Vilken människotanke kan räcka till, vilken tunga kan uttala allt, varför vi borde vara tacksamma, prisa och lova vår Gud! Hela
jorden är full med hans ära. Allt vad ögat möter vittnar om
Guds godhet och storhet och om hans kärlek till människan, då allt vad som är på jorden är skapat för oss. Och sedan tro och bekänna vi,
att Han ock utgivit sin ende Son för oss alla, att vi skulle såsom en
fri gåva emottaga det eviga livet, "det riket, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse". Huru skulle icke våra hjärtan för allt detta vara
blott ett evigt och oupphörligt lov och pris och tack! Sannerligen, vårt hela liv skulle icke vara något annat än lov, pris och tack. Allt
det uti mig är, själ och sinnen, hjärta och tankar, ord och gärningar,
allt skulle lova Herren. Är icke detta billigt?
När nu detta icke sker,
utan du går tvärtom alldeles kall och otacksam och kanske missnöjd och
otålig för de allraminsta obehag, är det icke då rätt, att du väl
förtjänt, det Gud med evig vrede på ögonblicket kastar dig till helvetet?
Ja, sådant se och känna de trogna, så att de av hjärtat betyga, att de
blott för denna synd alla dagar förtjäna helvetet.
Men nu, de som icke blott äro kallsinniga och försumliga uti att
prisa vår Gud, utan ock rentav äro missnöjda och otåliga med vad
Han tilldelat dem, de skola väl akta sig, att icke Herren verkligen
giver dem efter förtjänst, när de icke äro nöjda och tacksamma för det de
hava fått.
Otacksamheten är en så vederstygglig synd, både inför Gud och
människor, att man sagt, det en otacksam människa skall vara den tyngsta
börda jorden bär. Otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket
alla Guds nådeskällor för dig utsina. Herren Gud kan ju icke
rättvisare och lämpligare löna otacksamheten, än genom att taga ifrån dig
det goda, du så ringa aktar. Därför böra vi i tid vakna över denna
svåra synd, bedja Gud om förlåtelse och om nåd till bättring. Ty,
såsom redan är sagt, så många och stora äro dock Guds välgärningar
emot oss, att hela vårt liv borde vara ett evigt och oupphörligt tack
och lov.
Utom det att tacksamheten är din heligaste plikt emot Gud, så
skulle den ock göra dig själv till en lyckligare människa, göra ditt sinne
förnöjt, din bön varm och tröstefull.
Vi vilja blott tala om detta
sista. Vad är orsaken, att mången eljest allvarlig själ är så kall, död
och nedslagen i sin bön, har så liten tröst och tillförsikt därvid under bekymrets stunder? Utan tvivel den, att man begynner direkt att bedja,
utan att hava först tackat och lovat. "Jag undrade", säger en man,
"när jag läste Luthers allvarsamma anmärkning över denna förvända
ordning, att man börjar först bedja och icke först tackar och lovar; men
jag har nu livligt erfarit, vilken förträfflig anmärkning det var." Luther
talar över Ps. 18: 4: "Jag vill lova och åkalla Herren", och säger:
"Man kan icke tro, vad Guds lov är för ett kraftigt medel vid
tillstötande fara. Ty så snart du begynner lova Gud, blir det onda genast
mildrat, det tröstliga modet växer, och därpå följer Guds åkallande
med tillförsikt. Fördenskull hava alla rätta Guds tjänare sett sig väl
före, att de icke begynt på något annat sätt, eller i någon annan
ordning sökt tröst och hjälp emot det onda, än denna vers lär oss: man
skall icke först åkalla Herren, utan först lova Honom. Det finnes
människor, som jämra sig inför Herren, men bliva icke hörda. De
ropa, men der är ingen hjälpare, till Herren, men Han svarar dem
intet. Varför det? Emedan de, då de ropade till Herren, icke
lovade Honom, utan voro harmsna på Honom; de hava icke föreställt
sig Herren, huru ljuvlig Han är, utan endast tänkt på sin bittra
erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda därigenom, att han
endast ser på sitt elände och förskräckes för detsamma, utan därigenom, att
han sluter sig till Herren och ser på hans godhet."
Det tyckes dock vara ett svårföljt råd, att man skall i nödens
stund begynna med att lova Gud. Men detta är ock något, som skall
utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen
för mer än alla hans gåvor, som vördar och prisar Herren själv, icke
blott när Han gör, vad oss behagar, utan i all tid, för vad Han är
i sig själv. Skökokärleken kan blott tacka för gåvor, men icke lova för
Herrens egen förträfflighet. Dock blir det även för trogna en svår
konst, att mitt i nödens och bekymrets mörker höja sig till Guds egen
eviga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker,
och grip till Guds lov, försänk dig i Guds egenskaper och de stora prov därav, som du och alla heliga haft förut, så skall du snart erfara
lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lova vår Gud är en
kostlig ting; det lovet är ljuvligt och dägligt".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar