Med dessa ord har Paulus kraftigt nedslagit hela världens falska
föregivande, att de älska och frukta Gud, ehuru det aldrig visar sig i
levernet, utan de med kroppen i hela sitt väsende tjäna synden. Då
kan man med dessa ord för ögonen svara: Att du tror, fruktar och
älskar Gud, kan jag icke veta, om du icke visar det därmed, att din
kropp och dess lemmar också tjäna Honom.
Alla människor vilja själva
förklara sig vara goda, eller att de frukta och älska Gud, under det vi
dock se dem fritt och ohejdat tjäna synden och avgudarna. Då säger
aposteln: Nej, sådant heter icke att tjäna Herren; I skolen framställa
edra kroppar såsom offer åt Honom och tjäna Honom med edra lemmar;
genom dessa synbara offer skall det visa sig, att I älsken Honom.
Låtom oss nu något närmare betrakta, huru det tillgår, att vi
offra våra kroppar åt Gud. Visserligen hava många tusende kristna
även i bokstavlig mening lämnat sina kroppar till offer, då de såsom
martyrer låtit sin lekamen brännas eller annars marteras och dödas för Kristi skull. Men även då detta icke kommer i fråga, utgiva vi dock vår kropp till ett offer, när vi dels med dess lemmar och krafter tjäna
Herren, dels ock för hans skull korsfästa vårt kött med dess lustar och
begärelser.
Således offrar du allraförst då din kropp åt Herren, när
du använder dina lemmar till hans tjänst; när du med din tunga talar
sådant, som tjänar till hans ära och din nästas nytta; när du bekänner
hans namn, prisar och utbreder hans kunskap eller eljest talar det, som är
gott och sant. Likaså, när du använder dina ögon och öron att
inhämta sådant, varmed du kan befrämja Guds ära och din nästas väl,
och avhåller dem ifrån fåfängliga och onyttiga ting; när dina händer
göra det, som är gott och rätt, dels i din kallelses trogna skötsel, dels i
kärleksverk mot din nästa; när likaså dina fötter gärna gå Herrens och
kärlekens ärenden.
Korteligen, den som för Herrens skull, bevekt av hans barmhärtighet, gärna gör och lider, vad kallelsen och kärleken
fordra, den helgar åt Herren sin kropp.
Men härtill hör då ett beständigt
korsfästande av köttet; ty vill du tjäna Herren, då får du icke följa
din egen bekvämlighet, egen ära, egna lustar, utan måste då ideligen
döda dessa. När du ser, huru du kunde vinna eller behålla världens vänskap, aktning och pris, men för Kristi skull försakar allt sådant och
tvärtom genom nit för hans sak ådrager dig förakt och smädelse; eller
när du i det dagliga livet emotstår och dödar syndens retelser, antingen du frestas till otålighet och vrede, eller till egennytta och oredlighet,
eller till okyskhet och lösaktighet, eller till högfärd och fåfänga, eller till
avund och förtal m. m. dylikt — si när du icke låter dessa synder
utbryta i verk och gärning, utan med ihärdig bön och vaksamhet dödar
dem, då giver du också din kropp till ett offer. Och även till sådant
offrande förmanar oss här aposteln vid Guds barmhärtighet.
Men gäller det alltså att emotstå våra egna mäktigaste begärelser,
då skola vi erfara, att här blir verkligen ett kännbart offrande, då
offerprästen skall giva sig själv till offer, såsom ock Herren Kristus gjorde.
Härom anmärker Luther rätteligen: "Prästatjänstens titel är väl herrlig,
snart nämnd och av var man berömd, men själva offrandet blir
sällsamt, för detsamma gruvar sig var och en. Ty därvid gäller det liv,
gods, ära, vänner och allt, vad världen har, likasom det gällde för Kristus på korset. Det vill ingen på, att välja död för liv, pina
för lust, skada för vinning, skam för ära, ovänner för vänner. Men
så gjorde Kristus på korset, oss till efterdömelse. Och härjämte måste
man göra allt sådant icke åt sig själv eller till sin egen nytta, utan sin
nästa till tjänst och Gud till pris och ära, såsom ock Kristus till den ändan offrade sin lekamen." (Så långt Luther).
Skola vi nu icke tröttna och draga oss tillbaka för ett sådant
offrande, utan alltid tåligt och villigt fortfara därmed, fordras visst, att vi hava några kraftiga bevekelsegrunder, och ännu därtill en
övernaturlig kraft och hjälp; då fordras att bedja, med allvar och flit bedja.
Vad nu bevekelsegrunderna angår, så blir visst den största och varaktigaste den, varmed aposteln här började sin förmaning, nämligen
Guds eviga barmhärtighet. Det, som skall i alla tider underhålla vår lust och kraft att så offra, är endast det beständiga emottagandet
av Guds barmhärtighet.
Men då bör du ock flitigt betrakta, vad Gud
gjort för oss. Betrakta då först, vad Gud av sin egen eviga
barmhärtighet gjort för hela världen, att, då vi ännu voro hans fiender,
Han för oss utgav sin egen Son, på det att, "såsom vi genom ens
olydnad blivit syndare, vi ock skulle genom ens lydnad varda
rättfärdiga". Betrakta sedan, huru Han genom Sonen berett oss ett sådant
nåderike, att synderna skola icke alls tillräknas dem, som tro på Honom.
Betrakta slutligen, huru Han vill efter detta korta, eländiga liv föra
oss i sin himmel och skänka oss all den salighet, som överensstämmer
med hans kärlek och allmakt.
Tror du av hjärtat allt detta, då kan du villigt bliva martyr, då skall du beständigt livas att på nytt fatta
mod och lust att fortsätta offrandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar