söndag 19 augusti 2012

"Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." (Joh. 3:19)

Då Herren för sista gången intågar i Jerusalem och vid en blick över staden gråter över honom och ännu en gång däröver uttalar den oåterkalleliga domen, då uttrycker Han orsaken därtill med dessa ord: "Därför att du icke kunde känna den tiden, däruti du vart sökt."

Då vingårdsmännen först på mångfaldigt sätt misshandlat husbondens tjänare, och de slutligen, när han sände sin son, sade: "Denne är arvingen, kommen, låtom oss slå honom ihjäl;" då de, som voro bjudna till bröllopet, icke blott försummade det, utan ock togo fatt på hans tjänare, hädade och dräpte dem, "då vart konungen vred och sände ut sina härar och förgjorde de dråpare och brände upp deras stad".

Så länge judarna läto "hyvla sig av profeterna" och vördade ordet, fastän de ock syndade däremot, så tuktade och uppfostrade Herren dem såsom en fader sina barn; men då de icke mer ville höra hans röst, utan kastade hans ord bakom sig och omsider förgrepo sig på hans älsklige och förkastade det enda försoningsoffret, då stod dem intet mer offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och det eldsnitet, som skall förtära motståndarena.

Och så säger Herren åter: "Detta är domen — eller fördömelsens väg och orsak — att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." Detta är den otro, som fördömer, nämligen att människan är genom ljuset utan ursäkt; att hon icke vill stanna för dess förmaning, utan står emot och förbittrar Guds Helige Ande; såsom vi läsa i Es. 63: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande, därför vart Han deras fiende och stridde emot dem." "Men om vi själva dömde oss, då bleve vi icke dömda", säger aposteln.

Den människa, som stannar för Herrens röst, känner och erkänner sin synd, ville gärna vara den kvitt, men känner, att hon är bunden och vanmäktig under synden, ja, vanmäktig och förtappad, och därför söker barmhärtighet och frälsning blott i Kristus — med den människan har Gud ett beständigt tålamod — ja, "såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem, som frukta Honom" — tillräknar den människan ingen synd till fördömelse, utan skådar henne blott i sin älsklige Son, såsom sitt täcka och älskliga barn. Så säger Herren och bedyrar det vid sitt eviga väsende, då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja: "Så sant som jag lever, jag har icke lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sig och lever." Och åter: "Jag är A och O, begynnelsen och änden; jag skall giva honom, som törstar, av levande vattens källa för intet."

Hör! för intet! Eho du är, som läser dessa majestätiska ord, och om du har märkt av det föregående, att en levande och närvarande Gud och helig nitälskare talar i sådana ord, böj dig skyndsamt inför Honom! Känn den tid, däruti du varder sökt! Om du har det på något sätt illa med din själ, bunden under synden och främmande för din Gud, skynda till Honom, till Honom, som blott ropar: Kom, jag vill förlåta dig allt! Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren din Gud. Och om dina synder äro blodröda, skola de dock varda snövita."

"Icke att du har kallat mig, eller arbetat om mig, eller med dina offer behagat mig; nej, mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda uti dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." O,  vilka nådefulla ord! Gud förläne oss sin Andes nåd till att tro och frälsa själen! Och I, som stån i Guds förbund, fröjden eder, att I haven "det rike, som icke kan bäva"! På denna tid av besynnerlig oro och ovisshet, då nästan hela världen börjar märka sitt rikes bedräglighet och vansklighet, och då uti det andliga de mångahanda lärdomsvädren pröva varje själ, om hon vill övergiva "det gamla ordet" — vilken nåd att få luta ett tröttat huvud till hans bröst, som heter "den Gamle" och "Evig Fader", som är, och som var, och som skall bliva; vilken nåd, att hans eget ord är så tydligt i frågan, om huru vi varda saliga. Gud vare evigt lov, att vi icke behöva vara ovissa i den frågan! Låt sedan ingenting i denna värld mycket bekymra dig. Allt är vanskligt, allt är fåfängligt, utom detta enda att hava Guds vänskap och visshet om det eviga livet.

"Tiden är kort; de, som fröjda sig, vare, såsom de fröjdade sig icke; och de som gråta, såsom de gräte icke; och de som köpa, såsom behölle de det icke; ty denna världens väsende förgås" — snart hava vi alla lika. Saliga då alla de, som trösta uppå Honom!

Och redan i tiden, vilken himmelsk tröst i alla vedervärdigheter, att icke det allraminsta händer mig, icke så mycket som på ett hår av mitt huvud, utan min Faders tillskickelse! Det allraminsta, som gläder mitt hjärta, det är skickat av min Fader; det allraminsta, som oroar och bedrövar mig, det är ock skickat av min Fader. Detta är den enda grunden för ett fridfullt hjärta i denna oroliga värld. Därför, ännu en gång: "Fröjden eder och varen glada, alla I, som Herren förbiden! Han är när oss alla dagar intill världens ända."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar