"Hör, så får er själ leva!" (Jes. 55:3)

Se nu hur profeten här stadfäster hela Skriftens stora huvudlära, att vi genom tron blir rättfärdiga inför Gud. Paulus säger: "Tron är av predikan;" och Kristus: Ni är rena "genom mitt tal". Inte mer har ni gjort, än att ni har hört mitt tal, och så har tron gått upp i era hjärtan, och så är ni rena. Och detta säger Kristus  själv, som ska döma på den yttersta dagen.

Då nu hela Skriften binder all salighet bara vid det korta ordet tron, vill vi samla all vår uppmärksamhet vid den enda punkten. Hur kommer man till tron? Och vad är tron? Varje väckt och frälsningssökande själ har till slut i denna punkt allt sitt bekymmer, och all dess salighet beror på denna fråga.

Hör då, vad Herrens Ande säger om det: "Hör, så får er själ leva". Endast: hör! Tron kommer av hörandet.

Tron kommer inte av sej själv. Det är alla väcktas förvillelse och skada, att de bara tänker och tänker och ideligen tänker, men inte hör vad Gud säger. På detta sätt uppkommer inte tron, inte heller genom att bara önska och vänta på den Helige Ande, inte heller genom att arbeta på sitt hjärta för att bringa det till tro. Nej, Kristus säger: "genom mitt tal."

Stanna och hör, hur Gud talar, ta Gud på orden och lita på att Han inte ljuger, det må synas, hur illa det kan med din förtjänst, eller din eländiga bättring, och kännas, hur litet det kan i ditt hjärta. Kan du bara ta Gud på orden och med hjärtats tro omfatta hans vittnesbörd om Kristus, så har du också med detsamma hela Frälsaren och allt vad Han förvärvat.

Lägg märke till hur kostligt aposteln Paulus talat om detta i Rom. 10: "Den rättfärdighet, som är av tron, säger så: Säg inte i ditt hjärta: vem vill fara upp i himmelen? Det är, att hämta Kristus hit ned; eller vem vill fara ned i djupet? Det är, att hämta Kristus upp igen ifrån de döda. Vad säger Skriften? Ordet är hart när dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar."

Hör, en sådan lärdom! Se inte hit eller dit efter Kristus, vill aposteln säga, speja inte omkring i ovissa rymder, i ett dunkelt oändligt fjärran! Vad säger Skriften! Ordet är hart när dej. Hör! du har ordet — det ordet om tron! —

Ja, men Kristus?

Hör du inte! Du har ordet! Ta ordet, så har du Kristus.

Du tycker att Kristus är så långt borta, liksom vore Han i himmelen eller i djupet, du vet inte var Han är, eller hur och när Han ska bliva din. Du sträcker dej i ett obestämt fjärran efter Honom. Det behöver du inte, säger aposteln. Ordet är hart när dej, nämligen det ordet om tron. Omfattar du det ordet, så omfattar du Kristus. Ty i samma stund det ordet om Kristus får rum i ditt hjärta, i samma stund har du också Kristus med all hans förtjänst, ja, allt vad det ordet innehåller.

På detta sätt frälsar tron. Gud ger dej ett ord, du omfattar det, och på stunden har du vad det ordet innehöll och lovade. Det var detta som Kristus ville oupphörligen lära oss, då Han gick omkring och hjälpte alla endast med ord. Han sade ett ord, de trodde det ordet, och genast skedde det.

Särskilt lärorikt är exemplet av konungsmannen i Joh. 4. Hans son ligger för döden; då går han bort till Jesus och ber Honom komma och bota hans son. Men Jesus började med att straffa otron och säger: "Utan att ni ser tecken och under, tror ni inte." Likväl upprepade konungsmannen sin begäran. Men nej, Kristus gick inte med honom. Vad gjorde Han då i stället? Han gav honom ett ord och sade: Gå, din son lever. "Då trodde mannen ordet och gick." Men han var så långt ifrån sitt hem, att han först den andra dagen mötte de tjänare, som var utsända till att båda honom: "Din son lever." Och då han utfrågade stunden, när det blev bättre med honom, fann han, att det var just den stund, då Jesus sade: Gå, din son lever — alltså just den stund, då han med tron omfattade ordet.

Men se här vad det är att "vandra i tron". Mannen fick ingenting att se; inte gick Kristus med honom, inte heller fick han något läkemedel att bära och se på; han fick alldeles ingenting som kunde ses eller kännas, fick endast ett ord, och med ordet allena gick han till andra dagen och fick under den långa natten åtnöja sej bara med ordet; därefter fick han vittnesbörd igenom tjänarna. Se nu här, på detta sätt ska vi också åtnöjas med ett enda ord av denne Herren, vandra i tron och se alls ingenting av dess uppfyllelse.

Detta är övermåttan viktigt att djupt inprägla i sitt hjärta; ty det är alldeles obegripligt, vilka långvariga och utpinande kval det kostar mången själ att komma ifrån sina känslor och fatta denna hemlighet, att vi måste börja med att bara höra och omfatta ett ord av Kristus och lita på det. Man vill oupphörligen känna något i sitt hjärta och erhålla en märklig erfarenhet av Andens liv, innan man ska tro. Men sådant kan inte ske med oss, förrän vi först omfattat ordet.

Må vi akta på den tiden
då du söker oss, o Gud!
Snart är nådens dag förliden
och vi får ej flera bud.
O, så hjälp oss nu att höra
vad vår själ kan saliggöra!
//: Upplåt du vårt hjärtas öra
och förnim vårt böneljud ://

"Vandra såsom Kristi evangelium är värt." (Fil. 1:27)

Samla i en bild alla de herrliga ting, som i evangelium är oss givna, och se då, hur hög och helig vår kallelse är! Vi är Guds barn och arvingar till den eviga herrligheten, Kristi bröder och medarvingar, de heligas medborgare och Guds husfolk, ett konungsligt prästerskap, den Helige Andes levande tempel, ja, helgon på jorden. Och allt detta är var och en skröplig människa, som lever i trons förening med sin Frälsare. Och detta, så orimligt det än syns oss, är likväl så sant, som Gud själv har sagt och gjort det — och på så fast grund vilande, att alla de stormar av synd och anfäktning, som går över vårt väsende, inte kan göra det om intet, så länge vi ännu förblir vid Kristus och under hans skygd genom tron. Ty Herren själv har sagt och gjort det.

Men då vi nu kastat en blick på vår höga kallelse i Kristus, se då vilken kraft som ligger i apostelns förmaning, att vi ska vandra, såsom evangelium är värt. O, när man rätt besinnar dessa förhållanden, kan man förgås av förkrosselse över sitt leverne, även om det vore vida bättre, än de flestas är! Det är inte lika, om samma leverne förs av en kristen eller av en världsmänniska. Liksom det inte skulle anstå konungasöner att uppföra sej lika med gatans barn, så anstår det inte kristna, inte Guds barn att leva såsom världens barn. Gud hjälpe oss att något bättre betänka och komma ihåg detta!

Tänk, om du varit så lycklig att bli utvald av världen till en Jesu vän och efterföljare, och du ser, huru hela världen är stadd i det onda, i andlig död och förblindelse under den anden, som verkar i otrons barn, bland vilka vi alla fordom har vandrat i vårt kötts begärelser, men du har blivit uttagen från denna mörkrets väldighet och försatt i Guds älsklige Sons rike och är nu delaktig av de heligas arvedel i ljuset, njuter Guds vänskap och umgänge, har en beständig nåd, ja, evig rättfärdighet mot alla dina brister, har den Helige Ande i ditt hjärta och en fast försäkran om den himmelska herrligheten; hur borde inte då hela ditt liv vara helgat åt Herren, så att du aldrig mer ansåge dig såsom din egen, utan såsom kallad att alltid leva för din Herre och leva helt annorlunda än andra människor. Ja, hela ditt liv skulle vara en beständig vandring i Anden, att du måtte därmed pryda Guds och din Frälsares lära i alla stycken!

Det är sant, Adams fall i hela vår natur är också en stor makt, som gör, att du väl alltid skall få mycken bedrövelse över brister och skröpligheter och nödgas med Paulus bittert klaga: "Det goda, som jag vill, det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag;" men du måste dock alltid stå i denna heliga övning och ha till ditt beständiga mål att giva akt på din kallelse, såsom en Jesu vän och efterföljare, för att få vandra, som evangelium är värt.

Så skriver också vår lärofader Luther: "Aposteln vill härmed säga: Nu har nu fått Guds ord och nåd och har blivit så saliga människor, att ni i Kristus har allt ni behöver. Kom ihåg detta och betänk, att ni är kallade till något helt annat och högre än andra människor, och jämväl lever så, att man må se, att ni far efter ett högre gott, ja, redan har fått det — och att ni med ert leverne må vara den Herren till ära och berömmelse, som givit eder en sådan skatt; och se till, att ni inte ger någon orsak att försmäda denna skatt och förakta hans ord, utan att ni mycket mer lockar och uppmuntrar var man därmed, så att de genom er vandring och goda gärningar må bevekas till att också tro på Kristus och prisa Honom."

Därjämte bör här märkas, att med varje synd, som begås av dem, som heter kristna eller Guds folk, blir inte allenast Gud förtörnad genom olydnad, utan vad som gör synden mycket svårare, är, att även Guds ord och namn därigenom blir försmädat, och anstöt ges åt andra. Såsom också Paulus säger: "För er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna." Därför bör en kristen leva så, att han skonar Guds och Kristi ära, att Guds namn inte måtte försmädas och få skuld för det att han gör ont. Ja, därför borde kristna flitigt ta sej tillvara, att de med sitt leverne inte ger någon förargelse, utan låter sin Guds och Herres ära och namn vara sej kärare, än att de skulle vilja tillskynda det någon försmädelse, utan de bör då hellre lämna sin egen ära, gods, liv och leverne i sticket.

Här må nu var och en rannsaka sitt leverne och eftersinna, hur omsorgsfull han är att förekomma förargelse över evangelium samt att ställa sina gärningar och leverne efter Guds bud, till hans herrliga namns och evangelii ära. Ja, här må var och en, som läser detta, stanna i självprövning. Kristna och präster ska aldrig förglömma, att alla människors ögon vakta på varje rörelse av dem. Vad världens barn gör betyder litet, rör inte Herrens ära, ty de står inte i någon förening med honom, utan handlar för sej själva; men vad kristna gör, det skrivs alltid på evangelii räkning.

Måtte vi då se till, att vi äntligen skonar Herrens ära och därför vandrar så som det höves i en kristens höga kallelse.

//: Ljuset bär frukt överallt
där det finns godhet, rättfärdighet och sanning ://
//: En gång var ni i mörker,
men i Herren har ni nu blivit ljus ://
//: Lev som ljusets barn
och tänk på vad Herren vill ha ://

"Hur skulle han då inte också ge oss allt med honom?" (Rom. 8:32)

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle han inte också ge oss allting med honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle han då inte ge dej den, han, som inte skonade sin egen Son, bara för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle han inte ge dej en sådan nåd, då han inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som ber honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, han, som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han som inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla, hur skulle inte han nu hjälpa dej? Hur skulle han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare som han varit det i livet? Ska han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän!

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla." (Rom. 8:32)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att han också vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle han då inte också ge oss allting med honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek som han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför att han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade han också själv den natt då han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss"; att "han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det han utgav sin Son för oss. Han gav honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.

"Om Guds Ande annars bor i er." (Rom. 8:9)

Här är ett mycket viktigt "om" eller villkor — "om annars Guds Ande bor i er". Här är en fråga som måste väcka till besinning och självprövning.

Men här är också en outsägligt stor nåd uppenbarad. Guds Ande bor i människor som ännu är på jorden. Tror du det? Vilken människa kan fatta eller uttala hur stor nåd, ära och herrlighet det innebär att vara delaktig av Guds Ande! Ja, vem kan fullkomligt tro att det är en verklighet! Trodde vi detta riktigt, skulle vi väl knappt kunna leva för glädje, häpnad och förundran. Och dock är det ju en gudomlig sanning i avseende på alla dem, som blir andligen nya människor.

Med Guds Ande menar nu många inget annat än en Guds kraft och verkan i själen, eller också ett sinne som överensstämmer med Gud, ja, den av Gud i oss skapade nya människan. Sådant betecknar också ordet "ande" på många ställen i Skriften. Men då aposteln här säger: "Om Guds Ande annars bor i eder", åsyftar han det höga, hemlighetsfulla förhållandet, att själva den sanne, levande Guden bor och verkar i de trogna — han åsyftar med Guds Ande här den personliga Anden, den tredje personen i gudomsväsendet, som är jämlik med Fadern och Sonen i alla de gudomliga fullkomligheterna. Aposteln säger genast i v. 10: "Om Kristus är i er;" och i v. 26 säger han, att Anden är vår förespråkare och hjälpare, vilket allt påtagligt handlar om själva Guds inneboende hos de trogna.

Och att "Guds Ande" inte bara är en Guds kraft eller verkan i människan, utan en person i Guds trefaldiga väsende, därom må vi endast erinra oss Kristi egna ord, då han befallde att vi skulle döpas "i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn"; och Petri ord, då han kort sammanfattar den treenige Gudens verk till vår salighet och nämner "Guds Faders försyn, Andens helgelse och Jesu Kristi blods stänkelse", och slutligen Pauli ord i den slutönskan, som kan kallas nya testamentets välsignelsebön: "Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den Helige Andes delaktighet." På sådant sätt sammanställes i Skriften den Helige Ande med Fadern och Sonen såsom en person i det eviga gudomsväsendet.

Och hur uttryckligt talar inte Kristus om den Helige Ande såsom en person, och inte enbart en kraft, då han säger: "Jag ska bedja Fadern, att han ska ge er en annan Hugsvalare (förespråkare), att han ska bli hos er för evigt, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot, ty hon ser honom inte och känner honom inte; men ni känner honom, ty han blir hos er och ska vara i er." "Hugsvalaren, den Helige Ande, som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allting och påminna er allt det jag har sagt er. Han ska bära vittnesbörd om mej; han ska leda er i all sanning. han ska prisa mej; ty av mitt ska han ta och förkunna er."

Av dessa ord lär vi oss också vad som är Hugsvalarens egentliga ämbete på jorden, nämligen att tillämpa Kristi verk och ord på själarna, att vittna om Honom och upprätta hans rike, att upplysa, kalla, församla, leda, helga och bevara människorna inom Kristi rike. Fadern har givit dem åt Sonen, Sonen har återlöst dem, den Helige Ande ska samla, helga och leda dem i all sanning. Alla människor är döda i överträdelser och synder, till dess "livets Ande" öppnar deras hjärtan att omfatta honom, som är oss given till det eviga livet, förenar dem med honom och verkar i deras inre en ny skapelse.

Aposteln säger nu här, att denne Ande bor i de trogna. Så säger han också annorstädes: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Stora obegripliga herrlighet!

Man kunde fråga: Hur kan den oändlige bo i sina barns hjärtan? Gud är ju dessutom allestädes närvarande; vad betyder då dessa ord, att Gud ska bo och vandra i sina trogna?

Man kan visserligen svara: Dessa ord betecknar den innerliga föreningen emellan Gud och den troende själen, Guds beständiga blivande i henne med sitt nådeverk och sin förtroliga umgängelse, varom också Kristus säger: "Till honom vill jag gå in och hålla nattvard med honom och han med mej."

Men ett annat svar lyder så: Denna hemlighet är stor, den övergår allt vårt förstånd; endast evighetens ljus skall fullt förklara den; en sanning är det likväl, och en hög och herrlig sanning. Guds Ande bor, lever och verkar i de trognas hjärtan.

Detta är hemligheten av det besynnerliga förhållande, som vi också erfar, att med alla de frestelsestormar och alla de bättre och sämre stunder, som göra en så mångfaldig växling i vår utvärtes människa, förblir dock på själens djup ett sinne, som alltid är heligt, alltid detsamma, vilket bedrövas över det onda och syndiga, men fröjdas över det goda och heliga. Detta sinne, som alltid är sej likt, så länge själen inte helt "fallit ifrån nåden och mist Kristus", är inget annat än den höga inneboende Gästens verksamhet i själen; ty Guds Ande förutan kan inget sant heligt röra sej i oss.

Ej falskhet och synd kan du lida
och bor ej i avgudahus,
så kom i mitt hjärta att sprida
ditt heliga, straffande ljus!

Ja, kom att regera därinne
med kärlekens levande lag!
Mej fyll med ditt heliga sinne
och helga mej dag ifrån dag!

O kom att från synden mej skilja,
från onda begär gör mej fri!
Förena mej så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

"Var med varandra vänliga i broderlig kärlek; den ene förekomme den andre med inbördes heder." (Rom.12:10)

Här talas särskilt om den "broderliga kärleken" — kärleken emellan bröder i Kristus. Och därom talar aposteln här på ett sådant sätt, att visserligen många ibland oss ska bliva straffade. Grundtextens ord  "vänlig" innebär nämligen mycket mer, än detta ord hos oss betecknar; ty det är ett ord, som brukas om en faders eller moders ömma kärlek till sina barn och om naturliga bröders särskilda kärlek till varandra.

Nu säger aposteln här, att en sådan innerlig kärlek, ett sådant hjärtligt deltagande bör äga rum emellan alla kristna, som efter det himmelska barnaskapet är varandras bröder och systrar. Här straffas då visserligen detta kalla och stela väsende, varmed somliga, som dock vill vara kristna, bemöter sina bröder i nåden, då det går så till, att om de än inte tänker och talar illa om dem, de likväl inte heller omfatta dem med denna nära och innerliga kärlek, utan låter dem vara och ha det, som de kan.

Ett sådant förhållande är vida skilt från den rätta brödrakärleken. Är vi verkligen bröder [och systrar] för evigheten, bör vi också såsom sådana känna och älska varandra, ja, omfatta varandra med innerligt deltagande både i sorg och glädje, samt med den omtanke för varandra, med den fördragsamhet och mildhet, som en huld fader eller moder övar mot sina barn.

Sådant innebär apostelns ord på detta ställe; såsom också Luther härvid anmärker: "Vad nu en sådan vänlig, broderlig kärlek gör, lider och fördrar med sin nästa, sådant lär vi av en lekamlig moders förhållande mot sitt barn. Så har också Kristus gjort med oss och gör så ännu, i det Han beständigt fördrar och omhuldar oss — oss, som är så orena, ofullkomliga, skröpliga och syndiga, att det syns, som vore vi inte kristna, men hans kärlek gör oss till kristna, utan avseende till våra skröpligheter."

Denna hulda, broderliga kärlek de kristna emellan har också djupa och tänkvärda grunder för sig. Först den, att Herren i sitt ord så befallt, sedan den, att Kristus med sin kärlek till oss givit oss ett så stort och uppmuntrande föredöme i sådan kärlek; men slutligen och isynnerhet den, att vi också verkligen är bröder, är födda av samme Fader, är bestämda för samma arv. Såsom också Kristus därför lärde oss säga: "Vår Fader, som är i himmelen."

Häri ligger nu stora och kraftiga skäl för kärleken till bröderna, att de är vår Faders barn och våra bröder. Först måste vi älska dem för Faderns skull. Och sedan, då vi ju alltid älskar våra naturliga bröder med en särskild kärlek, hur bör vi då inte älska dem, som är våra bröder efter det höga barnaskapet hos Gud!

Måtte då alla kristna bli uppmärksamma på att då vi med all rätt kallar varandra bröder och systrar, vi också måtte i våra hjärtan ha sådan kärlek, sådant deltagande, som de orden innebär. "Över allting", säger Petrus, "ha en brinnande kärlek inbördes". Den ene förekomme den andre med inbördes heder.

Här lär vi, att de kristna inte bara ska i hjärtat älska och i väsentligare ting tjäna varandra, utan också i umgänget och bemötandet visa varandra aktning och heder, ja, såsom aposteln säger, "förekomma varandra i hedersbevisning", d. ä. att var och en vill vara den förste att bevisa den andre heder och uppmärksamhet; och detta inte bara med utvärtes åtbörder, utan också med hjärtats verkliga aktning. Såsom aposteln förmanar: "Med ödmjukhet räkne var den andre yppare än sej".

En blott yttre hövlighet, utan motsvarande inre högaktning, är ett figurerande, som inte anstår Guds barn; men har vi först i hjärtat ödmjukhet, kärlek och aktning, bör vi ock, enligt denna text, bevisa det i umgängesättet. De kristna ska inte vara ett plumpt och ohövligt folk, utan även, såsom här läres, i umgängesättet skicka sej ödmjukt, artigt och tjänstaktigt. Vi minns, huru Herren Kristus inskärpte även detta hos sina lärjungar vid fotatvagningen, nämligen att var och en skulle vara den minste och vara den andres tjänare. Där ställde han även sej själv till ett föredöme.

"Kristi kärlek och vänlighet till oss har ock det med sig", säger härom Luther, "att vi håller den ena den andra i högt och stort värde för Kristi skull, som är i oss; och det höves icke, att jag föraktar någon för hans skröplighets skull, utan jag måste tänka: 'Min Herre bor i detta svaga kärlet och hedrar det med sin närvaro. Om nu Kristus aktar min broder värdig och är honom så huld och gunstig, att han får ha lika så stor del i allt hans goda som jag, måste jag buga mej för honom och ära honom såsom min Herres levande tempel och boning. Vad kommer det mej vid, hur ringa boningen ser ut, i vilken dock Herren lever? Är den inte för ringa för honom att bo i, varför ville då jag, som är en ringa tjänare, inte även hedra honom?' "

Även detta är ju en hälsosam lärdom. Måtte Gud bara ge oss sin nåd att efterfölja den!

Tro på vår Herre, älska varandra,
detta är grunden till lycka och frid.
Må vi oss lära
troslivet nära,
så att vår kärlek tillväxer därvid!

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn!

"Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd." (Rom. 11:6)

Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.

Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.

Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.

Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.

Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.

Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.

Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.

Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.

Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.

Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.

Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.

Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande  världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde honom förklara, att han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att han ville frälsa människan av idel nåd!

När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.

Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.

Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!