måndag 30 juni 2014

"Se på fåglarna under himmelen, de sår intet, och intet skär de heller upp och församla intet i ladorna, och er himmelske Fader föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han inte mycket mer göra det eder — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att Han inte mer kan hjälpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar Han sej om sparvarna. Skulle Han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; Han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

söndag 29 juni 2014

"Döda nu era lemmar, som är på jorden: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och girighet, som är avgudadyrkan." (Kol. 3:5)

Här nämns egentligen bara två syndavägar, otuktens och girighetens. Två gruvliga avgrundssvalg, vari många till himmelriket lärda, trogna själar, "som rätteligen var undsluppna" och "hade undflytt världens orenlighet", har åter nedsjunkit och förlorats.

Dessa två syndavägar är dock olika däri, att den förra är grov och vederstygglig och brukar bekymra och ängsla själar; den senare åter vill nästan ingen människa erkänna för vad den är. Den förra kan människor bittert beklaga och ängslas över, men över den senare hör man sällan, att någon sörjer och ängslas, utan den får vanligen ett bättre namn och ursäktas t. ex. så här: Jag måste ju försörja mej och de mina, det är inte girighet, utan nödvändig hushållsomsorg.

Dock kan den gamle tjusaren så gruvligen förvända synen, att även otuktssynden, som i sej själv är så grov och vederstygglig, i frestelsens stund kan synas alls inte farlig, utan ganska oskyldig. Detta är dock för en kristen det tydligaste tecknet, att djävulen är nära och farans stund för handen. Sannerligen, när samma synd, som i sunda och sansade tider är dej så ryslig, att du bävar vid blotta tanken på den, nu tycks dej som ett intet, helt ringa och ursäktlig, då vet du, att frestelsens stund är inne, att det är den gamle tjusarens ande och mörkrets makt, som så förvänder din syn. Då, akta dej, vakta dej! Då gäller det att skyndsamt fly eller falla!

Märk: skyndsamt fly — eller också falla i fiendens våld. Börjar du endast överlägga, så är du fången. Att Eva blott inlät sej i samtal med ormen, samt såg på den förbjudna frukten, det var vägen till fallet. I denna strid segrar man mer genom flykt än genom kamp. Så ska du också veta, att det är djävulens råd och det redan bestuckna sinnets bedrägeri, att du väl inte vill falla i synden, men bara pröva hur nära du kan gå intill brädden, utan att störta ned i djupet. Då sinnet är sunt och vakande, söker du hellre att komma så långt som möjligt från kanten.

Här gäller i allmänhet, att den, som vill undfly synden, ska börja med att fly frestelsen, fly anledning och tillfälle, fly den första tanken, och, så vitt möjligt är, fly ställen och föremål, som medför frestelse. Hit hör Kristi ord: "Om så är, att ditt högra öga är dej till förargelse (förförelse), så riv ut det och kasta det ifrån dej; det är dej bättre, att en av dina kroppsdelar fördärvas, än att din hela kropp kastas till helvetet." Även det som i sej självt är oskyldigt, såsom ögat, måste dock undflys, när det genom syndens mellankomst blivit dej till en frestelse. Och om det är dej så kärt som ditt öga, och dess försakande är dej så bittert som ett ögas utrivande — fly det ändå! Fly med din själ såsom med ett byte! Det är bättre för dej, att nu en liten tid lida det bittraste och dock rädda din samvetsfrid i tiden och din själ för evigheten, än att här en liten tid ha lust i synden och kval i samvetet och helvetets eld i evigheten!

Men för att uppväcka kristna till vaksamhet, ja, till fasa för denna synd i alla dess grader, från blotta tankar och begärelser till den grova utövningen, kan ingenting kraftigare anföras, än det som läses i 1 Kor. 6. Vilket tänkvärt stycke! Så talar aposteln: "Vet ni inte, att era kroppar är Kristi lemmar? Skulle jag nu ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem? Bort det! Fly boleri. All synd, som människan gör, är utom kroppen; men den som bedriver boleri, han syndar på sin egen kropp. Eller vet ni inte, att er kropp är den Helige Andes tempel, som är i er, vilken ni har av Gud, och att ni inte är era egna? Ty ni är dyrt köpta. Prisa nu därför Gud i er kropp och i er ande, vilka tillhör Gud."

Märk sådana saker! Ni är dyrt köpta med Kristi dyra blod; ni är inte era egna, så att ni kan göra, vad ni vill, med er kropp och er ande, ert hjärta och era tankar. Skulle jag ta Kristi lemmar och göra skökolemmar av dem?

Det andra avgrundssvalget var girigheten. Denna uppslukar själar så mycket lättare, som den inte tycks ryslig, utan har så vackert sken, så många ursäkter. Vem vill vidkännas girigheten? Nej, en kristen, som börjar intas av denna begärelse, vet det föga, utan vare sej han ser på själva begärelsen, eller på föremålen för densamma, så ser han idel oskyldiga saker. Han finner, att det är lovligt, ja, en plikt, att försörja sej och de sina; vidare ser han på föremålen för sitt begär, och även de är oskyldiga, de är Guds egna gåvor, för vilka vi ju bör tacka Gud. Pengar, jordagods, oxar, hus, mat och kläder — allt är oskyldiga saker. Vem kan då straffa hans fikande? Det är bara graden av det fikandet, som ska utmärka faran, och graderna är så många; vem kan här bestämma, vad som är girighet?

O, den kristen, som inte här ska snärjas och bli en Demas, ska inte skämta och skrymta, utan bli skarpt uppmärksam på sin själs väl eller ve, samt på Herrens ord om vad som är ett rättsinnigt väsende i Jesus, och däremot vad girighet är och verkar.

lördag 28 juni 2014

"Bergen må vika och högarna falla, men min nåd skall icke vika, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare." (Jes. 54:10)

"Vem skulle jag tro om Gud, mer än Gud själv?" sa Ambrosius. Det är en olycklig omständighet, att hos alla människor, även hos de väckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att döma om Guds förhållande till oss efter något, som man inom sig själv förnimmer eller erfar; att inte vilja se upp till Gud, hur Han själv uppenbarat sin vilja och sitt råd om vår salighet, inte vilja eftersinna, vad som hos Gud är beslutat, hur det i hans rådshandlingar står skrivet, utan i dess ställe sitta ned hos sej själv, ängslas, tänka, sucka och fråga liksom i vädret: Ack om jag visste, hur det är med min själs sak hos Gud? —

Hur kan jag väl på detta sätt med någon visshet få veta det? Vilken visshet kan jag få av mina egna tankar, känslor och tycken? Vad betyder väl dessa i denna stora fråga, mer än hö och strå för vindarna? Den ena stunden tycker jag, att Gud är idel nåd och kärlek, den andra stunden, att Han är en sträng domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud i allt som omger mej, den andra stunden tycker jag att det finns ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mej själv, att jag är en ganska god kristen, den andra stunden, att jag är en alldeles ohjälplig syndare. Så vacklar och vänder sej tycke och känsla hit och dit. Och vad jag tycker den ena stunden, kan vara lika falskt, som det jag tycker den andra stunden.

Det är även samma benägenhet, nämligen att döma efter eget tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet går miste om salighetsvägen. Var och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre än detta. Den ena tycker, att Gud ska ha behag i det, den andre, att Han skall ha behag i något annat. Så väljer var och en sin väg, känner därvid tilläventyrs något ljuvt i sitt hjärta och bedömer då strax att det är en god väg och följer den. Så t. ex. vill den ena behaga och vinna Gud med några yttre lagens gärningar, såsom med barmhärtighetsverk, kyrkogång m. m.; en annan med några inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön och enslighet; en fjärde med någon religiös verksamhet för medmänniskor; en femte med alla dessa stycken tillsammans. Genom sådant söker man då bli benådad och täck för Gud.

Och vad är orsaken till alla dessa irrvägar, som de efter eget tycke utväljer? Sannerligen ingen annan, än att de inte vet eller besinnar, vad Gud redan av evighet i sitt himmelska råd beslutat om den fallna människans salighet; att de inte vet, vilket förbund Gud har ingått med sin Son, vilket testamente Han gjort åt människorna. Ty vi talar nu inte om dem, som med sovande och skrymtaktigt sinne förgäter att söka sin frälsning, eller med inbillad tro "drar vår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem, som verkligen söker salighet, men bara söker på orätt väg.

Ävenså, när du väl rätteligen söker saligheten endast genom tron, men söker tron hos dej själv, föresätter och bemödar dej att tro, bråkar och arbetar med ditt hjärta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktat endast inåt, inpå dej själv, eller vad du själv erfar och förnimmer, för att märka om där ännu ska vara någon tro eller inte, men du får ingen visshet, du vacklar hit och dit — vad menar du är orsaken? Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i vädret, söker nämligen hos dej själv, vad som aldrig där fanns, vad som var att söka i himmelens rådkammare, i Guds ord, oss uppenbarat.

Märk: Tron upptänds inte genom att företa sej och bemöda sej att tro, utan därigenom att vi vänder ögonen bort ifrån oss själva, bort ifrån vad vi har, förnimmer och är, och vänder dem inpå, vad Gud beslutat och uppenbarat om vår salighet. Du har bemödat dej att tro och har anropat Gud om nåd därtill, men har aldrig ännu fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, vad orsaken månde vara. Undra inte. Du har kanske ännu aldrig vetat, efterfrågat eller betänkt, vad det var, som beslöts i det stora rådet, vilket Gud i himmelen höll om människornas sak, förrän världens grund lades; du har kanske aldrig vetat eller betänkt, vilket förbund Gud då ingick med sin Son, vilket testamente Han gjorde åt människorna.

Hur nödvändigt är det inte att väl lära känna detta och sedan endast rätta sej därefter, endast bygga därpå! Då står jag på en fast grund, en i liv och död bestående grund, ty det är en evig grund; den lades djupare och tidigare än jordens grundvalar: "Såsom Han har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." Och den består även längre än jordens grund; "ty bergen ska väl vika, och höjderna falla; men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare."

"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.

Hjälp mej, o Jesus, att gömma de orden,
lär mej att riktigt ta fasta på dem!
Och när jag slutar min vandring på jorden,
låt mej i tron på det löftet gå hem!

fredag 27 juni 2014

"Far efter det, som är ovantill, inte efter det som är på jorden." (Kol. 3:2)

Såsom ville aposteln säga: Ni är inte hemma här, utan såsom pilgrimer och vandringsmän i ett främmande land, ja, ett fientligt land, där aldrig er Herre eller er övriga andliga släkt haft sin ro eller sina egendomar, utan endast såsom jagade flyktingar farit därigenom. Därför måste allt gott, som ges er på jorden, vara för er blott såsom ett trevligare natthärbärge för pilgrimen, där han ju likväl inte stannar och bosätter sej, utan har ett annat mål för sin resa än värdshuset.

Var och en som nu vet med sej, att han blivit en eländig syndare, uttröttad, misströstande, ja, dödad genom lagen, men har fått sin tröst, sin rättfärdighet och sitt liv i Kristus och nu lever i sådan tro och i ett sådant liv, att han inte kan få ro i världen och synden — märk, du, som vet med dej sådant, dej gäller denna ljuva förmaning: Sök det, som är ovantill, där din Kristus är. Låt aldrig mer bedra dej att försöka bereda dej ett paradis på jorden!

Det är blott ett inbillningens bedrägeri, när en kristen hoppas att här på jorden i något jordiskt finna någon större glädje, sedan han en gång fått sin glädje i Gud. Nej, blir något annat en större lust och glädje, så lider genast Andens liv. Vill du därför ha ett fridfullt och saligt liv på jorden, med bibehållande av Faderns kärlek, sök blott att bli mer och mer himmelskt sinnad, mer och mer glömma all annan vinning och lust, och endast fara efter det, som är ovantill, där Kristus är, så att inget jordiskt får intaga ditt hjärta. Ty så länge Guds säd förblir i dej och du lever det sanna livet i Gud, för dej all jordisk lycka och glädje både i fruktan och i fara: i fruktan, såvida Andens liv förblir i dej; ty då får du aldrig ro, så länge du har mer lust och trevnad i något annat än i Gud.

Kan du ha en större förnöjelse, en kärare skatt och trevnad i något jordiskt, än i Gud och hans vänskap, och dock vara lugn och glad, så är det inte väl med ditt liv i Kristus. Arbeta och vandra här nere måste du, ha och bruka det jordiska måste du; men blott med kroppen, hjärtat ska vara i himmelen, där Kristus är. Din själabrudgums nitälskan om din kärlek fordrar det. Då Gud ger dej något ljuvt, ta emot det med tacksamhet, men också med fruktan, så att inte ditt hjärta intas därav.

Allt det, som inte är Gud själv och hans nåd, får inte vara hjärtats skatt och tröst. En god lekamlig bärgning, rikedom, bekvämlighet, anseende och ära eller andliga gåvor, förstånd, erfarenhet, god vandel, bröders förtroende — allt är det dyrbara Guds gåvor, som du väl må tacka för; men med räddhåga, att inte någon sådan gåva blir hjärtats förnämsta lust och tillhåll. När således en kristen i alla fall dock måste ha i Gud sin högsta lust och trevnad, är det inte mycket värt att söka någon jordisk lycka och trevnad; ty vinner jag den, är det min fara — vinner jag den inte, är det min plåga. Blir något jordiskt en större lycka och glädje för mitt hjärta, än den jag har i Gud, är ju det min eviga olycka; blir det åter inte någon större glädje och trevnad, än den jag redan har i Gud, lönar den inte mödan att sökas, eftersom jag dock förut har en större glädje.

När nu härtill kommer, att människohjärtat har en oändlig törst efter att blott få någon annan skatt och glädje än i Gud, måste man besanna Pretorii ord: "De kristnas största lycka är, att ingen lycka ha här på jorden." Och så måste den, som verkligt vill intaga himmelen, snart komma därhän, att han älskar fattigdomen mer än rikedomen, föraktet mer än äran, lidandet mer än njutningen, ja, döden mer än livet. Detta må väl heta: Ni är döda — och korsfästa med Kristus. O, ett för köttet allt för bittert förhållande!

Här ska var och en märka, hur nödvändigt det är för den, som ska följa sådana lagar, att ha ett annat liv än blott naturens, vara född av Gud och lycklig i Gud, ja, ha himmelrike i sitt hjärta, så att Kristus är vårt liv, vår skatt och vår glädje. Ty eljest blir det oss allt för odrägligt, ja omöjligt, att i sanning och beständigt fara efter det, som är ovantill, och inte efter det, som är på jorden. Om man ock säger det med munnen, ljuger man på sin själ; hjärtat far dock efter det, som är på jorden, egen ära, vällust, rikedom, så länge man inte har fröjd i Herren, eller liv och trevnad i Gud. Rätta kristna har väl också ett jordiskt, fördärvat kött, fullt med lustar och begärelser; men de är dock korsfästa med Kristus.

Asaf bekänner, att det gjorde honom ont och stack i hans njurar att se den ogudaktiga ha all medgång, då den rättfärdige måste mycket lida; men, tillägger han, "dock blir jag städse vid dig, Herre. När jag har dig, frågar jag intet efter himmel och jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du, Gud, dock alltid mitt hjärtas tröst och min del".

Och Gud är angelägen 
att få oss hem, min vän!
Bygg ingen borg vid vägen,
du har ej långt igen!
Kanske till ringa nytta
du har så bråttom här;
du ska ju ändå flytta,
du blott en främling är.

torsdag 26 juni 2014

"Vad skall jag göra, att jag må bliva salig?" (Apg. 16:30)

Du frågar: Hur ska jag komma i åtnjutande av den nåd, som är oss i Kristus given? Jag har fått kunskap om, att Gud så älskade världen, att Han utgav sin ende Son, till att bli vår andre Adam, till att stå i vårt ställe inför Gud, "rättfärdig för orättfärdiga", till att i vårt ställe göra, det vi bort göra, och lida, det vi bort lida. Detta är, märker jag, den djupa, oföränderliga grundvalen för alla Adams barns salighet; ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagdj, vilken är Jesus Kristus. Således har jag väl stora skatter mej förvärvade och skänkta och i det eviga testamentet mej försäkrade.

Men nu är frågan: Vad ska då jag göra för att komma i åtnjutande av dessa nådeskatter? Vilken är nu rätta vägen att ta emot dem? Ty var och en kan lätt förstå, att inte alla människor blir saliga, inte alla kommer i åtnjutande av det stora arvet, utan endast de, som på något visst föreskrivet sätt söker och tar emot det; var och en kan lätt inse, att den, som antingen alls inte söker denna skatt, eller också söker den på en orätt väg, har inte mer därav, än om den aldrig hade varit oss förvärvad. Hur ska jag nu med visshet veta den enda rätta vägen att komma i åtnjutande av Kristi förtjänst?

Svar: Att vara viss därom, hade aldrig i tiden blivit möjligt, om inte Gud även om denna sak i sitt eviga råd i himmelen fattat och fastställt något visst beslut, samt sedan i sitt ord uppenbarat det för oss. Men nu, högtlovat vare Herrens namn! har Han fastställt ett visst och bestämt sätt, varigenom vi skulle komma i delaktighet av den oss förvärvade nåden; och detta fastställda sätt har Han även i så tydliga ord uppenbarat oss, att Han i följd därav sa: Nu har de ingen ursäkt.

Den som därför endast vill ge akt på Guds råd om vår salighet, sådant det i ordet är uppenbarat, kan bli lika viss om salighetens väg, som han någonsin är om sin egen tillvaro. Den, som inte är viss om sättet att bli salig, har säkerligen inte givit akt på Guds eviga, i ordet uppenbarade beslut därom, utan har i dess ställe försökt genom egen eftertanke — således genom rådfrågande av det blinda förnuftet — uppgöra sin salighetsväg. När då en sådan i Skriften läser det lilla enfaldiga ordet, som uttrycker hela hemligheten att intaga Guds rike, undrar han, att det står så, ja, han stöter sej därpå, hellre än att ödmjukt och lydigt anamma det. På det sättet måste han mer och mer förbryllas, förblindas, samt förbli i evig ovisshet.

Eller månne inte tusenden har undrat, varför det lilla enfaldiga ordet tro så beständigt ska förekomma i Skriften, och varför just hela saligheten ska vara bunden vid tron? Tusenden har stött sej därpå. Men vad hjälper! Hon står där dock, denna förargelseklippa, orubbligt fast, grundad i Guds eviga fridsråd.

Gud har nämligen av evighet beslutat och i sitt ord uppenbarat, att såsom ende Sonen, vår Medlare, av idel nåd i egen person skulle förvärva oss hela salighetsskatten och ge oss den såsom en fri skänk, så skulle vi inte behöva göra det ringaste till att förtjäna eller bli den värdiga, utan vi skulle endast ta emot den såsom en fri skänk och gåva. Men som denna gåva utdelas genom ord, löften och tillsägelser, så kunde den inte tas emot genom något annat än genom tron.

Här bör då väl märkas, att den saliggörande tron verkligen inte är något annat än tro, än att ta emot gåvan på ett sådant sätt, som motsvarar det, varpå hon ges. Hon ges till skänks, hon skall tas emot såsom en skänk; hon ges med ord, hon ska tas emot med tro. Oss tillkommer således endast att ta emot. "Därför", säger aposteln, "måste det vara av tron, att det ska vara av nåd, och löftet bli fast för all säden". Ty grundlagen var: "Av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det."

Märk! gåva är det! Härav kom det sej, att på samma gång Kristus förkunnade Faderns eviga försoningsråd: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son", tillade Han genast det fastställda sättet och medlet, varigenom vi skulle komma i åtnjutande av gåvan, sägande: "På det var och en, som tror på Honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv." På samma gång Han gav sina lärjungar det stora apostlauppdraget: "Gå ut i hela världen och predika evangelium för alla kreatur", förklarade Han genast, vilka som skulle vara därav delaktiga: "Den som tror och blir döpt, han skall varda salig." Ja, härav kom det sej, att Kristus själv så beständigt hade det ordet tro i munnen, sägande: "Din tro har frälst dej", "ske dej, som du tror", "om du trodde".

Så har också alla fäderna i gamla testamentet genom tron blivit rättfärdiga och "fått vittnesbörd, att de täcktes Gud". Redan Adams och Evas andre son, Abel, var genom tron rättfärdig, och hans offer var därför Gud täckt, "med vilket han fick vittnesbörd, att han var rättfärdig". "Genom tron ärade Noa Gud och blev den rättfärdighets arvinge, som är av tron." Och "Abraham trodde Herren (i löftet om den välsignade säden, Kristus), och det vart honom räknat till rättfärdighet". Och den fromme Tobias sa: "Vi väntar efter ett liv, som Gud skall ge dem, som förblir starka i tron och fasta för Honom."

På Herrens ord var trygg, mot allt ditt tycke
och alla skiften som i känslan bor.
Hör Jesu ord, hör livets huvudstycke:
"den salig är, som inte ser men tror."

Så sant som Gud är trofast och sannfärdig
och sagt sitt "kom till mej, kom vem som helst",
skall också du, så syndig och ovärdig,
blott genom tron på nåden bliva frälst.

onsdag 25 juni 2014

"Den som nu ger er Anden... gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala, tillgav han dem båda. Säg nu vilken av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt, att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Korteligen: den mer förlåtes, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan, att jag förlåter dem allt, vad de har gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det, som egentligen är Andens verk, fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker mången: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar, att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt, det han gjort för oss, vara väl uträttat och inte mer behöva påtänkas. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på Honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom, att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter ihågkommer min erfarenhet, så vittnar den om detsamma, som Skriften säger; ty så länge jag umgicks med lagens gärningar, var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därjämte förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne, blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus, får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

"Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än ett tveeggat svärd och går igenom, till dess det åtskiljer själ och ande, märg och ben och är en domare över tankar och hjärtans uppsåt." (Hebr. 4:12)

Likasom en skarp knif, wäl anwänd, gör stor nytta, men illa handterad gör lika stor skada; så ock Guds ord. Det är en lifwets lukt till lifwet, eller ock en dödslukt till döden. Guds ord har aldrig ingen werkan, om det genomgår dina sinnen, utan antingen sin egen, goda, wälsignelserika werkan, eller ock en i allt motsatt.

Det är likt solen. Solens ljus är för alla dagens warelser ett medel till trefnad, glädje och werksamhet; men nattfåglarna blifwa deraf endast förbländade. Solens wärma gör waxet mjukt, men leret hårdt som sten. Så olika werkar Guds ord.

Till exempel judarna! De woro wisserligen blinda och hårda äfwen före Christi ankomst; men då Han kom, då solen stod wid sin middagshöjd, blef deras blindhet, hårdhet och ondska förskräcklig.

Och Judas, förrädaren! Den, som rätt betraktar hans tillstånd, måste förskräckas. Han war en af de tolf, hade hört, sett och erfarit mycket, men illa anwändt det, hade icke rätt hört Christi ord.

Och så går det till ännu i dag. Wi se ju, huru många genom hwardaglig läsning kunna nästan hela bibeln utantill, men äro sofwande i synd och säkerhet. Andra, hwilka liksom Judas gått i Christi och hans lärjungars sällskap, hafwa förlorat allt nådens lif i hjertat, all kraft och bewisning i lefwernet, fastän de fortfara att bruka ordet. Men dessa äro då icke blott så döda, som om de intet Guds ord hört, utan ock sju gånger wärre, såsom Skriften talar. Sådana kunna frukterna wara af Guds ords bruk, om det icke brukas rätt.

Frågas nu, hwad det will säga, att rätt bruka Guds ord, så swara wi: Dertill fordras blott, att du annammar det såsom Guds ord, med den fruktan, lydaktighet och tro, som den store Gudens ord kräfwa. Guds ord will naturligtwis icke blott höras, wetas och begripas, utan hörsammas, efterlefvas och tros. Gör blott det, och du skall icke komma på skam.

Det är det första, allmännaste och farligaste missbruket att blott låta predika för sig, blott för förståndet inhemta Guds ord, men aldrig börja göra derefter. Detta war Jude Ischarioths wäg till förhärdelse. Derföre, så snart du ser dig böra göra något, begynn genast werkställa det; så snart du ser dig böra hafwa något, som du icke har, sök genast att få det!

Du ser dig böra aflägga någon synd, gör det genast; ty genom att blott höra och icke göra, förhärdar du ditt hjerta. Och när skall detta ske om icke nu? Och hwartill skall Guds ord tjena, om det icke efterlefwes? Du kan då hellre upphöra att läsa och höra det och på en gång gifwa dig åt djefvulen, om du aldrig will göra det. Och hwilken skall göra det, om icke du, som ju ock will ingå i himmelen. Si, det är just förtappelsens wäg att låta andra taga det till sig, låta andra göra det, men sjelf blott samla det i minnet.

Men säger du, att du icke förmår göra Guds wilja, så frågas: Har Gud fordrat för mycket? Är Han obillig i sina bud? Är det icke billigt, att du älskar Honom öfwer allt? Eller att du älskar din nästa som dig sjelf? Det är icke mer, Han begär af dig. Och har du så allwarligt ansträngt dina krafter att göra Guds wilja? Eller kanske du ännu ganska litet bemödat dig, ja, warit säker, hård och liknöjd och med lättsinne gifwit dig i synden? Är det icke då billigt, att du fördömes, såsom Guds lag hotar?

Si, om du sålunda allwarligt betänkte och hörsammade Herrens ord, skulle du snart börja göra derefter, eller försöka dina krafter på detta arbete; och då — då skulle snart obotfärdighetens stolthet falla, du skulle wäckas ur syndaslummern och komma till en helsosam syndakänsla, en sorg efter Guds sinne, som åstadkommer bättring till salighet. Och si, när du i din nöd och wanmakt fruktlöst ansträngde egna krafter, skulle du nödgas bedja om Guds Ande och så dels genom denne Ande, dels genom dessa inre erfarenheter få det rätta ljuset i Guds ord, ljuset ofwanefter.

Utan erfarenhet äro de mest höglärda och skriftlärda dock stenblinda i andliga ting; och utan Guds Ande låter  Guds ord aldrig fatta sig. Såsom Luther säger, att "när Gud gaf oss sitt ord, sade Han: Jag skall wäl låta skrifwa och predika det klart och tydligt, men dock alltid laga så, att det skall bero på min Ande, hwem som skall fatta det". Derföre se wi ock, att de, som mena sig sjelfwa kunna fatta ordet och försmå att böja sig för Gud, få ock förblifwa i mörkret.

Men nu, på samma sätt som du kom till wäckelse, nemligen genom att blott wörda ordet, såsom Guds ord, på samma sätt skulle du ock komma till en rätt tro, när du i din syndanöd icke kunde hjelpa dig sjelf, och då blott hörde det glada budskapet om oförskylld nåd i Christus med den wördnad, att du lät detta budskap gälla mer än alla inwändningar och motsägelser af ditt förnuft. Och så, genom hela ditt lif, låt Guds ord råda öfwer ditt förnuft, ditt hjerta och ditt lefwerne, och till den ändan bed allwarligen om Guds Ande, hwar gång du går till dess hörande och läsande, och wet, du skall då aldrig bruka det fåfängt.

"Och Herren Gud kallade Adam och sade till honom: Adam, var är du?" (1 Mos. 3:9)

Detta är nu det första exempel af Guds kallelse till en syndare på jorden — detta den första gången en syndare wäckes till bättring. Herren börjar med att förkrossa honom; ty i de orden: Hwar är du? ligger, såsom Luther anmärker, lagens röst till samwetet, eller lagens mening och syftemål, som är att öfwertyga syndaren om hans fallna och olyckliga belägenhet. Ty emedan intet kreatur är för Herren osynligt, utan allting är blottadt och uppenbart för hans ögon, och Herren likwäl ropar: Adam, hwar är du? will Han dermed säga: "Nu kommer jag att efterfråga dig. Kom nu fram och swara inför mig: Hwad har blifwit af dig? Hwar är nu den herrliga Guds afbild, som skulle råda öfwer jorden? Och menar du, att jag icke ser dig? Du håller dig fördold för mitt ansigte; men hwart will du taga wägen?" - Sådant innebar Herrens fråga.

Derföre kom ock Adam nu genast fram och började förklara sig. Se nu här, denna kallande röst, detta rop: Hwar är du? skall hwarenda syndare från Gud förnimma. Detta första exempel gäller för alla werldens tider och för alla Adams barn.

Först är det ett faderligt rop till de trogna, då de förgått sig. Redan de små barnen förnimma ofta tidigt, då de syndat, en röst i sitt inre: Hwad har du gjort? — så länge icke den gode Anden öfwerröstats och deras öron döfwats af fåfängans och lustarnas brus. Men isynnerhet är det något, som alla trogna christna dagligen känna — detta oändliga ropande: Hwar är du? När de t.ex. öfwerilat sig, syndat och förgått sig, straxt ropar det ängsligt: Hwar är du? Hwad har du gjort? Eller när de råkat blanda sig med fåfängans barn, när de af swaghet, menniskofruktan eller menniskobehagsamhet deltagit i fåfängligt tal och på något sätt, med ord eller gerning, förnekat sin Herre, straxt få de såsom Petrus en genomträngande blick af Frälsaren, som säger i deras inre: Hwar är du? O, hwad har du gjort? Detta är allt Wännens slag, hwarmed Han manar oss till bättring — en erfarenhet, som icke med allt werldens guld kan betalas! We, o we den christen, som icke mer får de blickarna, de ropen i sitt inre!

För det andra, är detta ett uppväckelsens rop till de andligen döda, som lefwa utan Gud i werlden. Midt i syndens, flärdens och de werldsliga nöjenas lustgård ropar det ofta i deras inre: "Hwar är du? det är icke wäl med dig, du behöfwer bättring, omwändelse." När de en gång blifwit omwända till Herren, bekänna de, att de länge och ofta förnummit det ropet och warit sökta af Herren — att detta ofta störde deras lust i synden — isynnerhet "då dagen swalkas", då nöjet är slut. De komma till ensamheten eller till nattens hwila, då ropar det i deras inre: Hwar är du? Eller de höra ordet, en predikan eller ett skriftetal, och de skola wid nattwardsbordet träda Gud under ansigtet, då ropar det ofta om deras synder, om deras ogjorda bättring, om nödwändigheten af en omwändelse: "Hwar är du? tiden flyr, när skall du en gång bättra dig?"

Och den, som icke i en hel omwändelse återkommit till Gud, skall weta, att en gång måste han dock, om han will eller icke, komma fram inför Guds ansigte; ja, en gång, förr eller sednare, i tiden eller i ewigheten skall hwarenda menniska höra det ropet, så att det skall gå henne genom märg och ben: Hwar är du? Hwad har du gjort? Ty det är omöjligt, att någon syndare skulle undkomma den allsmäktige, helige Guden.

Derföre war icke säker! Gud dröjer wäl med straffet och tiger, liksom Han icke alls såge dina synder, men en gång skall du höra hans röst. Och detta gäller, såsom wi förut sagt, alla werldens tider och alla Adams barn. Hwar och en måste komma fram för Herren och uppgöra om sina synder, i tiden, eller möta de honom i ewigheten.

Saken är denna: Wi äro alla syndare — häri är ingen åtskilnad. Dömdes wi derefter, så blefwe intet kött frälst. Skilnaden är endast den, att somliga hålla sig undan för Gud, blifwa beständigt borta och komma icke, medan nådens tid är, att söka och emottaga nåd. Christus säger: "Detta är domen, att ljuset är kommet i werlden, men menniskorna älska mer mörkret än ljuset; ty deras gerningar äro onda."

Komma wi åter till ljuset, uppgöra wi med Gud om wåra synder, då blir allt wäl, äfwen om wi wore de förskräckligaste syndare; såsom Herren säger — och o, att wi kunde behjerta de orden: "Kommen och låtom oss gå med hwarandra till rätta; och om edra synder än wore blodröda, så skola de dock warda snöhwita; och om de än wore såsom rosenfärg, så skola de dock warda såsom en ull." Så säger ock Christus (Matth. 18), att när konungen kallade sina tjenare till räkenskap, och en kom fram, som war skyldig  tiotusen pund, fick han dock genast hela skulden efterskänkt, när han föll ned och bad. Så will Herren handla med oss, när Han kallar oss till räkenskap.

"Om I stilla bleven, så vorde eder hulpet." (Jes. 30:15)

Vilken beklagansvärd nöd och skada är det icke, att icke alla människor veta, vad de hava i Kristus, vad som är skett uti hans död!

Sant är det, de flesta äro säkra, sovande, lättsinniga nådens föraktare, vilkas fördömelse är all rätt — de skola en dag "se, i vem de hava stungit", vilken de föraktat. Men I, som kännen eder synd och dom av lagen, gärna villen återkomma till Gud, men icke kunnen, icke vågen för det myckna, som fattas eder — hören, hören!

Att lagen och samvetet fördöma eder, det är icke underligt, ty synd fattas icke. I kunnen icke göra, vad I borden, icke ens ångra nog, icke bedja, icke älska, icke vaka och strida, utan allt vad lagen fordrar, det fattas eder, och vad lagen förbjuder, det överflödar.

Men hören: Allt detta jämmerliga, oförsvarliga, fördömliga elände har Kristus tagit på sig. "Kristus, som av ingen synd visste, är av Gud gjord till synd för oss — för oss — gjord till synd! — på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." Vad skulle Han mer göra? Är icke detta nog?

Vem fördömer dig nu, o människa! Icke fördömer Gud dig; ty Han är fullkomligt nöjd, med vad Kristus gjort, och beder dig komma genast. Icke fördömer Frälsaren dig; ty Han har givit sitt blod och liv för att göra dig salig och säger: "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, jag vill vederkvicka eder." Icke fördömer Anden dig; ty Han förklarar blott Kristus för själarna, kallar och bjuder till bröllopet.

Vem fördömer dig då? Det är otron, som fördömer dig, djävulen och det arga hjärtat, som ingiva dig otro och fördöma dig, sägande, att det icke är nog med, vad Jesus gjort. Förskräcks för otron; du är befalld att tro; du hotas med döden, om du icke tror. Bed då Gud om tron och släpp Honom icke, förrän Han i ditt hjärta intryckt: Det är nog, evigt nog, vad Jesus gjort och lidit.

Och den som i sitt elände fått sitt allt och sitt nog i Kristus, den är frälst, den har tron, den är en kristen — den känner Kristus och har evinnerligt liv.

"Ja", säger mången, "jag vet allt detta om Kristus, håller det ock för sant; men jag får ingen kraft därav på hjärtat, det verkar icke det liv, den tröst, frid, glädje och kraft, som det skulle."

Så klagar mången. Och det är sant: Tron är icke var mans. Mången har ett vetande om Kristus, en historisk tro, men har aldrig smakat den ljuvlighet och kraft, som den sanna, levande, tillägnade tron har med sig.

Andra åter uttrycka med denna klagan blott ett törstande efter känslor och ljuva förnimmelser av nåden, av Frälsarens kärlek och närvaro. De hava verklig tro, hava nämligen i Kristus sin enda tröst och skatt, sitt allt i alla; hava ock genom tron fått ett nytt sinne och veta skilja mellan den tid, de stodo under lagen, och denna under nåden. Men de minnas ock, vilka ljuva känslor de i början hade, och törsta nu efter dessa åter.

Dessa borde en gång besinna, att hela Skriften talar blott om tro, tro på Jesus Kristus, och aldrig om känslor, talar om att tro på själva ordet, såsom det lyder, och därvid hålla sig, känslan må vara ljuv eller bitter. De borde besinna, att de böra dock göra den gode Frälsaren till viljes och låta sig nöja, om det behagar Honom att fördölja sig och pröva deras tro, såsom Han gjorde med kananeiskan, och ihågkomma, huru kärt det var för Honom, att hon ändå trodde, så att Han just hade en hjärtlig lust däråt och utbrast: "O, kvinna! din tro är stor, ske dig, som du vill." Och då fick hon också smaka och se, huru ljuvlig Han var.

Låtom oss göra Frälsaren denna glädje! Han har ingen större glädje av oss, än när vi tro på Honom.

Men att verkligen tro, d. ä. i allt bekymmer över sig själv, i all uselhet, synd och anfäktning, dock verkligen hava i Kristus sin tröst, sitt hållfäste, sin rättfärdighet och frid, det är alldeles nödvändigt. Och att vi måtte få denna kraft av ordet; att Gud, som har trons gåva i sin hand, måtte kunna giva oss en verklig och levande tro, därtill är isynnerhet nödigt, att vi stilla och enfaldigt giva akt på något visst stycke av Guds ord, något visst kärnspråk om Kristus, sakta, djupt och allvarligt betrakta det. Ty tron är av predikan.

Många förspilla Guds nåd blott genom att beständigt vända tankarna hit och dit, om ock på andliga föremål, och kunna icke hålla ögonen på den Korsfäste en enda stund stilla. De vilja icke tro, vad Skriften allestädes vittnar, att allt, allt skulle botas genom tron. Därför hava de så mångahanda omsorger, att ordet aldrig hinner sjunka ned i deras hjärtan och verka trons liv och kraft. Ett brusande hav kan icke av solens hetaste strålar uppvärmas, då däremot en stilla yta lätteligen mottager dess ljus och värme. Så är det ock med hjärtat.

"Och Herren Gud bjöd människan och sade: Du skall äta av allehanda träd i lustgården; men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta. Förty på var dag du därav äter, skall du döden dö." (1 Mos. 2:16-17)

Det, som här är i hög grad tänkwärdt och lärorikt, är det förhållandet, att Gud fäste sitt förbund wid en så ringa och obetydlig gerning.

Se och lär här en gång för alla, huru den store och helige Guden dömer! När Han wille sätta menniskan på det största och betydelsefullaste prof, utwalde Han den allraminsta gerning, som kunde upptänkas på jorden. Ett prof, som skulle sträcka sina följder öfwer en hel werld; ett bud, hwars brytande skulle medföra all slags död, lekamlig, andlig och ewig, fästes wid en så ringa gerning, som att äta frukten af ett träd midt i paradisets rikedom på träd och frukter.

Wisst har Herren med detta första bud gifwit menniskoslägtet för ewärdelig tid den lärdomen, att hans ögon se efter hjertat, efter lydnaden, icke efter gerningens storlek. Wisst har Han gifwit oss en allwarsam lärdom derom, att Han will wara en allrådande Herre öfwer sina skapade warelser, som fordrar lydnad, fullkomlig lydnad, blott lydnad, när Han befaller något.

Hade Han t. ex. sagt till Adam: Du skall icke dräpa din hustru, eller: Du skall icke martera djuren, då hade genast förnuftet sett skäl deri, gillat och understödt hans bud, och då blott för det förnuftiga i budet rättat sig derefter; och således hade sjelfwa lydnaden — hwad som heter ren lydnad för Herrens bud — aldrig kommit på prof. Då hade menniskan genast fästat sig wid gerningarnas wärde och helt förbisett, hwad Gud egentligen wille hafwa, lydnaden.

Men nu utwalde Gud den allraminsta gerning, på det förnuftet icke skulle finna något skäl, någon ledning, eller understöd, utan att budet måtte fordra en ren lydnad. Nu skulle förnuftet säga: Kan Gud döma oss till döden för en så ringa gerning? Hela paradiset är fullt af träd och frukter, och wi äro de enda, som skola njuta deraf. För hwem skall detta ljufliga träd sparas? Här hade således förnuftet ingen ledning, här fordrades blott lyda — och detta war just, hwad Herren från begynnelsen wille lära oss.

Det kan ock icke med ord utsägas, huru mångfaldigt och oändligt mycket ondt, som kommer af den benägenheten att se på gerningarnas wärde och icke på Guds ord och bud. Det är denna benägenhet, som utgör grunden till all säkerhet och allt skrymteri. När Gud säger: "Du skall icke dräpa, icke göra hor, icke stjäla", det kan man hålla för wigtiga bud; men då Han säger: Du skall icke missbruka Herrens din Guds namn, eller: Du skall icke förtörnas på din broder, icke med falsk berättelse wanställa hans ord och gerningar, då tycker man, att det är blott små och ringa bud, hwilka man kan hålla eller bryta efter behag.

När man så förgäter den store Gudens heliga wilja och bud och blott ser på gerningen, då kan man lefwa alldeles säker midt i det grufligaste inre syndawäsende, blott man utwärtes och i wissa stycken är from. Så göra alla menniskor af naturen.

Men det är icke blott i afseende på Guds bud, det är äfwen i trossaker, som samma benägenhet, att se blott på gerningen och icke på den store Gudens ord, gör oss så stor skada. Att Gud i dopet upptager ett barn, ikläder det Christus med all hans förtjenst, det är den största dårskap för förnuftet, som blott ser watten och en skröplig menniskas (prestens) tjenstförrättning. När barnet wid twå års ålder wisar Adams natur, kan man icke tycka, att det är heligt för Gud, eller att Guds änglar fröjdas öfwer det.

Eller om en äldre person har kommit till tron på Guds Son och blifwit döpt i dag, så får han i morgon känna, att "icke köttets smittor aflades", utan att han blott inför Gud war ren och helig genom Christi rättfärdighet, hwilken han ikläddes. Men nu ser han icke denna rättfärdighet, utan endast hwad han har af Adam, endast sin egen synd och orenlighet; då är han genast färdig att fälla modet och tänka: Nej, jag blef dock icke ren. Då betyder det alls intet, hwad Christus sade: "Den som är twagen, han är alldeles ren (för Gud) och behöfwer blott twå fötterna" (wandringen). Nej, då heter det: Om jag blott kunde wara from och helig! Men att jag endast skall hafwa Christi rättfärdighet, det är ett intet.

Hwarföre det? Blott derföre att Christi förtjenst icke är min egen gerning och icke synes eller kännes, utan endast af Gud är mig tillsagd. Att Gud säger det, är mig ett intet; om jag sjelf gjorde något herrligt, det wore något att lita på! På detta sätt är det då ett intet allt, hwad Christus gjort och lidit och sagt — allt är ett intet emot min egen gerning. Sådan är naturen.

Derföre är det wäl af nöden att se upp och märka, huru de allrastörsta ting fördölja sig under den allraringaste skepnad, när Herren säger något. Sådant will Han en gång för alla lära hela werlden, då det allrastörsta prof fästades wid den allraminst gerning, såsom den war, att äta af ett träds frukt. Tänk, då en hel werld kom under synd, död och förbannelse genom en så liten gerning, blott för Herrens ords skull, då må ingen hädanefter se på gerningarnas wärde, utan på Herrens ord allena.

"Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?

Wisserligen! Låtom oss wakna!

Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.

Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.

Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:

"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.

Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."

Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock icke förgäta dig." (Jes. 49:15)

Det bedröfwade Zion, hopen af Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har öfwergifwit mig! Herren har förgätit mig!" Derpå swarar Herren sålunda, att när Zions klagan är såsom en menniskas, som går ensam uti en skog och talar wid sig sjelf — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens swar likasom ett echo i bergen. Zion hör en röst, men ser icke den, som talar.

Nu weta wi ju, att ett echo swarar på det sista och icke på det första ordet. Så är det ock här. Zion har sagt:  "Herren har öfwergifwit mig; Herren har förgätit mig!" Det sista ordet förgätit mig, det fattar Han uti: "Hwad säger du? förgätit mig! Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn?" Han swarar icke på det första ordet: öfwergifwit mig; ty det är wäl möjligt, att Herren till en tid kan öfwergifwa — eller, rättare sagdt, låtsar öfwergifwa sina barn, då Han fördöljer sitt ansigte för dem, fördöljer sig i nödens tid. Men det är rentaf omöjligt, att Han ock ett ögonblick kan förgäta dem.

Öfwer det första undrar således Herren icke, att det säges: "Herren har öfwergifwit mig;" men att Zion will tillika säga: "Herren har förgätit mig", det kan Han icke tåla; det är för hårdt taladt; det will Han wända ifrån sig. "Månne ock en qwinna (egentligen en moder) kunna förgäta sitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfwer sitt lifs son? Och om hon än förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig. Si, uppå händerna har jag upptecknat dig!"

Alltså gifwer Herren uti dessa ord nogsamt tillkänna, att Han hwarken kan eller will förgäta sitt Zion. Han kan icke. Så litet, som en moder kan förgäta sitt barn, så litet kan ock Han göra det; och om hon än kunde, så will dock Han likwäl icke; om hon än förgåte honom, så will jag dock icke förgäta dig. Han wisar ock orsaken, hwarföre Han likaså litet will som kan, lika litet kan som will; ty, säger Han, "uppå händerna har jag upptecknat dig"! Huru kan jag då, huru skulle jag då wilja förgäta dig?

Han wisar på andra ställen, att Han ock hyser en faders kärlek, men det är icke nog, Han har mer, Han har ömmare kärlek, Han har en moders kärlek: "Månne ock en qwinna kunna förgäta sitt barn?" Ja, Han wisar, att Han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter Han det såsom möjligt, att en qwinna någon gång kunde göra det), så will jag dock icke förgäta dig." Han wisar, att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhertighet, som Herren Gud bewisat det menskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nemligen hans eget wäsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen menniska kunnat begripa, emedan ingen har erfarenhet af något, som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela öfriga wäsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Af denna sitt höga wäsendes kärlek skapade Gud menniskan, så kostligt utrustad och så rikt omgifwen af allt, hwad hon kunde behöfwa, hwarom hela naturen talar. Af denna kärlek sände Han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sig en rättwis fördömelse. Såsom Christus säger: "Så älskade Gud werlden, att Han utgaf sin ende Son". Af denna kärlek är det, som Han icke blott emottager de största syndare, utan ock sjelf söker dem; såsom Christus säger, att fadren lopp emot sin owärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son war död och har fått lif igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en qwinna kan förgäta sitt barn.

Men hwem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde härom icke uttrycka sig annorlunda, än att Gud war fjelfwa kärleken — Gud är kärleken.

Detta war nu den första grunden, hwarföre Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, hwarpå den käre Guden här fäster sitt arma Zions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet af modrens lif. Han säger: hennes lifs son. Meningen war fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes lifs son, skulle blott påminna om en för modershjertat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans will uttrycka sitt eget hjerta och förhållande till menniskan och icke kan särskildt påpeka en omständighet i bilden, som icke skulle ega motswarighet i det, som med bilden afmålas, så finna wi här en högst märklig och tröstrik erinran.

Menniskan är den store kärleksrike Gudens lifs son. Eller hwadan är menniskan kommen? Hwadan äro wi? Detta besynnerliga slägtet på jorden, som heter menniska, hwadan är det kommet? Är icke menniskan Guds lifs son? Detta är nu den djupa grunden, hwarföre Gud icke kan helt förgäta oss.

"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt skall vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likwäl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, ewiga sjelfwiskheten i oss uppreser alltid sitt ormahufwud igen, och man will sjelf något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; icke kan jag tro, när jag är så swag." Man will icke tro, att man alls intet förmår, mer än det, som är ondt. Och häraf komma ofta osägliga qwal, anfäktningar, mörker, willfarelser. Isynnerhet om man derjemte har för sina ögon en hel annan bild af en christen, än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan wäg och kraft, än Gud lofwat, nemligen om en jemn, beständig, likasom i wåra egna händer öfwerlemnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild af en christen och ännu aldrig hos sig funnit någon motswarighet dertill, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sig, allt Andens werk. Förwirringen och förtwiflan blifwa ock fördubblade derigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskrifwer Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lofwat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödwändigt wara hans egen wilja; Han kan ju icke wilja, att jag skall wara så swag och syndfull, ja, lika som en slaf under djefwulen! När Han nu icke hör mig, ser jag ju, att Han har helt öfwergifwit mig. Då är det snart gjordt, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtwiflar.

O, då wore det godt att wäl minnas, huru Herren förer de sina underligen, huru t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till swar: "Låt dig nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de swaga", samt hwilken lärdom apostelen häraf tog: "Derföre will jag allrahelst berömma mig af min swaghet, på det, märk, på det Christi kraft skall bo i mig — ty när jag är swag, så är jag stark."

Märk, "när jag är swag, så är jag stark". Det är hemligheten af en christens starkhet! Som wille apostelen säga: Det enda hindret för min starkhet är, att jag är för mycket stark i mig sjelf; ju mer swagheten i mig sjelf blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mig, hwad Han will. Och på annat ställe berättar apostelen om en lika hård nöd och säger: "Wi woro förtungade öfwer måttan och öfwer makten, så att wi ock twiflade om lifwet och satte oss så före, att wi skulle wisserligen dö; det skedde fördenskull, att wi ingen tröst skola sätta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda — hwilken har friat oss af sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få blifwa wårt enda hopp, så att wi icke hafwa något annat att trösta oss wid än Honom, som kan uppwäcka de döda. O, då tyckes menniskan wara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på. Gud är ingenting att hoppas uppå, tycker hon! Sådana djur äro wi; derföre behöfwa wi wäl denna öfning, om någonsin den rätta tron och starkheten skall werkas i oss.

Så står det ock om Abraham, när han gick att offra Isaac, att han "trodde Gud, hwilken gör de döda lefwande och kallar de ting, som icke äro, likasom de wore. Och han trodda på det hopp, der intet hopp war". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han wille späka och försöka dig och framdeles göra wäl emot dig. Annars måtte du säga i ditt hjerta: Min kraft och mina händers starkhet hafwa gjort mig denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty Han är den, som gifwer kraft."

Korteligen: Ju förr wi komma till grundligt misströstande på all kraft i oss sjelfwa, desto förr blir det bättre med oss. Då falla wi i Herrens hand, och hans barmhertighet är stor. Då säga wi till Herren Christus: Du ser och wet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helwetet, än jag kan af mig sjelf något bättre tro eller lefwa. Släpper du mig, störtar jag från synd till synd, från twifwel till twifwel, från dårskap till dårskap. På dig allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mig förutan kunnen I intet göra." "Jag, jag skall göra det, upplyfta och bära och hjelpa."

Och si, då få wi ock snart erfara det; ty när blott Christus fått blifwa wårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stanna wi i en salig förundran öfwer Herren och säga: Huru lätt gick det icke nu, och förr war det mig alldeles omöjligt! Jag märker, att det beror allt på Guds gifwande.

"Mitt folk hörde icke min röst; så har jag låtit dem i deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här se wi, hwad som blir följden, när man icke känner den tid, deruti man warder sökt, utan emotstår och bedröfwaf Guds Helige Ande? Den gode, hulde Anden måste då wika. Och hwad skulle den barmhertige Guden annat göra? När Han af ewig, obegriplig kärlek sändt oss sin ende Son, som kommit till oss, blifwit wår broder och wår medlare, påtagit sig wåra synder och wåra pligter, warit sina tjenares tjenare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död försonat wåra missgerningar och återskaffat oss barnaskap och arf i himmelen; när Han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på wåra hjertan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäfwes, wi förakta oupphörligen både hans warningar och hans nåd, älska mer wår "köpenskap och afwelsgård" än all Guds nåd, älska mer werldens wänskap än Guds wänskap, och derföre beständigt stå emot och bedröfwa hans Helige Ande; hwad skulle Han då annat göra än lemna oss åt wår egen wiljas råd och säga: "Wiljen I icke följa mig, så skolen I följa djefwulen och edra egna lustar." Och så lemnar Han menniskan åt sig sjelf.

Och genast är hon död och förstockad, så att intet Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all willfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde icke min röst, derföre har jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de må wandra efter sitt råd." De skola synda, och det skall icke bekomma dem. Såsom ock apostelen säger: "Medan de förstodo Gud och hafwa icke prisat Honom som en Gud, utan woro fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är wordet mörkt; derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet." "Då de höllo sig för wisa, äro de wordna dårar."

Så tillgår det, att en menniska blir "förstockad". Och betänken, hwad detta will säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för hwarje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; hwarken nådens ljufliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger för det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar deröfwer ur alla himmelens fönster; så är det med den, hwilkens hjerta är förstockadt.

Är han i kyrkan, så röres han intet af de kraftigaste sanningar, äfwen om de på alla andra äro åtföljda af "Andens och kraftens bewisning". Han kan åskåda döpelser och nattwardsgångar, utan att det hos honom werkar någon högre stämning. Lika litet röres han af en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de locka honom intet. Wisa honom de fördömdas qwal; han förskräckes icke. För honom till Golgatha och ställ för hans öga Honom, som blödde och dog för syndare; han är lika obeweklig, kall såsom is, hård såsom sten. Wänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må warna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han blir icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: "We dem, när jag är wiken ifrån dem."

O, min Gud, låt mig gerna blifwa fattig, ja, en tiggare; låt mig gerna blifwa sjuk, blind och döf; låt mig blott icke blifwa förstockad! "Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte och tag icke din Helige Ande ifrån mig!"

Si, den som ännu kan förskräckas för sig, ännu kan röras af Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och wara ett Guds barn, den har nog bewis i sig sjelf, att han icke är öfwergifwen i wrångt sinne; den wakte sig för den djefwulen, som säger: "Du wet med dig, att du har synder, som beständigt följa dig; derföre: måste du wara öfwergifwen af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bewisar intet; det är alla trognas wedermöda och klagan, så länge de finnas i köttet.

Får blott Anden straffa dig, och du söker förlossning, men emellertid håller dig wid nådestolen, hör evangelium och söker, rakt emot allt förnuft och känsla, tro på det ewigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dig såsom i sin rätta werkstad. Hans hela embete är blott att sköta sjuka syndare. Blefwe du helt fri från hwarje synd, då hade Han intet mer hos dig att göra. Christi rike är ett syndarerike.

Derföre, låt icke förwilla dig! Det är blott dem, hwilka "icke låta Guds Ande straffa sig", som Han måste lemna — derifrån Gud oss nådigt beware!

Gud, Gud, tag icke din Helige Ande ifrån mig! Tag icke din Helige Ande ifrån mig!

måndag 16 juni 2014

"Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sig själv." (1 Joh. 5:10).

Här torde någon sätta i fråga, om någon människa i tiden verkligen kan veta, att hon är ett Guds barn, och om hon kan och bör söka en full förvissning därom. Detta är vanligen en av de obotfärdigas ursäkter och förebärs av sådana som ännu trivs bäst i mörkret, i ovissheten.

Men hela Skriften vittnar, att alla de gamla trogna genom tron fått vittnesbörd, att de täcktes Gud, och blott genom en sådan tro var det dem möjligt att med fröjd lida martyrdöden. Och apostlarna säger uttryckligen: "Den samme Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." "Den som tror har vittnesbörd i sej själv." "Den som inte tror Guds vittnesbörd gör Gud till en lögnare."

Märk detta sista! Då Herren uttryckligen ropar: "Den som vill må komma." "Om hans synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita" — men jag ändå alltid är oviss om mina synders förlåtelse, vad är det annat än att göra Gud till lögnare, eller att liksom säga: Jag vet inte, om det är att lita på, vad Herren säger. Och vilken vacker bekännelse vore väl det för en kristen!

"Därför", säger Luther, "ska vi dag ifrån dag trakta därefter, att vi måtte komma utur tvivan till visshet och beflita oss, att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden. Ty om vi tvivlar på Guds nåd emot oss och inte håller för visst, att Gud har välbehag till oss för Kristi skull, så förnekar vi, att Kristus har förlossat oss, och kastar över ända alla hans verk och välgerningar, som Han någonsin bevisat oss."

Sannerligen, den som åtnöjes utan förvissning om skatten, sätter inte stort värde på den! Annat är det, att man bör söka förvissningen i ordet och inte i känslan. Men nu består en kristens frid och visshet inte däri, att han håller sej själv för from och trogen, är nöjd med sej själv — nej, tvärtom finns ingen, som känner mer synder hos sej än de mest troende kristna — utan hans tröst och berömmelse är denna, att Kristus lidit döden för oss syndare, att han är rättfärdig av tron, d.v.s. av nåd.

På denna grund borde vi ju med rätta ha en beständig och orubblig frid och säga: "Jag är i mej själv alla stunder värd fördömelsen, men i Kristus alla stunder ren och rättfärdig, ja, täck och älsklig för Gud. Jag litar bara på det, som gäller för alla, för de största syndare; ty Kristus har sannerligen i sin död försonat hela världen, inte bara de trogna. Visst är mina synder förskräckliga, många och svåra, så att jag väl vore värd att aldrig få ha en glad stund. Men vad ska jag göra, när ändå Kristus var så nådig och tog mina synder på sej och led döden för mej syndare, då vågar jag inte misströsta, vågar inte låta bli att tro och glädjas! Och jag är sannerligen inte döpt till mej själv, att jag ska bestå i min egen rättfärdighet, utan jag är därför döpt till Kristus, att jag ska vara iklädd Honom och hans rättfärdighet. Om Gud ville tillräkna synderna, vem kunde då bestå? Vi kan ju inte svara Honom ett emot tusen. Men då hela Guds evangelium vittnar, att Gud just därför gav sin Son för oss till en försoning, då vågar jag inte göra det till lögn. Visst känner jag annat i mitt hjärta och samvete; inte känner jag där rättfärdigheten, utan tvärtom synd och uselhet; men då Gud själv i sitt ord säger, att samma synd och uselhet, som jag känner, är avplanad, betald, förlåten, då vill jag dock låta Gud vara större än mitt hjärta, och en Gud som inte ljuger. Vad Gud gjort och sagt är mycket vissare än vad jag arme ser eller känner. Nu har Han inte bara försonat mej med sej i Kristi död och försäkrat mej därom i sitt ord, utan också i sakramenten givit mej insegel och testamente på hela salighetsskatten. Han har i dopet gjort särskilt min person delaktig av all Kristi förtjänst och med evigt oryggligt testamente försäkrat den åt mej. Om än jag i synd och otro gått borta ifrån min skatt, är likväl inte skatten bortgången, är likväl förbundet hos Gud bestånende; ty skulle vår otro göra Guds trohet om intet? Bort det! Om jag fallit från arken, har arken likväl inte gått sönder, jag har dock nu min trygghet i samma ark. Arken, dopet, testamentet, nåden hos Gud faller och vacklar inte genom mitt fallande, utan står fast evinnerligen. Min tröst och frid står således på det, som är hos Gud, inte hos mej. Min berömmelse lyder så: Kristi blod gäller mer än mina synder; Guds ord gäller mer än mina tankar och känslor, dopförbundet, testamentet gäller hos Gud, fastän jag i lång tid varit borta därifrån. Emot Kristi blod är alla mina synder bara såsom små gnistor emot stora vida havet; emot Guds ord är alla mina motsägelser, tycken och känslor bara som damm och stoft emot ett stort berg. På denna grunds fasthet vill jag tryggt både leva och dö."

söndag 15 juni 2014

"Låtom oss frukta, att vi icke försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta, jag fruktar; jag har wäl för närwarande nåd att tro, men huru skall jag dock kunna blifwa beståndande intill ändan? Man ser huru många, som kunna affalla och förloras!

Swar: Christus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känna mig, och mina får höra min röst. Och ingen skall rycka dem utur min hand." Dessa ord wisa, att ingen behöfwer misströsta om sitt beståndande, ingen behöfwer förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Christus Jesus — och längre går icke Skriften uti försäkringar härom.

Många, som icke äro nöjda med att stå uti ett beständigt beroende af Christus, wilja hafwa en försäkran derom, att de aldrig kunna affalla. Men Skriften gifwer icke någon sådan försäkran, utan twärtom bewisar hon motsatsen och warnar hwar och en för faran. Wi lemnas således alltid i fruktan för oss sjelfwa och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra helsosammast.

Detta är ock, hwad Skriften i tydliga ord yrkar: "Sen till, att I uti detta edert elände wandren i räddhåga. Fröjden eder med bäfwande. Låtom oss frukta, att wi icke försumma det löfte, som är, att wi skola ingå i hans rolighet." "Men I, som frukten Herren, hoppens det bästa af Honom, ty Han felar eder intet." -

Hwad är då nu wår tröst i Herren? Den, att Christus, Guds Son, som låtit sitt lif för oss, är wår Herde. Då Han är af en sådan kärlek och trohet, att Han för wår skull blifwit menniska, blifwit "lik bröderna", warit frestad i allting, likasom wi, och ändtligen låtit sitt lif för fåren, hwad skulle wi icke då wänta af Honom? Då Han derjemte är en allsmäktig Gud, hwilken fiende kan då göra det får någon skada, som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sig intill Honom!

Detta är wår tröst, att Han, den gode Herden, skall sjelf föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla wår tro, ännu stärka och lifwa trösten och glädjen i Honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att Han skall uppsöka det borttappade och igenhemta det förwillade, så att, äfwen när wi förwillats från rätta stråten, Han ändå icke will lemna oss, utan will gå efter det får, som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det blott åter begynner lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Widare, att Han skall förbinda det sargade d. ä. trösta och hugswala de af satan illa medfarna själar och återställa dem till frid och helsa; stärka de swaga och samla lammen, som icke kunna följa hjorden, i sin famn och bära dem uti sitt sköte; korteligen sköta alla fåren, såsom de betarfwa det.

Men skola då icke fåren sjelfwa göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får höra min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtrösta på mig, de hafwa intet annat hopp än i mig." Ty den, som i nödens stund är wårt hopp, dens röst aktar man uppå. För det andra betyder det att höra Herdens röst, att gifwa akt på densamma, wörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt, hwad som behöfwes. Ty allt hwad den gode Herden gör till wårt bewarande, det gör Han med sin röst. När wi då blott akta på hans röst, så blir allting botadt.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla werldens förförelser, all wår swaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kortligen, allt ondt botas blott genom hans röst. Ingen christen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin christendom, att han icke kan angripas af hwad ondt som helst; då beror allt derpå, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sig, straffa sig, trösta sig — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjelpas.

Wi se, att Frälsarens lärjungar aldrig woro komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i waksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sig sjelfwa, tro och wandra, såsom de borde, utan der förekommo dagligen några större eller mindre brister. Men hwad som gjorde, att de ändå bibehöllos och tillwäxte i nåden, war endast, att de woro Herden nära, att de dock hörde hans röst, läto dagligen rätta sig af Honom, warna, straffa och trösta sig. Derigenom blef allt godt igen, och så lärde de alltid mer och mer, hwad de behöfde lära.

Hwad war det åter, som gjorde, att den arma Judas blef förtappad? Intet annat, än att han icke hörde Herdens röst; att när djefwulen ingaf honom i hjertat det, som war ondt, han icke aktade Herrens warningar; och när samwetet waknade med förskräckelse, han icke lät något nådens ord trösta sig. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Derföre, så länge wi ännu höra Herdens röst, älska ordet om Christus och allvarligt begagna det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssna på den trofaste wännen, som osynlig följer oss och talar till wåra hjertan, så länge skall ingen fiendtlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Christus Jesus. Ty Herren är större än alla, och Han har högtidligt betygat: "Ingen skall rycka dem utur min hand."

"Var och en tyckas hans vägar vara rena, men Herren allena gör hjärtat visst." (Ords. 16:2)

Huru många och skiftande äro icke meningarna om wägen till salighet! Och hwar och en will tro sig weta den rätta. Såsom Skriften säger: "Hwar och en tyckas hans wägar wara rena; men Herren allena gör hjertat wisst."

Wi se ju, att ingen synes tryggare än den döda, blinda werlden, som allraminst söker efter sanningen. Med lätt mod, med trygg och afgörande ton säger den ene: "Gör blott alla rätt och så många du kan godt och war wiss, att Gud skall icke mer fordra; Gud är mild och rättwis."

Den andre säger: "Jag har ingenting på mitt samwete, jag går till skrift och lefwer ordentligt och tror, att Christus har lidit och dött; om något brister — ty ingen är fullkomlig — så skall Gud förlåta det."

Den tredje säger: "Gud har sett mina böner och tårar i ensamma ögonblick, det är min tröst."

En fjerde: "Att Gud är mig nådig, det säger mig mitt hjerta, det säga mig hans nådiga skickelser med mig, ja det har Han sjelf på enskild wäg sagt mig (t.ex. i drömmen); jag behöfwer derom icke mer forska" o. s. w.

Men en femte, en allwarligare själ säger: "Mer fordras här: en grundlig wäckelse, en sann bättring, tro och helgelse, det är wägen."

Men Christus säger äfwen om de allwarligare: "Många skola söka att ingå genom den trånga porten och skola dock icke kunna;" och Paulus: "Jag bär wittne med dem, att de hafwa nit om Gud, dock icke wisligen."

Då har den ene sitt allt i alla, sin psalm och sin wisa uti nyss nämnda nådens ordning, så att Christus och all hans förtjenst är deremot ett intet; en annan talar blott om tro; en tredje blott om gerningar; en fjerde sätter uti förkrosselsen och fördömelsekänslan all salighet; en femte talar blott om afdöende, försakelse, luttring, bön, werldens och den egna wiljans afdöende; en sjette säger: "Störst bland dem är kärleken; bön, ödmjukhet och kärlek i Jesu fotspår, det är wägen."

En sjunde säger: "Andens och kraftens bewisning, det är min sak. Herre, har jag icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn utdrifwit djeflar och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar?"

Sådana och ännu flera äro de olika meningarna och förmenta salighetswägarna, hwilka midt i christenheten löpa korswis om hwarandra. Wisst innehålla de många kostliga saker, dygder och öfningar, som ingen sann christen må förakta, utan med allwar eftersträfwa, ja, det är sådana saker, som endast hos sanna christna finnas i werkligheten; men det utmärkande hos en sann christen, hwilket också bewisar, att dessa dygder äro äkta, äro Andens werk, ligger dock icke i dessa bekännelser, utan all denna andlighet kan wara lika fjerran från den sanna, som Sibboleth afwek ifrån Schibboleth. (Se Dom. 12).

Man kan med allt detta goda ännu få det swaret på Herrens stora dag: "Jag känner eder icke, gån bort ifrån mig!" Se blott Matth. 7, der Herren sjelf säger: "På den dagen warda många sägande till mig: Herre, hafwa wi icke profeterat uti ditt namn och i ditt namn gjort många kraftiga gerningar? Då skall jag bekänna dem: Jag kände eder aldrig; gån ifrån mig I ogerningsmän."

Här frågar kanske någon: Har då den heliga Skrift gifwit något utmärkande tecken för Christi rike, hwarigenom den enda rätta andligheten skiljer sig från alla falska wägar?

Swar: Ja, Gud ware lof! De som redan äro komna till sanningen och hafwa ögon att se, de finna detta öfwerallt i Skriften. De se nemligen, att det är en enda sak, hwarpå allt beror — de se, att det är all sann christendoms utmärkande drag, hemlighet och hufwudsak, att Christus, Christus blifwit hjertats allt uti allt. De se det bestämdt afgjordt sålunda: Den som har Sonen, han har lifwet; den som icke har Sonen, han har icke lifwet; ty lifwet är uti Guds Son.

Detta bör nu hwar och en begagna till sin egen andlighets pröfwande. Och den som kommit till ljuset, han tacke Gud! Wisst måste han då äfwen förstå mycket om andra slag af andlighet; måtte han blott derwid wara i sin kärlek wis och försigtig, men i sin försigtighet af kärlek nitisk. Många, som icke ännu äro komna till sanningen och lifwet, äro dock desamma, som en gång skola komma dertill, helst om alla trogna wille med kärlek och wishet söka att upplysa dem.

Summa: Att somliga nitälska och yrka på förkrosselse, allwarlighet såsom deras wigtigaste; andra på kärlek, ödmjukhet; andra på sjelfförsakelse, afdöende o. s. w. det är allt godt, allt kostliga saker, men ännu icke lifwet, ännu blott förberedande ting.

Ur den saliga, tecknade skaran, som för Lammets thron sjunger hans lof, kan ännu en framträda och säga: Äfwen jag har arbetat på allt detta goda; men när jag som mest arbetade, märkte jag, att Guds ögon woro såsom eldslåge, att för Honom icke ens himlarna woro rena, att Guds dom gick mycket högre än menniskors; "och jag wardt död", men Christus blef mitt lif, och Han är nu min psalm och min salighet, för hwilkens skull jag har räknat allt för skada och håller det för träck. Herren har gifwit mig en ny wisa i munnen: "Du är dödad och har igenlöst oss åt Gud med ditt blod! Du är wärdig att hafwa ära och pris och lof ifrån ewighet till ewighet. Amen."

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden bortkastas till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde Honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i Honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att Han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att Han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, huru kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligt: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, att Han skulle göra detsamma, som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "på det Han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat såsom summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen till att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket, att Gud ska själv skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor intet gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt, vad jag bort. Gå till Honom, Han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

torsdag 12 juni 2014

"Allt kött är hö" (Jes. 40:6)

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek, än åter att Han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles ohjälplig syndare.

Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.

Herre! varvid ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden! Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger: "Herren såg av himmelen på människors barn, att Han skulle se, om der vore någon förståndig och frågade efter Gud; men de är alla avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."

Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för Honom inte ens himlarna är rena, att Han finner orenhet i sina änglar och dårhet i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för Honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse, att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika förtjänta av ett och samma helvete.

O, så förskräckligt och orimligt, säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans  är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad, men inte inför Gud.

På jorden är det visst ett avstånd mellan dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen, försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt. Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.

Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade: tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig  det stora Majestätet.

Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.

Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa! Du kan inte svara Honom ett emot tusen. Även om du länge varit en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.

Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker  vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig. Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.

Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

onsdag 11 juni 2014

"Såsom levande Fadern har sänt mej, och jag lever för Faderns skull, så ock den som äter mej, han ska också leva för min skull." (Joh. 6:57)

Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrr — druckit och dessmer törstar.

Då en christen tänker på, hwad som isynnerhet utmärker hans nya lif och utgör det största deri, så är det detta, att han blifwit bekant och förenad med Frälsaren, att Christus blifwit hans hela lifs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya lif är Christus solen, af hwilken allt upplyses och bestrålas, och omkring hwilken allt rör sig. Christus, funnen, är hans glädje, och Christus, förswunnen, hans sorg — kortligen: Christus är hans lif. Deraf igenkännes en christen.

Här äro isynnerhet twenne omständigheter att märka, först att det nu blifwit oss en ny natur att wara angelägna om Guds wänskap. Då wi förr woro helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behof och önskningar: Hwad skola wi äta? hwad skola wi dricka? är nu wår idkeliga hufwudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds wänskap? Detta är likasom andedrägten eller hjerteslagen i den nya menniskan.

Men märk, detta måste rent af wara din nya natur — icke en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt lif fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att hafwa din Guds wänskap. Det kan wara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Äfwen kan sjelfwa denna omsorg om Guds wänskap genom tillfällig förströelse wara afbruten. Men snart wakna wi deröfwer med desto större bekymmer; ochh att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och öfwerhufwud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya menniskan och alldeles icke är af kött och blod, utan rakt stridande mot wår natur.

Den andra omständigheten är, att uti ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blifwit din tröst än Christus, Christus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Der har du ditt tillhåll, ditt lif, din spis och din förnöjelse. Detta war det, som Christus mest talade om: "den af mig äter" — "den till mig kommer" — "den, som gömmer mitt tal" — "den, som tror på mig". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna hufwudvunkt, då Christus säger: "Den af mig äter". - "Jag är lifwets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den af mig äter han skall lefwa ewinnerligen." Sådana ord uttrycka just, att Christus är de trognas lifsbehof, deras lifswillkor, deras allt i alla.

Si, att du blifwit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligga dig om hjertat, icke bewisar ännu det, att du är en christen; utan märk, huru Christus talar: den af mig äter - af mig — den, som har just i Christus, hans nåd och hans försoning sitt lifsbehof. Lika litet ligger något bewis på en sann christendom deruti, att du dyrkar Christus såsom din lärare eller ditt efterdöme, det kan den säkraste christna farise göra — utan här är fråga, om Han blifwit i sin försoningsdöd din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en christen.

Detta är, hwad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära den sången, utom dessa — och den sången war: "Lammet, som är dödadt och har igenlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så idkeligen upprepar, då han i sin förklaring öfwer Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i wåra hjertan och säger: "Den som gerna hör, talar, tänker och skrifver om Christus, han wete, att sådant wisserligen icke sker af mensklig wilja eller förnuft." Ja, detta är så wäsendtligt och utmärkande hos den nya menniskan, att om jag blott finner detta hos en menniska, säger jag genast: Det är en christen, liksom jag genast, då jag ser en mensklig kropp framför mig och hör den tala ett menskligt språk, säger: Det är en menniska.

Om nu en sådan christen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en christen är han; ty det är omöjligt, att någon kan på sagda sätt hafwa i Christus sitt lifsbehof, sin tröst och sitt lif och icke wara en Christi wän, en christen." Så wäsendtligt är detta.