Detta är den väg, på vilken alla Guds barn fått gå genom detta
livet. Och med mer ålder och nåd, mer tro och gåvor hava alltid
svårare försökelser varit förenade.
Här tillåter Herren, att satan får
sålla hans trogna såsom vete, så att en David, en Petrus falla i
grövsta synder. Där tillstäder Han onda människor, olyckor och
långvariga anfäktningar förstöra en kristens hela timliga välfärd, såsom
det hände Job. Här ger Han sin vän Abraham befallning att offra
underbarnet, löftets son, Isak, som var fadershjärtats dyrbaraste glädje
och förundran. Där får Israels älsklingsson, Josef, med alla sina
förhoppningar och uppenbarelser bortsäljas och bortföras såsom slav till
ett främmande land. Här låter Herren en Paulus flera gånger bedja
om förlossning från djävulen och få avslag. Där låter Han en
Johannes, "Brudgummens vän", "den störste, som var född av kvinna",
näst Guds Son, sitta såsom alldeles övergiven i Herodes fängelse
och sist likasom på lek föraktligt dödas utan att ens såsom andra
martyrer inför en hop åskådare med sin tro och frimodighet få prisa Guds
kraft — nej, det heter blott: "Giv mig Johannes´ huvud på ett fat."
Här måste man bekänna, att det fordrades tro utan att se. Att
Johannes var en Guds ögonsten, en hans hjärtas älskling och hans Sons
närmaste vän på jorden, med en synnerlig kärlek av Gud omfattad, det
kunde man nu icke se, nu var Guds kärlek sannerligen djupt förborgad.
Men på detta sätt plägar Gud handla med dem, Han allramest älskar,
mest begåvat och mest vill förherrliga. Mot dem ställer Han sig så,
som om Han icke alls ville veta av dem, låter allehanda nöd och sorg
övergå dem, deras egna synder och skröpligheter förskräcka dem, världen
och djävulen anfäkta dem. Och när de fly till Gud, sin enda tröst
och hjälpare, låtsar Han på lång tid icke höra dem, utan det onda blir
blott värre och värre.
Då kvida de kära Gudsbarnen med ängslan
och mena sig vara av Gud för sina synders skull med rätta och för
alltid övergivna. Då höres mannen efter Guds hjärta bittert klaga:
"Jag är bortdriven ifrån Herrens ansikte!" Då jämrar sig Jeremias.
"Herren har vänt sin hand emot mig och bevevat mig uti galla och
möda; Han har inmurat mig, så att jag icke kan utkomma; Han har
igenmurat min väg med huggen sten och igentäppt mina stigar — och
om jag än ropade och både, så stoppar Han till öronen för min bön."
Och Daniel, som hade genom en ängel från Gud fått det vittnesbördet: "Du är behaglig och täck", då han i sex dagar och sex nätter hade varit i lejonkulan, och Herren äntligen tillsänder honom mat, utbrister
han i förundran, att Gud icke hade förgätit honom; ty han utropar:
"Herre Gud, du tänker ju ännu på mig!" —
Men vilka exempel
behöva vi mer! Föregångaren i allt, Guds ende älsklige Son, ropar
ju i sin djupaste nöd: "Min Gud, min Gud, vi har du övergivit
mig? Jag ryter, men min hjälp är fjärran." När alla Guds heliga
sålunda kvidit och dock därunder varit i allrahögsta nåd hos Herren,
skulle icke även vi bereda oss på samma väg? Den, vilkens tro icke
prövas och anfäktas, har sannerligen ingen levande tro. "Ären I utan
aga, så ären I oäkta och icke barn." Åtminstone skall varje sann kristen
anfäktas av sina egna synder, så att han skall hava möda att kunna
tro Guds nåd. Sedan skall ock djävul och värld anfäkta honom på
alla sidor, så att han icke skall hava mycken ro på jorden.
Såsom
Pretorius nog starkt säger: "Var och en kristen måste först hava en
djävul, sedan en Judas, därpå en Kajfas och Pilatus, och låta sig
allt intill blods väl hudflängas; när den ena vänder igen, måste två
andra taga vid, och då de upphöra, måste fyra infinna sig, den ena värre än den andra, och så framgent tills lidandet är fullkomnat.
Ju heligare kristen, desto större martyr. En from kristen måste smaka
allt, vad bittert är i världen, och ofta icke hava en enda tröstare.
Och orsaken till denna underliga regering är, att Herren Gud icke
funnit bättre medel att döda vår gamle Adam. För att kväva det
adamitiska sinnet hos oss, vilket alltid vill se, begripa, hålla räkning
med Herren och döma över hans domar — för att sålunda verka och
öva uti oss, vad som egentligen heter tro — har Herren lämnat kvar
hos oss på jorden allt det onda, som härflutit av Adams fall, hela den
syndaflod, allt det inre fördärv, samt den skara av onda andar och deras
inverkan på våra sinnen, jämte det mörker och kval, som härifrån
härleda sig och plåga ett hjärta, vilket ville vara heligt och rent, andligt
och himmelskt.
Då nu härtill kommer, att en väckt själs hjärta är det
ömtåligaste och klenmodigaste ting på jorden, såsom ett öppet sår, i vilket ett sandkorn och en väderfläkt förorsaka smärta, så kan man
lätt föreställa sig, huru en kristens liv måste vara uppfyllt av bittra
känslor, bekymmer och anfäktningar, vilka såsom tjocka och svarta
moln omgiva de trognas själar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar