Vad bör jag tro och veta om denna förlåtelse? Svar: Det bör
du veta och på Guds egna eviga ord tro, att om dina synder äro än
så svåra, ja "blodröda", så är dock syndernas förlåtelse genom Kristus
en alldeles särskild sak, vilken av all synd icke kan till en hårsmån
förminskas, rubbas eller ryggas. Därtill är synden för svag, att hon
skulle övervinna den store, allsmäktige Frälsarens rättfärdighet och
försvar för oss; nej, hon må utgöra ojämnheter här nere på jorden, d. ä.
i vår jordiska rättfärdighet, men himmelen når och rubbar hon icke.
David säger nämligen: "Så hög som himmelen är över jorden, så
låter Han sin nåd vara väldig över oss".
Och här blir fråga om, vilken som är mer väldig, antingen vår synd eller Kristi rättfärdighet;
men Paulus säger, "att såsom synden har varit väldig till döden
(i Adam), så skulle ock nåden vara väldig genom rättfärdigheten till
evinnerligt liv genom Jesus Christus. Ty om döden har för ens synd
skull varit väldig igenom en (Adam); mycket mer skola de, som undfå
nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet, vara väldiga i livet
genom en, Jesus Kristus." Nåden är likväl väldig över synden. Vi
äro dock emot den store Herren Kristus alltför små och svaga varelser; vårt verk, synden, kan dock icke övervinna hans verk, nåden,
förlåtelsen.
Skulle jag, som tror på Kristus, hava nåden den stund, då
jag själv är from, och förlora nåden, den stund jag syndar och förgår
mig, då vore ju Kristi rike ett gärningsrike, som vore väldigt över
nåden, icke ett nåderike, som är väldigt över gärningarna. Vartill vore oss Kristus då nyttig? Om jag skulle hava nåd, den stund jag
är from, men icke längre; då vore ju sannerligen rättfärdigheten av gärningarna! Men då vore Kristus fåfängt död! För en sådan ostadig
nåd har Han icke blivit menniska och offrat sitt blod. "Så är nu
ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus." "Detta skriver jag
eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."
Vi skola därför veta, att när Gud i sitt ord straffande och hotande
talar om våra synder och plikter, sker sådant endast till att väcka och
förskräcka de säkra och lättsinniga själar, som aldrig vilja omvända sig,
för att sålunda driva dem till Kristus, samt att även hålla de trogna vakna och i övning, men aldrig till att rygga själva nåden, ty då vore lagen emot Guds löfte! Bort det! Utan var och en, som tror på Kristus, är för evigt fri från all lagens förbannelse, lever
nu i den fristad och på den plats, där ingen synd kommer åt honom,
eller tillräknas honom. Såsom det står skrivet: "Salig är den man, som
Gud ingen synd tillräknar." Märk: ingen synd tillräknar! Detta är Kristi rike, en evig, stundlig och oavlåtlig förlåtelses rike, om vilket
Herren högtidligt säger: "Folket, som bor därinne, skall hava syndernas
förlåtelse."
Således: vad helst jag känner eller ser hos mig, som är
ont, vare sig kallsinnighet och tröghet, eller feghet och människofruktan,
eller otålighet och vrede, eller orena lustar, eller vad det må vara,
så är det allt synder, vilka väl förtjäna att straffas, ångras och
avbedjas. Men nåden, förlåtelsen, den ryggas icke till en hårsmån, utan
den har jag i Kristus alldeles oförminskad, så länge jag håller mig till
Honom genom tron; då jag också genom samma tro alltid har det
sinne, att jag straffar mig själv, lider av det onda och håller med
Anden.
Således bör jag väl med allvar erkänna och straffa synden hos
mig och förbättra levernet men vad samvetet angår, eller mitt
förhållande till Gud, bör jag leva i en sådan frihet, likasom ingenting vore synd, likasom ingen lag funnes, varken ett eller tio bud, utan
såsom vore jag redan i himmelen — ty alldeles så står min sak inför
Gud; ty där Gud talar om syndernas förlåtelse, om att ingen synd
tillräknas m. m., där är det icke ordlek utan fullt allvar, gudomligt
allvar och sanning. Detta är den frihet, till vilken Kristus har friat
oss. Icke så att förstås, att ingen synd finnes hos en kristen, eller att
ingenting vore synd, vad han gör; utan såsom sagt är, han är nu i
det rike, där ingen synd tillräknas honom för Kristi skull, på vilken
han tror, och vilken tagit all synd på sig — det rike, i vilket lagen
icke har någon fördömande kraft. Oroa och bekymra oss, kan hon väl,
men fördöma oss, kan hon icke. Lovad vare Guds barmhärtighet!
Härom har Luther de förträffliga orden: "Emedan uti vårt kött
häftar en ständig synd, så länge vi leva här på jorden, och ingen
ända och återvändning är på fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot hava en evig förlåtelse, på det vi icke måtte
för syndens skull komma under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull
leva under nåden. Si detta är hans eviga förbund, som står fast
och icke vacklar, så att våra hjärtan må därom vara förvissade, att
synden icke kan fördöma oss."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar