"Och välsignade sjunde dagen och helgade honom, därför att Han på honom vilade av alla sina verk, som Han skapade och gjorde." (1 Mos. 2:3)

Då vi nu gå att betrakta, vad den store Herren Gud haft för avsikt med denna sin första stiftelse för människorna, skola vi åter blicka in uti omätliga djup av Guds kärlek och trohet mot människors barn — blicka in i hans höga evighetsråd med sin avbild och arvinge människan.

Människan var skapad för ett evigt liv i himmelen, men skulle här på jorden uppfostras för det livet. Därför har den nådefulle Fadern för denna hennes evighetsuppfostran velat avskilja ett visst mått av hennes tid, nämligen var sjunde dag. "Gud välsignade den sjunde dagen och helgade honom", på det hans folk intill dagarnas ända skola alltid av den dagen kallas och väckas till Guds dyrkan, till beredelse för sitt evighetsliv.

Livet i Gud och med Gud är människoandens enda sanna liv, är det eviga livet, vilket i himmelen skall fortsättas och fullkomnas. Detta liv, som är människans mål, kan icke ernås och underhållas, om människans sinne nedsjunker i det jordiska, hon har då icke förmåga att leva himmelslivet. Därför har Guds trofasta omsorg om detta hennes högsta goda även avskilt vilodagen, för att sålunda skaffa henne en alltid återkommande anledning till det himmelska livets väckande och närande.

Sabbatsdagarna äro därför Guds barns evighetsdagar på jorden. Och de som inga evighetsdagar hava, de som aldrig i tiden förberedas för himmelen, de kunna ock aldrig i evigheten leva himmelslivet. Sabbaten är både en förberedelse, en försmak och en förebild till det eviga livet, såsom Hebr. 4 visar, där aposteln talar om denna "rolighet, som står Guds folk tillbaka", med ett ord i gr.-texten, vilket betyder sabbatsro, sabbatsfirning.

Men utom detta stora huvudändamål med sabbaten, vår beredelse för det eviga livet, hava vi ännu att tacka Herren för några särskilda välgärningar i den stiftelsen. Då Gud icke blott i allmänna ord anbefallde oss denna angelägnaste omsorg, utan ock bestämde ett visst mått av tid, som skulle användas för vårt eviga väl, har Han icke blott i allmänhet kommit oss till hjälp emot vår fallna, jordiskt sinnade natur, utan särskilt tänkt på dem ibland oss, vilka stå under andras välde, såsom barn, tjänare och underlydande, och bevakat deras rätt till själens närande med Guds ord, i det Herren Gud i tredje budet förbjuder varje husfader eller husmoder att med veckans vanliga arbeten på vilodagen förhindra sina tjänare ifrån Guds ord.

Och vilken välgerning är icke redan detta! Ty om icke Herren Gud hade uppsatt denna gräns för det jordiska sinnet, hade väl hela mänskligheten, och isynnerhet tjänare och underlydande, varit alldeles både till kropp och själ undertryckta under slaveriet i mammons tjenst. Lovad vare då den himmelske Faderns huldhet, som gjort allt så väl! Ja, även åt den motsatta sidan skulle säkert en förvillad och självförgudande munkandlighet gått lika överdrivet från rätta vägen genom att helt övergiva sin jordiska kallelse för att uteslutande och beständigt leva i andliga övningar.

För att förekomma både den ena och den andra avägen, har Herren genom det tredje budet anvisat oss gränser, inom vilka både den himmelska och jordiska kallelsens omsorger böra röra sig: "Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gärningar; men på sjunde dagen är Herrens din Guds sabbat". Icke så att förstå, som skulle man icke oftare än var sjunde dag umgås med Herren och hans ord, utan så, att man på den dagen skulle uteslutande ägna sig däråt, då man däremot de övriga sex dagarna bör sköta den timliga kallelsens verk.

Men att Herren icke ville under dessa sex dagar förbjuda allt andligt umgänge med sig och ordet, har Han visat därmed, att Han ock förordnade de dagliga offren i Jerusalems tempel samt några särskilda högtider under året. När vi veta, att denna ceremoniallag utgjorde en skuggteckning till Kristi andliga rike, har Herren med förordningen om de dagliga offren velat säga oss, att vi skola dagligen nalkas Honom i ordet och bönen, ehuru den dagliga sabbatsstunden måste för olika yttre omständigheter bliva mycket olika.

Kristus har med sin ankomst i köttet och med sitt eget exempel helgat alla dagar i nya testamentet till helig umgängelse; och en levande kristen måste ju alla dagar umgås med sin Gud och även nära sin själ med hans ord. Men emedan Herren  ville dels befria människorna från det svåra bestämmandet av den tid, som skulle uteslutande ägnas åt vår evighetssak, och dels infria en bestämd tid därför för deras räkning, som stå under andras välde, har Han uttryckligen sagt till tjänare och fria, att var sjunde dag är sabbat, den heliga vilan i Herren. Prisad vare Guds trohet för denna nådefulla stiftelse!