"Låten Kristi ord rikligen bo uti eder" (Kol. 3:16)

Så tillgår det verkligen, där livet i Kristus är friskt och varmt.  Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning icke mycket behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och sovo" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinna sig — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves. Så länge ännu någon olja är i lampan, älska dock de trogna denna förmaning och skiljas därigenom ifrån dem, som äro köttsligen sinnade, vilka rentav strida mot denna apostelns lära. Men likväl, ehuru anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de icke heller efter denna förmaning kunna "göra, vad de vilja", att den icke så efterleves, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen huru Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; huru det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; huru psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där hava tystnat, eller väl sjungas, men icke nu till Herren och i hjärtat, utan blott för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen uti oss, utgör det sanna "universalmedlet" emot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, huru stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta icke sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord äro härom nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, han tage det!

Vi vilja nu se, vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen huru rikligen Kristi ord då bor i själarna, huru det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa äro druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låten Kristi ord rikligen bo uti eder med all visdom; lären och förmanen eder inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor." Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad apostelen härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi skola städse fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sade till församlingens ängel i Efesus, att om han icke återvände till den första kärleken, skulle Herren bortstöta ljusstaken av dess rum.

Detta är därför icke en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta och likväl behålla livet, utan om vi icke vilja lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn uppfödes med mjölk, så måste ock den nya människan hava sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ. Aposteln säger: "Låten Kristi ord bo uti eder!" Icke såsom en gäst blott hava härbärge hos eder en kort tid, utan för alltid bo uti eder, säger han. Kristi ord skall helt förena sig med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, icke blott vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du icke har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi skola med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du nedlägger dig eller uppstår". På samma sätt skola vi ock alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete icke tillåter oss att särskilt däråt ägna oss.