"Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss inte efter våra missgärningar." (Psalt. 103:10)

Här är nu orden så nådefulla och tröstliga och så tydliga, att man kan aldrig nog fröjdas åt dem, prisa och tacka - och aldrig nog behjärta dem!

Först är det hela evangelii innehåll, att Gud inte handlar med oss efter våra synder, utan efter sin Sons förtjänst. Herren har en gång handlat med en efter våra synder och vedergällt honom efter våra missgärningar. "Ty honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd." "Sannerligen han bar vår krankhet och lade på sej vår sveda, Herren kastade allas våra synder på honom. Han, han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull." "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder."

Här är grunden varför han inte handlar med oss efter våra synder, varför de största syndare fått nåd och de största helgon i gärningarna blivit fördömda.

Men det är sant: med ett visst folk vill Herren handla efter deras synder. Det står i Rom. 4: 4: "Honom, som håller sej vid gärningarna, blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt", d. ä. de ska få efter förtjänst, därför att de vill ha det så, och alltså inte i sanning hyllat Sonen. "Men honom, som inte håller sej vid gärningarna utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro blir honom räknad till rättfärdighet."

I korthet: Att Gud inte handlar med oss efter våra synder, är hela evangeliets innehåll; och likväl sitter den smittan outplånlig i alla människor, även de trogna, att Gud ändå ska vara oss nådigare, då vi varit frommare, och mindre nådig, då vi försyndat oss. Men vore det så, då vore rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och då är Kristus fåfängt död. "Men är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd! Är det åter av gärningar, då är det inte nåd; annars vore gärning inte gärning."

Men se nu vidare, hur hög denna tillräknade rättfärdighet är. O, underbara ord, som nu följer i vår psalm: "Så hög som himmelen är över jorden låter han sin nåd vara väldig över dem som fruktar Honom." Måtte varje kristen djupt inskriva i sitt hjärta dessa herrliga ord, denna stora bild, som Herrens Ande själv brukat, och de ska göra ett himmelskt paradis i hans hjärta. Tänk: Så hög som himmelen är över jorden — det kan ju inget mänskligt öga mäta; och ändå står det här, att lika högt låter Herren sin nåd vara väldig över oss.

Nu är himmelen så hög över jorden, att för alla de ojämnheter, som är på jorden, inte den minsta ojämnhet därav uppkommer på himmelen. Visst är det för oss här nere ett stort avstånd mellan dalbottnen och de högsta bergspetsarna; för oss här nere är det alltså stora ojämnheter på jorden. Men var säker på att ingen bergspets når till himmelen för att där göra någon ojämnhet!

Så är det också med synderna och nåden. För oss är våra synder ofta såsom höga berg; men Guds nåd är så hög över dem alla, som himmelen är hög över jorden, så att alla våra synder inte ens ska göra den minsta ojämnhet i nåden. Och tänk: Skulle synderna göra en ojämnhet i nåden, så att vi hade nåd hos Gud, då vi gjort några bättre gärningar, och inte hade samma nåd, då några brister visat sej, då vore ju rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och allt vore falskt, vad evangelium lär om försoningen och nåden.

Men känn här, hur förnuft och känsla hisnar vid denna tanke! Och Kristus, som säger om de skröpliga lärjungarna: "Nu är ni rena, och alldeles rena", och Paulus, som säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar", och David, som här säger, att nåden är så hög över oss, som himmelen är hög över jorden, de måste alla vara dårar och lögnare!

Så djupt sitter den smittan i oss, att nåden måste bero av gärningarna. Men den, som ska kunna stå fast i sådan trons kamp, måste djupt skriva in den Helige Andes ord i sitt hjärta och rätt allvarligt be Gud om tron.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän!
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen. 

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud." (Kol. 3:3)

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Detta bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet att vi är av Gud; vi vet att vi är Guds barn; vi vet att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet ändå på samma gång är så fördolt, det kommer sej av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc, så säger många: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också trånar vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivlar vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud inte bara undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar han". Men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Om husbonden visste, på vad stund tjuven skulle komma, förvisso vakade han och icke tillstadde uppbryta sitt hus." (Luk. 12:39)

Med denna liknelse om tjuven vill Herren Kristus framställa faran av att inte vara beredd för hans ankomst, samt att, då vi säkert skulle vaka, om vi visste stunden för hans ankomst, det är skäl att vara alla stunder beredda. Att detta är liknelsens syfte, det ser vi av Herrens egen tillämpning: "Därför var också ni redo, ty den stund ni inte tänker, ska människans Son komma."

Först ser vi hur detta Kristi tal i grunden slår ner drömmen att med hans synliga ankomst bara en ny herrligare nådetid ska börja på jorden - och inte den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju inte farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när han kommer i sitt majestät, ska han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga endast ska bjudas in att besitta det rike, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har också den apostoliska tron från begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Hur lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäger de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när han återkommer synlig i skyn, han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.

Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar tröstar sej, nämligen den, att om man inte i tiden kommit i gott förhållande till Gud, ska det kunna ske efter döden; att i andevärlden också ska vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle inte Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om ni får höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".

Herren Kristus lär alltså, att när han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår bara den avgörande domen och evigheten. "Var därför redo då, när människans Son kommer", säger han, redo, färdiga att då gå in med honom i bröllopssalen. De, som inte då är redo, inte då har olja för sina lampor, utan nu vill skaffa den, blir för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bad: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger han även där: "Vaka fördenskull, ty ni vet varken dag eller stund, när människans Son kommer."

O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som nte är redo när han kommer, eller när han kallar hennes själ bort genom döden? Vad än vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock han sagt det som är den evige domaren. Vem skall jag tro om inte honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sej vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dej (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du inte mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finns inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.

Och vad råd ger han då, för att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Var redo, säger han, vaka! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi har det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi är "klädda och inte befinns nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist ska kastas i det yttersta mörkret! Och det bara därför, att de inte haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avkläds och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man inte kan umbära Kristi rättfärdighet och evangeliets ord om honom.

Om du inte har "gjort ett förbund med döden och förvetat dej med helvetet", måste du ju ta sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dej inför honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag inte bara förstår och vet, att det så ska vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod"?

Se, kära själ, har du det så, böj dej då för Gud och tillbed. Ty då är du förvisso "klädd i bröllopskläderna".

Herre Jesus, håll mig redo
till ditt möte varje stund!
Sen må jord och himmel falla,
fast består min sällhets grund.
Herren kommer, Herren kommer,
slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
i en evig fröjd och frid.