Här lära vi, huru allvarligt Gud äskar av människan, att hon skall
prisa Honom, i den mån hon känner Honom. Känna vi Honom ock
blott såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill Han, att vi dock
skola dyrka Honom såsom en sådan; vi äro redan då skyldiga Honom
allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.
De hava "icke heller
tackat Honom", tillägger aposteln. Vi böra oavlåtligen påminna oss,
att Gud är källan till allt, det vi äro och hava; "i Honom leva vi,
röras och hava vår varelse." Därför är det ock en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tacka Honom, erkänna vårt beroende
av Honom och uti allting giva Honom äran. Och tänk, då även
hedningarna, som sakna evangelii ljus, likväl äro utan ursäkt, när de
icke sålunda förherrliga och tacka Gud, huru vill det då gå oss, till vilka Han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen,
om vi icke förherrliga och tacka vår Gud!
Men vad det är att förherrliga Honom såsom en Gud, det
förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker icke blott med ord,
åthävor och vackra gärningar, utan de som förstå, att Gud är en Ande,
de skola ock tillbedja Honom i anda och sanning. Såsom redan är
anmärkt, vill Gud, att vi skola dyrka Honom i samma mån, som Han
uppenbarat sig för oss: älska Honom så, som vi förstå, att Han är
älskvärd; frukta Honom så, som vi förstå, att Han är fruktansvärd;
tro på Honom så, som vi förstå, att Han är trofast och sannfärdig;
uti allting så lyda Honom, som vi förstå, att Han har makt och rätt
att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa Honom såsom en
Gud.
Om vi nu allvarligt vilja så prisa Honom, då måste vi
förkrossas inför Honom, för alla de brister och synder, vi då finna hos
oss, och bekänna, att Han dömer alldeles rätt, om Han kastar oss till
helvetet. Då prisa vi Honom såsom en Gud — då återfår Gud den
ära, som i syndafallet berövades Honom, när ormen ingav människan:
"Skulle Gud hava sagt, att I skolen dö." När vi nu giva oss
skyldiga till döden, då prisa vi Honom såsom en Gud. Men har Han
också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son
och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem, som hylla Sonen — då
fordras, att vi ock låta Honom häruti vara sannfärdig, så att vi icke
bortkasta Guds nåd, utan böja oss för hans ord och tro på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa Honom såsom en Gud.
Förstå vi vidare, att det är hans allvarliga vilja, att "de, som nu leva genom
hans Sons död, skola icke leva sig själva, utan Honom, som är för
dem död och uppstånden"; att de skola taga avsked från allt, som
misshagar Gud, och göra, vad Honom täckes — då fordras, att vi ock
med glada, tacksamma och villiga hjärtan göra detta och, vadhelst som
därvid ännu brister, alltid tro på den eviga förlåtelsen, som Han så
dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.
Allt detta hör till att
prisa Honom såsom en Gud. Sker nu icke detta, utan vi bliva
"fåfängliga i våra tankar" och börja fritt leva emot vårt förstånd om
Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tager sitt ljus ifrån
oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda
galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna.
Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och vilken isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt
evangelium.
Då Gud har så högt benådat oss, att Han icke blott ställt
för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft
och gudom, utan ock givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår
broder och trofaste medlare, som med sin lagsuppfyllelse och sitt blods
utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit
oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande,
som själv verkar allt vad som är nödigt till liv och gudaktighet, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöva
det — tänk, då Gud givit och giver oss allt detta, men världen ändå
går sin väg fram, är säker och ogudaktig, icke fruktar Gud, icke prisar
och tackar Honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin
fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter henne så förblindas och förstockas, att hon knappt
fruktar ett ögonblick för helvetet?
Men mycket mer, om ock vi, som
även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och
begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bliva fåfängliga i våra
tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; huru billig men
förskräcklig måste icke då Guds dom bliva! Vore vi ock än så svaga och
syndiga, men vi allenast gåve Honom äran, bekände inför Honom vår
synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat;
men då vi förakta Honom, missbruka och trotsa det ljus, Han givit
oss, och börja att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då
undra, säga vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar
med oss så, som denna text lärer!
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar