på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, bedja i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd man giver en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehaver de medel, vilka den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den, som skall lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han icke ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver icke mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.

Härav kunna vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att bedja i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men se vi på det sammanhang, vari textorden förekomma i Joh. 14, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, vilka förklara bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man beder i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt bedja på Jesu förtjänst och bedja i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi bliva sanna Jesu lärjungar och Guds barn.

Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud skall se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi icke kunna vänta, att Han skall i nåd se till oss och höra våra böner, då vi hava samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter falla i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och icke vilja höra dem, när de hava blivit överrumplade av synden och känna stor ovärdighet. Men att framkomma i bönen med den tanken, att Gud skall höra oss, i den mån vi själva äro värdiga, det är just motsatsen mot att bedja i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.

O, huru mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras icke, för att vi omsider skola alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig nådig och giv mig det goda, fastän jag förtjänt blott det onda!

Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, huru omöjligt är det icke då för de oomvända att kunna rätteligen bedja en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det ock i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att hava av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att bedja i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag icke tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.

Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må giva sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfares mig, än när jag förspörjer Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike tillväxer på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Si, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var ock summan av allt, vad Jesus här sökte, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dig vederfaren, att samma sinne är i dig som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dig mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.

När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mig, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dig som uti Jesus. Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är icke detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar