"Om I leven efter köttet, skolen I dö" (Rom. 8:13)

Här avsäger aposteln domen helt kort och rakt fram över alla dem, som leva efter köttet.

Härmed vill han isynnerhet väcka dem till besinning, som under föregivande av evangelii frihet vilja följa köttets lustar; ty aposteln talar här till en hop kristna. Han vill om möjligt väcka dem ifrån en sådan villfarande inbillning, att de icke måtte i stället för liv och nåd, varav de berömma sig, stanna i den eviga döden. Det rimmar sig alldeles intet, vill han säga, att I, som nu ären frälsta från synden och döden och delaktiga av Kristi nåd, skullen fortsätta edert förra köttsliga leverne; ty om I det gören, skolen I icke tänka, att I ändå kunnen behålla livet och varda saliga, utan I måsten då stanna i den eviga döden. Kristi förtjänst skall sannerligen icke tjäna dem, som vilja bliva i sina synder; nej, Kristi död är given till att tjäna endast dem, vilka gärna ville vara fria ifrån sina synder, men icke själva kunna befria sig ifrån desamma.

Men här fordras nu att något bestämdare fatta, vad det vill säga att leva efter köttet. Utom det att hjärtat vanligen vill tyda den frågan efter sitt tillstånd, så att skrymtaktiga själar vilja, att det skall beteckna endast ett grovt leverne i uppenbara laster, och däremot allvarliga och rädda själar frukta, det varje svaghetssynd antyder detta leverne efter köttet; så har man ock ofta vid utläggningen av dessa ord varit nog svävande och ovarsam, vilket är särskilt farligt, när frågan gäller liv och död, såsom här är händelsen.

Vad menas då här med att leva efter köttet? Först märka vi då, att med köttet icke menas någon viss synd eller lusta, utan hela vår fördärvade natur, sådan den är från vår födelse av fader och moder; såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött, det är kött."

Men nu säga somliga: Att leva efter köttet, är att giva köttet frihet, att göra, vad köttet lyster. Detta är blott så obestämt uttryckt, att det lätteligen kan missförstås. Knappt finnes någon ogudaktig, som icke i något fall strider emot sitt kött och skulle då kunna tänka: Jag giver icke köttet all frihet och måste därför icke leva efter köttet. Å andra sidan finnes ingen troende kristen, som icke måste med ånger bekänna, att han även i ord och gärning försyndar sig; men sådant förutsätter ju alltid, att köttet fått någon frihet. Därför fordras här ett mera bestämt begrepp om saken.

De som med kristligt förstånd och mer utförligt tolkat detta språk, hava ofta sagt: Aposteln vill säga, att om de kristna bliva vårdslösa och giva efter för köttet, så kunna de därigenom andligen dö, då synden verkar antingen sömn och förhärdelse, eller otro och förtvivlan.

Detta är visserligen en kristlig tolkning, men dock är utan tvivel ännu en annan riktigare. Apostelns ord äro nämligen mycket mer bestämda än nyssnämnda tolkning. Att vara vårdslös och giva efter för köttet, är väl fruktansvärt farligt, men icke ännu detsamma som att leva efter köttet; och orden, I skolen dö, beteckna, efter apostelns talesätt, något mer än detta, att I kunnen andligen dö. Vi finna nämligen av andra ställen, där aposteln använder detta hotande språk till de kristna, att han avkunnar den egentliga dödsdomen, talar om den eviga döden, såsom syndens lön. Just detta, apostelns talesätt, är den viktigaste  förklaringsgrunden.

Så heter ock att "leva efter köttet", såsom ordet leva visar, icke att blott tillfälligt förgå sig, utan att föra ett liv, som är enligt med köttet eller den fallna naturen. Att leva efter köttet måste alltså betyda detsamma som att "vandra efter köttet", att både till sinnet och levernet följa den fallna naturen.

Nu veta vi, att avfallet stundom sker till högra sidan, eller till egen rättfärdighet, till lagens gärningar, såsom de galaters fall, varom aposteln säger: "I haven mist Kristus, I, som viljen varda rättfärdiga genom lagen, och I ären fallna ifrån nåden." Och just om detta fall säger han: "I haven begynt i Anden; viljen I nu lykta i köttet?"

Stundom åter sker fallet till vänstra sidan, i syndens orenlighet; varom Petrus säger, att de, som hava en gång "genom Kristi kunskap undflytt världens orenlighet, hava åter bevevat sig däruti och äro övervunna". De hava nu antingen uppsökt en falsk tröst för synden och börjat "självviljande" leva i densamma, såsom Judas; och de hava då alltid samma tecken som denne, att de icke mer bekänna för Herren sin synd och söka förlossning, utan hylla och försvara henne. Eller ock leva de under en dold förtvivlan, då de hava "bortdrivit ett gott samvete och äro skeppsbrutna i tron", så att de icke mer leva vid nådestolen.

Allt sådant heter att "leva efter köttet" och är något helt annat än att tillfälligt "gripas fången av syndens lag i lemmarna", varunder anden kämpar emot synden och ännu kan "tacka Gud genom Jesus Kristus, vår Herre".