"Guds frid regere i era hjärtan." (Kol. 3:15)

Att vi skulle ha frid med Gud var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid. Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta ska vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk ska bo i fridshus i trygga boningar och i skön ro." Och Paulus förklarar det så: "Då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle inte då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det inte sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud? Skriften kan inte ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi talar inte om dem som aldrig ens vet vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa har antingen så mycket frid av annan art, att de aldrig kan få Guds frid, de lever i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller också är de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde endast märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du inte, att det fattas dej den verkliga tron?

Men vi vill tala om dem, som har kommit till tro och frid, men åter sjunkit ner i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och som suckar: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta går i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen endast saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det inte så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl förblir jag, Herre, ständigt vid dej; om än min kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mej vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Se, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det inte farligt, då är den ofriden inte till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå bara i ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller också i en naturlig sjuklighet, som inte alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sej, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bli till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad bör då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de bör låta straffa sej för sin otro och självrättfärdighet och besinna, hur de därmed försmädar den käre Frälsaren för allt vad han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenten skänkt och tillsagt oss. De bör vakna och besinna sej, att de går och skådar bara på sej själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De bör besinna sej, att de går och tänker, gissar och menar hit och dit och väntar svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför: när det fattas dej frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dej inte ned att bara tänka hit och dit, hur det må vara med din själ och med Guds nåd emot dej. Ta dej inte heller före att bara arbeta på ditt hjärta, för att det ska tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och se, om du bara får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så ska du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag inte är rätteligen omvänd och därför inte får tro, så säger aposteln, att vi blev förlikta med Gud, den stund vi ännu var ovänner — inte den stund vi blev omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, inte genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd som finnes till förrän jag tror, som finns till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

"Hämnas inte er själva, kära vänner, utan låt Guds vrede ha sin gång." (Rom. 12:19)

Här ställer nu aposteln emot varandra Guds rättvisa vrede och hämnd samt vår ogudaktiga självhämnd, varmed han antyder, att om vi låter Gud vara vår beskyddare, vill han i allt ha omsorg om oss, hämnas all orätt som tillfogas oss, och skaffa oss rätt; men om vi själva hämnas, då har vi gått Gud i förväg och tagit saken ifrån honom — och då får vi hjälpa oss själva. Sådant antyds därmed, att aposteln ställer Guds hämnd emot vår hämnd och säger: "Hämnas er inte själva, utan låt Guds vrede ha rum."

Aposteln säger inte, att vår lidna oförrätt ska bli ohämnad, utan han vill endast att Herren Gud ska få behålla sin majestätsrätt och vara alla människors domare, så att vi inte tränger oss in i hans ämbete med någon självhämnd. Herren vill vara ensam konung och domare över sina skapade varelser. För det är skrivet: Min är hämnden, jag ska vedergälla det, säger Herren.

Dessa Herrens ord borde visserligen för alltid göra slut på allt vårt hämndbegär; för då den store Guden vill vara vår hämnare, borde vi med rätta så bäva för hans vrede, att vår vrede bleve vänd i innerligt förbarmande och förbön.

När vi ser, hur högt Gud älskar sina barn och vänner, så att det heter: "Den som rör er, han rör Guds ögonsten" — då vi ser, med vilket brinnande nit Han vakar över dem, så att Herren Kristus försäkrar: "Alla era huvudhår är räknade", vilket också innebär, att Gud ska  ge akt på den mest fördolda ondska och obarmhärtighet, som någon kan tillfoga oss; och då vi därjämte vet, hur gruvligt det går till, när Herren Gud själv vredgas och straffar — då borde vi visserligen bli stilla och endast bedja: Gud, var oss alla nådig! Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Ty då Herren Gud hemsöker dem, som gör dej orätt och ont, tillgår det något gruvligare, än du kanske själv skulle önskat. För vi ska aldrig glömma, att den, som tillfogar oss oförskyllt lidande, har inte gjort det endast mot oss, utan i ännu högre grad åt Herren Gud, som sörjer mycket hjärtligare för oss än vi själva; och då är din förtryckare genast under Guds vrede — och honom ska han inte kunna undkomma, såsom ännu ingen människa undkommit Herren Gud!

Det säkra är, att synden inte blir till intet — det ska Guds höga fullkomligheter sörja för; synden ska alltid på något sätt drabba syndaren, antingen i tiden eller i evigheten; och här i tiden antingen i bättringssorgen och delaktigheten av Kristi lidande, eller också i straffets och hämndens lidande. Kommer syndaren i tiden till bättring och delaktighet i Kristi lidande för synden, då kommer han inte att uppbära syndens rätta straff, eftersom detta har övergått Kristus; men ångerns och tuktans lidande ska han ändå ha.

Sker åter inte detta, då ska alltid Guds vrede drabba honom. Detta sker då ofta här i tiden på ett sådant sätt, att vi inte ser det såsom syndens straff, då det nämligen sker genom vanligare olyckor, sjukdom, hungersnöd, eld, vatten, krig o.s.v., men stundom sker det också på ett sådant sätt, att även vi människor tydligt kan se Guds rättvisa hämnd däri, t. ex. då en man, som förtryckt de svaga, änkor och faderlösa barn och med orätt tillvällat sej andras egendom, blir hemsökt med besynnerliga olyckor och stannar i yttersta fattigdom och elände; då den, som försmädat, förrått och beljugit människor och berövat dem deras goda namn och rykte, själv faller i uppenbar skam och vanära; eller då den, som tillfogat människor svåra hjärtesår, ja, livstidslånga sorger, en som den mänskliga rättvisan inte kommit åt, slutar i det olidliga stumma vemodet, vansinnet eller självmordet o.s.v.

Men sker det inte här i tiden, att Gud hämnas missgärningen, då återstår hans rättvisa hämnd till den förskräckliga evigheten, den tillkommande vreden.

Och nu, hur vill du då vredgas över din ovän, hur skulle du vilja ytterligare hämnas, eller hysa några onda tankar och önskningar emot honom, när du vet, att en så svår Guds vrede redan vilar över honom? Borde du inte hellre då gripas av innerligt medlidande och bedja för honom, att han måtte komma till bättring! Sådant bör vi väl betänka, då den store, fruktansvärde Herren säger: "Hämnden är min, jag skall vedergälla det."

Detta föreställer oss nu aposteln för att rätt allvarligt tillbakavisa och kväva vår starka benägenhet för ondska och självhämnd. Och detta borde förvisso vara nog att förmå alla som vill vara kristna, som själva lever av idel barmhärtighet och för var stund behöver Guds tålamod, att de inte mot en felande medtjänare skulle utöva den ringaste hämnd eller ovilja.

Mitt vittne vare Gud! Jag vill
min sak åt honom lämna.
Förlåta hör oss mänskor till
och Gud att ondskan hämna.
Hur skulle jag väl själv bestå
om han med mej till doms vill gå?
- - - 

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över dem ej solen må
kanske för alltid nedergå.

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?

Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?

Tror du detta, att för alla som är i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.

Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list, 
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!

Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)

Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?

Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.

Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.

Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.

Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.

Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.

"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.

Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.

Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?

Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".

I hoppet sej min frälsta själ 
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl 
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.

Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.

"Jag sade: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." (Psalt. 32:5)

Är inte detta en kort sammanfattning av hela Skriftens lära om en arm syndares benådning? Både med uttryckliga ord och med otaliga exempel har Gud alltifrån världens begynnelse förklarat, att Adams barn ska på denna väg komma till hans nåd.

Låt oss därför väl ge akt på orden. David säger: "Jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Att här inte talas om en blott utvärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse, utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.

Dock må man även skilja på bekymmer och bekymmer.

Det är mången, som med ett visst bekymmer, en viss ånger bekänner synden och dock vandrar i mörkret; såsom vi ser på kung Saul, då han bekände: "Jag har syndat, att jag har övergivit Herrens befallning och dina ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.

Vidare kung Farao, då han sade: "Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er", men hela hans erkänsla kom blott därav, att redan den åttonde plågan kvalde och förskräckte honom, och inte av någon böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.

Ja, Kain bekände också: "Min missgärning är större, än att hon må varda mej förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansikte och sökte inte hans nåd.

Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag har gjort illa, att jag har förrått menlöst blod."

Vi finner av alla dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel omvändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens verk i själen, varigenom själva synden såsom en förbrytelse mot Gud bedrövar henne, och hon därför behöver utgjuta sitt hjärta för Herren, bekänna sin synd och be om förlåtelse. Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom vi nu sett, vissa stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för dess sorgliga följder. Det är inte själva synden, såsom en förbrytelse mot Gud, som bedrövar honom, han har inte heller någon omsorg om att komma i en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta av syndens följder; därför förblir han också allt framgent syndens träl.

Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat och väckt samvetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men också, att hon, i följd av Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd av evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och därför går fram till nådastolen och söker barmhärtighet. Den som alls inte vet av nåd, utan endast av synd och dom, framgår inte till Gud.

Till syndens bekännande fordras således någon gnista av tro. Så länge Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds ansikte. Så var det också en tid med David, varunder han höll sej på avstånd från Gud och inte ville bekänna synden, men "försmäktade" och "borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sa: Jag vill bekänna för Herren min överträdelse, då förlät du mej min synds missgärning".

Den, som vill se, hur en rätt syndakännedom och syndabekännelse är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Vi vill bara anmärka två punkter i hans hjärteutgjutelser.

Trots att han genom den uppenbara synd, som där omtalas, hade gjort en stor förargelse för människor och särskilt emot Uria en gruvlig missgärning, stod liksom Gud och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjärta, att han liksom förgäter all sin förbrytelse inför människor och säger till Herren: Mot dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden av ett rätt gudfruktigt hjärta!

För det andra är det inte bara det grova syndautbrottet, som bedrövar honom, utan han ser med smärta på själva naturens ondska, går till själva källan och säger: Se, jag är född av syndig säd, och min moder har avlat mej i synd. Just detta, nämligen att känna själva naturens ondska, känna sitt hela väsens fördärv, är det allraviktigaste.

Så länge man bara ser på några syndautbrott, men inte känner själva hjärtats, själva väsendets syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sej med en falsk tröst och blir aldrig helt förtappad i sej själv och därför inte heller helt frigjord och salig i Kristus. Därför är det viktigare i en sann syndakännedom, att man känner själva hjärtats fördärv, nämligen det gruvliga föraktet för Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så att vår kännedom motsvarar Guds egen beskrivning på hjärtat, såsom ett "argt och illfundigt ting över allting".

Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.

Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.

Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom 10:9).

Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.

Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

"De är alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, inte en." (Psalt. 14:3)

Här har vi en övermåttan viktig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att vi alla är lika fördömda syndare. Däri är vi alla lika. Detta behöver vi alla djupt betänka. Det är allas vår natur, att då vi ser hela världen nedsänkt i synder, vi håller oss själva för bättre.

Först kan den fina och sovande världens barn aldrig tro att de är lika stora syndare inför Gud som tjuvar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grundar de den säkerhet och förmätenhet, varigenom de står emot allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omvändelse.

Men även de väckta och troende har sin del i samma inbillning. När vi med förskräckelse sett vår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Kristus, händer det dock ofta att vi glömmer att vi ännu bär samma fördärvade natur som Adam; det tycks oss som om vi vore av ett bättre släkte än de grova syndarna, publikaner och skökor.

Detta märks av den förvåning som då uppstår när vi förnimmer några svårare synder hos oss. När de mörka djupen av hjärtats fördärv öppnar sej, och där framträder några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Kristus säger går ut ur människans hjärta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otukt, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när vi känner något så gruvligt hos oss, då förvånas och förskräcks vi och är färdiga att förtvivla.

Tänk, när vi får känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i själva bönen, såsom somliga kristna i svår anfäktelse får erfara det.

Eller vi känner en gruvlig kallsinnighet för Gud och däremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt över allt detta inte är rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när vi skulle älska vår nästa såsom oss själva, vi t.o.m. känner avund, eller för en skälig tillrättavisning känner vrede och hat stiga upp — för att inte tala om den allragruvligaste synden, att vi inte rätt vördar Kristi lidande, utan kan höra att han blev gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och ändå älskar honom så lite att små, onyttiga ting är oss kärare — o, när vi känner sådant, då förskräcks vi och förundras.

Vadan kommer nu sådan förundran? Endast därav att vi inte trott att vi var så fördärvade. Vi har sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likväl med stolthet försvara sej, visa bort Guds ord, försmäda och förfölja Kristus, det har vi inte mycket förundrats över; men oss själva har vi ansett som om vi tillhörde ett annat släkte.

Nu är det sant att då vi är födda av Gud har vi fått en ny och helig ande. Men den del av vårt väsende som är född av kött är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftat och ont. Herren lär då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas vår natur, är allas vårt gemensamma arv av Adam, vare sej vi vill det eller ej.

"Här är ingen åtskillnad; allesammans är vi syndare." "Herren såg från himmelen på människors barn, för att se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud. Men de är alla avvikna, och allesammans odugliga; det är ingen som gör väl, inte en." Såsom Gud tidigt klagade, "att människans ondska var stor på jorden, och alla hennes hjärtas uppsåt och tankar alltid benägna till det som var ont".

Sådan är människan av naturen, d. ä. allt vad som härstammar från Adam. Om vi rätt trodde och besinnade detta, skulle vi inte falla i så stor förundran, ja, i förtvivlan, när vi erfar det hos oss själva, utan prisa den gudomliga barmhärtigheten, som just för detta vårt förtappade tillstånd gav oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket viktigt för vårt förblivande i trons tillförsikt, att vi djupt inpräglar hos oss och låter det vara en alldeles avgjord sak, att vi alla genom Adam är så fördärvade och förtappade varelser, att i vår natur är inget annat än synd, ondska och vanmakt, att vår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle vi i våra mest förödmjukande erfarenheter av synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förlorat i mej; Gud, se ej på mej, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt välbehag endast i sin Son, att all vår rättfärdighet är endast i honom, och att därför Guds vänskap aldrig rubbas genom det fördärv som är i oss, så länge vi förblir i hans älsklige Son, i vilken vi har t.o.m. mycket mer rättfärdighet och Guds välbehag än Adam före fallet.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dej är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.