Den stora fråga, hwarpå hela tyngden af detta ställe hwilar, måste
wara, hwad det will säga att wandra i mörkret. I den frågan skola
wi wara mycket försigtiga, att wi icke sjelfwa uttyda den, utan att wi
finna Herrens egen mening, ordets egen förklaring, på det wi måtte
hwarken onödigt bedröfwas eller falskeligen tröstas.
Gud ske lof! det är allt i ordet förklaradt. Christus säger: "Hwar
och en, som gör illa, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, att hans
gerningar icke skola warda straffade." Märk! — "att hans gerningar
icke skola warda straffade." Då en menniska skyr det straffande ordet,
icke will komma fram med sitt wäsende inför Gud, som är ljuset, och
låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan
går och håller sig undan och säger såsom Judas: "Icke är jag
densamme", månne icke detta är att wandra i mörkret? Jemför nu härmed
v. 8: "Säga wi, att wi hafwa ingen synd, då bedraga wi oss sjelfwa,
ch sanningen är icke i oss." Och deremot (v.9): "Men om wi bekänna
wåra synder, Han är trofast."
Korteligen, att säga sig hafwa sällskap
med Gud och likwäl wandra i mörkret, är att icke hafwa öppen sak med
Gud, icke ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man
icke will låta synden gå under domen, icke will inför Gud bekänna och
uppgifwa den för att få den både förlåten och dödad, utan då man will
förblifwa ostörd med sin synd och drager öfwer sig ett täckelse af ursäkter
och skrymteri för att få hafwa synden i fred, ostraffad och oborttagen.
Den egentliga grunden till detta wandrande i mörkret är en
sofwande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty
när Gud i sitt ord säger oss sin wilja och sitt råd om wår salighet,
säger oss både om hjertats nyfödelse och lefwernets helgelse, och wi
likwäl kunna lefwa fram i ett tillstånd, som icke öfwerensstämmer med
detta ord, då se wi, att wäsendet och grunden är förstockelse och förakt
för Gud. Somliga lefwa mycket fromt utwärtes, wida skilda ifrån
werlden genom andaktsöfningar, någon christlig werksamhet och wackra
ord och gerningar, men wandra dock i mörkret, ty de lefwa icke inför
nådestolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och
den tro, som är till wår Herre Jesus Christus", de weta icke af någon
födelse af Anden. Dessa förakta ordet om hjertats inre förhållande och
gäcka alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon se det,
Han märker det wäl, och Han låter icke gäcka sig.
Du som icke wet
med dig något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och
dom, hwarmed du kämpat inför nådestolen och ändtligen genom Herrens
ljufliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse,
och derigenom ett nytt lif i hjertat — nej, utan du wet blott, att du
sjelf började en ny wäg, då du insåg dess nödwändighet, började med
andaktsöfningar, böner och goda gerningar, och har så fortgått, utan
att någonsin nedsjunka i en öfwermäktig och öfwerflödade synd; icke
heller att nåden, midt i din förlägenhet, "öfwerflödat mycket mer", utan
din förbättring och din tröst hafwa hållit jemna steg med hwarandra —
nemligen så, att din tröst har grundat sig på din förbättring — och
dermed går du framåt och hoppas ändå ett godt slut: detta heter att
gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du wet, att Skriften lärer
en helt annan wäg, genom wår synds och Guds nåds öfwerflödade,
denna nya födelsens trånga port; och du wet, att Christus uttryckligen
sade: "Utan en warder född — född på nytt, kan han icke se Guds
rike." Men du fruktar icke, du hoppas, att du ändå skall se Guds rike.
Du hör några trogna ur en egen liflig erfarenhet tala om nya födelsens
werk i hjertat, om syndanöd, om tro och wittnesbörd, om frid och fröjd
i den Helige Ande — hwaraf du kan med ögonen se, att det är en stor
werklighet — men då är du stum, så länge det ämnet warar, tills man
kommer till gerningar, werksamhet och yttre förhållanden, der är du
hemma — blott icke i de inre förhållanden af bättring och tro — men
du hoppas ändå, att det skall gå wäl med dig, att du skall få se Guds
rike! Du ser wäl, hwad Herren säger derom, men det will du icke förstå,
icke efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt
inre wandra i mörkret och icke wilja komma fram i ljuset.
Men mångfaldiga äro djefwulens werk till wår förtappelse. Det
finns också några bekännare ibland oss, som werkligen hafwa erfarit och
kunna med en mängd riktiga ord beskrifwa mycket af detta inre, sin
wäckelse och sin troständning, sitt klara wittnesbörd m. m. och förstå att
tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och
icke dessmindre nu wandra i mörkret, hwilket bewisar sig dermed, att de
med fritt mod öfwa mörkrets gerningar och wilja icke låta förmena sig
synden, låta icke straffa sig, utan ursäkta och förswara sitt wäsende. Det
är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, hwilka wandra i
mörkret, då han tager exempel af hat och säger: "den som säger sig
wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och wandrar i
mörkret och wet icke, hwart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar