"Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan att I bliven i mig." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag." Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omgiver din själ; du känner icke Frälsaren rätt, du smakar icke livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, blott kasta dig i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. bortvända dina ögon ifrån dig själv, din uselhet och dina synder och blott skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dig så länge, tilldess du återfår den glädje och frid, som förr gav dig kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att bliva i Honom, som har älskat oss; ty mot synden skall väl då bli råd.

Tag här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter. Hon föll först av vårdslöshet uti en synd, som var kanske ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon sökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sig och Frälsaren genom att bättra sig, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sig och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, tilldess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att uti den allmänna otron och världsyran bortblanda de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden icke genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men si, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedraga sig och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga. Här hava vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, gå dristeligen fram till nådestolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och blott kasta sig i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna äro, att vi äro alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medgiver, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss icke i frestelse", men självvilligt kasta sig i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedraga sig själv. Men till tron hörer, att så snart du fallit, du icke söker hjälpa det själv, utan, just såsom det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dig att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu icke uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du beder Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag aktar icke, vad jag skulle lida, allenast att Guds verk i mig ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, ty jag är själv därtill för svag! Si, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tager det ifrån dig så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller ock giver Han dig det, som du begär, men låter det bliva din största bedrövelse. Kan du icke hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dig, släpper Han på dig en djävul, låter dig råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon ock. Börjar du akta ordet ringa och bliva det olydig, då låter Gud dig falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v. Blott du är redlig i viljan att varda helgad, så skall din Gud väl göra det, ehuru på annat sätt än du menade.