"Kristus är för den skull död för alla, att de, som leva, skola icke nu leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden." (2 Kor. 5:15)

Dessa ord säga oss, att wi först äro delaktiggjorda i Christi döds förtjenst, så att hans egen död på Golgatha för aderton hundra år sedan är worden wår egen, så alldeles, som hade wi sjelfwa warit der och utstått wår förtjenta död; men ock, för det andra, att wi på samma gång äro inwigda till hans döds efterföljelse, så att, så snart wi äro wordna christna, wordna delaktiga af Christi förtjenst och alla hans rikes förmåner och skatter, äro wi i samma stund inwigda till syndadöden, förpligtade att genast taga afsked från wårt förra syndalefwerne, wår förra tjenst under orättfärdigheten; att under dagligt korsfästande af köttet mer och mer dö synden och lefwa för Gud, liksom Christus genom korsets död tog afsked från de synder, som Han hade burit. Och likasom Christus då gaf sig sjelf åt Gud till ett ewigt gällande försoningsoffer, så skola wi nu gifwa oss åt Gud till ett skäligt och Honom behagligt tackoffer. Och detta allt derföre, att Christus är död för oss, och att wi tro på Honom och äro iklädda hans rättfärdighet. Men kanske detta ännu är dig för ringa till bewekelsegrund för ett allwarligt köttets dödande. Det är dig kanske ringa, att Christus är död för dig, att du är nu icke under lagen utan under nåden, att du är worden fri ifrån synden; måhända du finner dig bättre i syndens tjenst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöfwer du icke så beständigt wedersaka dig sjelf och följa Christus till korset. Si, ingen twingar dig mot din wilja att tjena Christus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dig wäl, säger Jesus (Luc. 14), innan du ger dig i lag med mig, att du icke gör såsom den man, som begynte bygga ett hus och icke hade öfwerräknat bekostningen, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick öfwergifwa det; eller den man, som gaf sig i krig och icke hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det wore orätt att wilja förtiga hennes lön — "syndens lön är döden". Sålunda böra wi, då det förefaller oss ringa, hwad Christus gifwer, betänka dess motsats, betänka, hwad det will säga att icke tillhöra Christus; att icke wara under nåden utan under lagen; icke wara fri från synden, utan ännu i dödens stund wara utan Medlare, wara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få emottaga syndens lön, som är döden, den ewiga döden i det djupa helwetet. Sådana äro wilkoren hos synden. Betänka wi dem rätteligen, då wilja wi mycket hellre här en liten tid wara korsfästa med Christus och dö synden och sedan wara med Honom i paradis för ewigt, än att en liten tid hafwa lust i synden och sedan hafwa ewigt lidande; helst wi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugfwalelse och ordets tröst hafwa mycket mer wunnit än försakat; hafwa här genom Christi blods stänkelse ett godt samwete, hwilket är "ett dagligt gästabud". Ja, du är en af dessa lyckliga själar, att du icke är blott döpt till Christus, utan ock blifwit wäckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en af de rättrogna; du wet, att du är worden fri ifrån synden och är nu icke under lagen, utan under nåden, så att intet af allt ditt ännu widlådande onda skall tillräknas dig, lagen icke fördöma dig, icke Gud förtörnas på dig — si, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, huru du skall blifwa din syndaskuld qwitt och få en nådig Gud, då hör du icke hit, då kan du icke dö synden och lefwa Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje wet, huru wäldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd af Christus, och har smakat, huru ljuflig Herren är, erfarit hans Andes wittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjerta; då måste det ock wara din lust att dö med Christus, att wara korsfäst med Honom, att gifwa dig hel och hållen åt Honom; då måste du erkänna för din pligt att icke mer wara din egen, icke mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen wilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina lifsdagar försaka all ogudaktighet och werldslig lusta och lefwa gudeligen, rättfärdeligen och tukteligen i denna werlden, ja, lefwa för hans räkning, som lefde och dog för dig. Ty "Han är fördenskull död för alla, att de, som lefwa, skola icke nu lefwa sig sjelfwa, utan Honom som är för dem död och uppstånden".