Många är religiösa utan att ens vara väckta, än mindre kristna. Många är väckta och på visst sätt omvända — nämligen vända från världens vanliga fria, gudlösa väsen till en allvarsam gudaktighetsövning — men är likväl inga rätta kristna, d.ä. i Kristus frigjorda och saliga människor. Många tror och bekänner även Kristus vara vår rättfärdighet, visdom, helgelse och förlossning, efterso de vet att Kristus ska vara allt detta, samt att man ska tro och bekänna det för att vara en fullständig kristen, men mitt under den tron och bekännelsen har hjärtat i tysthet sin tröst och sin tillit i något annat, såsom i bättringens allvar, i ånger, bön och kamp. Ty då dessa är, som de bör, då är man så tröstad och troende — i Kristus? — men om dessa brister, kan man inte tröstas med endast Kristus, då betyder han inget.
Där är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, eftersom den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."
I denna majestätiska underbild såg profeten inte bara en målning och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en gammaltestamentlig tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentlig tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.
Hos många själar uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att de även själva börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken välmening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; de är inte ens själva verkligen uppväckta, ty de har mycken tröst i sej själva och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är bara väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."
Men vidare. Det kommer längre med dem. De blir verkligen uppväckta, där blir i deras inre en jordbävning, där blir en hjärtbävning, de får se att de med all sin storm inte själva verkligen är och gör, vad ordet innehåller — de förskräcks, de griper sej allvarligt an att nu göra och bli vad de bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är bara jordbävningens förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all begärelse" och blir väldigare än förut. Av detta uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök är fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det ämnet som brann bli förtärt, nämligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag ska, jag borde ju! Och jag vart död, säger Paulus.
Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjärtat; nu stillar sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna. Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du ska tänka därpå och skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."
Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då "skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."
Det finns mänskor som bekänner
Jesus med sin mun var dag,
trivs så väl bland Jesu vänner,
hör hans ord med välbehag,
men det ena, enda fattas:
liv i tron på Jesus fattas,
och den själ som detta fattas
får ej tröst på domens dag.
lördag 11 maj 2019
fredag 10 maj 2019
"Sannerligen säger jag er: Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det ska han ge er." (Joh. 16:23)
Härvid tänker många: "Vad hjälper det att jag ber? Min bön är ju så svag, oskicklig och ovärdig, att Gud inte kan höra mej."
Svar: Bevare dej Gud från att grunda din tro i bönen på din egen böns skicklighet eller värdighet, vilket du gör, när du för dess ovärdighet tvivlar på bönhörelse. Är det då i ditt eget namn du skall bedja? Har inte Kristus givit dej lov att gå i hans namn till Fadern, ta på hans räkning, på hans insatta värde av förtjänstlig möda, lidande och förböner, starkt rop och tårar, liv och blod? Har han inte sagt ungefär så: "Hittills har ni inte bett i mitt namn; men be nu i mitt namn, och allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall han ge er."
Säg därför, till trots mot sådan djävulens ingivelse om din ovärdighet: Jag behöver alls inte min egen böns värdighet; jag har en skriftlig anvisning ifrån den store Herren, Guds enfödde Son. Han har befallt mig gå i sitt namn till Fadern och sagt: "Allt, det ni ber Fadern i mitt namn, skall han ge er." Och se, när denna anvisningsskrift, som bär Jesu namn, förevisas Fadern, då har din bön kraft och betydelse, som förslår. Detta bör vi mena, så ofta vi i bönen brukar de orden: "Genom din Son Jesus Kristus vår Herre."
Gud sätter ock största värde på sin befallning och på vår lydnad därför. Nu har han själv befallt dej be. Du gör då blott, det han själv befallt — och då har din bön kraft och värde för hans befallnings skull. Ty om han såge på personen, kunde ingen människa komma inför honom. Härom läses i en av våra symboliska böcker följande Luther-ord: "Därför måste du så säga: Mina böner är inte sämre, oheligare eller Gud mindre behagliga, än Pauli och de allra mest heligas böner har varit. Orsaken är: jag lämnar dem gärna, vad deras personer angår, att de varit heligare i sitt leverne; men jag ger dem icke efter i anseende till budet om bön. Ty jag är viss, att Gud inte anser bönen för personens skull, utan för sitt ord och den lydnad, man bevisar honom." Nu har jag samma bud och samma Kristi förtjänst, som helgonen hade; därför, eftersom Gud ser endast därpå, bör jag inte hålla min bön mindre viktig och helig än deras.
Här fordras nu blott tron, den dyra gåvan tron, i synnerhet när det som du begär tycks alldeles omöjligt, och när Gud länge dröjer med bönhörelsen. När det synes dej omöjligt vad du ber om, anställ då en grundlig undersökning, om något kan vara omöjligt för Gud. Denna undersökning kan inte blott anställas på bibelns heliga blad — såsom i berättelsen om Israels utförande ur Egypten, deras gång över havet, om Daniel i lejonkulan, de tre männen i den brinnande ugnen, och det som står i Daniel 2 eller i alla Kristi underverk i nya testamentet; utan du kan också anställa den undersökningen bland underverken på himlafästet och blomsterfältet. Säg då, kan något vara omöjligt för Gud?
Men när han dröjer, så tänk på alla heliga, som legat i samma försökelses ugn, och förstå, att det hör till Guds uppfostran med dej. Du behöver detta till övning för din tro, bön, ödmjukhet, tålamod. Men om du inte kan tro så mycket gott om din Gud, tänk då på änkan i Lukas 18, om vilken Jesus säger, att hon hade i sin nöd vänt sej till en svår man, en domare, som varken fruktade Gud eller hade försyn för människor, varföre han en tid inte ville hjälpa henne; men slutligen sa han vid sej själv: "Även om jag inte fruktar Gud eller har försyn för någon människa, dock fördenskull att denna änka överfaller mej så svårt (med bön), måste jag fly henne rätt, att hon inte skall komma på det sista och ropa på mej." Och så sade Herren: "Hör här, vad den orätte domaren säger. Skulle inte Gud hämnas sina utkorade, som ropar till honom dag och natt? Skulle Han ha tålamod därmed?" —
Förunderliga hjärtelag, att Jesus, bara för att förmå oss att tro, vill bruka en sådan liknelse om sin kärleksrike Fader! Skulle vi inte skämmas och bäva för vår otro! Gud måtte dock ha bättre hjärta än denne domare, och likväl var domaren inte oövervinnelig. Skulle då Gud låta förgäves ropa till sej dag och natt? "Skulle han ha tålamod därmed?" säger Jesus.
Gud förläne då varje kristen mer flit och tro i bönen, så skulle Guds verk i honom och omkring honom mer tillväxa. De, som blivit flitigare bedjare, har alltid mer märkbart tillvuxit i nåd och visdom, i gåvor och krafter. Ser du en däruti mer rik och fruktbärande kristen, så vet, att densamme har gjort många knäfall för sin Gud. Därför vet man ock, att de gamla heliga var utmärkta bedjare såsom David, Daniel m. fl. Det berättas om evangelisten Johannes, att huden under hans knän var så tjock som under hans fötter, därför att han så mycket plägat ligga på knä. Och Praetorius säger: "Jag har inte talat med någon människa så mycket som med Gud."
Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.
Så hjälp mej, Jesus, i tro ta vara
på detta härliga löftesord
och ständigt komma, som barnet kommer
till älskad mor varje stund på nytt.
Svar: Bevare dej Gud från att grunda din tro i bönen på din egen böns skicklighet eller värdighet, vilket du gör, när du för dess ovärdighet tvivlar på bönhörelse. Är det då i ditt eget namn du skall bedja? Har inte Kristus givit dej lov att gå i hans namn till Fadern, ta på hans räkning, på hans insatta värde av förtjänstlig möda, lidande och förböner, starkt rop och tårar, liv och blod? Har han inte sagt ungefär så: "Hittills har ni inte bett i mitt namn; men be nu i mitt namn, och allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall han ge er."
Säg därför, till trots mot sådan djävulens ingivelse om din ovärdighet: Jag behöver alls inte min egen böns värdighet; jag har en skriftlig anvisning ifrån den store Herren, Guds enfödde Son. Han har befallt mig gå i sitt namn till Fadern och sagt: "Allt, det ni ber Fadern i mitt namn, skall han ge er." Och se, när denna anvisningsskrift, som bär Jesu namn, förevisas Fadern, då har din bön kraft och betydelse, som förslår. Detta bör vi mena, så ofta vi i bönen brukar de orden: "Genom din Son Jesus Kristus vår Herre."
Gud sätter ock största värde på sin befallning och på vår lydnad därför. Nu har han själv befallt dej be. Du gör då blott, det han själv befallt — och då har din bön kraft och värde för hans befallnings skull. Ty om han såge på personen, kunde ingen människa komma inför honom. Härom läses i en av våra symboliska böcker följande Luther-ord: "Därför måste du så säga: Mina böner är inte sämre, oheligare eller Gud mindre behagliga, än Pauli och de allra mest heligas böner har varit. Orsaken är: jag lämnar dem gärna, vad deras personer angår, att de varit heligare i sitt leverne; men jag ger dem icke efter i anseende till budet om bön. Ty jag är viss, att Gud inte anser bönen för personens skull, utan för sitt ord och den lydnad, man bevisar honom." Nu har jag samma bud och samma Kristi förtjänst, som helgonen hade; därför, eftersom Gud ser endast därpå, bör jag inte hålla min bön mindre viktig och helig än deras.
Här fordras nu blott tron, den dyra gåvan tron, i synnerhet när det som du begär tycks alldeles omöjligt, och när Gud länge dröjer med bönhörelsen. När det synes dej omöjligt vad du ber om, anställ då en grundlig undersökning, om något kan vara omöjligt för Gud. Denna undersökning kan inte blott anställas på bibelns heliga blad — såsom i berättelsen om Israels utförande ur Egypten, deras gång över havet, om Daniel i lejonkulan, de tre männen i den brinnande ugnen, och det som står i Daniel 2 eller i alla Kristi underverk i nya testamentet; utan du kan också anställa den undersökningen bland underverken på himlafästet och blomsterfältet. Säg då, kan något vara omöjligt för Gud?
Men när han dröjer, så tänk på alla heliga, som legat i samma försökelses ugn, och förstå, att det hör till Guds uppfostran med dej. Du behöver detta till övning för din tro, bön, ödmjukhet, tålamod. Men om du inte kan tro så mycket gott om din Gud, tänk då på änkan i Lukas 18, om vilken Jesus säger, att hon hade i sin nöd vänt sej till en svår man, en domare, som varken fruktade Gud eller hade försyn för människor, varföre han en tid inte ville hjälpa henne; men slutligen sa han vid sej själv: "Även om jag inte fruktar Gud eller har försyn för någon människa, dock fördenskull att denna änka överfaller mej så svårt (med bön), måste jag fly henne rätt, att hon inte skall komma på det sista och ropa på mej." Och så sade Herren: "Hör här, vad den orätte domaren säger. Skulle inte Gud hämnas sina utkorade, som ropar till honom dag och natt? Skulle Han ha tålamod därmed?" —
Förunderliga hjärtelag, att Jesus, bara för att förmå oss att tro, vill bruka en sådan liknelse om sin kärleksrike Fader! Skulle vi inte skämmas och bäva för vår otro! Gud måtte dock ha bättre hjärta än denne domare, och likväl var domaren inte oövervinnelig. Skulle då Gud låta förgäves ropa till sej dag och natt? "Skulle han ha tålamod därmed?" säger Jesus.
Gud förläne då varje kristen mer flit och tro i bönen, så skulle Guds verk i honom och omkring honom mer tillväxa. De, som blivit flitigare bedjare, har alltid mer märkbart tillvuxit i nåd och visdom, i gåvor och krafter. Ser du en däruti mer rik och fruktbärande kristen, så vet, att densamme har gjort många knäfall för sin Gud. Därför vet man ock, att de gamla heliga var utmärkta bedjare såsom David, Daniel m. fl. Det berättas om evangelisten Johannes, att huden under hans knän var så tjock som under hans fötter, därför att han så mycket plägat ligga på knä. Och Praetorius säger: "Jag har inte talat med någon människa så mycket som med Gud."
Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.
Så hjälp mej, Jesus, i tro ta vara
på detta härliga löftesord
och ständigt komma, som barnet kommer
till älskad mor varje stund på nytt.
torsdag 9 maj 2019
"Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus." (Gal. 3:24)
Här ser vi nu ändamålet med syndens kännedom genom lagen, samt tecknet på dess rättskaffenhet. Ändamålet var nämligen, inte att Gud skulle kunna förlåta synden; ty till det ändamålet har en annan man måst känna och ångra henne, så att Han därvid svettades en oerhörd blodsvett. Inte heller att synden skulle genom dess bittra kännedom utbrännas och övervinnas, ty därtill fordrades Anden, som kommer av trons predikan. Sant är, att du kan av syndakänslan lära avlägga åtskilliga yttre synder, samt att lättsinnet och yran lägger sej och avmattas; men det egentliga fördärvet stiger i samma grad invärtes. Nej, ändamålet var, att du skulle drivas till Kristus, att du inte annorstädes skulle få någon ro och vila än i fristaden, Kristus. Och tecknet, att du rätt känner dina synder, blir därför det, att detta ändamål är vunnet, nämligen att du inte mer kan hoppas vinna nåd genom något eget arbete, utan nu blott söker försoningsnåden i Kristus.
Kan du ännu förbli som förr i världen och synden, då är du inte ens väckt, inte ens driven in till dej själv och din egen bättring, och då känner du alls inget av synden. Men om du än är väckt, men nu kunnat stanna hos dej själv, i din bättring, ånger, bön, och där har ditt hopp, din tröst och din vila, då känner du inte fördärvet rätt, då är du ännu utom Kristus och lika förtappad som en säker syndare.
Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finns många väckta och religiösa människor, som känner och erkänner mycken synd, ja, känner sej stundom rentav fördömda, men kan under allt detta dock bärga sej; de lever fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de är väl inte alldeles nöjda, men de förmår dock bära det, de förmår äta och dricka, arbeta och sova, ja, le och skämta, fastän de inte vet sej ha Guds nåd, utan kanske fritt bekänner, att de är fördömelsens barn. Hör de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slår de hastigt emot och av en besynnerlig ödmjukhet avsäger sej rakt dess anammande, sådana de nu är, varvid de säger eller menar: "Nej, nej, jag är inte så förmäten, mina synder är svårare än så, att jag skulle tillägna mej nåden så fritt; det kan endast den göra, som inte känner så mycker synd som jag" — och så är de hemligen belåtna med sej, eller anser sej ha det bättre än dessa troende, som de menar inte kan ha deras syndakännedom.
Dessa har ett besynnerligt sken av syndakännedom; man skulle inte tro, vad som dock är händelsen, att där ännu råder en innerlig självbelåtenhet, en stolt ande, som gjort själva samvetskvalen till sin tröst, varigenom Kristus och hans blods förtjänst och fria, stora nåd ännu utestängs. Dessa, om de än kvalde sej till döds med synder, förblir dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt ska de dö i sina synder.
Dessa är med träffande drag tecknade i Kains historia. Även han sade inför Gud: "Min missgärning är större, än att den kan bli mej förlåten." Han hade verkligen ett slaget och bävande samvete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löv, han var främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och ha hustru och barn; inte var det honom för svårt, att Gud var vred på honom, det förmådde han bära; inte behövde han falla ned för Gud och förvissa sej om hans nåd. Se här skillnaden mellan ett oroligt samvete och Andens väckelse, mellan den syndanöd, som själva synden och samvetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet verkat. Den förra finns ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lämnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är av människan, av någon mänsklig kraft, såsom av hennes samvete, kan aldrig föda henne på nytt; därtill fordras Anden.
Den väckelse och syndanöd som är Andens verk, driver människan alltid till bättring och tro och verkar en hel förändring. Därför blir provet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämnt, att den verkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att människan inte kan bli där hon är, utan söker sin räddning, samt slutligen att hon inte kan söka denna hos sej själv, utan i Kristus; att hon inte kan vila, förrän hon i Honom fått nåd, samt förvissning om densamma — en nåd och förvissning som verkar frid, kärlek och ett nytt villigt hjärta för Gud och det goda. Och detta var syndanödens ändamål, nämligen inte att Gud därigenom skulle vilja ge nåd, utan att vi skulle vilja ta emot nåd.
Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.
Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter
gör sin tid i otid bitter.
Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar,
o, hur fåfängt han sej plågar!
Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad -
det kan endast Sonens lydnad!
Kan du ännu förbli som förr i världen och synden, då är du inte ens väckt, inte ens driven in till dej själv och din egen bättring, och då känner du alls inget av synden. Men om du än är väckt, men nu kunnat stanna hos dej själv, i din bättring, ånger, bön, och där har ditt hopp, din tröst och din vila, då känner du inte fördärvet rätt, då är du ännu utom Kristus och lika förtappad som en säker syndare.
Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finns många väckta och religiösa människor, som känner och erkänner mycken synd, ja, känner sej stundom rentav fördömda, men kan under allt detta dock bärga sej; de lever fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de är väl inte alldeles nöjda, men de förmår dock bära det, de förmår äta och dricka, arbeta och sova, ja, le och skämta, fastän de inte vet sej ha Guds nåd, utan kanske fritt bekänner, att de är fördömelsens barn. Hör de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slår de hastigt emot och av en besynnerlig ödmjukhet avsäger sej rakt dess anammande, sådana de nu är, varvid de säger eller menar: "Nej, nej, jag är inte så förmäten, mina synder är svårare än så, att jag skulle tillägna mej nåden så fritt; det kan endast den göra, som inte känner så mycker synd som jag" — och så är de hemligen belåtna med sej, eller anser sej ha det bättre än dessa troende, som de menar inte kan ha deras syndakännedom.
Dessa har ett besynnerligt sken av syndakännedom; man skulle inte tro, vad som dock är händelsen, att där ännu råder en innerlig självbelåtenhet, en stolt ande, som gjort själva samvetskvalen till sin tröst, varigenom Kristus och hans blods förtjänst och fria, stora nåd ännu utestängs. Dessa, om de än kvalde sej till döds med synder, förblir dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt ska de dö i sina synder.
Dessa är med träffande drag tecknade i Kains historia. Även han sade inför Gud: "Min missgärning är större, än att den kan bli mej förlåten." Han hade verkligen ett slaget och bävande samvete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löv, han var främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och ha hustru och barn; inte var det honom för svårt, att Gud var vred på honom, det förmådde han bära; inte behövde han falla ned för Gud och förvissa sej om hans nåd. Se här skillnaden mellan ett oroligt samvete och Andens väckelse, mellan den syndanöd, som själva synden och samvetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet verkat. Den förra finns ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lämnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är av människan, av någon mänsklig kraft, såsom av hennes samvete, kan aldrig föda henne på nytt; därtill fordras Anden.
Den väckelse och syndanöd som är Andens verk, driver människan alltid till bättring och tro och verkar en hel förändring. Därför blir provet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämnt, att den verkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att människan inte kan bli där hon är, utan söker sin räddning, samt slutligen att hon inte kan söka denna hos sej själv, utan i Kristus; att hon inte kan vila, förrän hon i Honom fått nåd, samt förvissning om densamma — en nåd och förvissning som verkar frid, kärlek och ett nytt villigt hjärta för Gud och det goda. Och detta var syndanödens ändamål, nämligen inte att Gud därigenom skulle vilja ge nåd, utan att vi skulle vilja ta emot nåd.
Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.
Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter
gör sin tid i otid bitter.
Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar,
o, hur fåfängt han sej plågar!
Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad -
det kan endast Sonens lydnad!
onsdag 8 maj 2019
"Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." (Joh. 15:3)
Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.
Märk, samma afton som han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty han visste, vem den var, som skulle förråda honom; därför sa han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!
Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet; hur kan han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?
Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände han ju på ende Sonen och utgöt den över honom; all syndens skuld och straff lade han på honom. "Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."
Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån honom."
Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."
Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mer, ja, tro även du!
Märk, samma afton som han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty han visste, vem den var, som skulle förråda honom; därför sa han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!
Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet; hur kan han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?
Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände han ju på ende Sonen och utgöt den över honom; all syndens skuld och straff lade han på honom. "Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."
Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån honom."
Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."
Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mer, ja, tro även du!
tisdag 7 maj 2019
"Kristus är för den skull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden." (2 Kor. 5:15)
Dessa ord säger oss, att vi först är delaktiggjorda i Kristi döds förtjänst, så att hans egen död på Golgata för arton hundra år sedan har blivit vår egen, så alldeles, som om vi själva hade varit där och utstått vår förtjänta död; men också, för det andra, att vi på samma gång är invigda till hans döds efterföljelse, så att, så snart vi har blivit kristna, blivit delaktiga av Kristi förtjänst och alla hans rikes förmåner och skatter, är vi i samma stund invigda till syndadöden, förpliktigade att genast ta avsked från vårt förra syndaleverne, vår förra tjänst under orättfärdigheten; att under dagligt korsfästande av köttet mer och mer dö synden och leva för Gud, liksom Kristus genom korsets död tog avsked från de synder, som han hade burit. Och liksom Kristus då gav sej själv åt Gud till ett evigt gällande försoningsoffer, så ska vi nu ge oss åt Gud till ett skäligt och honom behagligt tackoffer. Och detta allt därför, att Kristus är död för oss, och att vi tror på honom och är iklädda hans rättfärdighet.
Men kanske detta ännu är dej för ringa till bevekelsegrund för ett allvarligt köttets dödande. Det är dej kanske ringa, att Kristus är död för dej, att du är nu inte under lagen utan under nåden, att du har blivit fri ifrån synden; måhända du finner dej bättre i syndens tjänst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöver du icke så beständigt försaka dej själv och följa Kristus till korset.
Se, ingen tvingar dej mot din vilja att tjäna Kristus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dej väl, säger Jesus (Luk. 14), innan du ger dig i lag med mej, så att du inte gör såsom den man, som började bygga ett hus och inte hade överräknat kostnaden, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick överge det; eller den man, som gav sig i krig och inte hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det vore orätt att vilja förtiga dess lön — "syndens lön är döden". Sålunda bör vi, då det förefaller oss ringa vad Kristus ger, betänka dess motsats, betänka, vad det vill säga att inte tillhöra Kristus; att inte vara under nåden utan under lagen; inte vara fri från synden, utan ännu i dödens stund vara utan Medlare, vara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få ta emot syndens lön, som är döden, den eviga döden i det djupa helvetet.
Sådana är villkoren hos synden. Betänker vi dem rätt, då vill vi mycket hellre här en liten tid vara korsfästa med Kristus och dö synden och sedan vara med honom i paradis för evigt, än att en liten tid ha lust i synden och sedan ha evigt lidande; helst vi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugsvalelse och ordets tröst har vunnit mycket mer än vi försakat; ha här genom Kristi blods stänkelse ett gott samvete, vilket är "ett dagligt gästabud".
Ja, du är en av dessa lyckliga själar, att du inte är blott döpt till Kristus, utan också blivit väckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en av de rättrogna; du vet, att du blivit fri ifrån synden och är nu inte under lagen, utan under nåden, så att intet av allt ditt ännu vidlådande onda skall tillräknas dej, lagen inte fördöma dej, inte Gud förtörnas på dej — se, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, hur du skall bli kvitt din syndaskuld och få en nådig Gud, då hör du inte hit, då kan du inte dö synden och leva Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje vet, hur väldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd av Kristus, och har smakat hur ljuvlig Herren är, erfarit hans Andes vittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjärta; då måste det också vara din lust att dö med Kristus, att vara korsfäst med honom, att ge dej hel och hållen åt honom; då måste du erkänna för din plikt att inte mer vara din egen, inte mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen vilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina livsdagar försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva gudligt, rättfärdigt och tuktigt i denna världen, ja, leva för hans räkning, som levde och dog för dej. Ty "han är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom som är för dem död och uppstånden".
Lev för Jesus! Inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.
Men kanske detta ännu är dej för ringa till bevekelsegrund för ett allvarligt köttets dödande. Det är dej kanske ringa, att Kristus är död för dej, att du är nu inte under lagen utan under nåden, att du har blivit fri ifrån synden; måhända du finner dej bättre i syndens tjänst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöver du icke så beständigt försaka dej själv och följa Kristus till korset.
Se, ingen tvingar dej mot din vilja att tjäna Kristus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dej väl, säger Jesus (Luk. 14), innan du ger dig i lag med mej, så att du inte gör såsom den man, som började bygga ett hus och inte hade överräknat kostnaden, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick överge det; eller den man, som gav sig i krig och inte hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det vore orätt att vilja förtiga dess lön — "syndens lön är döden". Sålunda bör vi, då det förefaller oss ringa vad Kristus ger, betänka dess motsats, betänka, vad det vill säga att inte tillhöra Kristus; att inte vara under nåden utan under lagen; inte vara fri från synden, utan ännu i dödens stund vara utan Medlare, vara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få ta emot syndens lön, som är döden, den eviga döden i det djupa helvetet.
Sådana är villkoren hos synden. Betänker vi dem rätt, då vill vi mycket hellre här en liten tid vara korsfästa med Kristus och dö synden och sedan vara med honom i paradis för evigt, än att en liten tid ha lust i synden och sedan ha evigt lidande; helst vi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugsvalelse och ordets tröst har vunnit mycket mer än vi försakat; ha här genom Kristi blods stänkelse ett gott samvete, vilket är "ett dagligt gästabud".
Ja, du är en av dessa lyckliga själar, att du inte är blott döpt till Kristus, utan också blivit väckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en av de rättrogna; du vet, att du blivit fri ifrån synden och är nu inte under lagen, utan under nåden, så att intet av allt ditt ännu vidlådande onda skall tillräknas dej, lagen inte fördöma dej, inte Gud förtörnas på dej — se, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, hur du skall bli kvitt din syndaskuld och få en nådig Gud, då hör du inte hit, då kan du inte dö synden och leva Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje vet, hur väldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd av Kristus, och har smakat hur ljuvlig Herren är, erfarit hans Andes vittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjärta; då måste det också vara din lust att dö med Kristus, att vara korsfäst med honom, att ge dej hel och hållen åt honom; då måste du erkänna för din plikt att inte mer vara din egen, inte mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen vilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina livsdagar försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva gudligt, rättfärdigt och tuktigt i denna världen, ja, leva för hans räkning, som levde och dog för dej. Ty "han är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom som är för dem död och uppstånden".
Lev för Jesus! Inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.
måndag 6 maj 2019
"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)
Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.
Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.
Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.
Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.
Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.
Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.
Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:
"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.
Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."
Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.
Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.
Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.
Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.
Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.
Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.
Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:
"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.
Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."
Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.
"Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov." (Matt. 25:5)
Dessa Kristi ord om de tio jungfrurna, om både de visa och de fåvitska, ser vi dagligen för våra ögon besannas i den obegripliga sömnaktighet och ljumhet, som i allmänhet är rådande i kristenheten. Världen är död, säker och förstockad; skrymtaren bedrar sej år efter är med falsk kristendom och falskt hopp; de väckta och kristna blir glömska, sömniga, försumliga, stannar på halva vägen eller återvänder helt till andlig död. Och orsaken var, att brudgummen dröjde — tiden blir lång och enformig, det tilldrar sej ingenting märkvärdigt och ovanligt, det är i dag som i går och det ena året som det andra.
Det syns inga besynnerliga tecken till Herrens ankomst. De ogudaktiga frodas och fröjdas i all välgång, synas lyckliga, trygga och glada. Den, som fruktar Herren och söker det osynliga, blir beledd som en dåre, har ofta olycka och motgång, tusende fängslande saker förekomma hans ögon och öron, och hjärtat är böjt till jorden. Alla talar för världen, men få eller inga kommer oss till mötes med ett varningens, väckelsens eller tröstens ord. Guds ord försummas, bönen, bekännelsen och förföljelsen uteblir — här är nu den onda dagen och mörkrets makt, då även en kristen blir sömnig, kall, slumrande. Och sover han länge, kan väl därunder även den olja, han en gång hade, borttorka; han blir säker, förstockad och andligen död.
Den sömnaktighet och köld, vari även levande kristna faller, visar sej däri, att det andliga och himmelska blir dem under tiden ringa och oviktigt, det jordiska stort och viktigt; att en kristen vissa tider blir ganska nöjd med sej och trygg på sej, känner inget besvär av synden, ingen strid mellan Anden och köttet, ingen fruktan för fienden, ingen misstanke på sej själv — såsom Petrus var, då han försäkrade: "Om än alla förargades, skall dock jag inte förargas", vilket skedde några timmar, förr än han förnekade sin Herre; och David då han gick upp på taket och kastade lättsinniga blickar på kvinnan, utan att frukta någon fara — eller då man inte har någon omsorg om att mer och mer tillta i det goda, då nåden i Kristus inte gläder hjärtat, då bönen och ordet inte mer smakar o.s.v.
Men vad som härvid utmärker den redliga anden och skiljer en levande kristen från en död, är det, att den förre snart råkar i bekymmer över sej, snart får en väckande blick av sin Herre och går ut och gråter bitterligen. Eller om det går så långt med säkerheten, att Gud måste begagna yttre medel, som näpst och aga, eller en straffande Natan, så låter han det lända sej till gagn, tar varningen och bestraffningen till hjärtat, bekänner sin synd och sömnaktighet och vill bli bättre. Däremot är det ett tecken, att sömnen och säkerheten övergått till död och förstockelse, eller tecken till en falsk kristen, när man allt framgent är nöjd och trygg, inte låter varna sej, utan antingen, såsom Judas Iskariot, fortsätter i någon medveten synd, förnekar, gömmer och försvarar den, eller såsom de fåvitska jungfrurna utvärtes i allt liknar de visa, men därunder i hjärtats fördolda djup saknar nådens liv och erfarenhet och i tysthet låter det därmed bero tills vidare — tills dörren är stängd.
O, ett förskräckligt tillstånd, när en människa inte mer har förmåga till allvarlig besinning, förmåga att stanna och betänka de allvarsammaste saker, att frukta för sej, att misstänka sej! Men sådan är den mänskliga naturen, en förskräckligt sann betydelse av den död, som skulle bli syndafallets följd — "du ska döden dö" — en sann betydelse av beskrivningen i Rom. 3:18: Guds räddhåga är inte för deras ögon. De hör, de läser, de tror, att tusende andra blir bedragna, emot sin förmodan bedragna till sin ofärd, men fruktar inte, att möjligen de själva också kan bli det. De läser, de hör de utmärkande tecknen på sitt tillstånd, men slår det i vädret och vänder sej hastigt till småtingen.
Härav ser vi sanningen av vad Luther säger, att "den som inte fruktar för sej, han må med skäl frukta", han må förskräckas; ty att inte kunna frukta eller misstänka sej, att leva i någon hemlig och kär synd och inte anse det farligt, inte anse synden betydlig, eller att i sin fromhet vara belåten med sej — se, dessa är hemska tecken till en dold andlig död, är förspel till en evig jämmer. Det är just ett utmärkande tecken på de rätta, de vakande kristna, att de har en fruktande ande; ja, de fruktar ofta även då, när ingen fara är å färde, de misstänker sej själva, räds att bedraga sej, är missnöjda med sej, och då de känner sej sömnaktiga och glömska, är de just däröver mest bekymrade.
Denna fruktans ande är ock den rätta vaksamheten och gör, att fåren håller sej tätt vid Herden, att kycklingarna beständigt förblir under hönans vingar, att de trogna dagligen söker och ikläder sej Kristi rättfärdighet och är därför alla stunder förvarade för vreden, förvarade för allt detta, som skall komma, är alla stunder klädda och beredda att stå inför Människosonen.
Då brudgummen dröjde, gled ledet isär.
De somnade alla vid vägen.
Vid midnatt ljöd ropet: Se, nu är han här!
Då märkte varannan förlägen
att lamporna började slockna.
Så låt oss då vaka och be med all flit,
så tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.
Det syns inga besynnerliga tecken till Herrens ankomst. De ogudaktiga frodas och fröjdas i all välgång, synas lyckliga, trygga och glada. Den, som fruktar Herren och söker det osynliga, blir beledd som en dåre, har ofta olycka och motgång, tusende fängslande saker förekomma hans ögon och öron, och hjärtat är böjt till jorden. Alla talar för världen, men få eller inga kommer oss till mötes med ett varningens, väckelsens eller tröstens ord. Guds ord försummas, bönen, bekännelsen och förföljelsen uteblir — här är nu den onda dagen och mörkrets makt, då även en kristen blir sömnig, kall, slumrande. Och sover han länge, kan väl därunder även den olja, han en gång hade, borttorka; han blir säker, förstockad och andligen död.
Den sömnaktighet och köld, vari även levande kristna faller, visar sej däri, att det andliga och himmelska blir dem under tiden ringa och oviktigt, det jordiska stort och viktigt; att en kristen vissa tider blir ganska nöjd med sej och trygg på sej, känner inget besvär av synden, ingen strid mellan Anden och köttet, ingen fruktan för fienden, ingen misstanke på sej själv — såsom Petrus var, då han försäkrade: "Om än alla förargades, skall dock jag inte förargas", vilket skedde några timmar, förr än han förnekade sin Herre; och David då han gick upp på taket och kastade lättsinniga blickar på kvinnan, utan att frukta någon fara — eller då man inte har någon omsorg om att mer och mer tillta i det goda, då nåden i Kristus inte gläder hjärtat, då bönen och ordet inte mer smakar o.s.v.
Men vad som härvid utmärker den redliga anden och skiljer en levande kristen från en död, är det, att den förre snart råkar i bekymmer över sej, snart får en väckande blick av sin Herre och går ut och gråter bitterligen. Eller om det går så långt med säkerheten, att Gud måste begagna yttre medel, som näpst och aga, eller en straffande Natan, så låter han det lända sej till gagn, tar varningen och bestraffningen till hjärtat, bekänner sin synd och sömnaktighet och vill bli bättre. Däremot är det ett tecken, att sömnen och säkerheten övergått till död och förstockelse, eller tecken till en falsk kristen, när man allt framgent är nöjd och trygg, inte låter varna sej, utan antingen, såsom Judas Iskariot, fortsätter i någon medveten synd, förnekar, gömmer och försvarar den, eller såsom de fåvitska jungfrurna utvärtes i allt liknar de visa, men därunder i hjärtats fördolda djup saknar nådens liv och erfarenhet och i tysthet låter det därmed bero tills vidare — tills dörren är stängd.
O, ett förskräckligt tillstånd, när en människa inte mer har förmåga till allvarlig besinning, förmåga att stanna och betänka de allvarsammaste saker, att frukta för sej, att misstänka sej! Men sådan är den mänskliga naturen, en förskräckligt sann betydelse av den död, som skulle bli syndafallets följd — "du ska döden dö" — en sann betydelse av beskrivningen i Rom. 3:18: Guds räddhåga är inte för deras ögon. De hör, de läser, de tror, att tusende andra blir bedragna, emot sin förmodan bedragna till sin ofärd, men fruktar inte, att möjligen de själva också kan bli det. De läser, de hör de utmärkande tecknen på sitt tillstånd, men slår det i vädret och vänder sej hastigt till småtingen.
Härav ser vi sanningen av vad Luther säger, att "den som inte fruktar för sej, han må med skäl frukta", han må förskräckas; ty att inte kunna frukta eller misstänka sej, att leva i någon hemlig och kär synd och inte anse det farligt, inte anse synden betydlig, eller att i sin fromhet vara belåten med sej — se, dessa är hemska tecken till en dold andlig död, är förspel till en evig jämmer. Det är just ett utmärkande tecken på de rätta, de vakande kristna, att de har en fruktande ande; ja, de fruktar ofta även då, när ingen fara är å färde, de misstänker sej själva, räds att bedraga sej, är missnöjda med sej, och då de känner sej sömnaktiga och glömska, är de just däröver mest bekymrade.
Denna fruktans ande är ock den rätta vaksamheten och gör, att fåren håller sej tätt vid Herden, att kycklingarna beständigt förblir under hönans vingar, att de trogna dagligen söker och ikläder sej Kristi rättfärdighet och är därför alla stunder förvarade för vreden, förvarade för allt detta, som skall komma, är alla stunder klädda och beredda att stå inför Människosonen.
Då brudgummen dröjde, gled ledet isär.
De somnade alla vid vägen.
Vid midnatt ljöd ropet: Se, nu är han här!
Då märkte varannan förlägen
att lamporna började slockna.
Så låt oss då vaka och be med all flit,
så tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)