"Brödet som vi bryter, är inte det Kristi lekamens delaktighet?" (1 Kor. 10:16)

Här säger oss aposteln, vad Herren Kristus åsyftar och åstadkommer med sin lekamen och sitt blods utdelande till vår spis. Detta är nämligen den innerliga föreningen mellan Honom och hans trogna.

Om detta säger han själv uttryckligen: "Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han blir i mej och jag i honom." Och strax efter nattvardens instiftande sa han: "Ni ska förstå, att jag är i min Fader, och ni i mej, och jag i er." "Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som blir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt." Och åter i samma stund till sin Fader: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej, för att de ska vara ett, såsom också vi är ett. Jag i dem, och du i mej, för att de ska vara fullkomna i ett."

Tänk, vad sådana Kristi ord månde innebära! Vilket under av den gudomliga kärleken! "Den som äter mitt kött, han blir i mej, och jag i honom." Tänk, dessa är ju Kristi egna ord! Vi studsar, vi kan inte omfatta en så stor herrlighet, men vad ska vi göra? Det är Kristi egna ord; det är ju inte någon dröm eller dikt; Kristus kan ändå inte ljuga.

Och dessutom, var är väl gränsen för den store, underlige Gudens herrliga råd och gärningar? När han först försonat oss med sitt blod, gjort oss för Gud rena, rättfärdiga och täcka, så behagade det honom också att göra oss herrliga, att själv så innerligen förenas och sammansmälta med oss, som vi här kan märka, då han ger oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka.

För liksom det vi äter och dricker blir så alldeles vårt eget, att ingenting annat så kan bli det — t. ex. kommer det guld och silver jag äger mej inte så nära, inte heller verkar det så hos mej som det bröd och vin jag njuter — alltså har vår Herre Kristus velat förordna åt oss sin heliga lekamen att äta och sitt blod att dricka för att på det närmaste införlivas med oss, samt oupplösligen förena vår ande med sin Ande, vår kropp med sin kropp, vårt blod med sitt blod, så att hans kärlek, hans renhet, hans värdighet ska bli våra egna, evinnerligen våra egna.

Om detta har den fromme Taulerus följande märkliga ord: "Intet är Guds Son närmare, än hans antagna mänskliga natur, som han genom den personliga föreningen förbundit med sej; men oss är inget närmare än det vi äter och dricker, eftersom det förbyts i vårt kött och blod. Eftersom nu Kristus på det noggrannaste ville förena sej med oss, insatte han detta heliga sakrament, varuti vi genom det välsignade brödet äter hans kropp och medelst det välsignade vinet dricker hans blod."

O, detta måtte väl vara höjden av detta högvärdiga sakraments herrlighet. Hur borde inte denna förening vara oss den största herrlighet på jorden! Ja, då en själ först fått den stora trösten mot alla sina synder, som detta sakrament vill skänka, blir hon ofta så brinnande av kärlek till sin Herre och Frälsare, att hon väl önskade kunna trycka honom in i sitt hjärta, att hon inte hölle något för större salighet, än om hon kunde bli med honom på det innerligaste sätt förenad. Och se, då kommer den milde Herren här och finner på ett sätt, hur även en sådan önskan skulle tillfredsställas.

Men om man vill tänka på den egentliga grunden härtill, måste man komma ihåg, att det just var människans återförening med sitt ursprung, med Gud, som var målet för hela försoningens råd. Människan var skapad till att vara innerligt förenad med Gud. Därför var hon också gjord till hans avbild. Denna förlorades genom syndafallet; då avslets föreningsbandet, människan skilde sej från sin Skapare, och däri bestod den död, varom Herren hade sagt: "På den dag du äter därav, ska du döden dö."

Första steget till återföreningen mellan Gud och människan togs genom Guds Sons födelse, Guds Sons människoblivande, då han blev såsom en av oss, då han iklädde sej vårt kött, då han antog vår natur och blev vår blodsförvant; då var redan en märklig förening skedd emellan Gud och oss — ty vi var med blodsband förenade. Varför också profeten hade förutsagt: "Han ska heta Emmanuel, Gud med oss" d.ä. inte bara Gud ibland oss, utan Gud i oss, Gud i vårt kött, Gud vår blodsförvant; varom också aposteln säger: "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte kalla dem bröder."

Men denna i Jesu födelse började förening tycks han vilja fullända i detta underbara sakrament, där han låter oss också förena denna sin antagna hela människokropp med vår. — o, detta är dock något som även änglarna lyster se! O, vilken helgedom den människa bär hos sej, som har blivit delaktig av Kristi heliga lekamen! — som är en kropp och en ande med honom! Vilken ära och salighet!

Vid det sista nattvardsbordet,
dagen före Jesu död,
Ordet som blev kött med ordet
till sitt kött förvandlar bröd;
vinet Kristi blod är vordet,
då hans allmakts ord det bjöd.

Må i ödmjukhet vi ära
detta helga sakrament!
Nya testamentets lära
övergår vad förr var känt.
Att oss Herren här är nära
ser vi genom tron han tänt.

Fadern, som i höjden tronar,
vare pris i evighet,
Sonen, den som synden sonar,
Anden, den som lär oss det!
Högt vår jubelsång nu tonar,
heliga Treenighet!

"Vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till." (Rom. 14:8)

Detta är både hemligheten och högheten av de trognas liv på jorden. Med hela sitt liv, sin tillvaro, och även med sin död, tillhör de Herren. De är inte sina egna; de är hans, som skapat, återlöst och helgat dem. De är hans, inte bara efter förbundet med Honom, utan också efter sin ande och sitt livs hela riktning. Ty ingen av oss lever för sej själv.

De andligen döda kan inte annat än "leva för sej själva", leva för sin egen räkning och efter sina egna lustar, "fria från rättfärdigheten". Att de trogna åter i sin ande och sitt hela livs riktning verkligen lever för Herren, det kommer sej av att den nya födelsen och det andliga livet inte bara är en tanke och en föreställning, utan en stor verklighet, som bevisar sej i krafter och egenskaper, vilka aldrig finns i naturen.

Bland dessa krafter och egenskaper är den utmärkande, att vi inte mer lever för oss själva, utan nu har i Herren, hans sak, hans ära, hans välbehag vårt livs högsta och dyrbaraste mål, hur väl eller illa det än må lyckas oss att i verk och gärning utföra, vad vi innerligast älskar och eftersträvar. Såsom redan är sagt, lever vi för Herren, inte bara efter vårt förbund med honom, utan också efter vår ande, vår innersta håg och strävan. Går det inte fullkomligt i levernet, utan vi i något fall börjar leva oss själva, så är detta en avvikelse från vår innersta vilja, en avvikelse som vi då själva bestraffar.

Och ingen dör sej själv. Även i avseende på sin död är en kristen inte mer sin egen, utan Herrens och honom undergiven. En kristen har varken rättighet eller vilja att efter sitt eget tycke, t. ex. för sin egen ära, förspilla sitt liv; måste han äventyra eller uppoffra det, så ska det ske efter Herrens bud och ordning. "Ni är inte era egna, ni är dyrt köpta," säger aposteln. Endast om Herrens ära och välbehag eller hans bud och ordning så fordrar, ska vi vara villiga att uppoffra vårt liv, och då på vad sätt eller tid Herren behagar.

En trogen må varken önska sej att leva eller att dö med avseende på sej själv. Han bör alltid tänka så: Vill Gud att jag ska vara här på jorden ännu längre, så vill jag det också; men vill Gud ta mej hem, så vill jag inte vara på jorden. Vi felar den ena gången med att önska oss ett förlängt liv; den andra gången med att själviskt önska oss döden. Allt vad vi är och har, även vårt liv, hör Herren till och bör åt honom överlämnas.

Lever vi, så lever vi Herren. Att vi "lever Herren" innebär att vi betraktar vårt liv, vår hela tillvaro såsom Herrens egendom och därför även i allt handlar såsom hans tjänare. Det innebär att vi i allting ser på hans vilja såsom det enda rättesnöret för allt vad vi gör eller företar oss; att vi har hans ära och hans välbehag till vårt enda ögonmål. Det innebär också att vi i allt som vi erfar här i livet överlämnar oss åt hans ledning, i lust och nöd, vare sej han ger eller tar något, samt åt honom vill offra alla våra gåvor och krafter. —

Dör vi så dör vi Herren. Såsom hela vårt liv är Herrens och åt honom helgat, så är även vår död. Om vi än dör en naturlig död, så sker det då i medvetandet att vi är Herrens; Därför vill vi också vara nöjda, vilken stund och på vilket sätt han behagar att kalla oss.

Men i vissa händelser beror också vår död av vårt eget val, såsom när martyren under en blodig förföljelse kan undgå döden, om han förnekar evangelium, eller när missionären ser en bestämd dödsfara för sej vid ett visst företag till själars räddning, eller när krigaren enligt Guds ordning skulle våga sitt liv, men genom flykt kunde rädda det. I alla sådana fall är en kristen både pliktig och efter anden villig att hellre offra sitt liv, än svika sin trohet mot Herren, hans sak eller hans ordning. Och när han alltså för Herrens skull offrar sitt liv, då heter det också att han "dör Herren". Vare sej vi nu lever eller dör, så hör vi Herren till. Vi är såväl i livet som i döden både hans egendom och hans tjänare.

En sådan tröst och förmån har endast de trogna, att var de än är, i livet, i döden eller efter döden, "är de Herrens" — Herrens egendom och föremål för all hans kärlek och trofasta omsorg. De är alltid i hans händer, åt vilken är given "all makt i himmelen och på jorden". Lever vi här i främlingslandet, så är vi dock hans barn och tjänare, i hans osynliga sällskap; och kallas vi hädan, då är vi "hemma hos Herren" för att evigt se honom sådan han är. Här i tiden hör vi Herren till, först efter tron och samvetet, sedan efter kärleken och tjänandet. Och då vi dör, då är vi också Herrens egendom och i hans vård både till kropp och själ.

Kroppen är i hans hemlighetsfulla men säkra förvar undangömd intill uppståndelsens dag, då den ska oförgänglig återställas till ett evigt liv; och själen är i Guds paradis, i Kristi och hans helgons umgänge intill den stora dag, då den åter ska beklädas med den "andliga lekamen", vilken är lik Kristi förklarade lekamen. Var viss därpå, att den som tillhör Herren i tiden, tillhör honom också i döden och i evigheten.

Det är då ett över alla våra tankar saligt förhållande, att "vare sej vi lever eller dör, hör vi Herren till".

Lever vi, så lever vi för Herren.
Dör vi, så dör vi för Herren.
Om vi lever eller dör,
om vi lever eller dör,
hör vi Herren till,
hör vi Herren till.

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en människa alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för vanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

"Bergen må vika och högarna falla, men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare." (Jes. 54:10)

"Vem skulle jag tro om Gud, mer än Gud själv?" sa Ambrosius. Det är en olycklig omständighet, att hos alla människor, även hos de väckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att döma om Guds förhållande till oss efter något man inom sej själv förnimmer eller erfar; att inte vilja se upp till Gud, hur han själv uppenbarat sin vilja och sitt råd om vår salighet, inte vilja eftersinna vad som hos Gud är beslutat, hur det i hans rådshandlingar står skrivet, utan i dess ställe sitta ned hos sej själv, ängslas, tänka, sucka och fråga liksom i vädret: Ack om jag visste hur det är med min själs sak hos Gud? —

Hur kan jag väl på detta sätt med någon visshet få veta det? Vilken visshet kan jag få av mina egna tankar, känslor och tycken? Vad betyder väl dessa i denna stora fråga, mer än hö och strå för vindarna? Den ena stunden tycker jag att Gud är idel nåd och kärlek, den andra stunden att han är en sträng domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud i allt som omger mej, den andra stunden tycker jag att det finns ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mej själv att jag är en ganska god kristen, den andra stunden att jag är en alldeles ohjälplig syndare. Så vacklar och vänder sej tycke och känsla hit och dit. Och vad jag tycker den ena stunden kan vara lika falskt som det jag tycker den andra stunden.

Det är även samma benägenhet, nämligen att döma efter eget tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet går miste om salighetsvägen. Var och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre än detta. Den ena tycker att Gud ska ha behag i det, den andre att han ska ha behag i något annat. Så väljer var och en sin väg, känner därvid tilläventyrs något ljuvt i sitt hjärta och bedömer då strax att det är en god väg och följer den. Så t. ex. vill den ena behaga och vinna Gud med några yttre lagens gärningar, såsom med barmhärtighetsverk, kyrkogång m. m.; en annan med några inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön och enslighet; en fjärde med någon religiös verksamhet för medmänniskor; en femte med alla dessa stycken tillsammans. Genom sådant söker man då bli benådad och täck för Gud.

Och vad är orsaken till alla dessa irrvägar, som de efter eget tycke utväljer? Sannerligen ingen annan, än att de inte vet eller besinnar, vad Gud redan av evighet i sitt himmelska råd beslutat om den fallna människans salighet; att de inte vet vilket förbund Gud har ingått med sin Son, vilket testamente han gjort åt människorna. Ty vi talar nu inte om dem, som med sovande och skrymtaktigt sinne förgäter att söka sin frälsning, eller med inbillad tro "drar vår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem som verkligen söker salighet, men bara söker på orätt väg.

Ävenså, när du väl rätteligen söker saligheten endast genom tron, men söker tron hos dej själv, föresätter och bemödar dej att tro, bråkar och arbetar med ditt hjärta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktat endast inåt, inpå dej själv, eller vad du själv erfar och förnimmer, för att märka om där ännu ska vara någon tro eller inte, men du får ingen visshet, du vacklar hit och dit — vad menar du är orsaken? Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i vädret, söker nämligen hos dej själv vad som aldrig där fanns, vad som var att söka i himmelens rådkammare, i Guds ord, oss uppenbarat.

Märk: Tron upptänds inte genom att företa sej och bemöda sej att tro, utan därigenom att vi vänder ögonen bort ifrån oss själva, bort ifrån vad vi har, förnimmer och är, och vänder dem inpå, vad Gud beslutat och uppenbarat om vår salighet. Du har bemödat dej att tro och har anropat Gud om nåd därtill, men har aldrig ännu fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, vad orsaken månde vara. Undra inte. Du har kanske ännu aldrig vetat, efterfrågat eller betänkt, vad det var, som beslöts i det stora rådet, vilket Gud i himmelen höll om människornas sak, förrän världens grund lades; du har kanske aldrig vetat eller betänkt, vilket förbund Gud då ingick med sin Son, vilket testamente han gjorde åt människorna.

Hur nödvändigt är det inte att väl lära känna detta och sedan endast rätta sej därefter, endast bygga därpå! Då står jag på en fast grund, en i liv och död bestående grund, ty det är en evig grund; den lades djupare och tidigare än jordens grundvalar: "Såsom han har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." Och den består även längre än jordens grund; "ty bergen ska väl vika, och höjderna falla; men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare."

"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.

Hjälp mej, o Jesus, att gömma de orden,
lär mej att riktigt ta fasta på dem!
Och när jag slutar min vandring på jorden,
låt mej i tron på det löftet gå hem!

"Och Herren Gud kallade Adam och sa till honom: Var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exemplet av Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare väcks till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Var är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samvetet, eller lagens mening och syftemål, som är att övertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty eftersom inget kreatur är osynligt för Herren, utan allting är blottat och uppenbart för hans ögon, och Herren likväl ropar: Adam, var är du? vill han därmed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dej. Kom nu fram och svara inför mej: Vad har blivit av dej? Var är nu den herrliga Guds avbild, som skulle råda över jorden? Och menar du, att jag inte ser dej? Du håller dej fördold för mitt ansikte; men vart vill du ta vägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Därför kom också Adam nu genast fram och började förklara sej. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Var är du? skall varenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla världens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sej. Redan de små barnen förnimmer ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Vad har du gjort? — så länge icke den gode Anden överröstats och deras öron dövats av fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna kristna dagligen känner — detta oändliga ropande: Var är du? När de t.ex. överilat sig, syndat och förgått sej, straxt ropar det ängsligt: Var är du? Vad har du gjort? Eller när de råkat blanda sej med fåfängans barn, när de av svaghet, människofruktan eller människobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gärning, förnekat sin Herre, strax få de såsom Petrus en genomträngande blick av Frälsaren, som säger i deras inre: Var är du? O, vad har du gjort? Detta är allt Vännens slag, varmed han manar oss till bättring — en erfarenhet, som inte med allt världens guld kan betalas! Ve, o ve den kristen, som inte mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lever utan Gud i världen. Mitt i syndens, flärdens och de världsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Var är du? det är inte väl med dig, du behöver bättring, omvändelse." När de en gång blivit omvända till Herren, bekänner de, att de länge och ofta förnummit det ropet och varit sökta av Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen svalkas", då nöjet är slut. De kommer till ensamheten eller till nattens vila, då ropar det i deras inre: Var är du? Eller de hör ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de ska vid nattvardsbordet träda Gud under ansiktet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödvändigheten av en omvändelse: "Var är du? tiden flyr, när ska du en gång bättra dej?"

Och den som inte i en hel omvändelse återkommit till Gud ska veta, att en gång måste han dock, om han vill eller inte, komma fram inför Guds ansikte; ja, en gång, förr eller senare, i tiden eller i evigheten ska varenda människa höra det ropet, så att det ska gå henne genom märg och ben: Var är du? Vad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Därför var inte säker! Gud dröjer väl med straffet och tiger, som om han inte alls såge dina synder, men en gång ska du höra hans röst. Och detta gäller, såsom vi förut sagt, alla världens tider och alla Adams barn. Var och en måste komma fram för Herren och göra upp om sina synder, i tiden, eller också möter de honom i evigheten.

Saken är denna: Vi är alla syndare — här är ingen åtskillnad. Dömdes vi därefter, så bleve intet kött frälst. Skillnaden är endast den, att somliga håller sej undan Gud, blir beständigt borta och kommer inte, medan nådens tid är, för att söka och ta emot nåd. Kristus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskar mer mörkret än ljuset; ty deras gärningar är onda."

Kommer vi åter till ljuset, gör vi upp med Gud om våra synder, då blir allt väl, även om vi vore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att vi kunde behjärta de orden: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra; och om era synder än vore blodröda, så ska de dock bli snövita; och om de än vore såsom rosenfärg, så ska de dock bli såsom en ull." Så säger också ristus (Matt. 18), att när konungen kallade sina tjänare till räkenskap, och en kom fram som var skyldig tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så vill Herren handla med oss, när han kallar oss till räkenskap.

Var är du? Var är du? Vart skyndar du hän,
o mänska i skuggan och gruset?
Var döljer du dej ibland lustgårdens trän?
Träd fram för din Herre i ljuset!
Så ljuder den manande rösten.

Var är du? Var är du? Ack, trivs du väl än
därute i synden och flärden?
Föraktar du ännu din himmelske vän?
Går själen förlorad i världen,
den värld som är fjärran från Herren?

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.

Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga släktet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron.
Och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
Lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist!
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dej med helgonen till sist.

"Vi har också ett påskalamm, som är Kristus, offrad för oss." (1 Kor. 5:7)

Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten uppsteg ett beständigt rop till Herren av deras nöd och jämmer, och ingen enda kunde befria dem därifrån; Farao och hans härar var dem alltför mäktiga.

Denna träldoms nöd var dock ännu inte kommen till sin rätta höjd, så länge inte Moses hade uppträtt; men när Moses började bjuda att de skulle gå ut ifrån träldomens land och sade till deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blev träldomen och förtrycket rätt gruvligt. Nu ropade och jämrade sig folket allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade retat upp konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin befrielse från träldomen. Och just då var Herrens stund kommen.

Och hur skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd över sitt folks förtryckare, då han slog allt det som var förstfött i Egypten — och nu var det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från den rättfärdige hämnarens svärd.

Är inte här en skön målning av den stora, all världens förlossning, som är skedd i Kristus Jesus? Eller har inte även vi en stor förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en svag skuggbild till den stora förlossning, som skedde i Kristi död.

Låt oss se! Hela världen var genom syndafallet kommen under djävulens våld; Guds beläte var förlorat, och därmed den fria viljan! Människan var en slav under avgrundens Farao, regerad och driiven efter hans vilja av de lustar och villfarelser, vilka var de "fogdar och ämbetsmän", han satte över oss. Under denna träldom suckade hela mänskligheten.

Den kände dock inte rätt sin nöd förrän lagen kom och talade tydligare än samvetet om Guds fordringar. Då först började samvetsnöden på jorden bli rätt stor. Av Guds heliga lag kunde inte en bokstav, inte heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom var, att den, som syndade, skulle dö — och den var inte till, som var rättfärdig, inte en. Här var en outsäglig och allmän nöd.

Men då förbarmade sej den store, barmhärtige Guden! Han kunde inte lida, att hans avbild och barn, människan, skulle förtappas evinnerligen. "Då tiden blev fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen" — varom redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dej varder man sej glädjande, såsom man glädes i skördanden; ty du har sönderbrutit deras bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. Oss är fött ett barn, och en Son är oss given."

Märk här, hur Herrens Ande blickar tillbaka på Israels träldomsnöd i Egypten, då Han talar om "bördans ok, skuldrornas ris och plågarens stav"! Och dock talar han här om Kristi förlossningsverk för hela världen.

Och hur ljuder det i Nya testamentet? I Hebr. 2 säger aposteln: "Eftersom barnen har kött och blod, är ock han vorden delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." I Gal. 3 säger aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Och åter: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse."

Så har Herrens Ande uttryckligen nämnt den träldom och de plågare, från vilka Kristus förlossat oss. Han nämner synden, lagens förbannelse och djävulen. Slutligen talar också Herren till den sista fienden, döden, och säger: "Jag vill förlossa dem ut ur helvetet och hjälpa dem ifrån döden; död, jag ska vara dej ett gift; helvete, jag ska vara dej en plåga."

O, ett herrligt, majestätiskt hot emot vår fiende! O, eviga, prisvärda kärlek! O, eviga, mäktiga tröst för våra arma syndarehjärtan! Här är nu vårt påskalamm, vår stora, eviga förlossning!

All världens synd, alla människors ogudaktighet och syndaträldom, ifrån Adams intill den sista människans i världen, lades på Guds rena Lamm, och den odrägliga bördan tryckte honom så att han svettades blod. Han kvider och beder, han suckar, såsom lammet på slaktbänken, men han går det trofast igenom. All lagens förbannelse, alla dess hotelser och straff för synden samlas på honom, så att han också blev en förbannelse för oss; men förlossade också därmed oss ifrån lagens förbannelse, så att vi skulle ärva välsignelsen. För dej varder man sej glädjande; ty du sönderbröt våra bördors ok, våra skuldrors ris och våra plågares stav.

Slutligen kom också döden, som är syndens lön, och angrep och dödade det eviga livet, men blev så själv uppsvulgen i segern — och så nedlade han "honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och gjorde oss  fria, som i allt vårt leverne måste vara trälar genom dödens räddhåga".

Detta är nu vår påskfröjd, och detta är vår segersång: "Döden är uppsvulgen i segern; du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu må vi väl jubla, fira påsk med fröjd,
stiga ska vår lovsång upp i himlens höjd.
Ty vårt påskalamm är Herren Jesus Krist -
ära vare honom både först och sist!

"Och de hörde Herrens Guds röst gångande i lustgården, då dagen svalkades." (1 Mos. 3:8)

Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? I vilket ärende kommer han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade han synden; inte ursäktade han den, inte kunde hans dom ändras. Men han hade dock några "fridens tankar" att uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket han egentligen kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens bestraffande utvecklade han bara vad han förut hade sagt och hotat, och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade han därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och obekant, som han ville kungöra. Han talar nämligen om en "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna skada samt bota och återställa vad genom ormens list och deras syndafall var förlorat.

Detta var den barmhärtige Faderns egentliga ärende, då han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sej, kommer i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde inte fördra att veta att hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle döden dö, utan att ha en enda stråle av förhoppning och tröst. Därför uppsökte han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan. Han, som sedan bjöd oss att "inte låta solen gå ned över vår vrede", gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag.

Kristus har också uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att han inte ens kan lida att hans barn blott i någon nöd ligger och ropar till honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle han hava tålamod därmed? säger Kristus. Skulle han då ha tålamod därmed, att hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?

Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld, fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var den största brottslighet, och inget tecken av någon bättring, ånger, bön m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjärta och fri vilja — de hade således endast yttre frestelser. Och likväl bröt de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de inte Gud för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom flyr de bort från Gud och gömmer sej bakom lustgårdens träd. Och när Herren tilltalar dem, hör man bara självförsvar, undanskyllningar och bitter avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mej, bedrog mej." Så fördärvade var nu deras hjärtan.

Allt detta visste Herren. Och ändå — fastän deras brottslighet och ondska var så stor — ändå kom den barmhärtige Fadern med sådan kärlek och uppsökte dem, för att förlikas och hugsvala dem. O, här ser jag det gudomliga hjärtat! Här ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek, alldeles oberoende av syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens dom kunde inte ryggas — syndens lön var döden; men den gudomliga barmhärtigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa rättvisan och tillika frälsa syndaren: en kvinnosäd skulle komma och gottgöra fallet, vilken var föresedd före världens begynnelse. På denna grund var barmhärtigheten fri att kunna utgjuta sej över de fallna.

Därför kommer han här på syndafallets dag och löper efter den förlorade sonen. Hans "livs son" var fallen, "därför brister mitt hjärta för hans skull", säger Herren, "jag måste förbarma mej över honom."  Visst borde vi ge akt på detta första stora prov av Guds oförskyllda nåd? Då går vi tvärtom och väger och mäter graderna av våra synder eller av vår bättring, ånger, bön m. m. och dömer därefter om Guds nåd emot oss.

O, vilket djupt fall! vilka gruvliga följder av syndafallet i vår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag visste Guds vilja, men gjorde rakt däremot." Arma själ! Du var så illa tvungen, du är inte fri, du är såld under synden. Adam åter var fri och syndade dock; han visste också Guds vilja, men gjorde tvärt däremot. Och likväl löper den förbarmande Fadern efter sin förlorade son. — Guds kärlek är således helt fri, oförskylld och oberoende av syndaren; ty den grundar sig på en annans förtjänst och bön, "kvinnans säd", "Herrens man", "Guds Lamm, som bär världens synder".

Den som inte tror på honom, inte stannar för Herrens röst och låter försona sej med Gud, utan blir borta, han är borta och blir evigt borta. Men den som tror på honom, låter både straffa sej för synden och trösta sej med kvinnans säd, han ska inte förgås, utan har evinnerligt liv, om han också kände allt det onda i sitt hjärta som vi finner hos Adam, ja, om också hela syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.

Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dej vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?

Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått,
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa,
när jord och himmel sammanknyts!

Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden,
fastän han inte hit var bjuden,
och erbjöd först förlikning här!

"Min lust var med människors barn." (Ords. 8:31)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi inte håller Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo nära människors barn på jorden. Där har han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av eländiga, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger han, här vill jag bo, här behagar mej väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väcks, hon förstod, "vem han var, som sa: Ge mej dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu kommer lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde han inte äta, hans hunger var stillad; han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger han: "Jag har mat som ni inte vet av."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust inte är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sej till en avbild, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när han skapade människan, denna jordens herre, skedde det inte såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt är nu människorna där, så är den käre Frälsaren också mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänker ni, gick det väl an. Det var inte något synnerligt. Men tänk, om man nu sa er, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skulle ni väl kunna tro det? Och se, så är det verkligen! Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta inte fördra. Gud är kärleken, och han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sej hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sej i den brinnande busken. Sedan skulle vi också beskåda den underbara moln- och eldstoden och även där skåda hans ansikte. Tänk bara, att i fyrtio år klä sej om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där han bor över nådastolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi har honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad ser vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelnar ens tankar, här bävar ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon är dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstår knappt tusendelen därav! Det skulle eljest ta ifrån oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde inte fördra det. Det sätt, på vilket han var med Israel och umgicks med dem, var för honom ännu inte ett rätt boende hos människobarnen, det var honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sej bättre. Då blev han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kan vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitter nu redan i två årtusenden på sina höjder och skådar ned i denna kärleksavgrund och kan inte nå dess botten och kan inte upphöra att i helig förundran häpna och ur denna djupa brunn ta ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit honom därtill? Rentav inget annat, än att han hade lust till människan och inte blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här är vi vid änden, längre kan vi inte skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade han. Vi kommer inte längre.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Om vi säger oss ha sällskap med honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, varpå hela tyngden av detta ställe vilar, måste vara vad det vill säga att vandra i mörkret. I den frågan ska vi vara mycket försiktiga, så att vi inte själva uttyder den, utan finner Herrens egen mening, ordets egen förklaring, för att vi varken ska bedrövas i onödan eller falskeligen tröstas.

Gud ske lov! Det är allt i ordet förklarat! Kristus säger: "Var och en som gör illa hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli straffade." Märk! — "för att hans gärningar inte ska bli straffade." Då en människa skyr det straffande ordet, inte vill komma fram med sitt väsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sej undan och säger såsom Judas: "Inte är det jag", månne inte detta är att vandra i mörkret? Jämför nu härmed v. 8: "Säger vi att vi ingen synd har, då bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss." Däremot (v.9): "Men om vi bekänner våra synder, han är trofast."

Kort sagt: att säga sig ha sällskap med Gud och likväl vandra i mörkret, är att inte ha öppen sak med Gud, inte ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man inte vill låta synden gå under domen, inte vill inför Gud bekänna och ge upp den för att få den både förlåten och dödad, utan då man vill förbli ostörd med sin synd och drar över sej ett täcke av ursäkter och skrymteri för att få ha synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta vandrande i mörkret är en sovande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin vilja och sitt råd om vår salighet, säger oss både om hjärtats nyfödelse och levernets helgelse, och vi likväl kan leva fram i ett tillstånd, som inte överensstämmer med detta ord, då ser vi, att väsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lever mycket fromt utvärtes, vida skilda ifrån världen genom andaktsövningar, någon kristlig verksamhet och vackra ord och gärningar, men vandrar ändå i mörkret, ty de lever inte inför nådastolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus", de vet inte av någon födelse av Anden. Dessa föraktar ordet om hjärtats inre förhållande och gäckar alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon ser det, Han märker det väl, och Han låter inte gäcka sej.

Du som inte vet med dej något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, varmed du kämpat inför nådastolen och äntligen genom Herrens ljuvliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och därigenom ett nytt liv i hjärtat — nej, utan du vet bara, att du själv började en ny väg, då du insåg dess nödvändighet, började med andaktsövningar, böner och goda gärningar, och har så fortsatt, utan att någonsin nedsjunka i en övermäktig och överflödande synd; inte heller att nåden, mitt i din förlägenhet, "överflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst har hållit jämna steg med varandra — nämligen så, att din tröst har grundat sej på din förbättring — och därmed går du framåt och hoppas ändå ett gott slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du vet, att Skriften lär en helt annan väg, genom vår synds och Guds nåds överflödande, denna nya födelsens trånga port; och du vet, att Kristus uttryckligen sade: "Utan att en blir född — född på nytt, kan en inte se Guds rike." Men du fruktar inte, du hoppas, att du ändå ska se Guds rike.

Du hör några troende ur en egen livlig erfarenhet tala om nya födelsens verk i hjärtat, om syndanöd, om tro och vittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — varav du kan med ögonen se, att det är en stor verklighet — men då är du stum, så länge det ämnet varar, tills man kommer till gärningar, verksamhet och yttre förhållanden, där är du hemma — blott inte i de inre förhållanden av bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå väl med dej, att du skall få se Guds rike! Du ser väl, vad Herren säger därom, men det vill du inte förstå, inte efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre vandra i mörkret och inte vilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga är djävulens verk till vår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som verkligen har erfarit och med en mängd riktiga ord kan beskriva mycket av detta inre, sin väckelse och sin troständning, sitt klara vittnesbörd m. m. och förstår att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och inte dessmindre nu vandrar i mörkret, vilket bevisar sej därmed, att de med fritt mod övar mörkrets gärningar och inte vill låta förmena sej synden, inte låter straffa sej, utan ursäkta och försvara sitt väsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, vilka vandrar i mörkret, då han tar exempel av hat och säger: "den som säger sej vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

Den som ej sin broder älskar
vandrar kvar i mörkret än
och går främmande för honom
som är själva kärleken.

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

"Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull. Sela. Likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är." (Psalt. 46:4-5)

Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjärta, som springer med sin Gud över murarna, och som på en gång svingar sej över alla höjder, över både berg och bråddjup! Här är inte ett tecken av försagdhet.

Och dock är den glada psalmen skriven på en tid då "havet svårligen rasade", då "stora bedrövelser var påkomna", såsom vi ser i v. 2. Hur kan man i sådana tider vara så glad och frimodig? Se hur den kunglige sångaren talar! "Gud är vår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Sebaot är med oss; Jakobs Gud är vårt beskydd", så slutar den. Det behövs bara, att sådana förhållanden blir sanna och levande för vårt hjärta; det behövs bara att våra ögon öppnas, att där blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för vårt öga, och vi sjunger och springer alla med samma fröjd som David.

Då Elisas tjänare för den här med hästar och vagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack ve, vad vill vi nu göra?" sade Elisa: "Frukta inte; ty de är fler som är med oss, än de som är med dem." Men därmed var den bävande tjänaren ännu inte tröstad. Vad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sa: "Herre, öppna honom ögonen, så att han må se." Då öppnade Herren tjänaren hans ögon, så att han fick se. Och se, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa. Nu var den tjänaren inte ängslig mer.

Se då här allt vad som behövs: Herre, öppna oss ögonen, så att vi må se! Här bör vi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, inte menas någon utvärtes församling, som kan omfatta ett helt lands invånare, såsom alla döpta till Kristus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består av de levande Kristi lemmar inom alla kyrkor och samfund, vilka har Kristi ord, denna enda nödvändiga säd till Guds rike, och därför är utspridda kring hela världen.

Se dessa levande lemmar i Kristus, här och där förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lever i ett fientligt främmande land, fjärran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Kristi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och väntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår", detta är det "heliga templet av levande stenar, uppbyggt på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus är översta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland vilka Herren lever och regerar såsom en far i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örtagård, där han förlustar sej bland rosor" — korteligen, det är "levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen".

Det är om denna Guds stad David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är."

Men finns det verkligen en motsvarighet till dessa ljuvliga ord, eller månne det är endast ord? Och vad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren själv känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående.

Och därpå svarar vi: Till denna levande Kristi kropp hör var och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, liv och salighet i Frälsaren, blott Frälsaren, så att han, han är hela föremålet för hjärtats längtan och hjärtats frid — hjärtats största sorg, då han saknas, och största glädje då han är nära. Se, detta är brudens kännetecken.

Och i detta sinne, nämligen att Kristus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så också till helgelse och förlossning — i detta sinne är alla kristna lika. Hur märkligt är det inte, att i alla länder och tider, i alla folk och släkter och tungomål, där man finner kristna, ehuru av så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjärtpunkt alla är så lika! De kan vara ganska olika i vissa andra avseenden, i gåvor och kallelser, samt i vissa enskilda meningar; men i ett är de alla lika: att Kristus, Kristus är deras liv och deras visa.

Se, dessa är nu de som utgör det Guds folk, som i vår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med världen, sträckande sej från pol till pol, och övermåttan herrlig till sitt inre väsende och sin slutliga bestämmelse. En gång ska man också få se de förströdda samlade, då ska man skåda bruden i hennes fulla glans och prydning.

Guds Ande talar om en stad,

vid himlens gräns belägen,

som livets Gud i högsta grad

av hjärtat är benägen.

Han har ju själv dess grundval lagt,

sant genom alla tider sagt

oss dit den rätta vägen.

"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)

Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande  världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".

Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."

Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!

Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".

Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.

Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.

Då småsinta världen med gruset är nöjd
och synden och flärden är all hennes fröjd,
då följer jag, segrande härar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar
om ingen i släkten det namnet än har,
och följer med glädje, ni kämpar, med er
som tågar till ära,
som tågar till ära,
som tågar till ära vid korsets banér.

"Kristus är för den skull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden." (2 Kor. 5:15)

Dessa ord säger oss, att vi först är delaktiggjorda i Kristi döds förtjänst, så att hans egen död på Golgata för tvåtusen år sedan har blivit vår egen, så alldeles, som om vi själva hade varit där och utstått vår förtjänta död; men också, för det andra, att vi på samma gång är invigda till hans döds efterföljelse, så att, så snart vi har blivit kristna, blivit delaktiga av Kristi förtjänst och alla hans rikes förmåner och skatter, är vi i samma stund invigda till syndadöden, förpliktigade att genast ta avsked från vårt förra syndaleverne, vår förra tjänst under orättfärdigheten; att under dagligt korsfästande av köttet mer och mer dö synden och leva för Gud, liksom Kristus genom korsets död tog avsked från de synder, som han hade burit. Och liksom Kristus då gav sej själv åt Gud till ett evigt gällande försoningsoffer, så ska vi nu ge oss åt Gud till ett skäligt och honom behagligt tackoffer. Och detta allt därför, att Kristus är död för oss, och att vi tror på honom och är iklädda hans rättfärdighet.

Men kanske detta ännu är dej för ringa till bevekelsegrund för ett allvarligt köttets dödande. Det är dej kanske ringa, att Kristus är död för dej, att du är nu inte under lagen utan under nåden, att du har blivit fri ifrån synden; måhända du finner dej bättre i syndens tjänst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöver du icke så beständigt försaka dej själv och följa Kristus till korset.

Se, ingen tvingar dej mot din vilja att tjäna Kristus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dej väl, säger Jesus (Luk. 14), innan du ger dig i lag med mej, så att du inte gör såsom den man, som började bygga ett hus och inte hade överräknat kostnaden, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick överge det; eller den man, som gav sig i krig och inte hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det vore orätt att vilja förtiga dess lön — "syndens lön är döden". Sålunda bör vi, då det förefaller oss ringa vad Kristus ger, betänka dess motsats, betänka, vad det vill säga att inte tillhöra Kristus; att inte vara under nåden utan under lagen; inte vara fri från synden, utan ännu i dödens stund vara utan Medlare, vara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få ta emot syndens lön, som är döden, den eviga döden i det djupa helvetet.

Sådana är villkoren hos synden. Betänker vi dem rätt, då vill vi mycket hellre här en liten tid vara korsfästa med Kristus och dö synden och sedan vara med honom i paradis för evigt, än att en liten tid ha lust i synden och sedan ha evigt lidande; helst vi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugsvalelse och ordets tröst har vunnit mycket mer än vi försakat; ha här genom Kristi blods stänkelse ett gott samvete, vilket är "ett dagligt gästabud".

Ja, du är en av dessa lyckliga själar, att du inte är blott döpt till Kristus, utan också blivit väckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en av de rättrogna; du vet, att du blivit fri ifrån synden och är nu inte under lagen, utan under nåden, så att intet av allt ditt ännu vidlådande onda skall tillräknas dej, lagen inte fördöma dej, inte Gud förtörnas på dej — se, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, hur du skall bli kvitt din syndaskuld och få en nådig Gud, då hör du inte hit, då kan du inte dö synden och leva Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje vet, hur väldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd av Kristus, och har smakat hur ljuvlig Herren är, erfarit hans Andes vittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjärta; då måste det också vara din lust att dö med Kristus, att vara korsfäst med honom, att ge dej hel och hållen åt honom; då måste du erkänna för din plikt att inte mer vara din egen, inte mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen vilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina livsdagar försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva gudligt, rättfärdigt och tuktigt i denna världen, ja, leva för hans räkning, som levde och dog för dej. Ty "han är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom som är för dem död och uppstånden".

Lev för Jesus! Inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.

"Vi berömmer oss i bedrövelsen, vetande att bedrövelse gör tålamod." (Rom. 5:3)

Man bör noga märka det ordet: "vetande". Det är just på detta vetande det beror, om någon skall kunna berömma sej i bedrövelsen. Ingen människa är "glad i bedrövelsen", med mindre hon vet något om densamma, vet något mer, än det som syns och känns. Själva bedrövelsen är inte något tröstefullt, och de kristna är inte av sten, så att de inte skulle känna smärtan av sorgliga erfarenheter. Hur mycket vittnar inte i synnerhet Davids psalmer om en sådan de heligas känslighet för lidandet!

Skulle jag då döma efter vad som syns och känns under lidandet, kunde jag visst inte berömma mej i bedrövelsen, utan måste alltid stanna i nedslagenhet och förtvivlan. Det är därför nödvändigt att vi vet något, vet dels vad bedrövelsen betyder, dels också vad den verkar i oss.

Då somliga kristna för en timlig bedrövelse, motgång eller olycka blir alldeles modfällda och tröstlösa, ser det verkligen så ut, som visste de ingenting om bedrövelsen, mer än vad de ser och känner. Så bör det inte vara med oss. Kristna ska vara ett folk som ser något mer än det som är för ögonen, som vet något blott genom sin Faders ord. Ser vi inget tröstande i bedrövelsen, då kan vi inte tro vår himmelske Faders ord därom.

Låt oss något litet betänka, vad Herren Gud säger om lidandet. Först säger Herren Kristus uttryckligt, att ingenting kan hända oss, inte ens att ett hår faller av vårt huvud, vår Faders vilja förutan. Varje lidande, varje motgång, stor eller liten, är således skickad av den hulde och vise Fadern. Kan något vara tröstefullare?

Och vad säger han vidare om meningen eller betydelsen av allt det bittra han tillsänder oss? Aposteln framställer i texten vad bedrövelsen verkar; men vi vill först se vad den betyder, vad Guds sinne och avsikt är när Han agar oss. Så säger Herren därom: "De jag älskar, dem agar jag och näpser." Måtte vi väl minnas det ordet! Så säger också aposteln: "Var ni nu lider agan, så bjuder sej Gud till er såsom till barn." Ja, aposteln gör detta tecken på barnaskapet så viktigt, att han ännu tillägger de tänkvärda orden: "Är ni utan aga, så är ni oäkta och inte barn."

Vilken outtömlig källa av tröst i allt lidande, om vi blott kunde behålla dessa två sanningar, först att allt vad som vederfars oss, ont eller gott, stort eller litet, är oss tillsänt av vår Fader; och för det andra att allt vad som tuktar, nedslår, förskräcker och bekymrar oss — oss som 1ever av tron på Kristus, det vittnar om Guds faderliga omsorg om oss, det är ett tecken på vårt barnaskap och på en pågående uppfostran för himmelen.

Se, är du ännu en oomvänd människa, då är det blott "din ondska stor, att du så plågad varder", och då väntar dej något ännu värre om inte bättring sker. Men har du sökt omvändelsens nåd och rättfärdighet av tron, då ska du veta att i allt ditt lidande är bara faderlig huldhet. Vilken rik tröstekälla är det inte att veta sådant!

Sedan har vi också en rik tröstekälla i bedrövelsens hälsosamma verkningar. Det är om dessa aposteln i vår text säger: Bedrövelse gör tålamod. Ordet "tålamod" må inte förstås endast om en stilla undergivenhet i lidandet, utan grundtextens ord betyder allraförst ståndaktighet, uthållighet, nämligen i allt gott, mognad och fasthet i kristendomen och uthärdande intill ändan. Sådant verkar lidandet hos sanna kristna. Då världen genom lidandet tvärtom förlorar sin hållning, knotar och bannar Gud; och då de, som blott ytligt anammat ordet med glädje, men har inga rötter, för bedrövelsen avfaller; så blir de som har sant rotfäste i Kristus, alltid genom bedrövelsen mer fasta, djupgående och allvarliga i gudaktigheten.

Vad aposteln här åsyftar, får man ofta se i en hop av väckta och troende själar. Även med ett sant Andens liv i hjärtat, är dock ofta en ung obeprövad kristen ganska ostadig och vacklande; sinnligheten och världen för honom långt från rätta vägen. Då bekymras hulda medkristna och frågar: hur skall detta sluta? Men förr än man tänkte det, kommer Gud med hjälpen, då Han vid den lätta och ostadiga själen fäster ett tungt lod, en långvarig bedrövelse, en bitter förlust för hela livet, en fortfarande sjuklighet eller fattigdom, eller en förödmjukande och ihärdig frestelse; och den förut ostadiga, vacklande själen blir från denna tid mycket mer gudfruktig och stadgad, forskar nu djupare i ordet, kämpar nu allvarligare i bönen, blir nu alltmer rädd för sitt hjärta o.s.v.

Bedrövelsen verkar ståndaktighet. Men därmed verkar den ock särskilt tålamod. Samma människa som i välgångstiden var full med anspråk och otålighet, så att hon vid minsta motgång klagade och knotade både mot Gud och människor, blir genom långvarigt lidande så tålig och förnöjd till sinnet, att omsider både Gud och människor är alltför goda för henne.

Men för att alltid följa Guds väg fordras också ett tålamod i högre mening. Ska vi med alla den andliga stridens prövningar och Guds besynnerliga hushållning alltid uthärda, så görs oss behov av ett besynnerligt tålamod. Såsom också Herren Kristus säger: "Ni ska behålla era själar genom ert tålamod."

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

"Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, så ska du prisa mej." (Psalt. 50:15)

"Men har vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi har sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, så skulle vi börja ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här egentligen bara fordras att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle också vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se vilka grunder vi har för bönhörelsen. Vi vill bara påpeka de tre viktigaste.

Den första och viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv som tillsagt oss att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dej, och du ska prisa mej." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta om han verkligen ville höra oss eller inte, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöver vi inte vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi ska fly till honom, och Guds egen försäkran att han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är inte ett ord av Guds mun säkrare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, så att du må så se vad som ligger i att Gud själv har befallt oss be. Till slut ska du bli varse, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att ge dej något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud inte hade befallt oss att be och lovat att höra, så förmådde alla kreatur inte att utbedja sej det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: inte är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sej själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser!

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord ska inte endast vara en lovsägelse till Gud, utan också en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi ber, om det också skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöver vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anser det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som inte vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, menar vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Se, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men har vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och ge allting, som är nödvänigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider i vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi ber i hans namn, också verkligen blir oss givet. Här tillintetgörs då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det ni ber Fadern i mitt namn, det skall Han ge eder." Och vad det är att be i Jesu namn vet vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom är alla Guds löften ja och amen. Ber du i Jesu namn, så kan inte den minsta suck vara förgäves, så kan inte din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt ska gälla
i himmel och på jord.
"Åkalla mej i nöden
så får du hjälp av mej."
Ja, Herre, intill döden
vill jag åkalla dej.

"Ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." (Gal. 3:27)

Aposteln säger att vi är döpta till Kristus. Fastän dopet, enligt Kristi förordnande, sker i (eller till) hela den gudomliga treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, kallas det dock ett dop särskilt till Kristus.

Orsaken vet vi: i honom allena är salighet, han allena är vägen, han är dörren; ingen kommer till Fadern utom genom honom. Kristus är av Fadern gjord till vår salighetshövding, vår överstepräst, profet och konung. Till honom visar Fadern allt kött och säger: "Hylla Sonen;" "hör honom." Till honom ska vi döpas, med honom ska vi förbindas; ty i honom är livet.

Och med ordet till (döpta till Kristus) uttrycks den innerliga förening och delaktighet med Kristus i allt hans goda, som dopet innebär. Denna förening och delaktighet uttrycks ännu tydligare med ordet "inplantade", inplanterade i honom (Rom. 6:5); ty en döpt och troende människa är inte mer att betrakta såsom en särskild person, utan alldeles såsom en del av Kristus, en "lem i hans kropp"^ så att vad som rör lemmen, det rör också huvudet, och vad huvudet äger, det äger också lemmen.

Men är detta sanning? Vi talar här kanske alltför herrliga ord? Är det sanning, att döpelsen innebär en sådan innerlig förening med Kristus, rentav en "inplantning" i honom? Är det säkert, att aposteln hade en sådan mening om dopet? Se då, hur han här talar: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." Märk ordet iklätt — "iklätt Kristus", insvept er i honom. Detta talar visst om samma innerliga förening med Kristus som ordet "inplantade", inympade, d.ä. att vi blir ett med hela hans person, hans förtjänst och välbehag för Fadern.

Att detta förefaller oss allt för stort och främmande, kommer endast av den vederstyggliga otron i våra hjärtan och av djävulens mäktiga inverkan, vilken inte vill tillåta oss att ha någon högre tröst, som kunde göra hans rike skada. Vi borde dock betänka att allt vad den store, kärleksrike Guden gjort för oss människor är alltsammans omätligt stort och högt utöver alla våra tankar och sinnen. Han har ju skapat oss till sina barn och till arvingar av hela sitt rike; han har utgivit sin ende evige Son till att vara först vår bror, vår hulde släkting, och sedan vår frälsare, vår försonare och försvarare; Han har givit och ger oss dagligen sin Helige Ande, som verkar i våra hjärtan ett underbart gudomligt verk som vi inte kan förneka. Skulle det då vara honom olikt, vara för mycket för hans kärlek, att han också givit oss ett sådant införlivningsmedel som dopet, nämligen en yttre och synlig handling, varigenom den enskilda människan görs delaktig av all hans nåd, upptas och invigs i hans nådeförbund?

Då vi ser hur apostlarna förklarar dopet, nämligen att vi däri "ikläds Kristus", däri "inplanteras" i Honom, däri "görs rena" och "saliga", kunde man undra, varför denna dyra Guds nådesinrättning blir så föraktad som vanligen sker. Men föraktet för dopet kommer av samma orsak, som gjorde att judarna föraktade Kristus, nämligen den ringa och oansenliga skepnaden. Kristus föddes i en krubba, var fattigare än fåglarna och rävarna, var "full med värk och krankhet" och dog slutligen på en avrättsplats. "Därför aktade vi honom för intet", säger profeten å judarnas vägnar.

Så går det också med dopet. Vi ser endast på vattnet, såsom Luther säger, "med samma ögon som kokreaturet, som vet att det duger att dricka;" vi glömmer alldeles, att den store Herren Gud vid detta vatten fästat sitt heliga löfte. Det går oss såsom den syriske hövitsmannen Naaman, då profeten Elisa sade: "Två dej i Jordan, så blir du helbrägda." Då såg Naaman på själva vattnets beskaffenhet och anmärkte, att Jordans vatten inte kunde vara bättre än de vatten han hade i Damaskus, och glömde alldeles att det var endast vid Jordans vatten löftet var fästat.

Hur förträfflig och viktig är inte Luthers anmärkning om dopet, vilken vi redan i barnaläran läst: "Vattnet verkar det visserligen inte, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar detta med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå, ty utan Guds ord är det blott vatten och ingen döpelse, men med Guds ord är det en döpelse: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den Helige Ande."

Guds vishet har just därför fästat vår salighet vid de oansenligaste medel, på det vi skulle ställas på ett prov, huruvida vi ville akta hans ord, eller tvärtom mer se efter det som är stort och ansenligt. Detta Guds sätt, att pröva oss med mycket små och ringa saker, är såsom en sikt, varigenom allt stort blir avskilt från hans goda vete; en trång port, varigenom endast de kommer in i hans rike, som är rätt små, enfaldiga och troende. Därför sa han också om de små barnen: "Himmelriket hör sådana till." Han har "utvalt det, som var föraktat" och "galet", "och det som var intet, på det han skulle göra de visa till skam".

Låt oss väl akta oss för det "allraskadligaste odjuret", nämligen förnuftet i andliga saker (Luther). Akta dej att så glömma dej, att du i fråga om dopet stannar med ögonen på vattnet och förgäter, att den store, nåderike Herren vid denna stiftelse fästat sitt löfte om evigt liv och salighet.

Tänk, jag är döpt!
Jag fick för intet den himmelska skatten,
ifördes Jesus i döpelsens vatten.
Där blev jag klädd i hans helighets skrud,
bjuden till bröllop därhemma hos Gud.

Tänk, jag är döpt!
Jag har begraven med Frälsaren blivit,
uppstått med honom som allt mej har givit,
döpts till en obruten tjänst i hans namn,
tills jag en dag andas ut i hans famn.