Och Gud sa: Låt oss göra människan till vår avbild. (1 Mos. 1:26)

Det första som är märkvärdigt i denna berättelse är att Herren säger: Låt oss — låt oss göra människan. Här antyds ett samråd. "Låt oss göra människan." Herren säger inte: Jag vill göra männniskan, eller: Göre jorden av sej människor, utan: Låt oss göra människan. Hela den övriga skaran av olika varelser skapades utan något sådant samråd, bara med ett Allmaktens bud; men när Gud ville skapa människan, då hålls en rådplägning. Men med vilken rådplägar nu Herren? Otvivelaktigt var här alla tre Gudomspersonerna i samråd. Nu skulle den varelse skapas, som inte bara skulle ha en jordisk och förgänglig kropp, utan också en odödlig själ, som skulle tas av Guds egen Ande och danas för ett evigt samliv med Gud i himmelen. Herren säger: "Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik." Då nu Gud därtill med sitt eviga förutseende såg människans fall och allt det fördärv och elände som skulle härflyta av det, då ville han inte släppa ut denna betydelsefulla varelse ur sin skapande hand, förrän Han först hållit råd därom, och Sonen, det eviga Ordet, åtagit sej dess frälsning.

Den andra märkvärdiga omständigheten vid människans skapelse är den, att människan skapades på ett helt annat sätt än alla, även de förnämsta djuren. När djuren skapades, heter det: Göre vattnet av sej! — Göre jorden av sej! varav det tycks som om Gud inte handlade omedelbart vid deras skapande, utan med sitt allmaktsord inverkade på några i naturen inlagda krafter: "Göre vattnet, göre jorden av sej!" Men när människan skulle skapas, då fick inga sådana naturkrafter vara med, då verkar Gud ensam och omedelbart, då är det ett verk, om vilket alla Gudomspersonerna förenar sej, då heter det: Låt oss göra människan! Människan är alltså varken född av vattnet eller av jorden, såsom några hednafolk fordom påstått sej vara,  utan människan är på ett särskilt och omedelbart sätt skapad av Gud.

Ännu märkvärdigare blir denna omständighet, när vi betraktar ursprunget till människans två beståndsdelar, kropp och själ, varom det i kap. 2:7 heter: "Och Herren Gud gjorde människan av stoft och inblåste i hans näsa en levande ande; och så vart människan en levande själ." Märk först: Gud gjorde människan. Det var då Guds eget verk och blev också det allraunderbaraste konstverk på jorden. Och Gud gjorde människans kropp av jord till en evärdelig erinran om, att vi är stoft och jordmaskar, varför också den första människan fick namnet Adam, vilket betyder: av jord, jordisk, jordbarnet; för att vi aldrig ska glömma hur förgänglig kroppen och tiden är, och alltid söka det som tillhör själen och evigheten.

Och Gud blåste in en levande ande i hans näsa. Höga, ädla ursprung! Själen, den odödliga själen, evighetsbarnet, som är ämnat att i tid och evighet leva med Gud, den är så omedelbart kommen av Gud, att Skriften här säger: Gud blåste in den i människan. Här må vi utropa med David: "Jag tackar dej, Gud, att jag är underligen gjord". Här är grunden, varför Paulus kunde säga: "Vi är också Guds släkte." Så har vi sett hur både kroppen och själen, jordbarnet och evighetsbarnet, båda är Guds synnerliga verk.

Härtill kommer nu den tredje och märkvärdigaste omständigheten, nämligen att Gud skapade människan till sin avbild. Härpå har Herrens Ande isynnerhet velat göra oss uppmärksamma genom ett eget vidlyftigt upprepande av den saken; ty så lyder orden: "Gud sa: Låt oss göra människan till en avbild som är oss lik. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." Här upprepas med flera särskilda uttryck, att människan skulle vara Guds avbild. Om vi än aldrig här i tiden rätt ska förstå denna Guds avbild, är redan den omständigheten märkvärdig, att människan blev skapad till Guds avbild. Ty detta innebär något obegripligt stort. Därför kunde också Guds Son komma och bli människa, bli vår broder och like, och "skämdes inte för att kalla oss bröder" — och kom för att återställa vad som genom syndafallet var förstört; därför ska vi också genom honom ännu komma till samma herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade.

Genom den nya födelsen, den nya skapelsen blir vi genast nya kreatur i Kristus och delaktiga av Guds natur, och den nya människan ska dagligen förnyas till dens kunskap och avbild, som har skapat oss. Men helt återställt blir aldrig Guds avbild i oss förrän vi i uppståndelsen få nya, rena och odödliga kroppar och Kristus blir uppenbar i alla dem som tror. Såsom Johannes säger: "Mina käraste, vi är nu Guds barn, och det är inte ännu uppenbart vad vi ska bli. Men det vet vi, att när han blir uppenbar, då blir vi honom lika; ty vi får se honom såsom han är."

Utav lera formar
Gud en härlig kropp.
Anden föder livet,
människan står opp.

Som en bild av Faderns
kärlek står de där,
Adam och hans Eva
Faderns avbild är.

Genom dem skall livet
ständigt strömma ut
dit där kärleksljuset
inte fanns förut.

Faderns Son är planen,
han är meningen,
och i honom finner
varje mänska den.

"Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt, utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." (Matt. 5:13)

O, att alla pånyttfödda kristna måtte förstå och besinna, i vilken fara de är i de tider, då kristendomen vinner bifall och frid, och världen är from och blid i ansiktet! Då är det fara, att de sövs och dras ner i ljumhet och världslikställighet samt förlorar sin andliga kraft och bestämdhet.

En sådan mild och sövande tid har redan i mer eller mindre mån börjat inträda på vissa orter i vårt land; och det är sorgligt att skåda, hur saltet där vill mista sin sälta. Då gör man sej en egen, helt lagom, hygglig och behaglig kristendom, som bara rör sej med några vissa andaktsövningar och några vackra människokärlekens verk, som världen kan bifalla och prisa; men om hjärtats pånyttfödelse, om den bättring som är inför Gud — därom är mindre angeläget, det skyndar man hastigt förbi!

Men hör vad Kristus säger: "Ni är jordens salt. Är det så, att saltet mister sin sälta, vad ska man då salta med? Till inget mer är det nyttigt; utan man kastar ut det och låter det trampas av människorna." Då en kristen genom människobehagsamhet förlorar Andens kraft och bestämdhet, så att han inte mer förmår att med ord och föredöme straffa det onda och bekänna Kristus, då är han till inget mer nyttig, utan han förtrampas av människorna — han blir så övermåttan böjlig efter alla människor, att han låter allting behaga sej och åtminstone med sin tystnad styrker det syndiga, ogudaktiga väsende, som han borde bestraffa.

Då har saltet mist sin sälta, och ljuset är satt under skäppan. Och hela grunden är, att man vill ha frid och vänskap med alla — nej, ännu djupare ligger grunden: där är redan någon brist i själva nådelivet, i syndens kännedom och i trosförhållandet till Frälsaren. Bara detta friskas upp, och Kristus blir dej kärare, då blir Andens nitälskan mäktigare än alla människors vänskap eller hat. Ha salt i er, säger Herren, men inte naturens eller det retade lynnets bittersalt, utan här talas om den sanna kärlekens nitälskan, som endast Guds Ande verkar.

Var gärna öm, mild och saktmodig i dina förmaningar; akta dej för allt grovt och olämpligt förfarande, då det gäller att vidröra så ömtåliga saker som människors självkänsla; ja, befatta dej inte med det, om inte kärlek och ödmjukhet får regera i ditt hjärta, så att de kan förnimmas i ditt hela väsen. Men låt inte försiktigheten och ödmjukheten bli en kraftlös efterböjlighet, som numera gör alls inget, som bara av ömhet för den mänskliga känslan och friden låter dina medmänniskors själar fara till helvetet, utan att du med ett enda ord försökt varna dem.

Tänk på evigheten! Älska din nästa såsom dej själv. Kärleken vare utan skrymtan; hata det onda, förbli vid det som är gott. Ert tal vare ljuvligt, men bemängt med salt.

Men det är inte bara med bekännelsen och den hulda, broderliga förmaningen, som vi ska bevisa kristendomens kraft och allvar, utan också med "all vår umgängelse". En kristendom som inte såsom ett salt gör sveda i världens ögon, utan kan av henne gillas och prisas som "lagom", den kristendomen saknar förvisso saltet, kraften och smörjelsen.

Tänk, då Herren Kristus säger: Ve er, då alla människor prisar er! Så säger också aposteln: Världens vänskap är Guds ovänskap.

O, stanna och tänk på sådana ord! De står inte att jäva, det är Herrens ord. — Om du bara tillfälligtvis och i något enstaka avseende vinner ett pris av världen, så är det annat och kan väl hända en kristen, enligt apostelns ord: "Genom ära och smälek, genom ont rykte och gott rykte." Men att den egentliga riktningen av ditt väsen och hela vandring behagar världen, det är något som alls inte rimmar sej med Kristi och hans apostlars ord och exempel.

Stanna då och tänk på detta, så att du inte löper förgäves. Åren ilar, och döden kommer ju ofta så oväntad; om då själva vägen inte är den rätta, så är det ju över all beskrivning olyckligt.

Ni är jordens salt och ljus,
ni är hopp i sorgens hus,
ni är Herrens tecken på
att man liv från Gud kan få.

Men vad gör man med det salt
som förlorat all sin halt?
Saltet utan sälta är
meningslöst och till besvär.

Martin Luthers dödsdag: "Gud har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." (Ef. 1:4)

Se här det oförgängliga, stora, som inte rubbas genom några stormar och växlingar i tiden! Det som var av begynnelsen — det är det eviga och oföränderliga!

Ack, kunde vi bara svepa in våra hjärtan i detta, vilken fast borg mot alla stormar och pilar, vilken hög och orubblig frid och glädje! Hur ödsligt, hur glädjefattigt, ja, bedrövligt måste inte detta livet bli för en kristen, om han inte beständigt har dessa stora, eviga tingen för sitt öga!

Då nu aposteln säger, att vi i Kristus är utvalda, förrän denna världens grund blev lagd, vill han därmed påminna oss om det eviga, fasta och orubbliga i Guds nåd emot oss genom Kristus. Han vill säga: Det som jag nu förkunnar er är inte någon ny, främmande eller oviss sak, utan den urgamla, den är äldre än himmel och jord. Ty förrän världen ännu var grundad, hade Gud i ende Sonen utvalt oss och beslutat att i tidens fullbordan sända honom till oss att uppenbaras i vår natur, att bli vårt liv och vårt ljus.

Ingenting är så oföränderligt som Guds evighetsråd. Vad Gud "efter sin egen viljas goda behag" har beslutat, kan aldrig i evighet förändras. "Hans gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem". Inte heller kan någon annan makt omintetgöra eller förhindra det som Gud har beslutat. Han som skapat millioner världar och med sitt allmaktsord föreskrivit dem deras oföränderliga banor, skulle han låta sitt eviga uppsåt rubbas eller förhindras? Fastän hans motståndare, djävulen, förde människan i synd och död, skulle han därför låta henne, utan hopp och räddningsmedel, evigt förbli i döden? Nej, livet, som var när Fadern, måste uppenbaras i köttet och bli människornas ljus, frälsning och hopp — såsom han hade utvalt oss i honom, förrän världens grund var lagd.

Vi ska därför aldrig glömma Guds evighetsråd om människan och "hans uppsåts fasthet", som med all sin rikedom på tröst och salighet alltid står kvar, vad än som händer oss, och vad vi än ser och känner hos oss själva.

Gud har dock skapat människan till sin avbild, sitt barn och sin arvinge och, förrän världens grund lades, lagt grunden för vår frälsning, "utvalt oss i Kristus", d.ä. i sitt eviga råd fastställt att genom honom bota syndafallet, göra honom till vår andre Adam, vår medlare och salighetshövding, för att var och en, som i sin nöd vänder sej till honom, med tron omfattar honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Då han hade beslutat detta, skapade han människan till sitt barn och sitt rikes arvinge, fastän han mycket väl förutsåg syndafallet och all den synd och det elände, som detta skulle breda ut över människosläktet. Han visste väl hur det skulle botas. Hans viljas råd skulle inte bli om intet.

Han tillredde också därför redan av begynnelsen himmelens boningar för människan; såsom Kristus säger sej på yttersta dagen skola inbjuda sina trogna: "Kom, ni min Faders välsignade, och besitt det riket, som är er tillrett alltifrån världens begynnelse." Han tillredde därför även hennes boning under prövotiden med all kunglig rikedom och prakt — allt gjorde han för människan — byggde, planterade och prydde åt henne på jorden och uppfyllde denna med allt, vad för hennes behov eller förnöjelse fordrades, och sade: "Allt detta har jag givit er! Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som krälar på jorden."

Att betrakta denna Guds ursprungliga avsikt med människan, kan ofta med en väldig tröst och glädje styrka ett bedrövat hjärta. Hur har inte det i djup bedrövelse hugsvalat mången kristen, då det blott blivit honom av Anden givet att tänka: "Du är ju dock ännu en människa! Gud har ju dock i sitt hjärta några stora, eviga nådestankar för människan. Han har ju om henne ett oföränderligt råd och ett synnerligt fadershjärta. Han är därjämte en allsmäktig Skapare! Jag kan då aldrig sjunka så djupt, att han inte ännu kan upphöja mej och — sin herrliga nåd till lov — göra något kostligt av mej! Då våra första föräldrar så ovärdigt bröt hans skäliga bud — de, som likväl hade alla behövliga krafter att hålla det — med vilken hjärtlig huldhet förbarmade han sej inte ändå över de fallna barnen, uppsökte och tröstade dem! Och då han givit oss sin ende älskade Son till vår broder och Frälsare, då måste han inte vara så liknöjd om människan! Nej, då måste han ha någon djupare faderskänsla för henne. Vem vet, hur mycket gott en så stor Fader ännu kan göra mej?"

Sådana betraktelser över det, som var av begynnelsen, kunna rikligen glädja och fröjda oss, när vi får nåd att djupare betänka det.

Min arma själ, är du ej glader?
Du känner ej hans trofasthet.
Vem vet hur mycket gott vår Fader
kan giva oss ännu? Vem vet?

"Vi vet att vi är förda från döden till livet, ty vi älskar bröderna." (1 Joh. 3:14)

Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.

Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.

Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.

Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.

Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att  alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.

Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.

Hade jag allt, men kärleken inte
kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
Skal utan kärna,
irrande stjärna,
måste till sist ut i mörkret bortgå.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

C O Rosenius´ 207-årsdag: "Du släpper genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är." (Sak. 9:11)

Det är sant, det är gruvligt med våra synder, vårt hjärtas lättsinnighet och ogudaktighet. Men, du betungade själ, allting skulle botas, om du bara lärde känna Kristus — du skulle mitt i din största uselhet fröjda dej storligen.

Det är i synnerhet några stycken, som du inte tror och förstår: du tror inte, att all världens synder och dina redan är borttagna — i Kristi dödsminut redan helt sonade, utstrukna och avplanade; du tror inte, att all världens synder och dina blev på korset så verkligt sonade, att de aldrig en minut hindrat din benådning, utan att en evig nåd och rättfärdighet alltsedan den stunden väntat på att bara bli mottagna; att Gud med ett försonat och av kärlek brinnande hjärta sett efter dej på dina villostigar, såsom efter ett bortkommet barn. Trodde du det, så skulle du genast, full av salig förödmjukelse och kärlek, löpa i hans famn och ropa ut: O, min Herre och min Gud.

För det andra tror du inte, att Kristi blod gäller för alla synder; du menar, att det gäller för några yttre och avlägsna synder, samt för vissa måttliga synder, men inte för de inre eller hjärtats ondska,  och inte för de rätt svåra och ohyggliga synderna, och inte för de kvarboende, starka och mäktiga synderna. Allt detta kommer därav, att du inte i levande tro besinnar, att Guds Sons blod är utgjutet för våra synder; för trodde du det, så skulle du försvinna för dej själv, du skulle alldeles glömma dej själv för den förvånande storheten av en sådan försoning. Kunde någon rätt tro, att Guds Sons blod är utgjutet för oss, så skulle den personen väl alldeles förlora sej själv och bara försjunka i ett evigt, saligt åskådande av försoningens under i Kristi blod.

Herren öppne oss ögonen och föröke oss tron!

Vakna då och se, hur en stor skara av evangelister, änglar, profeter och apostlar liksom med en mun vittnat, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son till ett försoningsoffer för hela världens synder, och att denna försoning verkligen skulle tjäna syndarna till förlossning från deras synder och lagens dom. Så vittnar här profeten: "Du släpper ock genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan." Så vittnade Kristus i den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Så vittnar Johannes: "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla våra synder." Så vittnar aposteln Petrus: "Vet, att ni är återlösta med Kristi dyra blod, såsom med ett menlöst och obesmittat lamms."

Och ska vi väl anföra flera strödda vittnesbörd? Tänk, när en hel lång världsålder, med en av Gud föreskriven vidlyftig offertjänst, full av otaliga blodiga offer, i fyra tusen år förkunnat och föremålat världen, hur en gång i tidens fullbordan ett blodigt offer skulle ta bort och försona världens synder! Du arma, lagbundna människobarn, vad väger du mot detta stora vittnesbörd av en hel lång världsålders otaliga blodiga offer, som alla ropar till dej: Inte du, inte du kan bota den skadan, som heter: syndafallet! "Herren har vägt dej på en våg och funnit dej alltför lätt." Nej, Sion! du släpper (endast) genom ditt förbunds blod dina fångar ut ur kulan, där inget vatten är.

Gör nu här en sund slutsats! Har du förstått, att Gud genom alla dessa vittnesbörd förkunnat oss, att han utgivit sin ende Son till ett blodigt offer för våra synder — säg, är de inte då väl och tillräckligt sonade? Är inte då hela världens synder redan sonade? Eller gäller inte Kristi blod för alla synder? Eller har Kristus utgjutit sitt blod bara för de trogna och bara för vissa smärre synder? —

Såsom Luther säger: "Kristus har sannerligen inte utgjutit sitt blod bara för tänkta och diktade synder, utan för rätta och verkliga synder; och inte blott för de små, utan ock för de rätt stora och svåra synderna; och icke bara för de fordna och övervunna, utan också för de ännu starka, mäktiga och herrskande synder" — ty märk! var skulle vi annars få hjälp och försoning för dessa herrskande och mäktiga synder? Och var skulle vi få kraft till deras övervinnande och dödande, om vi inte först genom tron finge förlåtelsens tröst och fröjd, som ensam är vår starkhet att övervinna de mäktiga synderna? — Vi måste ju först få förlåtelse och frid och fröjd i den Helige Ande, innan vi kunna få kraft att underkuva synden! Gud bevare oss för att inskränka kraften av Guds Sons blod! Skulle inte det "rena oss av alla våra synder"?

Så säger Herren Gud: "Kom och låt oss gå till rätta med varandra: om era synder vore blodröda, så ska de dock bli snövita: och om de än vore såsom rosenfärg, ska de dock bli såsom en ull."

Salig för intet, frälst av Guds nåd
enligt Guds fasta evighetsråd!
Utan förskyllan fick syndare
nåd och förlåtelse.
Äran, äran, den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna!
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!

Världen är frälsad från evig nöd,
köpt och förlossad i Jesu död.
Fängelset fångats, fångarna får
ut i det fria gå.
Äran, äran den ska Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna,
amen, halleluja!.