Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjärta, som springer med sin Gud över murarna, och som på en gång svingar sej över alla höjder, över både berg och bråddjup! Här är inte ett tecken av försagdhet.
Och dock är den glada psalmen skriven på en tid då "havet svårligen rasade", då "stora bedrövelser var påkomna", såsom vi ser i v. 2. Hur kan man i sådana tider vara så glad och frimodig? Se hur den kunglige sångaren talar! "Gud är vår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Sebaot är med oss; Jakobs Gud är vårt beskydd", så slutar den. Det behövs bara, att sådana förhållanden blir sanna och levande för vårt hjärta; det behövs bara att våra ögon öppnas, att där blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för vårt öga, och vi sjunger och springer alla med samma fröjd som David.
Då Elisas tjänare för den här med hästar och vagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack ve, vad vill vi nu göra?" sade Elisa: "Frukta inte; ty de är fler som är med oss, än de som är med dem." Men därmed var den bävande tjänaren ännu inte tröstad. Vad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sa: "Herre, öppna honom ögonen, så att han må se." Då öppnade Herren tjänaren hans ögon, så att han fick se. Och se, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa. Nu var den tjänaren inte ängslig mer.
Se då här allt vad som behövs: Herre, öppna oss ögonen, så att vi må se! Här bör vi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, inte menas någon utvärtes församling, som kan omfatta ett helt lands invånare, såsom alla döpta till Kristus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består av de levande Kristi lemmar inom alla kyrkor och samfund, vilka har Kristi ord, denna enda nödvändiga säd till Guds rike, och därför är utspridda kring hela världen.
Se dessa levande lemmar i Kristus, här och där förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lever i ett fientligt främmande land, fjärran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Kristi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och väntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår", detta är det "heliga templet av levande stenar, uppbyggt på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus är översta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland vilka Herren lever och regerar såsom en far i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örtagård, där han förlustar sej bland rosor" — korteligen, det är "levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen".
Det är om denna Guds stad David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är."
Men finns det verkligen en motsvarighet till dessa ljuvliga ord, eller månne det är endast ord? Och vad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren själv känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående.
Och därpå svarar vi: Till denna levande Kristi kropp hör var och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, liv och salighet i Frälsaren, blott Frälsaren, så att han, han är hela föremålet för hjärtats längtan och hjärtats frid — hjärtats största sorg, då han saknas, och största glädje då han är nära. Se, detta är brudens kännetecken.
Och i detta sinne, nämligen att Kristus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så också till helgelse och förlossning — i detta sinne är alla kristna lika. Hur märkligt är det inte, att i alla länder och tider, i alla folk och släkter och tungomål, där man finner kristna, ehuru av så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjärtpunkt alla är så lika! De kan vara ganska olika i vissa andra avseenden, i gåvor och kallelser, samt i vissa enskilda meningar; men i ett är de alla lika: att Kristus, Kristus är deras liv och deras visa.
Se, dessa är nu de som utgör det Guds folk, som i vår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med världen, sträckande sej från pol till pol, och övermåttan herrlig till sitt inre väsende och sin slutliga bestämmelse. En gång ska man också få se de förströdda samlade, då ska man skåda bruden i hennes fulla glans och prydning.
Vad under om min längtan då
alltmera sträcker sej,
Jerusalem, Guds helga stad,
dit upp, dit upp till dej.
Min härkomst är ju dock av dej,
och jag är främling här.
I dej jag har mitt borgerskap,
och där jag hemma är.
lördag 18 maj 2019
fredag 17 maj 2019
"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)
Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."
Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej. Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."
Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.
Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.
Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.
Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."
Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.
Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.
Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.
Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.
Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!
Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.
Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej. Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."
Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.
Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.
Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.
Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."
Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.
Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.
Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.
Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.
Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!
Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.
"Vi har inte strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regerar i denna världens mörker." (Ef. 6:12)
Om vi nu betraktar och sammanfattar vad aposteln här antyder om vår fiende, får vi en ganska förskräcklig bild av honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och därjämte en osynlig fiende, som kan vara oss helt nära utan att vi anar det.
Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.
För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.
Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.
Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.
Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.
Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.
Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".
Vi strider ej mot dem vi ser
av kött och blod i världen.
Vår fiende slås inte ner
av kulorna och svärden.
Nej, ondskans vreda andemakt
kring hela jorden vida
sej mänskohjärtan underlagt -
mot den vi går att strida.
Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.
För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.
Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.
Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.
Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.
Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.
Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".
Vi strider ej mot dem vi ser
av kött och blod i världen.
Vår fiende slås inte ner
av kulorna och svärden.
Nej, ondskans vreda andemakt
kring hela jorden vida
sej mänskohjärtan underlagt -
mot den vi går att strida.
onsdag 15 maj 2019
"Ordet är hart nära dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar." (Rom. 10:8)
Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.
Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!
Säg inte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.
I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.
Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet.
Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta.
Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?
Och han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.
Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln, såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.
Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till honom och leva?
När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?
Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.
Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.
Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!
Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!
Säg inte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.
I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.
Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet.
Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta.
Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?
Och han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.
Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln, såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.
Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till honom och leva?
När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?
Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.
Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.
Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!
tisdag 14 maj 2019
"Om vi bekänner våra synder är han är trofast och rättvis, så att han förlåter oss synderna." (1 Joh. 1:9)
Vad detta syndens bekännande innefattar kan vi lära av Davids ord i Ps. 32: 3,5: "Då jag ville förtiga det (nämligen vad jag hade gjort, min svåra synd), försmäktade mina ben för min dagliga gråt . . . men jag sade: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Vi lär oss här, att detta bekännande sker inför Herren. "Jag vill bekänna för Herren", säger David, av vilket vi förstår att "förtigandet" även varit ett förtigande inför Herren.
Men vad vill det säga? torde någon fråga. Hur kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottat och uppenbart? Jo, detta förtigande förstår vi av erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samvete på ett visst avstånd från Gud, till dess syndakänslan av sej själv ska avsvalas, innan man vill gå fram till nådastolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och avlösning.
Men ordet kan även begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela världen går och tiger med sina synder inför Herren, och därför är hon osalig. Hon känner inte synden och kan därför inte rätt bekänna den. Därför innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin överhängande förbannelse och söka nåd i Kristus. Detta är nu allt vad som fordras för att bli delaktig av den förvärvade förlåtelsen. Det måste bli en svår hunger i det landet där den förlorade sonen håller till, för att han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den svåra synd han gjorde då han övergav sin fader och gick ut och förstörde sitt arv. Då först beslutar han: "Jag vill stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas ditt barn, men gör mig såsom en av dina legodrängar!" Så har Jesus själv sammansatt orden, när han ville göra en tavla över en omvändelse.
Av dessa ord ska vi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde inte någon viss synd, utan sa bara: "Jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas din son." Han sa inte: Den och den synden är värd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är ovärdig att vidare kallas din son. Vad ska vi lära av det här? Jo, det är ingen rätt bättring, där man bara känner och erkänner en och annan synd, men därunder har mången annan god sida, varöver man är självbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller värd fördömelsen. Vidare: den förlorade sonen förblev inte där han var, utan började verkligen gå tillbaka till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan bli kvar där du är, borta från Gud, i världen och synden.
Men märk även: den förlorade sonen sa: "Gör mej såsom en av dina legodrängar." Detta var hans egenrättfärdighet och otro. Han menade inte att han av idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han först måste tjäna sej upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem som gör bättring; men då är det att märka, att fadern inte fäster någon uppmärksamhet vid denna villfarande välmening. Det heter: "Då sonen ännu var långt ifrån (hade inte hunnit be en enda bön, icke gråta en enda tår, inte göra en enda tjänst), såg honom hans fader och började förbarma sej över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". —
O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade inte fadern med skäl kunnat säga: Gå bort, du ovärdige, du förnedrade son; du har slösat bort ditt arv, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom ine hans synder med ett enda ord, inte heller fordrade han den ringaste gottgörelse, utan låter genast sätta på honom den yppersta klädnaden, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt ställa till en glädjefest för hans återkomst. Så har Kristus själv beskrivit det gudomliga förlåtandet; så vill han vara känd och ansedd.
Fadershjärtat var oföränderligt hult och förlåtande även under den fallne sonens bortovaro och förskräckligaste försyndande. Inte blev det försonat genom hans återkomst, det var tillräckligt försonat förut; men den bortgångne hade ingen nytta av det förrän han återkom. Härav lär vi då att Gud är försonad, även mot de ogudaktiga, otrogna, oomvända; Kristus har borttagit även deras synder på en dag, även de har nåd och förlåtelse sej förvärvade; den yppersta klädnaden, Kristi rättfärdighets klarskinande silke, har även för deras räkning länge varit färdig och väntat att bli mottagen.
Här kan vi även lära när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare verkligen tar emot nåd, förlåtelse och barnaskap — nämligen vid första allvarliga återvändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sej själv och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, vänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Kristus, den första gång han får se i evangelium, vad han förr inte sett, hur allt är redo, är nog och över nog i Kristus.
Varför tvivlar jag, fast du mej sagt
att du alla synder på dej lagt,
att du räknar dem som vänner
som för dej sin synd bekänner?
För att du i nåd vill nakna klä
och för alla led på korsets trä,
vågar vid din tron jag böja knä
och fråga dej:
Finns det nåd för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej?
Ja, jag flyr i nådens öppna famn,
vid vart löfte ristar jag mitt namn.
Som jag är till dej jag hastar,
Herre, du mej ej förkastar.
Jag står upp, en fri, förlåten slav,
dej som segrat över död och grav
vill jag prisa för den kraft du gav
en fjättrad själ.
Nåd det finns för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej!
Men vad vill det säga? torde någon fråga. Hur kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottat och uppenbart? Jo, detta förtigande förstår vi av erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samvete på ett visst avstånd från Gud, till dess syndakänslan av sej själv ska avsvalas, innan man vill gå fram till nådastolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och avlösning.
Men ordet kan även begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela världen går och tiger med sina synder inför Herren, och därför är hon osalig. Hon känner inte synden och kan därför inte rätt bekänna den. Därför innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin överhängande förbannelse och söka nåd i Kristus. Detta är nu allt vad som fordras för att bli delaktig av den förvärvade förlåtelsen. Det måste bli en svår hunger i det landet där den förlorade sonen håller till, för att han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den svåra synd han gjorde då han övergav sin fader och gick ut och förstörde sitt arv. Då först beslutar han: "Jag vill stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas ditt barn, men gör mig såsom en av dina legodrängar!" Så har Jesus själv sammansatt orden, när han ville göra en tavla över en omvändelse.
Av dessa ord ska vi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde inte någon viss synd, utan sa bara: "Jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas din son." Han sa inte: Den och den synden är värd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är ovärdig att vidare kallas din son. Vad ska vi lära av det här? Jo, det är ingen rätt bättring, där man bara känner och erkänner en och annan synd, men därunder har mången annan god sida, varöver man är självbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller värd fördömelsen. Vidare: den förlorade sonen förblev inte där han var, utan började verkligen gå tillbaka till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan bli kvar där du är, borta från Gud, i världen och synden.
Men märk även: den förlorade sonen sa: "Gör mej såsom en av dina legodrängar." Detta var hans egenrättfärdighet och otro. Han menade inte att han av idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han först måste tjäna sej upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem som gör bättring; men då är det att märka, att fadern inte fäster någon uppmärksamhet vid denna villfarande välmening. Det heter: "Då sonen ännu var långt ifrån (hade inte hunnit be en enda bön, icke gråta en enda tår, inte göra en enda tjänst), såg honom hans fader och började förbarma sej över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". —
O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade inte fadern med skäl kunnat säga: Gå bort, du ovärdige, du förnedrade son; du har slösat bort ditt arv, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom ine hans synder med ett enda ord, inte heller fordrade han den ringaste gottgörelse, utan låter genast sätta på honom den yppersta klädnaden, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt ställa till en glädjefest för hans återkomst. Så har Kristus själv beskrivit det gudomliga förlåtandet; så vill han vara känd och ansedd.
Fadershjärtat var oföränderligt hult och förlåtande även under den fallne sonens bortovaro och förskräckligaste försyndande. Inte blev det försonat genom hans återkomst, det var tillräckligt försonat förut; men den bortgångne hade ingen nytta av det förrän han återkom. Härav lär vi då att Gud är försonad, även mot de ogudaktiga, otrogna, oomvända; Kristus har borttagit även deras synder på en dag, även de har nåd och förlåtelse sej förvärvade; den yppersta klädnaden, Kristi rättfärdighets klarskinande silke, har även för deras räkning länge varit färdig och väntat att bli mottagen.
Här kan vi även lära när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare verkligen tar emot nåd, förlåtelse och barnaskap — nämligen vid första allvarliga återvändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sej själv och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, vänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Kristus, den första gång han får se i evangelium, vad han förr inte sett, hur allt är redo, är nog och över nog i Kristus.
Varför tvivlar jag, fast du mej sagt
att du alla synder på dej lagt,
att du räknar dem som vänner
som för dej sin synd bekänner?
För att du i nåd vill nakna klä
och för alla led på korsets trä,
vågar vid din tron jag böja knä
och fråga dej:
Finns det nåd för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej?
Ja, jag flyr i nådens öppna famn,
vid vart löfte ristar jag mitt namn.
Som jag är till dej jag hastar,
Herre, du mej ej förkastar.
Jag står upp, en fri, förlåten slav,
dej som segrat över död och grav
vill jag prisa för den kraft du gav
en fjättrad själ.
Nåd det finns för varje skuld jag har,
blod som varje syndafläck borttar,
kraft som skänker seger alla dar
för mej, för mej!
måndag 13 maj 2019
"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)
Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.
Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.
Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"
Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.
Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!
Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.
Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!
Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.
Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"
Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.
Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!
Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.
Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!
"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)
Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".
Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."
Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!
Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".
Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.
Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.
Då småsinta världen med gruset är nöjd
och synden och flärden är all hennes fröjd,
då följer jag, segrande härar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.
Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar
om ingen i släkten det namnet än har,
och följer med glädje, ni kämpar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.
Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."
Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!
Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".
Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.
Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.
Då småsinta världen med gruset är nöjd
och synden och flärden är all hennes fröjd,
då följer jag, segrande härar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.
Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar
om ingen i släkten det namnet än har,
och följer med glädje, ni kämpar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)