"De förstodo Gud och hava icke prisat honom som en Gud, och icke heller tackat; utan de vordo fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt." (Rom. 1:21)

Här lära vi, huru allvarligt Gud äskar av människan, att hon skall prisa Honom, i den mån hon känner Honom. Känna vi Honom ock blott såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill Han, att vi dock skola dyrka Honom såsom en sådan; vi äro redan då skyldiga Honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.

De hava "icke heller tackat Honom", tillägger aposteln. Vi böra oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi äro och hava; "i Honom leva vi, röras och hava vår varelse." Därför är det ock en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tacka Honom, erkänna vårt beroende av Honom och uti allting giva Honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som sakna evangelii ljus, likväl äro utan ursäkt, när de icke sålunda förherrliga och tacka Gud, huru vill det då gå oss, till vilka Han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi icke förherrliga och tacka vår Gud!

Men vad det är att förherrliga Honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker icke blott med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstå, att Gud är en Ande, de skola ock tillbedja Honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud, att vi skola dyrka Honom i samma mån, som Han uppenbarat sig för oss: älska Honom så, som vi förstå, att Han är älskvärd; frukta Honom så, som vi förstå, att Han är fruktansvärd; tro på Honom så, som vi förstå, att Han är trofast och sannfärdig; uti allting så lyda Honom, som vi förstå, att Han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa Honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vilja så prisa Honom, då måste vi förkrossas inför Honom, för alla de brister och synder, vi då finna hos oss, och bekänna, att Han dömer alldeles rätt, om Han kastar oss till helvetet. Då prisa vi Honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära, som i syndafallet berövades Honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud hava sagt, att I skolen dö." När vi nu giva oss skyldiga till döden, då prisa vi Honom såsom en Gud. Men har Han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem, som hylla Sonen — då fordras, att vi ock låta Honom häruti vara sannfärdig, så att vi icke bortkasta Guds nåd, utan böja oss för hans ord och tro på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa Honom såsom en Gud.

Förstå vi vidare, att det är hans allvarliga vilja, att "de, som nu leva genom hans Sons död, skola icke leva sig själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden"; att de skola taga avsked från allt, som misshagar Gud, och göra, vad Honom täckes — då fordras, att vi ock med glada, tacksamma och villiga hjärtan göra detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tro på den eviga förlåtelsen, som Han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa Honom såsom en Gud. Sker nu icke detta, utan vi bliva "fåfängliga i våra tankar" och börja fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tager sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och vilken isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att Han icke blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan ock givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin lagsuppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödigt till liv och gudaktighet, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöva det — tänk, då Gud givit och giver oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, icke fruktar Gud, icke prisar och tackar Honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter henne så förblindas och förstockas, att hon knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om ock vi, som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bliva fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; huru billig men förskräcklig måste icke då Guds dom bliva! Vore vi ock än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve Honom äran, bekände inför Honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi förakta Honom, missbruka och trotsa det ljus, Han givit oss, och börja att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säga vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lärer!