söndag 11 augusti 2013

"Om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdig är." (1 Joh. 2:1)

Här talar aposteln till de trogna, vilka han kallar: "Mina barn". Han förmanar dem, att de icke skola synda; men i detsamma sätter han i fråga, att det ändå kan hända dem, att de synda — "om någon syndar". Men vad säger han nu om en sådan? Vad skall en sådan tänka och göra? Aposteln säger, att han i det ögonblicket har en försvarare när Fadern, samt bör då ihågkomma det. "Och om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdig är."

Anden av apostelns ord tyckes vara: Mina barn, jag skriver eder detta, att I skolen icke synda, icke vara vårdslösa, nu då I haven blivit renade i Jesu Kristi blod och fått syndernas förlåtelse (ty så har han näst förut talat), utan I skolen nu desto trognare vaka, bedja och strida mot all synd. Men om ännu så illa sker, att I synden, av köttslig svaghet, världens förförelse och djävulens list — vilket lätt sker, ty I kunnen aldrig så troget vaka, att icke dessa fiender skulle stundom kullkasta eder — så är detta visserligen beklagligt, och hade det varit bättre, att I aldrig haden så syndat, ja, I haven verkligen förtjänt Guds onåd och förkastelse; men nu skall detta likväl icke ske, att Gud skall varda eder onådig, ty I haven en försvarare när Fadren, som tjänar eder just då, när I haven syndat, ja, eljest aldrig. Ty den, som icke syndat, behöver icke en medlare, försonare och försvarare.

Således: Gud vill ingalunda, att I skolen synda, men ännu mindre, att I skolen misströsta och förgås, därför har Han själv givit eder en försvarare.

Men Johannes brukar vidare om Kristus det ordet: den rättfärdig är. Vad bör jag därvid tänka? Jo sålunda: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig och helig; och det är nog. Hans rättfärdighet är min rättfärdighet. Vidare: "Och Han är försoningen för våra synder." För vilka synder? — Visserligen för alla; ty eljest vore Han oss icke nyttig, vore Han fåfängt död. Men Kristus har med sitt blod försonat sannerligen icke blott några synder, utan alla; och icke blott tänkta och diktade, utan verkliga synder; icke blott de små, utan ock de stora; icke blott handens eller tungans synder, utan ock hjärtats och tankarnas; icke blott de fordna, utan ock de närvarande, eller såsom Luther dristar säga: "Icke blott de övervunna och bortlagda, utan ock de ännu starka och mäktiga synder."

Säger du nu: Ja, Kristus är en försoning för de heligas synder, såsom för Johannis, Petri, Pauli och andra sådanas, men vem vet om även för mina, så säger Johannes här: Icke allenast för våra, utan ock för hela världens. Nu betyder "hela världen" icke blott Johannes, Petrus, Paulus och andra heliga, utan till världen hörer allt, vad människa heter. Undersök allenast, om du är en människa, så vet du, att även dina synder äro försonade och borttagna i Kristi död.

Men, torde du säga, detta får jag dock icke trösta mig med eljest än när jag varit from, gjort, vad Guds ord kräver, och icke syndat! — Tvärtom säger apostelen: "Och om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern." Märk noga detta lilla ordet då, ty därpå vilar hela språkets vikt och värde. Vi vilja gärna tro och värdera försoningsnåden, men blott då, när vi själva varit bättre, mer andäktiga, bedit, läst, gjort något gott o. s. v. Men så snart vi råkat falla och synda eller försummat bönen och arit kallsinniga, vilket allt är svåra synder, då får icke Kristus med sin försoning gälla något, då är man, som om man ingen frälsare och försvarare hade, eller såsom denne endast vore kommen för de rättfärdiga, endast tjänade oss, då vi själva äro, vad vi böra. Men aposteln säger här motsatsen: det är just, då vi syndat, som försvararen tjänar oss. Härav följer, att de, som tro på Kristus, äro uti en beständig nåd, vilken icke vacklar och skiftar, såsom deras egen fromhet skiftar.

Detta är nu den i allt Herrens ord uppenbarade läran om den dagliga och eviga syndaförlåtelsen — en så ljuvlig och tröstfull lära, att ingen skrymtare eller falsk kristen borde få höra den, vilket vanligen sker till deras förtappelse, ty "de draga vår Guds nåd till lösaktighet". Och dock hava vi icke lov förtiga den, utan till de arma, förtvivlade och fattiga hjärtans tröst och salighet måste den uttalas. Sådana hjärtan hämta ock av den överflödade nåden endast förnyad lust och kraft till helgelse. De däremot, som därav taga anledning till säkerhet, till att bliva i synden, d. ä. de som söka icke övervinna och bortkasta synden, utan hellre att ursäkta och försvara den, de äro de, som "draga vår Guds nåd till lösaktighet" och som göra synd, varom samme ljuvlige Johannes i samma brev tillkännagiver, att "den som gör synd, han är av djävulen — den, som är född av Gud, gör icke synd, han kan icke synda (göra synd), ty han är född av Gud." "Säga vi, att vi hava ingen synd, då bedraga vi oss själva och sanningen är icke i oss. Men om vi bekänna våra synder, är Han trofast och rättvis, så att Han förlåter oss synderna och renar oss av all orättfärdighet."

Han är den säkra grund som Fadern lagt.
På honom har jag byggt, som ordet sagt.
Från skulden fri, jag ej fördömas kan,
ty ende Sonen är min löftesman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar