Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.
Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han ska vara Herre både över levande och döda."
Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.
Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att Han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.
Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån döden uppstånden, lever och regerar i evighet."
Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för Honom.
Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan Honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka Han dött, inte mer betrakta sej såsom från Honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.
Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom Honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låterbli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.
Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära,utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner Honom.
Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".
Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...
tisdag 12 januari 2016
måndag 11 januari 2016
"Älskar du mej?" (Joh. 21:6)
Det är Herren själv, som här talar — han som ska döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du ber i bönen. O, vi skulle dock, om det gällde, krypa på våra knän till Jerusalem för att få höra honom själv säga vad han allraförst frågar efter. Nu frågar han allraförst efter din kärlek.
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?
För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska Honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har ptövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".
Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?
Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".
Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!
Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"
Vad ska jag säga och vad ska jag svara
- svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mej? —. inte: tjänar du mej? lyder du mej? bekänner du mej? utan: älskar du?
För det andra säger han inte: älskar du mitt, utan: mej. Han säger inte: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mej — mej, såsom själv en gåva till dej, mej, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker på att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder honom; ty Jesus säger själv: "Den som älskar mej håller mina bud; den som inte älskar mej håller inte mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi håller hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi ska snart få se att det inte är säkert att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder honom eller gör de gärningar han befaller dej; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi ska med Kristi egna ord visa att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, ha stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och ändå inte rätteligen älska Honom. Ty i brevet till "församlingens ängel" i Efesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade inte endast vanlig kristlig upplysning, utan också en fin, prövande blick — "du har ptövat dem som säger att de är apostlar, och dock inte är det, och du har befunnit dem vara lögnare".
Vidare säger han uttryckligen, att denne lärare inte var bland dem som endast har kunskap, upplysning och ord, utan han hade också kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida för det, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje säger Herren, att denne lärare inte bara var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han också höll god kyrkotukt i sin församling och stod emot falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du ska se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om inte ändring skedde, skulle Herren snart komma och stöta bort ljusstaken från dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dej: Älskar du mej?
Vad det senare angår, eller att du måste ge akt på ordet mej — "Älskar du mej, inte mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sej ifrån skökokärleken. Många har en viss kärlek till Jesus, men bara för de förträffliga ting som han verkar i dem och andra, men har aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det han är i sin person, utan de älskar honom, som sagt, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".
Vi talar inte om ett så grovt folk som Judas Iskariot, som följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, som av samma orena begär ville tillhandla sej den Helige Andes gåva; utan vi talar om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: ni ska bli såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos honom är förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sej på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer honom, tillber och åkallar honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och inte för vad han gjort och är i sin person. Detta, eller vad han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen prisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, inte vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper inte att huvudet och tungan är kristliga, utan tänk efter vad som är ditt hjärtas första och sista!
Jesus dej möter med allvar och kärlek,
tar dej från folket åt sidan med sej,
ser dej i ögat och frågar dej ärligt:
"Du som vill följa mej, älskar du mej?
Dyrt har jag löst dej med kors och med pina,
hjärtat mitt brustit av kärlek till dej.
Se, du är tecknad i händerna mina
och vill mej följa - men älskar du mej?"
Vad ska jag säga och vad ska jag svara
- svara den ende som ser ända in?
Jesus, du hör om jag än säger bara:
"Fyll du mitt hjärta med kärleken din!"
Låt mej med Petrus till gensvar bli färdig,
även om hjärtkylan ännu mej skär:
"Herre, du älskar fast jag är ovärdig,
hur kan jag annat än hålla dej kär?"
söndag 10 januari 2016
"Vad del har den trogne med den otrogne? Därför gå ut ifrån dem och skiljs ifrån dem, säger Herren." (2 Kor. 6:15,17)
Har Kristus av synnerlig barmhärtighet utvalt dej ifrån världen och kallat dej att vara hans lärjunge och vän, att leva med Honom, leva detta saliga, heliga, innerliga föreningslivet med Honom — o, så följ Honom med allvar, uppriktighet och trohet! Varken Han själv, din själs Brudgum, eller din egen välfärd tillåter dej detta dubbla väsen - det, som delar sej mellan Gud och världen, mellan Kristus och Belial.
Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dej. Avskild är avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak och världens vänskap är en annan sak; de kan aldrig förenas. Därför, gör ditt val.
Kanske det är för svårt att följa Jesus och förlora världens vänskap. Besvära dej då allsintet därmed, utan var med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dej mellan dem, ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: inte får du riktigt njuta av världen och inte av Guds vänskap i tiden, inte av himmelens glädje i evigheten.
Men hur eller vari ska vi skilja oss från de otrogna? Svar: Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de föraktar och du föraktar och hatar det de älskar — så återstår, att du också skiljer dej ifrån dem i allt som beror av detta inre och åter inverkar på detsamma. Alltså, att du skiljer dej från deras syndiga väsende i ord och gärningar och slutligen från allt som utgör anledning eller frestelse till synd, vare sej det är nöjen, sällskap, eller vad det må vara. Du måste alltså skilja dej ifrån de otrogna i tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.
T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sej till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi lärjunge och den Helige Andes tempel, häri göra något särskilt och låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de inte ser efter fåfängligheter; med din tunga inte delta i fåfängligt och småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar, då det går an, eller också i tysthet tala med din Gud. Då andra, som också vill vara kristna, fritt och öppet trampar på Guds bud, missbrukar hans stora och heliga namn eller vanhelgar hans sabbat, måste du häri göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska Honom, att du inte vill göra emot hans bud.
Vi talar här om utgåendet från världen och nämner därför inte de synder, som även hos ärbara världsmänniskor får anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet m. m. Men rörande sådant som även dessa anser oskyldigt och försvarar, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att t.ex. om det är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sej självt synas än så oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att din Herre Kristus inte skulle delta med dig däri, att du inte kan bjuda in Honom till det, inte kan göra det i hans namn; eller du känner, att din invärtes människa mer förlorar än vinner därpå — så fly det. Här gäller apostelns ord: "Ha ingen delaktighet i de onyttiga mörkrets verk, utan bestraffa dem hellre."
Då här nämndes sällskap, förstår envar att det inte är meningen att du ska gå bort från dem din jordiska kallelse binder dej vid; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller när det beror på dej själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut" ifrån dem som är din Herre emot.
Men, torde någon tänka, vore inte detta människohat? Ska man inte älska alla människor? Jo, men älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla och älskade dem så, att Han gav sitt liv för dem; men Han blev aldrig förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör också du så: älska, uppoffra dej, gör gott mot alla, men tro inte att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en likställighet, som har till villkor, att du ska kalla det goda ont och det onda gott. Tänk om Kristi lärjungar stundom hade gått ut till sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseerna, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och — slutade med att förråda sin Herre i deras händer.
Men du menar kanske att de inte bör anses som Kristi fiender, då de t. ex. är goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap inte tål att du talar gott om din Herre, så vet var du är! — nämligen hos hans fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.
När världens furste sin gunst mej bjöd,
jag vid Guds kors sa nej.
Jag är vid korset för världen död,
världen är död för mej.
Gör därför ditt val! Du kan omöjligt dela dej. Avskild är avskild, Kristus är Kristus, och världen är världen. Guds vänskap är en sak och världens vänskap är en annan sak; de kan aldrig förenas. Därför, gör ditt val.
Kanske det är för svårt att följa Jesus och förlora världens vänskap. Besvära dej då allsintet därmed, utan var med världen, det är mycket lättare och behagligare (för köttet), och det är ändå lika mycket vunnet då, som om du vill dela dej mellan dem, ja, mycket mer. Ty i senare fallet förlorar du dem bägge: inte får du riktigt njuta av världen och inte av Guds vänskap i tiden, inte av himmelens glädje i evigheten.
Men hur eller vari ska vi skilja oss från de otrogna? Svar: Förutsatt, att du är pånyttfödd och således redan skild från dem till hjärta och tänkesätt, så att du har andra tankar än de i andliga ting och annan lust i hjärtat än de, du älskar det de föraktar och du föraktar och hatar det de älskar — så återstår, att du också skiljer dej ifrån dem i allt som beror av detta inre och åter inverkar på detsamma. Alltså, att du skiljer dej från deras syndiga väsende i ord och gärningar och slutligen från allt som utgör anledning eller frestelse till synd, vare sej det är nöjen, sällskap, eller vad det må vara. Du måste alltså skilja dej ifrån de otrogna i tal, uppförande, handlingssätt, självvalda sällskap och nöjen.
T. ex. när du ser och hör andra obetänksamt nedlåta sej till att skåda, höra och tala om idel fåfängliga saker, bör du, som är Kristi lärjunge och den Helige Andes tempel, häri göra något särskilt och låta ditt hjärta vara en tillsluten örtagård, endast öppen för din själs käraste, och såsom Job "göra ett förbund med dina ögon", att de inte ser efter fåfängligheter; med din tunga inte delta i fåfängligt och småaktigt prat, utan hellre tala om Herrens rätter och välgärningar, då det går an, eller också i tysthet tala med din Gud. Då andra, som också vill vara kristna, fritt och öppet trampar på Guds bud, missbrukar hans stora och heliga namn eller vanhelgar hans sabbat, måste du häri göra något särskilt, nämligen så frukta din Gud och så älska Honom, att du inte vill göra emot hans bud.
Vi talar här om utgåendet från världen och nämner därför inte de synder, som även hos ärbara världsmänniskor får anses för synd, såsom olydnad, vrede, hat, okyskhet, oärlighet m. m. Men rörande sådant som även dessa anser oskyldigt och försvarar, låt det vara din regel att aldrig döma om en handlings brottslighet eller oskyldighet efter mängdens sed och omdöme, utan efter Guds ord, efter Kristi och helgonens exempel. Så att t.ex. om det är ett sällskap eller ett nöje, som skulle i sej självt synas än så oskadligt och oskyldigt, men är stridande mot Andens sinne, så att du inser, att din Herre Kristus inte skulle delta med dig däri, att du inte kan bjuda in Honom till det, inte kan göra det i hans namn; eller du känner, att din invärtes människa mer förlorar än vinner därpå — så fly det. Här gäller apostelns ord: "Ha ingen delaktighet i de onyttiga mörkrets verk, utan bestraffa dem hellre."
Då här nämndes sällskap, förstår envar att det inte är meningen att du ska gå bort från dem din jordiska kallelse binder dej vid; där gäller endast att fly deras synder. Utan frågan gäller när det beror på dej själv att välja umgänge. Då måste du "gå ut" ifrån dem som är din Herre emot.
Men, torde någon tänka, vore inte detta människohat? Ska man inte älska alla människor? Jo, men älska på det sätt, som din Herre älskade. Han älskade visserligen alla och älskade dem så, att Han gav sitt liv för dem; men Han blev aldrig förtrolig med sin faders och sitt rikes fiender. Gör också du så: älska, uppoffra dej, gör gott mot alla, men tro inte att det är din plikt att vara förtrolig eller likställig med din Herres fiender; ett förtroende, en likställighet, som har till villkor, att du ska kalla det goda ont och det onda gott. Tänk om Kristi lärjungar stundom hade gått ut till sin Herres fiender, de skriftlärda och fariseerna, och övat förtrolig vänskap med dem — hade detta varit trohet? Judas gjorde det, och — slutade med att förråda sin Herre i deras händer.
Men du menar kanske att de inte bör anses som Kristi fiender, då de t. ex. är goda, hyggliga människor. Pröva då: om ditt sällskap inte tål att du talar gott om din Herre, så vet var du är! — nämligen hos hans fiender. I det sällskapet måste du antingen med hela ditt väsende bekänna ditt lärjungasinne, och då såra sällskapet; eller med undvikande tvetydigheter och förställning förneka och såra din Herre och ditt samvete. Detta besinne den, som frivilligt går in till Kristi fienders koleld.
När världens furste sin gunst mej bjöd,
jag vid Guds kors sa nej.
Jag är vid korset för världen död,
världen är död för mej.
lördag 9 januari 2016
"Här är ingen åtskillnad! Allesammans är de syndare och har inget berömma sej av för Gud." (Rom. 3:24)
Men hur ska man dock egentligen förstå dessa ord? Ty det är ju ändå orimligt, att här inte skulle vara någon åtskillnad, då vi ju ser med ögonen att skillnaden tvärtom är ganska stor, i det den ena människan lever fri i all synd, och den andra var dag för ett vaksamt leverne?
Svar: Märk väl, vad som här är i fråga. Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad på mer eller mindre synder upphör.
Är det åter fråga om det, som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligt, att det ska bli skillnad, då talas det om ^drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan ska övergå den andra i klarhet"; men så snart fråga är om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, såsom här, då är det genast "ingen åtskillnad", ty då förslår ingen människas gärningar, då är vi alla så långt ifrån rättfärdighet, att all skillnad därigenom försvinner.
Se här en liknelse: Då vi talar om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi talar om jordens avstånd ifrån solen, då tar vi inte mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säger vi inte: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säger: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden gör ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".
Således, här nere inför människor är det visserligen stor olikhet i synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad.
Om i ett fängelse, där en hop dödsfångar är förvarade, vilka allesammans är banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: ni är allesammans värda blott avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi talar om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi är allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryter mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar bedja om förlåtelse och känna sej värda endast Guds vrede, om Han skulle döma dem efter sin lag.
Visst finns det sådana, som tycker sej vara något vida bättre, som inbillar sej att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet har kommit därhän, att de inte bör liknas vid andra skröpliga kristna, utan är såsom ett särskilt heligt släkte, även i sej själva. Men dessa är alltid av tjusaren bedragna; ty om de vore nyktra och vakna, skulle de ju känna, vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig."
Och talar vi om oomvända människor, är även deras bästa gärningar blott synd och skrymteri, eftersom deras hjärtan inte står väl med Herren i tro och kärlek. Hur stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de är moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, som samvetsgrant iakttar sina yttre plikter, till och med har nit om Gud, ehuru inte visligen, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de är fräcka bespottare, som lever fritt i alla möjliga synder och laster — de står bägge under samma Guds dom och behöver bägge samma nåd, såsom den också står dem bägge lika till buds och skänks dem lika fritt, när de söker den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:
Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen
är ej fråga om personen.
Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.
Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.
Svar: Märk väl, vad som här är i fråga. Här talas ju endast om rättfärdighet inför Gud, om "berömmelse" i fråga om salighetens förvärvande. Det är endast i den frågan, som all åtskillnad på mer eller mindre synder upphör.
Är det åter fråga om det, som beror av våra gärningar, nämligen olika grader i salighet eller fördömelse, då säger Skriften uttryckligt, att det ska bli skillnad, då talas det om ^drägligare" och odrägligare, och å andra sidan att "den ena stjärnan ska övergå den andra i klarhet"; men så snart fråga är om rättfärdighet och berömmelse inför Gud, såsom här, då är det genast "ingen åtskillnad", ty då förslår ingen människas gärningar, då är vi alla så långt ifrån rättfärdighet, att all skillnad därigenom försvinner.
Se här en liknelse: Då vi talar om ojämnheterna på jorden, måste vi alltid säga, att mellan de höga bergens spetsar och dalarnas djup är stort avstånd. Men så snart vi talar om jordens avstånd ifrån solen, då tar vi inte mer dessa ojämnheter på jorden i beräkning; då säger vi inte: från solen till bergspetsarna är så och så långt, och från solen till dalarnas djup så och så långt, utan vi säger: avståndet är så ofantligt, att dessa ojämnheter på jorden gör ingenting åt saken — "här är ingen åtskillnad".
Således, här nere inför människor är det visserligen stor olikhet i synder och fromhet; men då den bästa är så oändligt långt ifrån rättfärdigheten, blir det inför Herren och i avseende på värdighet till himmelen ingen åtskillnad.
Om i ett fängelse, där en hop dödsfångar är förvarade, vilka allesammans är banditer, mördare och rånare, dessa skulle börja att tvista om, vilken av dem som vore värdigare till en äreplats hos konungen, skulle vi säga: ni är allesammans värda blott avrättsplatsen; här är ingen åtskillnad. Just så är det, när vi talar om våra företräden i rättfärdighet inför Gud. Vi är allesammans stora brottslingar, som alla dagar bryter mot Guds högsta bud. De mest allvarliga och helgade kristna måste ju alla dagar bedja om förlåtelse och känna sej värda endast Guds vrede, om Han skulle döma dem efter sin lag.
Visst finns det sådana, som tycker sej vara något vida bättre, som inbillar sej att de genom nådens medel, genom mycken bön, tro, vaksamhet och allvarlighet har kommit därhän, att de inte bör liknas vid andra skröpliga kristna, utan är såsom ett särskilt heligt släkte, även i sej själva. Men dessa är alltid av tjusaren bedragna; ty om de vore nyktra och vakna, skulle de ju känna, vad den helige David kände, då han bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig."
Och talar vi om oomvända människor, är även deras bästa gärningar blott synd och skrymteri, eftersom deras hjärtan inte står väl med Herren i tro och kärlek. Hur stor skillnaden eljest än kan vara, antingen de är moraliska, ädla och ärbara medlemmar av samhället, som samvetsgrant iakttar sina yttre plikter, till och med har nit om Gud, ehuru inte visligen, utan far efter att upprätta sin egen rättfärdighet, eller de är fräcka bespottare, som lever fritt i alla möjliga synder och laster — de står bägge under samma Guds dom och behöver bägge samma nåd, såsom den också står dem bägge lika till buds och skänks dem lika fritt, när de söker den vid Kristi fötter, såsom en gammal Guds man sjungit:
Nåden, nåden den är fri,
alla vill den bjuda, kalla.
Vem som helst kan salig bli,
nåden räcker till för alla.
Märk blott, att vid nådatronen
är ej fråga om personen.
Alla inför Herren är
syndare och alla lika.
Ingen som rättfärdig är,
ingen som ej givit vika
för begärelsen som dragit
och i hjärtat rötter slagit.
Egen änglaärbarhet
som för syndens utbrott fasat
och den största gudlöshet
som i synden hejlöst rasat
måste, för att frälsning vinna,
samma nåd hos Jesus finna.
fredag 8 januari 2016
"Gjord under lagen, för att Han skulle förlossa dem som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet." (Gal. 4:4,5)
O, du eviga Guds kärlek, som så älskade världen!
Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som är under lagen."
O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!
Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga.
Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!
Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"
Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att Han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har Han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att Han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.
Ty att Han var gjord under lagen innebar också att Han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också Han vorden därav delaktig; för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."
Så har Han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", Han allena kunde utföra detta verk.
Må nu endast var och en se till, att han ock ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.
Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm; och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.
Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.
Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att Han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.
Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.
Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.
Barnaskap åt dej han vunnit,
du står skriven i hans sår.
Själv han döden övervunnit,
Kristi seger är nu vår.
Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän.
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen.
Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som är under lagen."
O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!
Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga.
Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!
Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"
Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att Han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har Han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att Han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.
Ty att Han var gjord under lagen innebar också att Han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också Han vorden därav delaktig; för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."
Så har Han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", Han allena kunde utföra detta verk.
Må nu endast var och en se till, att han ock ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.
Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm; och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.
Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.
Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att Han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.
Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.
Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.
Barnaskap åt dej han vunnit,
du står skriven i hans sår.
Själv han döden övervunnit,
Kristi seger är nu vår.
Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän.
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen.
torsdag 7 januari 2016
"Bestänkta i hjärtat från ett ont samvete." (Hebr. 10:22)
Vad vill det säga att så bestänka hjärtat? Hur sker det?
I förebilden (1 Mos. 12) skedde det så, att ett knippe isop doppades i det slaktade lammets blod och därmed beströks dörrträna, både det övre och de båda sidoträna. Det isopsknippe, varmed våra hjärtan ska bestrykas, är evangelium, vilket sannerligen är doppat i Guds Lamms blod och när det förkunnas stänker heliga droppar åt alla håll.
Evangelium talar ju först och sist om en frälsning genom Kristi blod. Evangelium säger: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, det är värdigt att ha ära och lov. Evangelium säger: Vi har förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse. Evangelium säger: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder. Evangelium säger: Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita. Genom sådana vittnesbörd blir vi med Kristi blod bestänkta i hjärtat ifrån ett ont samvete.
Märk: ifrån ett ont samvete! Vi måste få bestänkas med Kristi blod, så att vi rentav får ett gott samvete, får alla våra synder helt borttagna från samvetet, genom en säker tillförsikt och hjärtlig förtröstan om deras förlåtelse, så att vi helt renade och med Gud försonade åter kan tala med Honom såsom med en huld och kärleksrik Fader.
Detta är Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillräknas dem, lagen inte dömer över dem, de är icke under lagen, utan under nåden, och har därför frid med Gud, liksom hade de aldrig haft någon synd, utan vore helt rättfärdiga och heliga. Men det är också denna tro allena, som förlossar från syndens herravälde. O, när jag såsom en arm syndare får den stora, säkra trösten, att Gud inte mer tillräknar mej missgärning, utan tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej!" o, hur jag då springer lös ur träldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nåd, förbannar min synd och vill nu ingenting i hela världen högre önska mej än att bara kunna i alla mina livsdagar tjäna Herren!
Men till detta fordras en sådan bestänkning, en sådan tro, att du i samvetet får frid för dina synder. Den som vet, hör, sjunger och läser om den stora förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, men dock alltid bär sina synder på samvetet och ängsligt tänker på utväg att försonas, den försmädar därmed Kristi blod, som om det inte varit mäktigt att ta bort synder. Aposteln säger (v. 1,2), att när man vid de levitiska offren alltid hade kvar ett ont samvete och därför alltid ånyo offrade, bevisade detta, att oxablod och bockablod inte kunde borttaga synder; "ty eljest hade de slutat offra, eftersom de som så offrar sedan intet samvete haft av synder, när de hade varit en gång gjorda rena". Ge akt på de orden! Nu går vi och ger samma vittnesbörd om Kristi dyra blod, då också vi går med ett ont samvete. Då säger också vi därmed, att Kristi blod inte kunde ta bort synder; ty annars skulle vi ju hava frid med Gud, ha våra synder borttagna, eftersom vi en gång är gjorda rena.
Stanna här ett ögonblick. Vad tror du? Har Kristi blod verkligen borttagit, sonat, avplanat alla dina synder? Har Kristi blod uträttat något mer än oxablod och bockablod? Eller vill du också om Kristi blod säga, att det inte kunde borttaga synder?
Paulus gör den åtskillnaden mellan de levitiska offrens blod och Kristi blod, att då han sagt, hur de förra inte kunde ta bort synder, tillägger han om Kristus: "Men denne, då Han hade offrat ett offer för synderna, som evinnerligen gäller, betygar Han: Och deras synder och orättfärdigheter vill jag inte mer komma ihåg. Där nu sådan förlåtelse är, där är inte mer offer för synder." Och då följer: "Eftersom vi nu, kära bröder, har frihet att gå in i det heliga genom Jesu blod, så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro (fullkomlig tröst), bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete."
Aposteln vill, att det en gång bör få vara avgjort, att Kristi blod verkligen har borttagit synderna och att vi nu är fria. Vakna då, kära själ, och besinna, vad du gör, när du ideligen ser på dej själv och aktar Kristi blod för ett intet, som om det inte kunnat borttaga synder! Visst kan dina synder vara gruvliga, stora och många; men så stora och många kan de dock aldrig vara, att inte Guds Sons blod gäller tusen gånger mer. Bed Gud om tron och låt så länge genom evangelium bestänka ditt hjärta med Kristi blod, att du blir helt fri ifrån ett ont samvete, att du helt förlorar dej i Kristi blods värde och gladligen kan därmed trotsa alla dina synder samt död, djävul och helvete, och intet mer vet, än Kristus, Kristus, död och uppstånden för oss, för oss!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mera, hör även du!
Å, jag är frälst och får så förbli,
Sonen mej gjorde verkligen fri:
fri ifrån nöden,
domen och döden,
amen, halleluja!
I förebilden (1 Mos. 12) skedde det så, att ett knippe isop doppades i det slaktade lammets blod och därmed beströks dörrträna, både det övre och de båda sidoträna. Det isopsknippe, varmed våra hjärtan ska bestrykas, är evangelium, vilket sannerligen är doppat i Guds Lamms blod och när det förkunnas stänker heliga droppar åt alla håll.
Evangelium talar ju först och sist om en frälsning genom Kristi blod. Evangelium säger: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, det är värdigt att ha ära och lov. Evangelium säger: Vi har förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse. Evangelium säger: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder. Evangelium säger: Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita. Genom sådana vittnesbörd blir vi med Kristi blod bestänkta i hjärtat ifrån ett ont samvete.
Märk: ifrån ett ont samvete! Vi måste få bestänkas med Kristi blod, så att vi rentav får ett gott samvete, får alla våra synder helt borttagna från samvetet, genom en säker tillförsikt och hjärtlig förtröstan om deras förlåtelse, så att vi helt renade och med Gud försonade åter kan tala med Honom såsom med en huld och kärleksrik Fader.
Detta är Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillräknas dem, lagen inte dömer över dem, de är icke under lagen, utan under nåden, och har därför frid med Gud, liksom hade de aldrig haft någon synd, utan vore helt rättfärdiga och heliga. Men det är också denna tro allena, som förlossar från syndens herravälde. O, när jag såsom en arm syndare får den stora, säkra trösten, att Gud inte mer tillräknar mej missgärning, utan tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej!" o, hur jag då springer lös ur träldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nåd, förbannar min synd och vill nu ingenting i hela världen högre önska mej än att bara kunna i alla mina livsdagar tjäna Herren!
Men till detta fordras en sådan bestänkning, en sådan tro, att du i samvetet får frid för dina synder. Den som vet, hör, sjunger och läser om den stora förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, men dock alltid bär sina synder på samvetet och ängsligt tänker på utväg att försonas, den försmädar därmed Kristi blod, som om det inte varit mäktigt att ta bort synder. Aposteln säger (v. 1,2), att när man vid de levitiska offren alltid hade kvar ett ont samvete och därför alltid ånyo offrade, bevisade detta, att oxablod och bockablod inte kunde borttaga synder; "ty eljest hade de slutat offra, eftersom de som så offrar sedan intet samvete haft av synder, när de hade varit en gång gjorda rena". Ge akt på de orden! Nu går vi och ger samma vittnesbörd om Kristi dyra blod, då också vi går med ett ont samvete. Då säger också vi därmed, att Kristi blod inte kunde ta bort synder; ty annars skulle vi ju hava frid med Gud, ha våra synder borttagna, eftersom vi en gång är gjorda rena.
Stanna här ett ögonblick. Vad tror du? Har Kristi blod verkligen borttagit, sonat, avplanat alla dina synder? Har Kristi blod uträttat något mer än oxablod och bockablod? Eller vill du också om Kristi blod säga, att det inte kunde borttaga synder?
Paulus gör den åtskillnaden mellan de levitiska offrens blod och Kristi blod, att då han sagt, hur de förra inte kunde ta bort synder, tillägger han om Kristus: "Men denne, då Han hade offrat ett offer för synderna, som evinnerligen gäller, betygar Han: Och deras synder och orättfärdigheter vill jag inte mer komma ihåg. Där nu sådan förlåtelse är, där är inte mer offer för synder." Och då följer: "Eftersom vi nu, kära bröder, har frihet att gå in i det heliga genom Jesu blod, så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro (fullkomlig tröst), bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete."
Aposteln vill, att det en gång bör få vara avgjort, att Kristi blod verkligen har borttagit synderna och att vi nu är fria. Vakna då, kära själ, och besinna, vad du gör, när du ideligen ser på dej själv och aktar Kristi blod för ett intet, som om det inte kunnat borttaga synder! Visst kan dina synder vara gruvliga, stora och många; men så stora och många kan de dock aldrig vara, att inte Guds Sons blod gäller tusen gånger mer. Bed Gud om tron och låt så länge genom evangelium bestänka ditt hjärta med Kristi blod, att du blir helt fri ifrån ett ont samvete, att du helt förlorar dej i Kristi blods värde och gladligen kan därmed trotsa alla dina synder samt död, djävul och helvete, och intet mer vet, än Kristus, Kristus, död och uppstånden för oss, för oss!
Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mera, hör även du!
Å, jag är frälst och får så förbli,
Sonen mej gjorde verkligen fri:
fri ifrån nöden,
domen och döden,
amen, halleluja!
onsdag 6 januari 2016
"Synden, på det den skulle synas vara synd, har, med det gott är, verkat döden i mej; på det synden skulle varda övermåttan syndig genom budordet." (Rom. 7:13)
Den sanna bättringen, lagens rätta och genomgripande verk i syndarens hjärta, är så nödvändig, att den förutan allt andligt strävande är förgäves, all tro, all gudaktighet, ja, Kristus och hans förtjänst är för den själen fruktlösa. Den som bara känner sina verksynder, synder i tankar, ord och gärningar, bara ser på dem, arbetar och strider med dem och inte genom lagens krav på hjärtat sjunker ned i naturens orena dy och där kommer i nöd, den människan gör en stympad skrymtarebättring, omvänder sej visst, men bara ifrån ett friare världsväsende till sin egen rättfärdighet, och blir en farise.
Ja, den som också känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet, men bara flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse, gudaktighet, och inte blir på allt detta misströstande, utan hoppas och hoppas på seger och har därpå sitt öga, sin tröst och förhoppning, blir också bara en farise. Kommer han inte, medan det ännu står så illa till, medan han ännu inte vunnit den åsyftade segern, utan ännu ligger nere i sitt elände — kommer han inte, medan han ännu är i denna uselhet, till Kristus, till nåd, tröst och salighet blott i Kristus, så blir han aldrig en rätt kristen, utan antingen ett bedraget verkhelgon, som fått tröst i sin bättring och gudaktighet, eller också en uttröttad träl som överger alltsammans, faller tillbaka till sin sorglöshet eller stannar i förtvivlan och förtappelse.
Om dem som uppsåtligen kan hylla vissa skötesynder talar vi inte nu, utan om dem som verkligen försöker gå in genom den trånga porten men inte kan. Felet hos alla dessa är, att de aldrig låter säga sej — eller också blir det dem inte rätteligen sagt — vad den rätta bättringen är, vad som är lagens rätta verk, dess egentliga ändamål och mening. O, att de ville ge akt på Herrens ord!
Hör då! Skriften säger uttryckligen: "Allt det lagen säger, det säger den till dem som är under lagen, för att var och en mun skall tillstoppas och hela världen ska bli brottslig inför Gud." "Men lagen är också härmed inkommen, att synden skulle överflöda; men där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och denna sin naturliga verkan måste lagen nödvändigt utöva i ditt hjärta, om bättringen ska bli sann.
Det är inte frommare och heligare du ska bli genom krav och bud, nej, det ska du bliva genom en annan, som döper med Ande och eld. Men genom lagen ska du bli "brottslig", syndig, "övermåttan syndig" - det hjälper inte annat, om du någonsin ska lära dej att rätteligen annamma Kristus till ett nytt livs upptändande i ditt hjärta. "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen, och då vore Kristus förgäves död."
Lagen uträttar också förvisso sitt rätta verk, om den bara kommer in i hjärtat. Går han löst bara på ytan, så kan du bli mycket from — nämligen i gärningar och inbillningar, och bli en farise, såsom förut är sagt. Sådan var också Paulus, "förrän budordet kom", förrän lagens andliga krav trängde in på hans hjärta. Sådana är också många religiösa i våra dagar, vilka driver lagen på det sättet och i den meningen, som skulle man också verkligen därigenom kunna bli frommare och bättre, om man bara allvarligare griper sej an, och som yrkar att man inte ska misströsta därom, utan fortsätta kämpa, bedja och hoppas.
Den rätta bättringen går djupare, upprör hjärtats ondska och gör mej inte bättre och bättre, utan syndig, "övermåttan syndig genom budordet", så att jag kommer på skam med allt, vad jag företar mej, tycker verkligt illa om mej och min bättring och får alltså ingen tröst i mej själv. Lägg märke till att när Kristus började sitt läroämbete, var det hans första göromål att förklara lagens andliga krav så högt, att ingen människa skulle kunna fullgöra det. Se Matt. 5: 21—48. Och när en man trodde sej ha fullgjort vad lagen krävde, var Kristus inte nöjd, utan skyndade genast att ge honom ett bud, som skulle bli honom för svårt: "Vill du vara fullkomlig, få sälj också allt det du har och ge de fattiga".
Inte hjälpte Han mannen till tröst i sin fromhet! Därför, när någon säger att han vill omvända sej, bli from och helig, då må man svara: Ja, om du allenast först bleve en syndare och ogudaktig, d. ä. kunde du först komma ned i din uselhet, lära känna vad du är för ett förtappat kreatur, i grund fördärvad och ogudaktig, så kunde du sedan med sanning tro på Honom, "som gör den ogudaktiga rättfärdig" - och sedan kunde du bli from och helig!
Länge jag tänkte
Gud inte skänkte
nåd åt en själ som saknade allt.
Jag skulle lida,
kämpa och strida,
först göra allt som lagen befallt.
Ändå jag gjorde vad den förbjöd,
bättring och liv blev vanmakt och död.
Lammet har vunnit,
blodet har runnit,
amen, halleluja!
Ja, den som också känner naturens ondska, hjärtats fördärv och orenhet, men bara flyr till vaksamhet, bön, strid, försakelse, gudaktighet, och inte blir på allt detta misströstande, utan hoppas och hoppas på seger och har därpå sitt öga, sin tröst och förhoppning, blir också bara en farise. Kommer han inte, medan det ännu står så illa till, medan han ännu inte vunnit den åsyftade segern, utan ännu ligger nere i sitt elände — kommer han inte, medan han ännu är i denna uselhet, till Kristus, till nåd, tröst och salighet blott i Kristus, så blir han aldrig en rätt kristen, utan antingen ett bedraget verkhelgon, som fått tröst i sin bättring och gudaktighet, eller också en uttröttad träl som överger alltsammans, faller tillbaka till sin sorglöshet eller stannar i förtvivlan och förtappelse.
Om dem som uppsåtligen kan hylla vissa skötesynder talar vi inte nu, utan om dem som verkligen försöker gå in genom den trånga porten men inte kan. Felet hos alla dessa är, att de aldrig låter säga sej — eller också blir det dem inte rätteligen sagt — vad den rätta bättringen är, vad som är lagens rätta verk, dess egentliga ändamål och mening. O, att de ville ge akt på Herrens ord!
Hör då! Skriften säger uttryckligen: "Allt det lagen säger, det säger den till dem som är under lagen, för att var och en mun skall tillstoppas och hela världen ska bli brottslig inför Gud." "Men lagen är också härmed inkommen, att synden skulle överflöda; men där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och denna sin naturliga verkan måste lagen nödvändigt utöva i ditt hjärta, om bättringen ska bli sann.
Det är inte frommare och heligare du ska bli genom krav och bud, nej, det ska du bliva genom en annan, som döper med Ande och eld. Men genom lagen ska du bli "brottslig", syndig, "övermåttan syndig" - det hjälper inte annat, om du någonsin ska lära dej att rätteligen annamma Kristus till ett nytt livs upptändande i ditt hjärta. "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen, och då vore Kristus förgäves död."
Lagen uträttar också förvisso sitt rätta verk, om den bara kommer in i hjärtat. Går han löst bara på ytan, så kan du bli mycket from — nämligen i gärningar och inbillningar, och bli en farise, såsom förut är sagt. Sådan var också Paulus, "förrän budordet kom", förrän lagens andliga krav trängde in på hans hjärta. Sådana är också många religiösa i våra dagar, vilka driver lagen på det sättet och i den meningen, som skulle man också verkligen därigenom kunna bli frommare och bättre, om man bara allvarligare griper sej an, och som yrkar att man inte ska misströsta därom, utan fortsätta kämpa, bedja och hoppas.
Den rätta bättringen går djupare, upprör hjärtats ondska och gör mej inte bättre och bättre, utan syndig, "övermåttan syndig genom budordet", så att jag kommer på skam med allt, vad jag företar mej, tycker verkligt illa om mej och min bättring och får alltså ingen tröst i mej själv. Lägg märke till att när Kristus började sitt läroämbete, var det hans första göromål att förklara lagens andliga krav så högt, att ingen människa skulle kunna fullgöra det. Se Matt. 5: 21—48. Och när en man trodde sej ha fullgjort vad lagen krävde, var Kristus inte nöjd, utan skyndade genast att ge honom ett bud, som skulle bli honom för svårt: "Vill du vara fullkomlig, få sälj också allt det du har och ge de fattiga".
Inte hjälpte Han mannen till tröst i sin fromhet! Därför, när någon säger att han vill omvända sej, bli from och helig, då må man svara: Ja, om du allenast först bleve en syndare och ogudaktig, d. ä. kunde du först komma ned i din uselhet, lära känna vad du är för ett förtappat kreatur, i grund fördärvad och ogudaktig, så kunde du sedan med sanning tro på Honom, "som gör den ogudaktiga rättfärdig" - och sedan kunde du bli from och helig!
Länge jag tänkte
Gud inte skänkte
nåd åt en själ som saknade allt.
Jag skulle lida,
kämpa och strida,
först göra allt som lagen befallt.
Ändå jag gjorde vad den förbjöd,
bättring och liv blev vanmakt och död.
Lammet har vunnit,
blodet har runnit,
amen, halleluja!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)