"Om vi annars lider med honom, så att vi också må komma med honom till herrligheten." (Rom. 8:17)

Om vi annars lider med honom. Detta är löparebanan till herrligheten. Vi har väl arvsrätten endast genom barnaskapet, den är väl förvärvad endast genom Kristi lidande, men "vädjobanan" till arvets emottagande är denna: lida med honom.

Detta är av synnerlig vikt, såsom ett utmärkande kännetecken på de sanna arvingarna, de äkta barnen, dels till att väcka och avskilja ifrån Guds barns antal dem, som falskeligen inbillar sej äga delaktighet i arvet, då de likväl inte är Kristi efterföljare, dels också till tröst för dem som lider med honom, men lider så, att de ofta är färdiga att misströsta.

Låtom oss då väl betänka dessa ord: "Om vi annars lider med honom." Här säger oss aposteln, att vi även i lidandet ska ha delaktighet med  Kristus, som gick genom lidande till herrlighet. Det är en så avgjord och bestämd Guds ordning, att lidande ska föregå herrligheten, att även Kristus såsom vår föregångare och föresyn i allting har gått denna väg och uttryckligt förklarat, att vi däri ska efterfölja honom.

Vad Kristus på jorden led, måste betraktas i två särskilda avseenden. Först led han såsom försonare för våra synder; för det andra var lidandet hans väg till herrlighet.

Vad försoningslidandet angår, däri var han alldeles ensam. Han "trampade vinpressen allena, och ingen av folket var med honom". Han allena tillfredsställde den gudomliga rättfärdighetens krav; han allena förtjänade åt oss rättfärdighetens lön, det eviga arvet.

Men i det andra avseendet var han vår förebild och vägvisare; i det avseendet måste vi "följa hans fotspår" och vara honom lika. Skiften lär uttryckligt även om honom, att han haft att kämpa och segra för sin upphöjelse, och att han häri skall vara vårt föredöme och mönster; såsom då han själv säger: "Den som övervinner ska jag låta sitta med mej på min tron, såsom också jag har vunnit och sitter med min Fader på hans tron."

Lidandet är alltså den lott, som alla Kristi medarvingar här på jorden har gemensam med de "förstfödda". Alla arvingarna måste komma till sitt arv genom bedrövelse — somliga "genom mycken bedrövelse".

Men här bör noga märkas, att aposteln inte bara säger: Om vi lider; utan så säger han: "Om vi lider med honom." Ty inte utgör varje lidande ett tecken på Kristi medarvingar — "den ogudaktige måste också mycket lida"; och allt, vad som är levande på jorden, lider; utan här är fråga endast om det lidande, som vi har genom föreningen med Kristus och i hans efterföljelse, inte bara världens fiendskap och försmädelse, utan också all den anfäktning av synden, köttet och satan, som är en följd just av vår förening med Kristus. Och slutligen det lidande, som utgör Faderns aga, vilket alltid utmärker hans äkta barn.

Först är det en i ordet avgjord sak, att "alla de, som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, måste lida förföljelse". Såsom Kristus uttryckligt säger: "Lärjungen är inte förmer än hans mästare; har de förföljt mej, så ska de också förfölja er." Därför, om någon vill vara en kristen, berömmer sej av tron och hoppet på den eviga saligheten, men har en så beskaffad kristendom och gudaktighet, att han på samma gång kan stå väl med världen, vara aktad och älskad av den allmänna hopen, så ligger bara däri ett hemskt och avgörande tecken på arten av hans gudaktighet — ett tecken, att han inte är en sann och trogen Kristi efterföljare. Herren har sagt det.

Vidare hör till lidandet med Kristus allt det lidande av synden och satan, som vi har blott därför, att vi kommit i förening med Kristus. Såsom Kristus bar världens synder med ångest och nöd, så att han kämpade, bad och svettades i örtagården, så måste också alla de, som har Kristi Ande, ha ångest, kämpa och be mot den inneboende synden. Såsom Kristus var frestad och anfäktad av djävulen, så måste också alla trogna här bli förföljda av samma fiende med pinsamma frestelser och glödande skott.

Om någon vill vara en kristen, men har en så beskaffad tro och gudaktighet, att synden inte plågar honom, djävulen inte frestar och anfäktar honom, utan han är alltid stark, modig och lugn; så har han däri ett betänkligt tecken, att hans tro och gudaktighet är falska. Alla heligas historia bekräftar detta.

Lidandet med Kristus kan dock aldrig rätt kännas igen, om vi inte först iakttar, att personen måste vara ett Guds barn, en själ, som inte lever och vandrar efter köttet, utan efter Anden, ja drivs av Guds Ande, och i denna Ande ropar: Abba, käre Fader. En sådan själ erfar, att hon har fått en hel mängd nya lidanden, såväl av sin egen inneboende ondska, som av djävulen och världen — lidanden, som hon förut inte visste av. Alla sådana lidanden har hon således bara därför, att Kristus är i henne; och då utgör de förvisso säkra tecken på en Kristi medarvinge, som nu uppfostras för det arv han ska ta emot.

Hur underligt, Herre, du leder mej här,
när nu jag mitt kors i din efterföljd bär.
Men aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde där på korset för alla.
Nej, aldrig min smärta dock varit som din,
då du blödde där på korset för alla.

"Men nu är vi fria ifrån lagen, döda ifrån honom som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar var de järngaller, dörrar och lås, som höll oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som bara ligger i vår natur, ja, vi har synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som inte fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi inte tror detta, nämligen att vi redan är dömda, om vi än aldrig mer syndade, utan vi försöker att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt syndar och ökar vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vänder oss, blir vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, var vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men i denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger inte bara det, att vi är dödsfångar under dess domar, utan vi påminns också härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör människorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålls bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja riva ner fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sej väl från illgärningar, dock inte av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu inte synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen över att han inte är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att gå ut, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att den hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyder då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket inget annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyder vi lagen, gör vad han befaller, och underlåter vad han förbjuder, då vi är fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Hur helt annorlunda blir det inte i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sej själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och slå ner oss, för att vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sej helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud är inte svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älskar nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigörs från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.

Löst från gamla träldomsband,
löst till frihet av Guds hand,
kristen, lägg ej på dej sen
något träldomsok igen!
Göm i hjärtat korsets ord,
följ din store vän och bror
och var fri var än du bor.

Löst och fri från mänskobud,
fråga dej: vad önskar Gud?
Böj dej ej för form och skick
som Guds vigning aldrig fick!
Ingen människa tillbed,
gör ej heller själv dej bred,
trampa blott den onde ned!

"Vilken är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt." (Rom. 4:25)

Det är detta språk, som Luther kallar ett "knippe, vari hela den kristna tron är sammanfattad"; varför han också satte detta språk till överskrift i de schmalkaldiska artiklarna som grund för "den första och förnämsta artikeln, från vilken ingen kristen kan vika eller något efterskänka, om än himmel och jord och allt annat störtade samman".

Aposteln har med ett djupt eftersinnande författat detta språk, varför det också av oss fordrar djupt begrundande. Det innehåller, som redan är anmärkt, en kort sammanfattning av de stora huvudstyckena av Kristi försoningsverk och är särskilt tänkvärt för den fördelning av detta, som här förekommer. Aposteln säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets (ordagrant: vår rättfärdiggörelses) skull uppväckt. När han sätter emot varandra utgiven och uppväckt, märker vi, att med ordet "utgiven" menas: utgiven i döden.

Då vi nu vet, att Skriften annars överallt framställer Kristi död såsom grund för vår rättfärdiggörelse, samt att hans försoningsverk därmed verkligen var fullbordat, såsom Kristus på korset lät förstå med det utropet: "Det är fullkomnat", så är det något besynnerligt och eftersinningsvärt, vad aposteln här kan mena, då han säger, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Meningen är utan tvivel denna: I sin död var Kristus en syndabärare, belagd med alla världens synder, som Han betalade med sitt liv; i sin uppståndelse var han såsom vår borgesman rättfärdigad och framhade åt världen den eviga rättfärdigheten, livet och ett oförgängligt väsende. I sin död var han "gjord till synd för oss" och förlossade oss då från syndens skuld och lagens förbannelse, i det han tillfredsställde den gudomliga rättfärdigheten och utstod den död, som var syndens lön; men hans uppståndelse utgjorde den rättfärdighetens och livets seger över synden och döden, som för alla människor och andar krönte och beseglade hans fullbordade försoningsverk.

Såsom vår medlare och borgesman, den andre Adam, hade han åtagit sej att svara för alla våra synder, att lida vårt förtjänta straff, att fullgöra, vad den gudomliga straffrättfärdigheten krävde. Allt detta fullgjorde han, då han gav sej till ett offer och återlöste oss med sitt blod. Men med sin uppståndelse har han inte allenast givit alla människor ett bevis, att han led och dog såsom helig och Guds Son, för andras synder och inte för någon sin egen skuld; utan också, att den gottgörelse för våra synder, som han åtagit sej, var av Fadern fullkomligt godkänd och gillad, såsom Skiften säger, att han är "levandegjord efter Anden" och därmed även "rättfärdigad i Anden", d. ä. frisagd från alla de skulder, straff och domar, vilka han såsom människornas borgesman hade påtagit sej.

Men då vår borgesman var så alldeles i vårt ställe inför Guds dom, som om hela mänskligheten gjort och lidit, vad han gjorde och led — "eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda" — gäller detta också om hans uppståndelse: vi var alla i honom innefattade för Guds ögon, så att han uppstod rättfärdig för alla, såsom om vi alla uppstått rättfärdiga; varför han också kallas: Herren, vår rättfärdighet. Därför är också Kristi uppståndelse i den egentligaste mening grunden för vår rättfärdiggörelse. Sådant har aposteln visserligen velat säga med de orden, att Kristus är för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt.

Men Kristus har igenom sin uppståndelse också inträtt i det eviga prästämbete, genom vilket han beständigt "är i Guds åsyn för oss", är i vårt ställe, "rättfärdig för orättfärdiga". "Vi har en överstepräst, som sitter på högra handen på majestätets stol i himmelen och är en skaffare över de heliga håvor och över det sannskyldiga tabernaklet." Ty "Kristus är inte ingången i det heliga, som är gjort med händer, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga, utan in i själva himmelen, på det han nu ska vara i Guds åsyn för oss".

Märk! "Han ska nu vara i Guds åsyn för oss". Detta är visst vår fullkomliga rättfärdighet inför Gud. Men vad hör vi här? Är Kristus i Guds åsyn för oss? Är detta sant? Då gäller vi säkert något mer för Gud, än vi tänkt; då är vi visst i en hög och fullkomlig rättfärdighet inför hans ögon. Att Kristus är beständigt i vårt ställe inför Fadern och sköter gudstjänsten för oss såsom vår överstepräst, det är visst, säga vi åter, vår fullkomliga rättfärdighet. Så ser vi, att vår rättfärdiggörelse är i alla avseenden grundad på Kristi uppståndelse.

För vår synd han dödad blivit
och för vår rättfärdighet
han uppstånden är till livet
genom Faderns härlighet.
Nu hos Fadern i det höga
ser hans goda, varma öga
till den värld han frälsat har
och är evigt vårt försvar.

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken som härmed betecknas är den att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu ska uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han ska gå och tjäna dem. Man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga att brudgummen ska låta sina tjänare sitta som herrar vid bordet, då vi ser att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han nu ska uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)

Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!

Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."

Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.

Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."

Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.

Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —

Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.

Lev ett liv som värdigt är 
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.

Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.

"Mitt rike är inte av denna världen." (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!