lördag 31 mars 2018

"Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." (Kol. 1:14)

Om nu någon frågar: "Då likväl inte alla blir saliga, hur ska jag då veta att jag har förlåtelse och nåd hos Gud?" så svaras: Du måste börja med att tro på Gud och hans ord, att höra, tro och omfatta den nåd, som alla har, även de otrogna, så får du därigenom en nåd, som inte alla har.

"Vad är det för nåd, som alla har, även de otrogna?" — Svar: En försonad Gud, en förvärvad syndaförlåtelse, som väntar på dem, att de bara ville komma och ta emot den. — "Vad är det då, som inte alla har?" Svar: Ett mot Gud försonat hjärta, en tro, som tar emot syndaförlåtelsen och lever i Gud. "Var står sådant skrivet?" I 2 Kor. 5 står: "Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder och har beskickat ibland oss försoningens ord. Så ber vi nu i Kristi ställe: låt försona er med Gud!" I Rom.5 står: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." I Kol.1 står: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." I Sak. 3 står: "Se, den stenen (Kristus) ... jag skall uthugga honom, säger Herren Sebaot, och ska ta bort dess lands synder pä en dag." I Gal. 3 står: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: Förbannad är var och en som hänger på trä." Så talar Skriften.

Här står ju uttryckligt, att Gud i Kristus försonade med sej själv, inte de trogna bara, utan världen, och att den försoningen innebar och verkade, att han förebrådde dem inte deras synder; och sådant skedde i Kristus, inte i vår omvändelse; men att han nu förmanar människorna: Låt försona er med Gud — detta  är allt, vad som nu ska ske. Här står, att vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, inte genom vår ånger, bättring, allvarlighet, bön eller tro — vilket allt inte behövs till det, utan endast för att vi ska ta emot den redan tillvarande nåden — nej, här står: Den stund vi ännu var ovänner. Här står att förlossningen, som skedde genom Kristi blod, var detsamma som syndernas förlåtelse; ja, att synderna togs bort på en dag, nämligen då den kostliga stenen, "hörnstenen", blev uthuggen. Här står, att vi förlossades av Kristus ifrån lagens förbannelse på den dagen, i den stunden då han vart en förbannelse för oss, vilket skedde då han hängde på trä.

Ack ve, att världen inte vet vad som har skett! Att hon inte känner vårt släktes historia, inte vet att människosläktet också en gång har blivit friköpt, är förlossat, förvärvat och vunnet ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, lika visst som det en gång är fallet i synd!

Se då här: Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara, hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade — detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder, utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bli hans egen och ha hans nåd, så är inget hinder, du är varje stund kärkommen; såsom Herren själv säger: "Den som kommer till mej kastar jag inte ut."

Här är inget undantag; utan vem som helst som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Vem som helst, den som vill, var och en, och om dina synder vore blodröda — så lyder den store, barmhärtige Herrens egna ord. Här är då inget undantag, vilket kommer sej därav, att all synd är betald, hela världen försonad. När då någon är i nöd över sina synder och aldrig kan få visshet om förlåtelse, så är felet att han inte tror Gud, inte håller Gud för sannfärdig, inte vill ge akt på vad Kristus har gjort, eller vad Gud säger i ordet, ja, att han "gör Gud till en ljugare", vilket är ganska förskräckligt.

Men är det så att någon vill tro Gud på orden, men endast inte kan få det in i hjärtat, honom ska Gud snart förläna en större trons gåva, och han ska få vittnesbörd i sig själv, att alla hans synder verkligen är borttagna, att han är iklädd hela Kristi förtjänst, att han är ett Guds älskliga barn.

Vi har ju förlossning igenom hans blod,
ack, att hela världen den saken förstod!

Ty ordet det säger, o tröst i all nöd:
vår Gud blev förlikt genom Medlarens död.

fredag 30 mars 2018

"Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp." (Sak. 9:12)

"Hur kan jag vända mej till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård, lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen bara vänd till dej själv.

Men om man säger till dej: Du tror inte Guds ord, du gör Gud till lögnare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mej, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dej rakt bort från fästet till dej själv och inte tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att han ska frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och aktar inte, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du ens kan börja bära frukt.

Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp. Vi upprepar det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du inte genast vänder dej till fästet, utan vänder dej till tusen andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu ska föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga är de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Jesus för oss dödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod / för syndare orena" (A C Rutström) — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan är avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få ge dej nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordrar något av oss och därför är lagens ord, endast har till ändamål och syfte att varje mun ska tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud — att alla dessa bekymrande ord endast är sagda till de fria, sorglösa gudsföraktarna, som aldrig frågar efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tror sej förtjäna himmelen, men alldeles inte till de arma syndare som själva straffar och dömer sej, som gärna ville ha både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finner dessa hos sej, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänd er då till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp", säger Herren; "ty också i dag vill jag förkunna det och vedergälla dej det dubbelt." "Också i dag" — ack ja, i dag förkunnar han dej samma nåd! Även i dag predikar han förlossning för de bundna!

Då vi i dessa dagar hör så mycket förkunnas om Kristi lidande och följer vår Frälsare på hans marterbana; då vi ser honom svettas blod i örtagården och hör honom på korset ropa ut om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi ser honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag ska du vara med mig i paradiset — skulle vi inte en gång låta vårt otrosbidande ta slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi inte i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Också i dag vill jag förkunna det!" "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade; jag vill vederkvicka er, och ni ska finna ro till era själar."

Ja ännu en gång: ni som ligger fångna i ett hopp — varför dröjer ni med att vända er till fästet? Ska ni själva bli värdigare, eller ska Gud bliva nådigare? Nej, vänd er till fästet även iag — ta det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd bara för hans blods skull! Ja, ta det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk inte på en lång bön; se hur kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag ska du vara med mej i paradiset. —

Men ett ska du akta dej för såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Ta svaret här av Guds egen tillsägelse: "Också i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dej det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!

Så är nu vår sak av Guds Lamm ställd till rätta
och uppfyllt är allt det som lagen begär.
Vi kan inte önska oss mera än detta,
ty Jesus vår frid och rättfärdighet är.

Är han för oss dödad och för oss uppstånden,
då har vi en grund som för evigt består,
och då är ju fåvitskt att bygga på sanden
men saligt att läsa och tro som det står.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet, förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dig, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

torsdag 29 mars 2018

"Vår umgängelse är i himmelen, varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi blir  allestädes trängda, men vi ängslas inte; vi blir undertryckta, men vi förgås inte; såsom de som dör, och se, vi lever; såsom näpsta och dock inte dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

A Hör vilka gåtor! Är inte detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som så uttalar sej! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har också en glädje och förnöjelse, men bara så länge "blomstret på gräset" inte vissnar, bara så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det också slut med glädjen. Men för Paulus går solen upp först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sej till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, inte: det ska bli — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sej redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Det må man väl fråga om. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag har gått ut från Fadern och kommit till denna världen." Och då han sade sej vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sa till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den som ser mej, ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blev de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stod upp ur sina gravar; och han drev ut djävlar, och han förlät synder, och han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad kropp.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer av detta? Av detta följer, att alla som hava samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, har samma nåd och borgerskap i himmelen som han, eftersom de är återlösta med samma Guds Sons blod som han, och bör därför även hava samma tröstande visshet därom som han. Visserligen ska du inte själv se och känna hos dej herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är ändå lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; därovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärdar till vårt  hemland, där är våra vänner som känner oss — och där är vår store vän framför andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så är ni nu inte mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare; men var och en som tror på Kristus, i vilken vi alla är utvalda förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sej själv, men har sin enda tröst i honom som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, endast i honom som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

onsdag 28 mars 2018

"Jag känner mina får, och mina får känner mej." (Joh. 10:14)

Man ska inte snart kunna tro vilken stor hemlighet som ligger i dessa ord. De säger oss att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt ska bero. Vad månne det betyder?

Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv att de känner dej, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.

Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Endast att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då han talar om det finaste självbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet av egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många på den yttersta dagen ska kunna säga: "Har vi inte profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger han sej skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände er aldrig.

Alldeles samma ord förekommer i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur som var i bröllopet, bar sina lampor, gick ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren ska endast göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Jag känner er inte." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet "känna" här måste vara!

Och alldeles samma domsord brukar han, då han förklarar varför de som försökte gå in genom den trånga porten likväl inte kunde, och vilka skulle betyga: "Vi har ätit och druckit med dej, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet inte av er, vadan ni är."

O, ska inte var och en som läser detta och ser hur Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — ska inte var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta inget oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de rätteligen har fattat honom.

Men för dem som undrar över att inte Herren i stället säger: Ni har syndat mot min lag, eller: Ni har inte varit nog allvarliga i er bättring och helgelse; ja, för dem, som undrar över att inte Herren la fram en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna har ni felat; för dem, som velat ha det så, men till sin förundran hör honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder inte; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anförs, likväl hela vikten läggs därpå: Ni har gjort det mot mej, det är för min skull ni har gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och inte deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — se, de som märker att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle inte de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sej av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle inte vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!

Många allvarliga och fromma människor har, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och bara de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om inte till graden, de är hans får.

 "Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du inte se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känner mej. Så att du säger: En kristen är inte den, som bara för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna också judar och turkar komma ut med, bland vilka somliga lever mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om honom, håller honom för det han vill vara hållen, nämligen att han är den gode Herden, som givit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god, väl var han döder,
men han lever i all evighet!
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet.

tisdag 27 mars 2018

"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

måndag 26 mars 2018

"Kristus har förlossat oss från lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Se nu, om detta språk finge rum i hjärtat, vad skulle inte det bli för ett himmelrike av outsäglig tröst, evig och orubblig tröst, så att vi skulle trotsa all helvetets makt och i all vår ömkligaste svaghet triumfera och berömma oss i Herren!

Ty betänk dock, vilka ord som är här och vilken bild vi skådar! Kristus vart en förbannelse! Att Kristus, Guds egen Son, vart en förbannelse är ett underligt och hårt tal, men en övermåttan stark och väldig tröst, om man kan betänka det.

Märk då: Kristus har burit all lagens förbannelse. Men denna var så stor, att aposteln säger att han vart en förbannelse, blev hel och hållen idel förbannelse, blev inte bara belagd med mycken förbannelse, utan så överhopad därmed, att han kunde hel och hållen kallas en förbannelse.

Nu, detta låter alltför underligt, men vad är det annat, än det Johannes säger: Se Guds Lamm, som bär och tar bort världens synder — vilket vi hör sjungas över våra huvuden varje gång vi böjer dem till Jesu nattvardsbord för att ta emot hans lekamen och blod, om vilka han själv där förklarar: utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Jes. 53: "Herren kastade allas våra synder på honom; han bär deras synder." Det är därför ett ord, som vi aldrig nog kan begrunda och tänka på, att Kristus blev en förbannelse.

Det andra högst tänkvärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behövde Kristus visst inte bli en förbannelse; ty han var till sitt eget väsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att han vart en förbannelse, det kom sej av att han tagit på sej våra skulder. Efter lag skulle varje mördare hängas på förbannelseträd, därför har också Kristus efter lag måst hänga därpå. Ty han hade tagit på sej en syndares och mördares person, ja, inte bara ens, utan alla syndares och mördares tillsammans; ty vi är allesamman syndare och mördare inför Gud. Därför har han inför Gud måst bli det som vi är, nämligen en syndare, mördare, missgärningsman; som skrivet står: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd."

Men på detta sätt blev Kristus inför Gud den allrastörsta syndare, vars like inte var kommen på jorden. Ty i det han är ett offer för hela världens synder, är han nu för Gud inte en sådan person som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är han, "en liten tid av Gud övergiven", vilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som var en Guds försmädare, förföljare och våldsverkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela världens. Ty alla de synder som jag, du och vi allesammans gjort och ännu dagligen gör, de är med sådan kraft och gudomligt allvar lagda på Kristus, Guds Lamm, som skulle han själv ha gjort dem; så verkligt är de Kristi egna synder.

Sannerligen, antingen måste våra synder vara Kristi egna synder, eller också måste vi vi i evighet bli förtappade!

Se detta — att Kristus så alldeles haft våra synder på sej, som om han själv gjort dem; och däremot, att allt, det han gjorde och led, skedde så alldeles i vårt ställe, som om vi själva gjort det — detta var vad Paulus menade, då han sade. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Eftersom vi håller före, att om en är död för alla, så är de alla döda!" Därav kan vi se, vad det ordet för oss innebär, då han säger: Kristus vart en förbannelse för oss. Kristus har av outsäglig barmhärtighet och i kraft av Faderns eviga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: Det vi hade och han saknade, som var synden, förbannelsen och döden, det tog han på sej; och det han hade och vi saknade, nämligen rättfärdighet, liv och salighet, det gav han åt oss. Det kostade visst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, svett och blod, då han vart till förbannelse; men det skulle dock ske, och han gick herrligen igenom det.

Nu säger aposteln att Kristus därigenom verkligen har förlossat oss från lagens förbannelse. Han säger inte: "ska förlossa oss", t.ex då vi bliva rätt fromma, troende och helgade; nej, utan han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då han vart en förbannelse för oss. Här ser vi orsaken till att de största syndare och synderskor, när de kommer till Jesus för att söka nåd och för hela sitt liv bli hans egna, genast fick nåd och blev så mottagna som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken till att vi alla, vid ett sådant kommande till Jesus, blir rättfärdiga och saliga genast, så snart vi bara med tron vill ta emot vår stora, eviga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig och väntar på oss.

Kristus, på korset du tog på dej
skapelsens synd och ve!
Kristus, på korset du bar för mej
dom och förbannelse!

söndag 25 mars 2018

"Låt er inte omföras med mångahanda och främmande lärdom, ty det är gott att stadfästa hjärtat med nåden." (Hebr. 13:9)

Hur viktig och nödvändig är inte denna förmaning! Oss är inte oveterligt, vad satan har i sinnet. Han vet väl, att ingenting kan göra oss skada, så länge Kristus är oss dyr och viktig, är oss allt i allt; och däremot, att ingenting kan hjälpa oss om Kristus förloras. Kristus är dock allena den, som mäktar "slå ned djävulens gärningar" och är för "helvetet ett gift och döden en plåga".

Kan jag bara hålla mej till Kristus och det rena, hälsosamma ordet, så kan allting hjälpas; ja, även om det inte alltid ginge så rätt och väl med mitt leverne, blir jag likväl då alltid igen upprättad. Men kan den gamle ormen föra oss ifrån Kristus och hans sanna kännedom, då har han vunnit, då har han oss vapenlösa och hjälplösa i sin hand.

Därför ska vi alltid finna, att all djävulens strävan, makt och list går ut på att föra oss ifrån Kristus och ställa oss något annat för ögonen — må det också vara idel helighet, fromhet och goda gärningar — bara inte Kristus i enfaldig trons hunger eller förtröstan får vara vårt ögonmål. Därför säger också den store aposteln: "Jag fruktar, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så blir också era sinnen förvända ifrån enfaldigheten i Kristus." Faran är därför förvisso inte fjärran.

Utom detta djävulens oavlåtliga strävande, ligger också i all människonatur dels en gruvlig otacksamhet, glömska och förgätenhet av Guds välgärningar och av den nöd, varifrån han förlossat oss; dels ock ett oändligt nyhetsbegär, eller att man alltid snart ledsnar vid vad man har, och önskar sej något nytt, alltid älskar ombyte. Så är också Kristus och hans evangelium för allt förnuft en galenskap och förargelse.

Låt oss därför väl se till, att vi ständigt är på den rätta vägen, i det rätta sinnet, att det, som är störst i himmelen och för Gud, också är störst för oss! För Guds ögon är ingenting stort och gällande, utom endast Sonen, offrad för oss; detsamma måste också för oss vara det enda stora och dyrbara. Om vi har en annan smak, är det inget gott tecken, och då böra vi inför Gud beklaga sådant och anropa honom om den rätta smaken och sinnet.

Så bör vi också veta och betänka, att det finns ingen synd på jorden så förskräcklig, ingen, som så måste uppväcka Guds vrede, som otacksamheten och föraktet för hans stora välgärningar; och nu är inte någon Guds välgärning större än den, att han gav oss sin egen Son och i honom det eviga livet, då vi hade förtjänt att evigt bära våra synders rätta lön.

Därför, "hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" Ännu mer, om vi också en gång har sett Guds herrlighet i Kristi evangelium, genom tron har blivit Guds barn och fått smaka hur ljuvlig Herren är, vore det ju en förskräcklig otacksamhet, om vi nu hölle samma nåd och evangelium för ett ringa ting, som inte smakade oss. Detta vore, vad Jesus kallar att "ha övergivit den första kärleken".

Paulus skriver också om den första kärleken bland galaterna, att de då hade så högt värderat evangelium, att de upptagit honom som predikade det, "såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus", och tillägger: "Hur saliga var ni inte då? Jag är edert vittne, att om det hade varit möjligt, hade ni tagit ut era ögon och givit mej." Så högt värderade de evangelium då! Men sedan de av en "främmande lärdom" blivit "tjusta", så att de inte lydde sanningen, utan "sökte bli rättfärdiga genom lagen", då kallar han detta, att de på nytt korsfäst Kristus, säger, att de mist Kristus och var fallna ifrån nåden.

Och är det inte förskräckligt, när enligt Kristi egna ord sådant kan ske, eller den första kärleken överges, mitt under det man likväl fortfar att arbeta och lida för Kristi namn, är vaksam mot falska andar och har skarp blick att avskilja dessa, således blott genom ett tyst inre avdöende ifrån den rätta bättringens och trons övning; ty så lyder Kristi tänkvärda ord i Uppenbarelseboken. 2:2—5.

Slutligen ska vi också märka, att om Kristus skall förbli oss alltid dyr och kostlig, vårt hjärtas allt i allt, och den nya sången aldrig bli oss gammal eller lång, är nödvändigt, att inte bara den rätta läran, utan också det rättsinniga livet bevaras — att vi står i beständig övning, dagligen lever i den bättring som är inför Gud, i ett vaket samvetes kännedom av synden, samt dagligen vill vara förvissade om syndernas förlåtelse, om nåd och vänskap hos Gud. Då ska Kristus alltid bli oss väl behövlig, dyr och oumbärlig, då ska evangelii ord vara oss ett ständigt behov, smakligt och kärt; vi ska då gärna höra, läsa och tala om Kristus.

De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.

Men saken, äran först och sist
är din och inte vår, helt visst!
Stå därför bi din lilla hjord
som tror och litar på ditt ord.

Ditt ord är i vår nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Behåll oss där, o Herre kär,
allt annat är förgängligt här.

lördag 24 mars 2018

"Också era huvudhår är allesammans räknade." (Matt. 10:30)

Tycker du att detta är alltför mycket, så att du har svårt att tro det, så öppna dock ögonen och se dej omkring. Eller är du så blind, att du inte ser vad blotta förnuftet brukar se, att allt vad som finns skapat på jorden är gjort för människan? Att inte en sten eller ett träd eller ett strå finns där, som inte är ämnat till människans tjänst. Ja hela djurens mängd är ju också skapad för människan; hon tar dem alla i sin tjänst. Säger dej inte allt detta att Gud har någon besynnerlig omsorg om människan — att människan är ett alldeles särskilt föremål för hans hjärta?

O, börja dock se på skapelsen, om du är en sådan otrogen, att du kan göra din Frälsare till ljugare, då han  säger att alla våra huvudhår är räknade. Han har själv visat oss till skapelsen. (Se Matt. 6). Och kan du få ögonen öppnade att se, att Gud i hela skapelsen haft människan till föremål, då måste likväl det en gång bliva dej ett väldigt vittnesbörd om vad människan är för Guds hjärta, och hur han då måste i allt vad han tillsänder allraförst se på hennes högsta väl, hennes eviga salighet.

Skåda nu i detta ljus dina allrabittraste erfarenheter, så ska du kanske finna idel gudomlig kärlek och trohet i allt vad som hänt dej. Du har kanske förlorat all din egendom och är försatt i de hårdaste bekymmer för dej och de dina; eller också har du förlorat den huldaste vän du har på jorden, utan vilken du inte kunde leva; eller också har du på en gång förlorat de käraste förhoppningar som du med ett hjärta av djup känsla länge har närt — detta är bittert. Men en gång i evighetens ljus ska du se, att inte det minsta av allt detta bittra hände dej utan  Guds högsta kärleksavsikt, nämligen din odödliga själs frälsning, vilket är en så stor och för vår gamla människa svår sak, att så där djupa sår måste skäras i den.

Eller du har kanske en ännu bittrare erfarenhet, t.ex. den, att sedan du genom Guds stora nåd mot dej hade fått till ditt hjärtas högsta önskan, att hela ditt liv hädanefter måtte bli din Gud till ära och många själar till välsignelse, så har du genom oförmodade frestelser blivit förd in i något sådant syndaelände, att du rentav blivit eller tror dej bli till en förargelse och vanära för evangelium; och du ville dock hellre många gånger vara död än uppleva något sådant. O, stilla ditt hjärta! även något så outsägligt bittert låter Gud sina käraste barn erfara.

Den trognaste lärjunge, som gärna velat dö för sin herre och slutligen gjorde det, skulle först en gång bitterligen gråta över den förskräckligaste förnekelse. Den högst benådade bland kvinnor, utvald att vara själva Guds Sons moder, som en gång sjöng så hänryckt: "Härefter ska alla släkter kalla mej salig", skulle en gång få lämna det dyra barnet ur ögonsikte, att det i tre dagar är förlorat, och hon får i sitt hjärtas bittra bekymmer fördöma sej såsom den allrastörsta synderska, som nu var orsaken till att hela världens Frälsare var förlorad, så att hon nu mycket gärna tiger med, att hon är Guds Sons mor.

Det är vårt hjärtas djupa fördärv, dess benägenhet till självförgudning och andra synder, som med sådana bittra erfarenheter ska brännas ut. Låt oss därför blott vörda Gud och hans höga nådesavsikt med oss, nämligen att bringa oss till den eviga saligheten i himmelen; låt oss vörda hans höga mening med allt, vad han tillstäder eller tillsänder oss, nämligen att rensa, luttra och stadfästa oss i nåden, döda vår gamla människa, helga vårt sinne, föröka vår tro, bön, ödmjukhet och allvarlighet, att göra oss ledsna vid det förföriska jordelivet och längtande efter himmelen.

När vi förstår att Gud har sådana höga och hulda avsikter med allt, vad Han tillsänder oss, låt oss bara ödmjukt och tacksamt prisa Honom för allt vad som händer oss, och aldrig glömma det gyllne ordet, som står och faller med själva Herren Kristus: "Också era huvudhår är allesammans räknade." Och ser du dej alltför ovärdig till en så övermåttan stor nåd, så hör vad som i Uppb. 5:1—6 så högtidligt sägs om alla skapade varelsers ovärdighet inför Gud. Där står, att "ingen i himmelen, eller på jorden, eller under jorden fanns värdig, inte ens att se på boken" — och dock borde Johannes inte gråta över detta, ty det fanns en som var värdig, sade en av himmelens äldsta. "Gråt inte! Si lejonet av Juda släkte har vunnit;" och då såg Johannes ett Lamm, som om det hade varit slaktat.

O, att den synen så ginge oss genom märg och ben, att den bleve beständigt stående för våra ögon, att vi aldrig glömde att endast det slaktade Lammet är värdigt, och det för oss — ty det är ju sannerligen inte slaktat för sej, utan för oss — och att det är för detta Lammets skull vi är så mycket värda för Gud, att också "alla våra huvudhår är räknade, att inte ett hår faller av vårt huvud hans vilja förutan".

Jag går bland änglar var jag går,
och de skall mig bevara.
Alls inget Satans makt förmår
mot denna himlaskara.
Bort, världens suck och sorg!
Jag går i änglaborg
och Herren räknat mina hår.
Jag går bland änglar var jag går.

fredag 23 mars 2018

"Jag är Herren, din Gud, som har utfört dig av Egypti land utur träldomens hus. Du skall inga andra gudar hava jämte mig." (2 Mos. 20:2-3f)

Detta är Herrens egen inledning till sin heliga lag. Här låter Herren förstå vem han är som talar, och på vilka grunder han kunde så bjuda, befalla och döma.

"Jag är Herren". Det är detta: Jag Herren, som är den egentliga grunden till den heliga lagens eviga vikt och evigt förbindande kraft. Jag är Herren, jag är Jehova, den evigt varande, den självbestående, urkällan till alla väsenden och all makt.

Låt oss betänka: Vadan är människan kommen — hon, som ska lyda denna lag? Vad är människan? Hon är ju hans händers verk, hans skapade kreatur. Har han inte då all makt och rätt att bjuda henne vad han vill, inskränka hennes frihet och föreskriva henne lagar?

Detta är det första han med detta ord påminner oss. Och låt oss djupt betänka detta. Ty det är just grunden till all olydnad och allt förakt för Guds lag, att vi inte besinnar vem Herren är, som givit lagen, och vad vi är inför honom. Ja, om det bleve oss givet att se eller förnimma vem han är som talar i den heliga lagen, så skulle vi väl hellre försmäkta och dö än vi skulle våga att göra något emot honom.

Vi säger inte att vi därigenom skulle ha makt att stå emot synden, nej, det står inte så till med oss efter syndafallet, att vi endast på ett bud kan göra vad vi vill, men vi skulle också därför försmäkta och förtvivla, om inte Gud själv förbarmade sej och frälste oss. Så långt ifrån, att vi skulle vara säkra och obrutna med alla våra synder.

Ty tänk, vad det är, att han ger lag åt människorna — han som är den store himmelens och jordens Skapare, som i begynnelsen gjorde allting av intet, som skapade solen, månen och stjärnorna och jorden med allt, vad som är därpå, och skapade människan sej till en avbild, till barn och arvinge, utrustad med förmögenheter att höra och förstå hans vilja, han, "den höge och högtbesuttne" — han ger människan bud och lagar. Skulle vi våga trotsa och förakta honom?

Vilket förskräckligt fördärv i alla våra krafter, att vi inte ens är bekväma att besinna sådant. Vi borde dock annars betänka, att Gud varje ögonblick kan krossa oss, likasom man krossar en fluga, att vi är helt i hans händer, att vårt liv och all vår välfärd i tiden och i evigheten beror av honom. Vi har inte ett andedrag i vår makt, och Gud har otaliga sätt och medel att straffa dem som förtörnar honom; såsom vi också ser på alla sidor, hur han tillsänder den ena en ond bråddöd, den andra en förskräcklig sjukdom, den tredje galenskap, den fjärde en förblindelse och djärvhet, som bringar honom i synd och skam. Det är sant, vad Luther säger, att "Gud har på alla sidor snaror och fällor för sina föraktare, så att de ingenstans kan undkomma honom".

Och slutligen är han också den som kan fördärva både själ och kropp i helvetet. Ja, om inte han vill ta vår arma själ om hand när vi dör och föra den till himmelen, så blir den för evigt borta. Och honom skulle vi våga förakta och trotsa!

Betänk även, å andra sidan, hur mycket gott Gud kan göra oss, om han är oss nådig. Hur mycken nåd och välsignelse i tiden, och hur mycken glädje och salighet genom en hel evighet kan inte han ge sina vänner! Och honom skulle vi våga förakta och trotsa! Tänk, om han bara ville ta sin Helige Ande ifrån dej och lämna dej åt naturens mörker, köttets lustar och djävulens makt! Låt oss därför bedja över detta ordet: Jag är Herren! nämligen att vi får detta ord såsom med stora flammande bokstäver skrivet i vår själ, så att det står oss för ögonen i alla våra livsdagar.

Men sedan ligger också ännu en lärdom i det namn, med vilket Gud här presenterar sej för folket, nämligen Jehova, ty Jehova betyder den evigt varande, oföränderlige. Därmed låter han oss förstå, att hans lag aldrig i tiden skulle till en bokstav eller en prick förändras. Det är nämligen värt att märka, att själva grunden för Guds heliga lag egentligen inte är någon fri, tillfällig vilja hos Gud, utan fastmer just hans eget väsens natur; ty frågar någon varför vi ska vara heliga, så säger Gud själv: ^Var heliga, ty jag är helig." Han säger inte: Ty jag vill så; utan han säger: "Ty jag är helig".

Då nu grunden till den heliga lagen ligger i Guds eget väsen, förstår vi varför den omöjligen kan någonsin förändras, ty då skulle Gud själv vara förändrad. Därför kan det aldrig i tid eller evighet bli lovligt, vad Gud i sin lag förbjudit. Att ha andra gudar, att missbruka Guds namn, förakta hans ord eller att förakta sin nästa, att avundas, hata eller beljuga honom o.s.v., sådant kan aldrig för något enda tillfälle eller för någon omständighet, t.ex. vår fallna naturs svaghet, bli oskyldigt eller tillåtet, utan förblir evinnerligen Gud misshagligt. Ty Guds lag har sagt oss, att det är stridande emot hans heliga sinne; och hans sinne kan aldrig förändras. Detta är också något som vi har att betänka vid de orden: Jag är Jehova.

Hör här de helga tio bud
som genom Moses Herren Gud
oss gav på berget Sinai.
Ja tala, Gud, så lyssnar vi.

Jag, Herren Gud, din Gud är en.
Från andra gudar håll dig ren.
Till mig sätt all din tro och lit,
mig lyd och älska med all flit.

torsdag 22 mars 2018

"Det hövdes honom, som hade fört många barn till herrlighet, att han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." (Hebr. 2:10)

Det var såsom vår salighetshövding Kristus blev fullkommen. Detta har skett genom två för Guds Son alldeles nya övningar: hans lydnad och hans lidande. Vi ser detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes honom, att han genom lidande skulle göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Fast han var Guds Son, har han dock lärt lydnad av det han led. Och då han vart fullkommen..."

Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag han givit oss. Han liksom förundrar sej själv däröver, då han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora är dina under och dina tankar — offer och spisoffer behagar dej intet, men öronen har du öppnat mej. Se, jag kommer; i boken är skrivet om mej. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."

Märk: "öronen har du öppnat mej". Detta betecknar, hur han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, bara höra och lyda. Då alltså detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstår vi varför aposteln säger att han har lärt lydnad.

Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för Ens lydnads skull många rättfärdiga."

O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi är skyldiga att bevisa, men som vi aldrig rätt gör! "Genom Ens lydnad blir många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men inte kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, i det den blev försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts gestalt."

Det var inte nog att våra synder med blod avplanades; lagen måste också fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att ge oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle bestå provet, en för alla och alla i honom. Därför har han, fast han var Guds Son, lärt lydnad; och då han blev fullkommen, blev han för alla dem som lyder honom, en orsak till evig salighet. Alltså har han endast genom lidande och lydnad blivit en fullkomlig salighetshövding.

Då han ännu som ett barn låg i krubban,  var han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden inte varit oss till salighet. Han måste först bli beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålåg oss. Det var oundgängligen nödvändigt, att han uthärdade hela den förbannelse som rätteligen tillkom oss, ja, att han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, bli av Gud övergiven — han måste dö.

Genom alla dessa djup måste han vandra, om han skulle bli oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu inte allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och bli upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, för att han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sej ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.

Så blev då fullkomnat Guds eviga råd,
och grundvalen lades för frälsning och nåd.
Uppståndelsen följde, allt väl blev beställt,
vår Skapare nöjdes och släktet blev sällt,
ja, sällt såsom det uti skapelsen var,
och ännu mer saligt, ty Medlaren har
en evig rättfärdighet för oss tillreds.
Kom, fattige syndare, var nu tillfreds!

Vad är då att vara försonad med Gud?
Det är att han tystat förbannelsens ljud.

Vad är då att vara upprättad igen?
Det är att ha rättighet vara Guds vän.
Förtro dej fördenskull, så usel du är,
med hela din börda och allt ditt besvär
i Frälsarens händer - han vill och han kan
för hela din salighet vara din man.

onsdag 21 mars 2018

"Detta är den förtröstan som vi har till Gud, att om vi ber något efter hans vilja så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk när man i bönen går utom ordet. Många ber och tror sådant som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedra sej själv, som om någon ville be Gud om dagligt bröd men inte själv ville arbeta; be Gud uppehålla hans andliga liv men inte själv ville begagna Guds ord; be Gud om nåd till helgelse då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter då han ännu inte har tron, ännu inte är inympad i Kristus; eller be om ett saligt slut då han aldrig i tiden vandrat den väg som drar till livet; eller be ovillkorligt i saker, där det är ovisst vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedra sej själv. Tron och bönen måste alltid ha ett löfte av Gud att grunda sej på, eljest är de förgäves.

Andra åter har löften och tillsägelser av Gud om de ting som de åstundar, men begagna inte dessa löften, betänker dem inte, tar inte Gud på orden, utan går bort förutan både tro och bön; eller också ber de, men utan tro på ordet, och ber så i vädret, ber också därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första som nu fordras till en rätt bön är, att den inte är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dej och säger till Herren: "Du har befallt mej be; jag gör bara vad du själv befallt mej;" eller med David: "Mitt hjärta förehåller dej ditt ord: ni ska söka mitt ansikte, därför söker jag också, Herre, ditt ansikte", jag gör bara vad du själv befallt mig.

För det andra, att du inte kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dej; utan att du beväpnar dej med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär bara vad du själv tillsagt mej. Gör så som du själv sagt; ja, gör bara efter din egen natur och lust; du har sagt att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men en sådan bild av Gud ska förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du bara ger dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att förbli vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det inte sant vad som står om Herren, så gör det mej detsamma hur det än går mej."

För det tredje fordras till detta, att du inte kommer inför Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dej din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak inte blir liggande på dej och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att inte din tro, utan Guds trohet, inte tron i din bön, utan sanningen i Guds löften kommer att stå provet.

Allt detta sker genom att ta Gud på orden, eller, såsom David säger, "förehålla honom hans ord". Se, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de i bönen kämpat med Gud, såsom vi ser av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, så sa han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dej gott — hjälp mig ut ur Esaus hand."

Se nu här - först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle bli mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, hur hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om än jag är ovärdig, så tänk dock på, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, som du har kära. —

Vidare sa han: "Du som har sagt till mej: Far åter in i ditt land, jag vill göra dej gott;" d.ä. du har själv befallt mej företa denna resa, du ska också själv försörja mej. Och du har lovat att "göra mej gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, hur blir då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dej gott?" Likasom han hade velat säga: "Inte betyder det så mycket, om jag förgås; men — hur går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

O Gud, all sannings källa,
jag tror ditt löftes ord!
Vad du har sagt skall gälla
i himmel och på jord:
"Åkalla mig i nöden,

så får du hjälp av mig!"
Ja, Herre, intill döden

vill jag åkalla dig.

tisdag 20 mars 2018

"Synden kände jag inte utom av lagen, ty jag hade inte vetat av begärelsen om inte lagen sagt: Du ska inte ha begärelse." (Rom. 7:7)

Vi lägger först märke till de orden: "Synden kände jag inte utom av lagen." Detta är ett allmänt förhållande, om vilket aposteln redan i kap. 3: 20 hade sagt: "Av lagen känner man synden."

Men här lär han oss nu även hur och när vi genom lagen lär känna synden. Detta är även en viktig fråga; ty dels märker vi, att fastän vi alla har kunskap i Guds lag, vi dock inte alla känner synden (hela världen sover alldeles säker i all sin synd); och för det andra bör vi betänka, att den som inte lär känna sin synd, kan inte heller söka frälsning därifrån, utan ska till sist "dö i sina synder".

Med all kunskap och klokhet och tro på Guds ord, är det omöjligt att någon rätt kan ta emot Kristus utan att så känna synden att han blir "dödad av lagen"; först då kan den människan bli levande i Kristus, bli aaen ny människa, född av Gud. Detta är vad hela Skriften lär.

Det är då en viktig fråga: hur och när lär jag att rätt känna min synd? Det första aposteln säger om det är, att det sker först då och därigenom att du lär känna begärelsen. Han säger: "Synden kände jag inte utom av lagen; för jag hade inte vetat av begärelsen om inte lagen sagt: Du ska inte ha begärelse."

Med detta sammanhang säger han alltså, att han inte kunde känna synden, då han inte visste av begärelsen. Men vad han menar med att "veta av begärelsen", det märker vi också av hans egen förklaring, nämligen att det först betyder att känna begärelsen såsom synd: ty han säger: "Jag visste inte av begärelsen, om inte lagen sagt: Du ska inte  ha begärelse." Av detta märker vi, att han först åsyftar en upplysning om att redan begärelsen var synd, ty detta var vad han lärde av lagen, som sa: Du ska inte ha begärelse.

För det andra märker vi av följande vers, att han åsyftar även den djupare kännedom om begärelsens makt över oss, som vi erhåller genom den bittra erfarenheten; ty han säger där, såsom en ytterligare förklaring häröver: "Då tog synden tillfälle av budordet och uppväckte i mej all begärelse."

Vi har nu sett, att vi endast då känner synden, när vi känner begärelsen. Men nu frågas: När och varigenom lär vi känna begärelsen? Vi har alla från barndomen lärt det budet: "Du ska inte begära", vi hör och läser det ofta: och dock sover hela världen över begärelsernas brottslighet. Mången tar lagen för sej, för att däri såsom i en andlig själens spegel skåda sina synder, och får dock inte därigenom någon levande syndakännedom. Hur och när erhåller man denna?

Aposteln säger, att det går till på ett helt annat sätt, än genom ett sådant självföretaget och mänskligt skådande i lagen. Han säger så: Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, fick synden liv.

Vad kan detta betyda, att Paulus levat utan lag? Inte betyder det, att han inte ägde, kände och brukade lagen; han var ju allt ifrån sin barndom undervisad i lagen och var under sitt oomvända tillstånd en så nitisk medlem av det strängaste religionspartiet på sin tid, att han "efter den rättfärdighet, som kommer av lagen, var ostrafflig". Vad betyder det då, att han fordom levat utan lag, och sedan det att "budordet kom"?

Inget annat, än att han inte hade haft lagen levande i samvetet, utan varit sovande i sin gärningstjänst; att han inte hade sett, inte förnummit det budet: Du ska inte begära. Och att "budordet kom", betyder alltså, att lagen kom till liv och kraft i hans samvete, att han blev uppväckt ur syndasömnen och fick Guds heliga nitälskan och ögon kännbara för sej, vilka jagade och utmattade honom, vadhelst han än företog sej.

Så går det till, att vi får syndens kännedom av lagen. Det fordras ett stort och nådefullt Guds verk till detta: det fordras att Gud besöker dej och uppväcker dej från syndasömnen; annars kan du med all uppmärksamhet på lagen aldrig lära att känna dina synder. Aposteln bekänner alltså här, att endast den heliga lag som sträckte sina bud ända till hjärtat och sa: "Du ska inte begära", öppnade hans ögon att se detta eljest förborgade onda, "begärelsen".

Och då blev den "ostrafflige" mannen snart en vederstygglig syndare. Ty då lagen, den store och allsmäktige Gudens heliga bud och hotelser, nu trängde sej på hans inre; då den i sin gärningstjänst förnöjde Saulus märkte, att den store Guden såg in i hans hjärta och sa: du ska inte hysa den minsta begärelse till det onda — o, hur var inte nu all hans rättfärdighet förstörd!

Från syndiga tankar och begärelser var han inte fri; och då han nu ville frigöra sej även från detta inre onda, ville stå emot och driva bort alla onda tankar och även i hjärtat vara helig inför Guds ögon, då uppstod en ny och svårare nöd än han hade förut känt; ty tankarna och begärelserna lät inte driva ut sej, utan blev allt svårare ju mer han lärde känna dem och stred emot dem.

Vi vet ju förvisso, att lagen är god,
om den blott rätt kunde bruka!
Den gavs till att krossa vårt köttsliga mod,
men inte att läka de sjuka.
Nej, detta förmår blott vår Frälsare kär,
och lagen ska driva och tvinga oss här
att ta all vår tillflykt till honom.

"Vi såg och betygade att Fadern har sänt Sonen, världen till en Frälsare." (1 Joh. 4:14)

Se nu här först höjden och djupet av den gudomliga kärleken!

Johannes säger, att "Fadern sänt Sonen världen till en Frälsare". Och åter: "Därigenom är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom honom." Och åter: "Däri består kärleken, inte i att vi har älskat Gud, men i att han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."

Att Sonens sändande var ett verk endast av Guds kärlek och var Guds kärleks högsta bevis, det säger också Herren själv: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." Och vilken annan bevekelse kan här upptänkas än Guds egen kärlek?

En gammal lärare säger: "Sedan jag länge ansträngt all min tankeförmåga att i allt vårt vetande om Gud och om människan genomtränga till den yttersta bevekelsen, varför Gud så älskade världen, att han för henne utgav sin enfödde Son, har jag omsider kommit till endast denna slutsats: Gud älskade, därför älskade han."

Såsom en moder inte kan uppge något annat skäl till att hon med outtröttlig kärlek dag och natt sköter och bär sitt sjuka barn; nej, det är en lag i hennes hjärta, moderskärlekens, som tvingar henne till det; så finner vi inte heller något annat skäl till varför Gud utgav sin Son. Hans hjärta för människan var sådant, och människan var dock hans barn, om än fallet och vanställt; han kände dock i henne ige barnet, som han i begynnelsen skapade till sin avbild och arvinge av allt sitt goda. Gud älskade sitt fallna barn. Detta var bevekelsen.

"Gud sände sin Son." Redan detta ord säger oss, att Sonen var till förrän han blev sänd till världen. Kristus var Guds Son i ordets bokstavliga mening. Så måste han också vara, om hans sändande skulle utgöra uppenbarelsen av Guds oändliga kärlek till människan. För alla de profeter och änglar Gud sänt till människors bästa, har Kristus dock aldrig anfört detta såsom beviset på Guds stora kärlek; endast om den enfödde Sonens sändande säger Han: "Så älskade Gud världen."

Och då aposteln i Rom. 8:3 kallar Kristus inte blott Guds Son, utan hans egen Son (gr.-t.), skiljer han därmed Kristus från alla som i någon särskild mening kallas Guds söner, och låter förstå att han är Guds Son i egentlig betydelse. Änglarna kallas Guds söner på grund av sin skapelse och höga ställning; Israel (folket) kallas Guds son i anseende till den faderliga kärlek och omsorg varmed Gud omfattade det folket; de trogna kallas Guds söner i kraft av deras nya födelse och gemenskap med Kristus. Men ingen mer än Kristus är kallad "hans egen Son", eller, såsom hos Johannes, den enfödde av Fadern, den enfödde Sonen. Och eftersom denna "gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet", så hårt bryter vårt arma förnuft, att även de som annars tror Guds ord, likväl här anfäktas och frestas att vilja ta uttrycket "Guds Son" i någon oegentlig mening, så betänk väl det nu sagda.

Och lägg därtill ännu hela Skriftens oräkneliga vittnesbörd, som visar, såsom i Hebr.1 anmärkes, hur den enfödde Sonen får av Fadern sådana namn och tilltal, som ingen av änglarna fått — "ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: Du är min Son, i dag har jag fött dej", och åter: "Sätt dej på min högra hand, tilldess jag lägger dina fiender dej till en fotapall;" att honom tillägnas gudomlig dyrkan: "Och alla Guds änglar ska tillbedja honom;" att honom tillägnas ett evigt rike, då till Sonen säges: "Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet;" och slutligen, att honom tillägnas själva skapelseverket, såsom också Johannes säger om "Ordet" som vart kött: "Genom det är allting gjort, och det förutan är inget gjort, som är gjort." Ja, lägg härtill, att han var, "förr än världen var skapad"; såsom han själv säger i Joh. 17: "Fader, förklara du mej hos dej själv med den klarhet, som jag hade hos dej, förr än denna världen var."

Sådant hade också redan profetian sagt, då t.ex. i Mika 5 säges, att från Betlehem skulle komma den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Låtom oss i stilla tillbedjan prisa den Eviges underliga råd! Han har sannerligen sänt sin egen Son i världen.

En Frälsare, Befriare
är född till syndens jord.
Sjung om igen: en Frälsare -
förunderliga ord! 

söndag 18 mars 2018

"Var ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting inte vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart i livet få erfara annat, då vi bara för bristande ödmjukhet och endräkt leder oss själva och andra in i svåra frestelser och bringar försmädelse över Jesu namn. Därför har inte ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga är de saktmodiga, ty de ska besitta jorden", och i Luk. 14 lär, hur man inte ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi ska besinna att den sanna kristendomen vill göra sina barn i allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet så att vi inte ska uppehålla oss bara i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi tvärtom där bör tänka på "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen ska inte i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill ha allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det inte är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finner denna redan hos de små barnen, att så snart de börjar tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, hur det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker att hans förstånd och sätt alltid är de bästa.

Om vi nu följer denna vår natur och vilja beständigt strider för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tar lärdom, tidigt vänjer sej att ge efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat ge oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då ska vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sej gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist hos oss inpräglar de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finner i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än inte kunna ha lika förstånd i varje fråga, vilket inte gärna kan ske så länge "vi förstår endels och profeterar endels", ska vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla har de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som i Kristus är "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sej ha ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem som redan är i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont än om han hade alltid behållit sitt ljus för sej själv. Ja, av Romarbrevet 14 lär vi, att även om det var en verklig sanning du stred för, men det skedde på ett sådant sätt att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning att aposteln säger att du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus är därför så viktiga förhållanden,  att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "ha din tro när dej själv för Gud". Farorna av endräktens störande är vida större och hemlighetsfullare än vi menar; och detta är orsaken varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar er vid vår Herres Jesu Kristi namn, att ni alla talar ett, och ibland er ingen tvedräkt är;" och åter: "Var ens sinnade, var fridsamma, så förblir kärlekens och fridens Gud hos er."

Andens enhet dyrbar är.
Sträva att bevara den,
med det band av frid som här
knyter Jesu vän till vän.

lördag 17 mars 2018

"Ni också, såsom levande stenar, låt er uppbyggas till ett andligt hus och till ett heligt prästerskap till att offra andliga offer, som är Gud tacknämliga genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:5)

Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag till att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt Honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det inte i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer som inte behagar Gud; ty "utan tron är det omöjligt att täckas Gud". Men offrar vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det honom alltid behagligt, om det än i sej självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".

Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt vad vi gör, kommer vi också på de tankarna att ingenting ska kunna behaga Gud, inte heller det som vi av tro och kärlek gör till hans ära och nästans nytta. Därigenom blir vi tröga och ohågade till hans tjänst.

Denna mening är alltså en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi inte med egna gärningar kan försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar inte i sej själva är felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer genom Kristi offer är för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar honom.

Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar vad hans barn i kärleken vill göra för Honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.

Det är likväl inte bara bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindrar oss att tro Guds välbehag därvid. Vi ser alltid efter det som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bli missionärer eller martyrer, då kunde vi tro att det behagade Gud. Vi besinnar inte att Guds välbehag endast beror därav, att vi i tro och kärlek gör det han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövs inom huset och samhället.

Herren Kristus säger att han på den yttersta dagen vill offentligt inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och han säger att han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, som vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han ska säga: "Jag var hungrig, och ni gav mej att äta; jag var törstig, och ni gav mej att dricka; jag var husvill, och ni härbärgerade mej o.s.v.; ty vad ni har gjort dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mej."

Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, som vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl inte tror att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tror, ja känner, att det misshagar honom när vi inte tjänar honom, utan tjänar synden; varför skulle det inte då vara honom behagligt, när vi tvärtom flyr synden och i kärlek tjänar honom? Vi märker åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De är "Gud tacknämliga".

Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, hur gärna jag då vill göra det! Ser Kristus på det, som om gjorde jag det åt honom, hur lycklig är jag inte då!

Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, hur gärna  vill jag inte då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag inte besvarar ont med ont, utan hellre ger ett "mjukt svar, som stillar vrede", hur gärna vill jag då inte göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, hur gärna vill jag inte då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och inte baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, så gärna jag då vill göra det!

Se, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, hur sådana offer är Gud behagliga.

Du är en präst som inför Gud
de rätta offren nu frambär,
och en profet, ty Herrens bud
du lärt och själv nu andra lär.
Du är en konung, evigt får
du snart regera, och du är
Guds Andes tempel där du går,
ty honom i din kropp du bär.

fredag 16 mars 2018

"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

 Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de har fått utkorade barns ande, i vilken de ropae: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de inte på detta sätt kan tala förtroligt med honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter inte heller sina vänner förgäves vänta och begära honom. Han säger själv: "Den som älskar mej ska bli älskad av min Fader, och vi ska komma till honom och bo hos honom."

Men tänk inte att du skall alltid se och förnimma att han är nära. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att han fördöljer sej själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycker att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar har oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mej, Herren har förgätit mej." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter över att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och ni ser mej inte; och ni ska gråta och jämra er."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att han så ska fördölja sej; och att det alldeles inte ska synas dej såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det inte synas dej så utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det ska vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har bara som snarast gömt mitt ansikte för dig, men  med evig nåd vill jag förbarma mej över dej", och så omöjligt som Kristus kunde bli borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gick till Emmaus, vilka ansåg honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det också att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till honom dag och natt och ändå komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud leder förvisso de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd hur än det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du än inte kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan han omöjligen förbli borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det inte är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron ska övas.

Men denna övning i tron har vi dock ännu oftare därigenom att vi ingenting förnimmer av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi är i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bli den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter som aldrig fruktar för sej har verkliga skäl att frukta.

Men nu, hur underligt än Herren leder oss, kan han dock inte alltid bli fördold. "De, som bidar efter Herren, får en ny kraft" — och får tid efter annan även se hans herrlighet, så att de också uppfylls av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men även så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles var glömda av Herren, ger han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrister med Daniel, då han fick mat sej tillsänd i lejonkulan: "Herre Gud du tänker ju ännu på mej! Jag menade, att du hade glömt mej." -  O, hur den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

I nattens tid min bön jag sjunger:
kom, Jesus, i mitt hjärta in!
Ja, kom och stilla själens hunger,
all synd, allt mörker övervinn!
Du himlens lust, du fröjd på jorden,
du Gud och man, du soluppgång,
lys upp min själ med löftesorden
om morgon efter natten lång!

torsdag 15 mars 2018

"Mej har du gjort arbete genom dina synder och gjort mej möda genom dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

Men ni lättsinnniga själar, som tager
nu över Golgata lättaste språng,
trampande blodet och trotsande lagen,
tänk då så svårt det ska bli att en gång
möta hans syn
härlig i skyn,
hans som ni stungit, föraktar och flyr!

onsdag 14 mars 2018

"Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull och kommer inte ihåg dina synder." (Jes. 43:25)

Hör här, vad som är Herrens sinne! Nu, alla ni som är törstiga, kom hit till vatten; och ni som inte har pengar, ja, både syndare och helgon, hör här då Herren själv talar och säger oss hur han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare än det Herren själv säger?

Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."

Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.

O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!

Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.

Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.

Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."

På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."

Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.

tisdag 13 mars 2018

"Om nu någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allting är vordet nytt!" (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet, och det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna. Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds skapelse", för att han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

"Om någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och hur det går till, har vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstans finner ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste svepa in sej helt i Kristi rättfärdighet och ha endast i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon också en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar om att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev det i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsen, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: kort sagt, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sej - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sej också hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad angår det gamla som ännu finns kvar hos mej, så har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr var min förnöjelse, är nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mej tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, alltid är sej likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan att en varder född på nytt, kan han inte se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Guds avbild i människan, nämligen i de trognas sinne och ande; men eftersom vi ännu lever i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, ska en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar, och "då blir vi honom lika".

Här må nu var och en pröva sej själv. Aposteln säger bestämt: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Om du menar dej vara omvänd och troende, men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, vet du ännu inte vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig mot dej själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dej, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om än dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjämte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom också dina synder blivit din värsta plåga — se, om än dina synder och brister då är än så svåra, är dock detta nya väsen det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och utöva sina särskilda heliga gärningar; men - att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

måndag 12 mars 2018

"Då sade ormen till kvinnan: Gud vet, att på den dag ni äter därav, ska era ögon öppnas, och ni blir såsom Gud, vetande vad som är gott och ont." (1 Mos. 3:5)

Märk dessa ord! Den försåtliga tvetydigheten och ormalisten! Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.

Han säger inte till Adam och Eva: ty ni ska alls inte akta, vad Gud säger — tvärtom tar han just Gud till vittne på vad han sagt och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ont. Vad detta betydde vill nu djävulen utlägga.

Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på den dag ni äter därav, "ska också ni bli såsom Gud, vetande vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: bli såsom Gud själv, vis och upplyst såsom Han — detta måste ju inte vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt att Han, er hulde, allgode Fader, kan ha förbjudit er att äta av detta träd.

Så har somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter menar att han härmed velat inge misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att han inte unnade dem att bli så lyckliga och herrliga — att de således inte borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kan väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon ska öppnas, kan han inte ha förbjudit oss äta därav, utan vi måste ha missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kan vi inte annat sluta än att han är missunnsam mot oss. —

Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker hur han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet de skulle få av synden och dess straff.

Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sej i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud ha sagt att ni inte ska äta av allehanda träd", ligger den tanken: ni, Guds herrligaste verk, ni herrskare över hela jorden, skulle ni ha ett band på er! Skulle ni inte ha all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: Ni ska bli såsom Gud, eller gudar. Och just detta: Ni ska bli såsom Gud— nämligen inte genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sej hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticker fram.

Även är det onekligen något betydelsefullt att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting som gjort människorna så galna i andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höll sej för visa, är de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.

Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet det som är synd och för den högsta vishet det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, desto mer lärd och vis tycker hon sej vara."

Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.