"Guds frid regere i era hjärtan!" (Kol. 3:15)

Att vi skulle ha frid med Gud var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid. Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta ska vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk ska bo i fridshus i trygga boningar och i skön ro." Och Paulus förklarar det så: "Då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle inte då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det inte sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud? Skriften kan inte ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi talar inte om dem som aldrig ens vet vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa har antingen så mycket frid av annan art, att de aldrig kan få Guds frid, de lever i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller också är de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde endast märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du inte, att det fattas dej den verkliga tron?

Men vi vill tala om dem, som har kommit till tro och frid, men åter sjunkit ner i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och som suckar: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta går i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen endast saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det inte så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl förblir jag, Herre, ständigt vid dej; om än min kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mej vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Se, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det inte farligt, då är den ofriden inte till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå bara i ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller också i en naturlig sjuklighet, som inte alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sej, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bli till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad bör då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de bör låta straffa sej för sin otro och självrättfärdighet och besinna, hur de därmed försmädar den käre Frälsaren för allt vad han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenten skänkt och tillsagt oss. De bör vakna och besinna sej, att de går och skådar bara på sej själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De bör besinna sej, att de går och tänker, gissar och menar hit och dit och väntar svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför: när det fattas dej frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dej inte ned att bara tänka hit och dit, hur det må vara med din själ och med Guds nåd emot dej. Ta dej inte heller före att bara arbeta på ditt hjärta, för att det ska tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och se, om du bara får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så ska du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag inte är rätteligen omvänd och därför inte får tro, så säger aposteln, att vi blev förlikta med Gud, den stund vi ännu var ovänner — inte den stund vi blev omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, inte genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd som finnes till förrän jag tror, som finns till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

"Var nyktra och vaka!" (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlorar livet, är den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av honom. Då var också alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kom till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu bara föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, inge henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen inte flera synder hos sej än dem förnuftet straffar; snart tror hon inte mer om nåden än vad hon anser sej värd att få tro; men då syndakänslan dör ut, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter i ett rent naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att inte ge akt på Andens röst. I början ville själen göra allt vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst inte kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däri såsom en synd, som hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse för den samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sej själv ett visst mått hur mycket hon kan och ska göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar inte efter det, tänker inte på det.

Och när hon så inte far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd att hon inte får någon brist att ångra, att hon snart är så god som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen bara av lättja och av förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sej själv, inte mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men inte en försvarare hos Fadern; en konung som man skall bekänna, hylla och hedra, men som i sanning i hjärtats djup inte är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, som står i Guds åsyn för oss och varje stund är vår enda rättfärdighet.

I korthet, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är inte i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där inte mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kort sagt ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har inget särskilt i sej, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och ger själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och inte farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, inget kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill ha någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smakar och intar en de nya sakerna, då super hjärtat i sej vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sej vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar ditin, "och de bor där".

Det är sant, visst får varje kristen förebrå sej mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta bara är en saknad av känslans livlighet, under det att de ändå dagligen står i övning, brukar nådemedlen och far efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låter Herrens Ande straffa och uppväcka sej, så att de räds därför, börjar ta till ordet och hos Gud söka nåd att bli bättre, så blir ändå där inte död. Men går det däremot så, att man inte har några bestraffningar för sin lättja, eller inte får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

"Låt Kristi ord rikligen bo i er." (Kol. 3:16)

Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt.  Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.

Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!

Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."

Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.

Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.

Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och är olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Du sanna vinträd, Jesus kär,
ger liv åt grenarna du bär
och näring åt det livet.
Låt mej, du ädla, friska stam,
ur dej var dag få växa fram
med allt som blev mej givet.
Som grenen vissnar utan saft
är dej förutan ingen kraft,
förutan dej är själen död
och bidar dom och evig nöd.
O Jesus Krist,
bevara mej,
bevara mej,
så evigt jag förblir i dej.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."

Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig,  / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."

Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.

Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.