"Låt oss rannsaka och söka vårt väsende och omvända oss till Herren." (Klag. 3:40)

Då Jeremias i Klagovisorna 3 talat om bedrövelse, såsom "att en är övergiven", eller att en blir "falskeligen dömd", och om allt sådant sagt: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning", då tillägger han: "Varför knorrar då människorna alltså, medan de lever? Var och en knorre emot sina synder. Och låt oss rannsaka vårt väsende och omvända oss till Herren."

En övermåttan viktig förmaning, om vi rätteligen vill frälsas ifrån det onda!

Herren är en stor och trofast vän, en vän för evigheten. Han vill frälsa själen — Han vill frälsa oss ifrån det eviga fördärvet, ifrån helvetet. Och hur outsägligen bittert måste inte den utvärtes människan då ofta angripas, om den invärtes skall hållas vid liv och hälsa!

Därför, var inte så köttsligt sinnad, att du skulle se blott på människor och på yttre omständigheter, när något ont drabbar dig. Tro dock ännu, att det lever en Gud ibland oss, som också räknat alla våra huvudhår, och att inte det ringaste ont händer oss utan hans vilja. Gå till dej själv och rannsaka ditt väsende, om inte däri är något, som Herren med detta plågsamma onda vill påpeka.

Sannerligen, om vi inte är förblindade, ska vi då snart märka vad Herren syftar åt, och nödgas erkänna, att det är någon synd eller otrohet, som är grunden till det onda vi lider. Vi ska finna och erkänna, att vi inte vid något enda ont, som drabbar oss, kan undskylla oss, såsom stode det inte i något sammanhang med våra synder. Och så länge du inte vill uppsöka grundorsaken, nämligen din synd eller otrohet, och söka förlossning därifrån, får du ingen ro i din själ, så vida du är ett äkta barn, som ska uppfostras för himmelen.

David talar om att "förtiga synd inför Herren", d. ä. att inte inför Guds ansikte vidgå sin synd och söka nåd, och han säger därom: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben genom min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mej. Då sade jag: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning. För detta ska alla heliga bedja dej i rätt tid; därför, när stora vattufloder kommer, ska de inte räcka intill dem."

Se här vägen att bli frälsad ifrån det onda. Får du åter ro i synden, får du ro med bibehållande av en medveten otrohet eller hyllad synd, då är befrielsen från det yttre onda din största olycka, då väntar dej en ny sorg i evigheten. Därför, vad för ont som än träffar oss, i vilken nöd vi än må ha råkat, så kan vi inte bedja: "Fräls oss ifrån det onda", utan att tänka på våra synder. Dock, detta gäller äkta Guds barn, som har en gudsfruktans ande i sina hjärtan.

Och se, då ska det icke heller länge dröja, även om den yttre bedrövelsen i förstone upptar alla våra tankar, innan vårt öga vänder sig till det inre, eftersinnar och upptäcker, vad Herren därmed åsyftar; och då går det, såsom redan är sagt, du får ingen ro, du kan inte ha någon riktig tillförsikt till Herren, förrän du för Honom bekänt dina synder, förrän du anklagat och dömt dej själv och givit dej skyldig till allt, sägande: "Jag har förtjänt tusen gånger mer än detta onda, i tid och evighet, ty jag har syndat. Fräls mej, fräls mej ifrån min synd."

Och med det ögonblick, då vi ödmjukar oss inför Herren, bekänner vår synd och ger Honom rätt i hans domar, med det ögonblicket återkommer tröst och hugsvalelse och en barnslig tillförsikt till hans nåd, jämte den vissheten: Herren ska höra min bön, Han skall frälsa mej ifrån allt ont.

 Men se, just eftersom allt vad Herren gör, går ut på att Han vill bota vårt största onda, synden, vill göra oss andligen helbrägda och evigt saliga, därför — ja, vad menar ni väl, att Han därför gör? — därför gör Han så ofta tvärtemot vår mening och vilja; tar inte bort den utvärtes nöden, ja, ofta inte heller den invärtes, utan låter ock mycket andligt ont plåga vår själ, trötta och utmatta vår gamla människa genom beständiga förödmjukelser, då vi mycket hellre ville vara starka och helbrägda. "Herren för de sina underligen".

Därför låter Han ditt plågsamma onda ännu någon tid fortsätta, ja kanske hela livstiden igenom, och låter därjämte ännu något nytt ont tillkomma. Detta ska nu bliva dej alldeles för hårt, ja olidligt, du ska förargas på Herrens regering, om du inte djupt betänker och fäster i ditt hjärta hans trofasta mening och ändamål därmed, nämligen att rena och förlossa dej från det största onda, synden, att helga din själ och kropp, att uppfostra dej för himmelen.

O, när en själ kommer till klart medvetande härav, hur kan hon inte då t. o. m. "berömma sej av bedrövelsen", glädja sig och tacka Gud för sina bittraste erfarenheter och omsider bli en sådan människa, som håller sorgen bättre än glädjen, lidandet bättre än njutningen, fattigdomen bättre än överflödet, föraktet bättre än äran, döden bättre än livet.

Klaga ej om trädens rika
lövverk skulle falla av.
Kanske skymde de din utsikt
åt det hem, dej Jesus gav.

Herren glömmer ej de sina,
räknar varje deras tår,
och på jordens höst och vinter
följer evighetens vår.

"Ty jag vet inte vad jag gör; ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag." (Rom. 7:15)

Det allrafördärvligaste onda, som ormen inplantade i vår natur, var inbillningen, att vi själva skulle bli våra egna frälsare och hjälpare. Det ordet: "Ni ska bli såsom gudar", det tog djupt, det lämnade djupa märken efter sej i vår natur, nämligen allt slags högmod, och isynnerhet denna allraskadligaste inbillning, att vi själva har krafter att stå emot det onda och göra det goda.

Den "fria viljan" i denna betydelse är den dröm varav både all säkerhet och all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen bara övertygas, att hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad, att hon är såld under synden; då skulle hon snart komma till tröst i Kristus, överge sitt självfrälsningsarbete och "kasta sej som död för Jesu fötter" på idel nåd.

Men det heter oupphörligt: "Du har inte ännu rätt försökt, inte ännu ansträngt dej och vakat och bedit och kämpat; i morgon ska du göra det bättre." Och så går den ena dagen efter den andra lika olyckligt, och likväl — lika oupphörligt heter det igen: "Du har inte ännu rätt försökt, inte varit nog allvarlig, inte nog rädd för synden; du ska i morgon göra det bättre" o. s. v.

Den arma själen kan inte begripa att det är just det hon inte har i sin makt, nämligen att vara rätt allvarlig, uppriktig, rädd för synden, vaka, bedja och strida — att hon inte har i sin makt att ens regera tankarna — att vi inte ens är bekväma något tänka, att vi är alldeles förtappade syndare, att Kristus måste göra allt — måste frälsa det, som är borttappat.

Paulus säger: "Lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Märk: såld under synden, såsom en träl är såld åt en herre. Och åter säger han: "Det goda som jag vill det gör jag inte; och det onda som jag inte vill det gör jag — ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag". Var är här den fria viljan?

Många har undrat, varför Luther så häftigt strider mot läran om den fria viljan. Men det har sina stora skäl. Om Kristus hundra gånger dör för oss och än så herrligt varit oss förkunnad, så kan det allt göras fruktlöst med den enda villosatsen, att vi själva har krafter att göra vad gott vi vill. När den väckta själen blott saknar detta hos sej, så är allt predikande om Kristus fåfängt, hon kan inte tro; ty när hon har krafter att göra, vad hon bör, och inte gör det, så kan hon ju inte ännu tillägna sej nåden. Vi bör därför väl inprägla denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag."

Även då Kristus genom tron gjort oss "rätteligen fria" — från syndens och djävulens herravälde — har vi dock inte förmåga att göra allt det goda vi vill; ty Kristus behåller denna makt hos sej och lämnar den inte åt oss, så att vi ska hushålla därmed. Just de, som blivit förda ifrån satans makt till Gud och är genom Sonen rätteligen fria, klagar och kvider därför allramest över sin ömkliga vanmakt, när Herren lämnar dem i en frestelsens stund. De gråter, de kämpar, de ber och ropar till Gud om hjälp, och allt tycks vara förgäves — de är nära att helt förtvivla.

Var är nu den fria viljan? Varför är de inte fromma, rena? Har de själva kraft därtill, varför ska de kvida, jämra, bedja? De skulle bara visa bort det onda, vara starka och glada. Kan de genom bönen övervinna allt, varför ska de då förtvivla? Men Davids psalmer och alla heligas klagan vittnar om att människan inte mer har en fri vilja, eller förmågan att göra det goda hon vill.

Petrus hade hellre velat alltid vara så stark, som han försäkrade och en stund i örtagården bevisade sej; men när han snart, på en kvinnas fråga, så gruvligen faller, första, andra och tredje gången, då gråter han bitterligen — då lärde han, att han inte hade styrkan i sitt våld. Paulus ber tre gånger om förlossning från sin "påle i köttet", men förgäves — och nu lärde han den hemligheten: "Då jag blir svag, då blir jag stark".

Nej, den fria viljan är en dröm ifrån paradisets dagar — den har aldrig funnits i människan, sedan Adam missbrukade den, utan sedan har människan varit ett nådehjon, som måste tigga av Gud varje smula av kraft; och när hon måste tigga, så kan hon inte ta det, förrän det blir givet. Om Herren släpper oss, så rusar vi alltid till avgrunden. Sådan är människan efter Adams fall.

Med misstro till min egen styrka,
med vaksamhet och bön till dig,
jag dig, min Frälsare, vill dyrka,
du som av kärlek dött för mig.
Och när jag möts av frestelsen
jag trotsar ej, men undflyr den.

O Jesus, mig i nåd ledsaga
på sanningens och fridens stig!
Du som är mäktig i de svaga,
din Andes kraft förläna mig.
Då kan jag trofast målet nå
och en gång livets krona få.

"De far efter att upprätta sin egen rättfärdighet." (Rom. 10:3)

Detta sker på mycket olika sätt, efter de olika mått av upplysning eller mörker som råder hos en människa. Judarna menade sej vara rättfärdiga bara med några yttre gärningar efter lagen, med sina offer, böner, allmosor, utvärtes ärbarhet, då de inte var uppenbara mördare, äktenskapsbrytare, tjuvar. Detta är också för den stora hopen ibland oss tillräckligt, för att man ska anse sej vara rättfärdig eller åtminstone antaglig inför Gud.

De åter som förstått något om Guds helighet, de lägger härtill ännu något mer, såsom att man också bör älska Gud, vörda och betrakta hans ord, hålla sabbaten helig, men kunna ännu stå i samband med den ärbarare världen. Ännu något mer ljus, och man finner, att man också ska omvända sej från världsväsendet och bli en andlig människa, ångra och avlägga sina synder, vaka, be och försaka köttets lustar samt tro på Jesus — detta sista även såsom en lagens gärning; och somliga bland dessa deltar även i någon andlig verksamhet för missionen eller för andra välgörande ändamål.

Allt sådant är ännu bara att söka upprätta sin egen rättfärdighet, så länge själen däri har sin salighetsväg, sitt egentliga hopp, och inte blivit dödad av lagen.

Alltså betecknar dessa gärningar, att man far efter att upprätta sin egen rättfärdighet? Så torde någon fråga. Svar: absolut inte. Nej, dessa och ännu fler gärningar kan också göras i äkta tro och gudsfruktan. Gärningarna betecknar inte självrättfärdighet.

Men hör och märk, vad som betecknar den: Att sådana eller dylika övningar eller gärningar utgör människans salighetsväg och innersta hjärtetröst, om hon också på det hjärtligaste bekänner tron på Kristus och hans försoning. Alltså, då detta djupa, i allas vår natur liggande hoppet på vår egen rättfärdighet inte blivit dödat genom Guds heliga krav, så att människan lärt hålla sin allvarligaste fromhet och sina bästa gärningar för "skada och träck", när det gäller att bestå inför Gud och vara rättfärdig, ja, lärt söka nåd och förlåtelse även för sina bästa gärningar, såsom med synd besmittade, utan tvärtom flyr till dessa fromma övningar och gärningar, för att i dem finna ro och tröst mot synden: då betecknar all denna fromhet en självrättfärdig människa.

Helt annat är det, när själen i allt förtvivlar på sej själv, sin egen fromhet, sin egen kraft, blir för allting straffad och brottslig, men har sin enda tröst i Kristi gärningar, Kristi lydnad, Kristi lidande, Kristi böner och bara av den stora, fria nåden livas att göra det, som är gott. Då är gärningarna Andens frukter och för Gud behagliga gärningar.

Härmed är dock inte sagt, att dessa troende nu är fria från all självrättfärdighet; nej, förvisso inte. Men deras självrättfärdighet är dock inte mer deras salighetsväg, utan deras frestelse och plåga, som de bemöter såsom all annan frestelse och synd, nämligen så att de själva bestraffar och flyr den.

Men om en sådan frestande och besvärande självrättfärdighet talas inte här, utan aposteln talar om sådana människor, som uppsåtligt, eller med verklig mening att själva bestå inför Gud, far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och inte är Guds rättfärdighet undergivna. Och grunden till ett sådant uppsåtligt strävande att upprätta sin egen rättfärdighet är det, att man inte rätt känner djupet av sitt fördärv, inte heller av Guds heliga fordringar. Man låtsar inte märka, att Herren fordrar hjärtats renhet, att man i sin fromhet ser blott på yttre gärningar. Och på det sättet kan man bli god och from i sina egna ögon.

Vill du då veta hur du ska erhålla den trösten att du själv är from och god, så vet, att därtill fordras bara att vara så skrymtaktig, att du inte bryr dej om hjärtat, huruvida det är alla stunder gott, rent, ödmjukt, milt och kärleksfullt, utan att du endast ser på gärningar. Då kan du bli så from som du behöver för att ha tröst i dej själv — och då har du med all din fromhet blivit en farise.

Men har Herren Gud så framstått för din själ, att det blivit dej angeläget att i allt, även i hjärtat, och på alla stunder, vara helig och såsom det anstår inför hans ögon, då blir du aldrig på jorden nöjd med dej, nej, då kan du väl ofta få känna synden så förskräckligt mäktig, mångfaldig och vederstygglig, att du inte mer vet vart du skall vända dej, utan mången gång är färdig att alldeles förtvivla, oaktat all den nåd evangelium förkunnar. Då kan du inte mer se dej from och rättfärdig i dej själv, utan blir nu en eländig syndare, som beständigt behöver nåd, beständigt behöver Frälsaren, hans försoning, hans försvar.

En sådan människa är en kristen.

Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft, och bliv mej
du all salighet!

"Men till Israel säger han: Hela dagen har jag uträckt mina händer till det otrogna och genstörtiga folket." (Rom. 10:21)

Önskar du att klart kunna se hur Herren Gud är sinnad, och vad han slutligen vill göra med oss, så se bara på Israels historia, hur han handlade både med arma, botfärdiga syndare och med det otrogna och genstörtiga folket. Skåda här vad Gud ska göra med dem, som aldrig vill lyda hans kallelse till bättring, utan alltid förblir i synd och fåfänglighet. Skåda här, vad han vill göra även med dem, som med mycket nit om Gud, om fromhet och bön, också har i allt detta sin egentliga tröst, sin rättfärdighet, och alltså inte är "evangelium lydiga". —

Och nu: vad gjorde Gud med det självrättfärdiga, otrogna och obotfärdiga Israel! Detsamma ska han också göra med de otrogna och obotfärdiga kristna.

Profeten säger: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande; därför vart han deras fiende och stridde emot dem." Herren Gud gjorde då, vad han på ett annat ställe hade förutsagt: "Eftersom jag nu kallar, och ni nekar det. Jag räcker ut min hand, och ingen aktar därpå; så vill jag också le åt er ofärd och begabba eder, när det kommer som ni fruktar; när över er kommer såsom en storm, det ni fruktar, och er ofärd såsom ett väder. Då ska de åkalla mej, men jag skall inte svara; de ska bittida söka mej och inget finna".

Så gjorde Herren vid många straffdomar över Israel, men isynnerhet i den sista vid Jerusalems förstöring. Då var där ett sådant bedjande inom staden, att stenarna kunnat röras; men himmelen var såsom av koppar, tillsluten för all bön. Nu var det Herrens tid att inte höra dem, såsom de förut inte velat höra honom.

Så handlar Herren. En tid uträcker han sina händer i nåd och bjuder syndaren komma; en annan tid, då nådens dag är slutad, då följer en dom utan barmhärtighet. O, att var och en ville vakna och besinna, att Herren är ännu densamme, och hans hotelser till otrogna kristna lika sanna som hotelserna till det otrogna Israel!

Men såsom Gud är en förskräcklig domare över sina föraktare, så är han också övermåttan nådig emot alla dem som hör hans röst och kommer till hans fötter. Se, hur han här beskriver sitt ihärdiga väntande efter det "olydiga och motsägande folket". Och betänk åter, att Gud är densamme i alla tider. Just sådan han någonsin var eller beskrev sej, sådan är han även i dag.

Och vad säger han om sej: Hela dagen har jag uträckt mina händer. Således står han även i denna stund med uträckta händer emot var och en, som önskar att kunna tro och komma till honom. Så säger också Herren Kristus: "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade. Jag vill vederkvicka er." "Den som kommer till mej, honom kastar jag inte ut." Detta är förvisso detsamma som: Jag står med uträckta händer.

Men då säger du: Denna nåd kan dock endast tillhöra rätt botfärdiga och lydiga själar; jag åter är beständigt olydig, har inte ens en rätt allvarlig  vilja och kärlek till det goda; hur kan då jag hava någon tröst härav? — Svar: Se dock efter, hur orden lyder. Han säger inte: Jag uträcker mina händer till ett lydigt och botfärdigt folk, utan tvärtom så: "Till det otrogna och genstörtiga folket."

Men hur ska detta förstås? Ett sådant folk är ju förkastat? Ja, förblir du alltid genstörtig och motsägande, så är visserligen du för din del olycklig; men Herren Gud är dock själv sådan, som han säger. Frågan var ju, om Gud kan vara nådig, då du är så olydig. Hör och glöm då aldrig, att nåden i Guds hjärta är alldeles fri och oberoende av din fromhet.

Se, hur han kom till Adam på syndafallets dag med det första evangelium, då denne var så full av ondska, att han med bitterhet ville skjuta skulden för fallet på Gud själv. Ändå frambar Gud sitt nådefulla budskap.

Se, hur den förlorade sonens fader, då den arme sonen "ännu var långt ifrån", "löpte emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". Så har Herren Kristus själv beskrivit sitt hjärtelag. Förblir du beständigt borta i det främmande landet, så blir du också evigt borta från Guds nåd och salighet; men fadershjärtat är dock oförändrat, fadersarmarna är dock utsträckta emot dej, så länge din nådedag varar, så länge du ännu blir kallad. "Han uträcker sina händer hela dagen till ett olydigt och motsägande folk."

Men har det också kommit därtill, att du själv straffar din ondska och olydnad, ville gärna kunna tro och lyda, men ännu dagligen känner naturens olydnad, som också framträder i tankar, ord och gärningar, för vilket allt du dock vid Jesu fötter söker all nåd, både förlåtelse och hjälp, så är du förvisso både sökt och funnen av din himmelske Fader. Ty då är olydnaden mot evangelium bruten, och du är redan i Faderns famn.

Måtte vi aldrig glömma, vad denna text säger, att Gud står med utsträckta händer även mot ett olydigt folk. Så måste då visserligen den människa bli emottagen med all hans kärlek och glädje, som själv straffar sin olydnad och innerligt önskar att kunna både tro och lyda honom.

O du som alla hjärtan ser
och alla hjärtan döma skall, 
Allsmäktige, vi faller ner 
i stoftet vid din fotapall. 
Här samlas medellös och rik, 
här hög och låg ej skiljas vill, 
den ene är den andre lik: 
oss namnet syndare hör till. 

Ack, fjärran gångna från det liv 
som är i dig, vi länge gått 
med jordens sorg och tidsfördriv 
och glömt för dem vår himlalott. 
Ja, vi har övergivit dig 
i tankar, tal, begär och värv 
och liksom dårar utan hejd
vi hastat fram mot vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken 
oss värja mot din stränga rätt, 
ty inför dig är ingen ren, 
din lag vi alla överträtt. 
Nej, vi vill hellre med varann 
åkalla din barmhärtighet 
och tro på den som skyla kan 
vår brist med sin rättfärdighet.

"Och det är himmelska kroppar och jordiska kroppar; men en annan herrlighet har de himmelska och en annan de jordiska." (1 Kor. 15:40)

Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."

Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.

Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.

Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.

Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —

Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.

Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!

"Fräls oss ifrån ondo." (Luk. 11:4)

När en gudfruktig själ, som lärt misstro sitt eget illfundiga hjärta och erfarit fiendens stora list och tjusningsförmåga, även räds för sådant ont, som hon ännu inte klart ser och känner, fruktar för djävulens "listiga anlopp och sitt hjärtas mångfaldiga falskhet, då har hon den tröstefulla utvägen att fly till den allseende och trofaste Guden med den bönen, att han måtte vaka och avvända allt ont. En sådan bön uttrycker vi bekvämligen med det obestämda ordet ondo, eller det onda. "Fräls oss du, trofaste, mäktige Gud, ifrån allt ont, även det vi inte förstår. Du som ser alla dolda nät och snaror av djävulen, världen och vårt eget hjärta, och som har befallt oss att i all nöd åkalla dej, fräls oss du!"

Ja, det är ett av de allmännaste bekymren bland Guds barn, att de säger: "Jag vet väl inte, att jag uppsåtligen vill vara falsk eller hylla något ont, men jag fruktar att mitt hjärta bedrar mej; jag vet med mig att jag saknar den och den kraften, men vet inte vari felet består." Se, i ett sådant dunkel, i en sådan fruktan för ett okänt ont, vilken outsäglig tröst att då få kasta hela bekymret på den trofaste Herren, som själv lärt oss be: Fräls oss ifrån ondo! och att få säga till honom: "Fräls mej från just det onda, som du ser och vet hos mej, men som är mej förborgat! Ta du bort det som misshagar dej, du trofaste, allsmäktige Gud, och ge mej du själv vad som fattas mej!"

Och här blir då nödvändigt att djupt betänka, att Gud är den ende som kan utrannsaka och rätteligen känna det illfundiga hjärtats lönngångar så väl som satans djupheter; att Gud aldrig har sagt att vi ska kunna utrannsaka hjärtat, utan alldeles tvärtom. Herrens egna ord är dessa: "Ett argt, illfundigt ting över allting är hjärtat; vem kan utrannsaka det: Jag Herren kan utrannsaka hjärtat och pröva njurarna." Här förnekar Herren uttryckligen, att någon människa kan utrannsaka hjärtat, och säger, att han ensam kunde det. Så ser vi också att David, som hade en så rik anda och i profetiska stunder fick skåda en tusen års framtid, likväl inte kunde genomskåda sitt eget hjärta, utan därom vände han sej till Gud och bad: "Utrannsaka mej, Gud, och låt mej få veta mitt hjärta, bepröva mej och förnim hur jag menar det."

För det andra bör man veta och besinna, att Herren Gud också är den ende, som kan bota vad som är orätt hos oss. Han har aldrig sagt: Ni ska skapa nya hjärtan i er, utan tvärtom säger han: Jag — jag skall ta bort ur ert kött det stenhjärtat och ge er ett mjukt, böjligt hjärta. Även om detta vände sej David till Herren och bad: "Skapa - skapa i mej, Gud, ett rent hjärta och ge mej - ge mej en ny viss anda."

Då nu Gud själv har sagt, att inte vi, utan han är den, som kan både känna vårt hjärta och bota, vad där felar, och nu här lär oss bedja honom om det, då bör vi förvisso i den nämnda dunkelheten med all tröst vända oss till honom. Och så sant som han är en trofast Gud och inte vill gäcka den själ, som själv fruktar och dömer sej och som vill ge akt på allt hans ord, även det för Adam mest dödande, så visst ska vi tro och veta, att han också ska göra vad vi bedit: Han ska själv ta på sej hela omsorgen om vår frälsning och avhjälpa allt, vad som är ont och farligt, även det vi själva inte förstår. Han har själv lärt oss att be: Fräls oss ifrån ondo.

Men ännu mer vanligt är, att vi under frestelsetiderna väl känner, vari det onda består, men likväl inte kan göra oss lösa därifrån. Jag ser att det och det är synd, ja, att det är djävulen, som arbetar på att föra mej in i det, och kan likväl inte befria mej därifrån; det har så "gripit mej fången i syndens lag, som är i mina lemmar", det håller mej så fast, att även om jag vet att det är synd, t. ex. vrede, hat, orena lustar, begär till nästans egendom o. s. v., och jag ser det farliga i det, jag mår illa över det, så kan jag likväl inte upphöra att med hjärtat och tankarna umgås med det; ja, det kan omsider så pina ut mej, att jag är färdig att helt förtvivla, jag känner mej alldeles förlorad, om inte Gud själv gör barmhärtighet med mej och frälsar mej. Här lär jag då, vad det betyder: Fräls, fräls oss ifrån ondo.

O, fall då genast ned och bed — och betänk, att vi i sådana stunder är under en fiende, mot vilken ingen makt finns i himmelen eller på jorden, mer än en enda, nämligen den ende Allsmäktige, som därför högtidligen förklarat: "Jag, jag är Herren, och utom mej är ingen frälsare." "Rör dej inte", säger Luther, "i mening att själv övervinna synden; ty då ska den röra sej så emot dej, att du är för evigt förlorad." Utan här gäller att på allvar fly blott till den trofaste, allsmäktige Herren och be: Fräls oss ifrån ondo.

Och då ska det bli oss en väldig tröst, om vi rätt kan besinna vad som ligger i det att Herren själv lärt oss att bedja så till honom! Vi borde dock tro att Herren inte vill skämta med de nödställda barnen då han lärde dem denna bön, utan att han också verkligen tänker frälsa oss. Han säger också uttryckligen: Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du ska prisa mej!

In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få!

Ty, vår Fader, ditt är riket,
din all makt och härlighet,
ditt allt lov, allt pris, all ära,
amen, i all evighet!

"Var och en vare underdånig överheten, som har högsta väldet, ty ingen överhet är utan av Gud." (Rom. 13:1)

Var och en som vill akta på Guds ord, ska veta att han är skyldig sin överhet allt vad som hör till underdånighet, vördnad, lydnad och trohet. Och detta skrev aposteln till de kristna i Rom, som alltså stod under en hednisk överhet. Hade de inte erhållit eller aktat denna apostoliska lärdom, utan följt sitt eget tycke, så hade de väl svårligen kunnat tänka, att de för Herrens skull även borde bevisa tyrannen Nero undersåtlig vördnad och lydnad, utan hellre, när tillfälle givits till detta, ansett det ganska kristligt att hjälpa till med hans störtande från tronen. Vi vet hur judarna ofta gjorde uppror, sedan de kommit under Roms välde. Därför har aposteln ansett det nödvändigt att använda så många och tydliga ord i detta ämne.

Men borde nu de kristna i Rom vara sin hedniska överhet underdåniga, hur starkt fördöms då inte här den frihetsanda, som även inom kristenheten i våra dagar höjer sin fräcka röst emot överheten och emot all underdånighet. Detta ska de kristna betänka och inte låta sej förvillas av de ogudaktigas råd.

Apostlarna har mer än en gång förmanat även om detta: "Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, antingen det är konungen, såsom den överste, eller befallningsmännen, såsom de som är sända av honom, de onda till straff och de goda till pris; ty så är Guds vilja, att ni med goda gärningar ska stoppa igen munnen på de galna och oförståndiga människorna". "Förmana dem, att de är förstarna och överheten underdåniga och lydiga" etc. Vår plikt mot överheten är alltså bestämt uttalad och nog begriplig.

Men mer besynnerligt förekommer det oss, vad aposteln nu vidare tillägger: "Ty ingen överhet är, utan att den är av Gud". Detta är nu huvudskälet, varför vi ska vara överheten underdåniga. Men huru ska vi förstå, att all överhet är av Gud, då den ju ofta är ond och okristlig?

Detta är inte rätt uppfattat och uttytt, om vi säger att Gud måste tillstädja allt, vad som sker, att således även en gudlös överhet endast genom Guds tillstädjelse får inneha sin höga plats. Nej, vad Gud endast tillstädjer, kan aldrig sägas vara av Gud. Dessutom tillägger aposteln genast, att "den överhet som är, hon är skickad (förordnad) av Gud".

Det är inte heller rätt förklarat, om man säger, att själva ämbetet är av Gud inrättat, om också de personer, som innehar ämbetet, är däri emot Guds vilja. Nej, aposteln säger uttryckligt, att "den överhet som är, hon är skickad av Gud" — således även de regerande personerna, och inte bara själva ämbetet.

Att själva ämbetet är av Gud instiftat, är också en tänkvärd sanning. Det grundades redan i fadersväldet och i fjärde budet av Guds lag och har sedan med många Herrens ord blivit stadfästat. Således, visst är själva ämbetet av Gud och är en dyrbar gåva; men här sägs dock något ännu mer, nämligen att också "den överhet som är, hon är skickad av Gud".

Hur ska vi då förstå detta, när överheten ofta är ond och gudlös, och när Herren alltid hatar det onda? Detta måste förstås endast så, som alla Guds domar i världen, nämligen att vare sej Han tillskickar oss något i sej självt gott eller något i sej självt ont, så är hans skickelse dock god, vis och rättfärdig.

Här måste vi åter lära att tro på en enda allsmäktig Gud och regerande styresman över världen. Herren Kristus sade uttryckligt till romerska kejsarens ombud i judiska landet: "Du hade ingen makt över mig, vore hon dej inte given ovanifrån." Och om det lidande, Pilatus då ådömde Honom, sade Han: "Ska jag inte dricka den kalk, som min Fader har givit mej". Det var "ovanifrån", det var av Kristi Fader, som Pilatus hade sin makt att döma den oskyldige till döden.

Har vi nu en god och kristlig överhet, så är detta en synnerlig Guds nåd över landet; men har vi en ond och gudlös, så är detta ett straff och en tuktan av samme helige Gud. Vi bör då i den skickelsen blott se på Gud och vörda hans domar över oss. Och då hans straffdomar är lika heliga som hans nådebevisningar, bör vi för hans skull även vörda och lyda den överhet, som Han då tillskickat oss — såsom vi en annan tid, när vi har en god överhet, bör åter däri se endast Gud och för hans skull vara denna goda överhet lydiga.

Må överhetspersonerna vara goda eller onda, så säger dock aposteln här (Rom. 13) tre gånger, att de är "Guds tjänare". Den värsta överhet, som ett land kan ha, är således av Gud och är skickad att utföra hans heliga avsikter. Då Gud ger ett folk onda, gudlösa, tyranniska regenter, eller bara, såsom Esaias säger, "ynglingar till furstar och barnsliga att råda över dem", sker detta till ett straff och plågoris över ett ont och hårdnackat folk och till prövning för de trogna.

Om ock den väg eller de medel, genom vilka regenten kommit till sitt välde, inte varit de rättaste, har han dock inte utan av Gud kunnat erhålla den makt, han nu innehar, och Gud ska använda honom, såsom redan är sagt, antingen till straff eller till välsignelse för folket. De som vill först mönstra överhetspersonernas egenskaper och åtgärder, innan de ska erkänna sin underdånighetsplikt, de kullkastar hela den grundval, varpå den undersåtliga plikten vilar, nämligen den allsmäktige Gudens skickelse eller förordnande.

Välsigna, Gud som makten sänder,
och styrk vår överhet med nåd.
Du lagt vår välfärd i dess händer,
så stöd den med ditt visa råd.
Ge kraft och kärlek, frid och sämja;
låt enighet vårt verk befrämja.