"Ty jag vet inte vad jag gör; ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag." (Rom. 7:15)

Det allrafördärvligaste onda, som ormen inplantade i vår natur, var inbillningen, att vi själva skulle bli våra egna frälsare och hjälpare. Det ordet: "Ni ska bli såsom gudar", det tog djupt, det lämnade djupa märken efter sej i vår natur, nämligen allt slags högmod, och isynnerhet denna allraskadligaste inbillning, att vi själva har krafter att stå emot det onda och göra det goda.

Den "fria viljan" i denna betydelse är den dröm varav både all säkerhet och all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen bara övertygas, att hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad, att hon är såld under synden; då skulle hon snart komma till tröst i Kristus, överge sitt självfrälsningsarbete och "kasta sej som död för Jesu fötter" på idel nåd.

Men det heter oupphörligt: "Du har inte ännu rätt försökt, inte ännu ansträngt dej och vakat och bedit och kämpat; i morgon ska du göra det bättre." Och så går den ena dagen efter den andra lika olyckligt, och likväl — lika oupphörligt heter det igen: "Du har inte ännu rätt försökt, inte varit nog allvarlig, inte nog rädd för synden; du ska i morgon göra det bättre" o. s. v.

Den arma själen kan inte begripa att det är just det hon inte har i sin makt, nämligen att vara rätt allvarlig, uppriktig, rädd för synden, vaka, bedja och strida — att hon inte har i sin makt att ens regera tankarna — att vi inte ens är bekväma något tänka, att vi är alldeles förtappade syndare, att Kristus måste göra allt — måste frälsa det, som är borttappat.

Paulus säger: "Lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Märk: såld under synden, såsom en träl är såld åt en herre. Och åter säger han: "Det goda som jag vill det gör jag inte; och det onda som jag inte vill det gör jag — ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag". Var är här den fria viljan?

Många har undrat, varför Luther så häftigt strider mot läran om den fria viljan. Men det har sina stora skäl. Om Kristus hundra gånger dör för oss och än så herrligt varit oss förkunnad, så kan det allt göras fruktlöst med den enda villosatsen, att vi själva har krafter att göra vad gott vi vill. När den väckta själen blott saknar detta hos sej, så är allt predikande om Kristus fåfängt, hon kan inte tro; ty när hon har krafter att göra, vad hon bör, och inte gör det, så kan hon ju inte ännu tillägna sej nåden. Vi bör därför väl inprägla denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag."

Även då Kristus genom tron gjort oss "rätteligen fria" — från syndens och djävulens herravälde — har vi dock inte förmåga att göra allt det goda vi vill; ty Kristus behåller denna makt hos sej och lämnar den inte åt oss, så att vi ska hushålla därmed. Just de, som blivit förda ifrån satans makt till Gud och är genom Sonen rätteligen fria, klagar och kvider därför allramest över sin ömkliga vanmakt, när Herren lämnar dem i en frestelsens stund. De gråter, de kämpar, de ber och ropar till Gud om hjälp, och allt tycks vara förgäves — de är nära att helt förtvivla.

Var är nu den fria viljan? Varför är de inte fromma, rena? Har de själva kraft därtill, varför ska de kvida, jämra, bedja? De skulle bara visa bort det onda, vara starka och glada. Kan de genom bönen övervinna allt, varför ska de då förtvivla? Men Davids psalmer och alla heligas klagan vittnar om att människan inte mer har en fri vilja, eller förmågan att göra det goda hon vill.

Petrus hade hellre velat alltid vara så stark, som han försäkrade och en stund i örtagården bevisade sej; men när han snart, på en kvinnas fråga, så gruvligen faller, första, andra och tredje gången, då gråter han bitterligen — då lärde han, att han inte hade styrkan i sitt våld. Paulus ber tre gånger om förlossning från sin "påle i köttet", men förgäves — och nu lärde han den hemligheten: "Då jag blir svag, då blir jag stark".

Nej, den fria viljan är en dröm ifrån paradisets dagar — den har aldrig funnits i människan, sedan Adam missbrukade den, utan sedan har människan varit ett nådehjon, som måste tigga av Gud varje smula av kraft; och när hon måste tigga, så kan hon inte ta det, förrän det blir givet. Om Herren släpper oss, så rusar vi alltid till avgrunden. Sådan är människan efter Adams fall.

Med misstro till min egen styrka,
med vaksamhet och bön till dig,
jag dig, min Frälsare, vill dyrka,
du som av kärlek dött för mig.
Och när jag möts av frestelsen
jag trotsar ej, men undflyr den.

O Jesus, mig i nåd ledsaga
på sanningens och fridens stig!
Du som är mäktig i de svaga,
din Andes kraft förläna mig.
Då kan jag trofast målet nå
och en gång livets krona få.

"Nåd och frid föröke sej i er genom Guds och vår Herre Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakta er, ni levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, dö bort! Väx till, alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl inte med munnen talar så, dock alls inte söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi menar det.

Somliga känner en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min tillväxt i nåden! suckar de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Och här besannas Luthers ord: "De som borde frukta fruktar inte; men de som inte borde frukta fruktar."

Det finnes en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer inget, fruktar inget, tar åt sej inget, bara tänker, förstår, talar. Skulle inte den tjusningen ha börjat hos dej, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han blive ännu frommare; och den som är helig, han blive ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras inte därom — du vet med dej, att du under dagarnas lopp inte bekymras om någon tillväxt och att inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dej till hjärtat — skulle inte i ditt hjärta då vara någon tjusning? Varför inte? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll inte mer rör dej! Rätta kristna, som inte alldeles somnat, har ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de inte finna någon tillväxt hos sej. Dessa har därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står ännu under hans regering, varigenom allt hjälps.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och där det inte sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtar. Den tro åter, som inte beror av näringen, utan står alltid lika fast, är bara en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den inte bara lever lika väl all andlig näring förutan, utan också är allrastarkast, när inget Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstörs just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen liknar däri de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, be och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställs endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror inte av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som inte beror av Kristi kunskap, utan lever av sej själv, är inte den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet alltid är antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte ge akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, ska det också dö ut, om inte snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det inte ska bli själva döden.

Antingen framåt eller tillbaka,
antingen växa eller försaka
livets och mognadens möjlighet.
Vara en kristen och bli det alltmera
eller bli efter, förlora alltflera
utav Guds löften om salighet.

Antingen växer vår tro och vi finner
mera av Kristus, annars försvinner
undan för undan vad en gång vi lärt.
Antingen blir vi mer ivriga, varma
eller förslöade, tomma och arma,
glömska för allt som en gång var oss kärt.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka.
Livet och himmelen står ju på spel.
Under oss gapar nu olyckans dalar,
över oss väntar oss himmelens salar,
led du oss fram, låt i dem oss få del!

"Om vi samman med Kristus blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Måtte var och en här märka, vad som är den sanna helgelsens hemlighet. Aposteln säger inte, att vi bara ska fara efter Kristi döds och uppståndelses likhet, utan han säger, att vi är "inplantade, sammanplanterade med Kristus till hans döds och uppståndelses likhet".

Ordet sammanplanterade eller sammanväxta betecknar den innerligaste förening med Kristus. Vad kan utgöra en innerligare förening, än den emellan en växande gren och dess stam? De är ju alldeles en kropp; samma liv och safter som är i stammen, är också i grenen. De är till själva väsendet ett. Vilket under av Guds nåd!

Herren Kristus har själv så beskrivit föreningen emellan sej och de trogna, nämligen med bilden av grenarna i vinträdet (Joh. 15). Där talar han om detta "sammanväxande" med honom och säger: Jag är vinträdet, ni är grenarna; den som förblir i mej och jag i honom." Han sa också samma afton till sin himmelske Fader uttryckligen så: "Jag i dem och du i mej; för att de ska bli fullkomna i ett."

Detta är förvisso ett nådesunder, som överstiger alla våra tankar. Och såsom aposteln här framhåller denna innerliga förening med Kristus, detta "sammanväxande", såsom grunden till den rätta helgelsen, till köttets dödande och till vandringen i det nya levernet, så säger också Herren Kristus: "Den som förblir i mej och jag i honom, han bär mycken frukt; mej förutan kan ni inget göra. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre han blir i vinträdet; så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej."

Vi borde dock höra och tro Herren själv och hans apostel. Hur många talar inte om helgelsen, vilka dock har en helt annan lära därom, då de endast med bud, regler och pådrivande vilja gör människor heliga, utan avseende på om de står i förening med Kristus, är döda från lagen och lever i tron.

Må var och en akta sej för denna mäktiga förförelse, vilken skapar endast "vitmenade gravar", skrymtare och verkhelgon, och vilken därjämte ligger grundad i allas natur, då vi alltid är böjda att anse oss själva äga krafter att göra Guds vilja, om vi endast anstränger oss.

Minns då i alla dina livsdagar, att när aposteln ville företa den läran om helgelsen, han inte började med att endast ge bud och regler, inte heller med att endast straffa, förmana och pådriva, utan skriver först om grunden och villkoret för all sann helgelse, nämligen en innerlig förening med Kristus. Vi är "sammanplanterade", vi är "döda med Kristus", samt med Honom "begravna" och "uppståndna" — sådant måste gå förut, säger han. Såsom han också i episteln till kolosserna börjar förmaningsavdelningen med de orden: "Om ni nu är uppståndna med  Kristus", "ty ni är döda".

Och när Herren själv förklarar, hur vi ska kunna bära frukt, säger han: "Om ni förblir i mej. Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv." När ska vi dock bli fria från den olyckliga dårskapen att vänta frukt, innan trädet ännu är planterat? — den djupa inbillningen, att vi i oss själva äger krafter att bära goda frukter! Är du inte sammanplanterad med Kristus, så är det omöjligt, att du kan bära god frukt. Däremot är det också lika omöjligt, att du kan bli utan frukt, om du är i verklig förening med Kristus; såsom han själv säger: "Den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt."

Då han säger: "en gren i mej, som inte bär frukt", talar han om dem, som "har namnet, att de lever, och är döda". Men om allt, som verkligt lever i Honom, säger han, att det bär frukt, somt hundradefalt, somt sextiofalt och somt trettiofalt. Det är omöjligt, att Kristus och hans Ande, boende i oss, ingenting skulle uträtta.

Därför, om du lever blott "dej själv", efter denna världens lopp, och gör, vad köttet och sinnet lyster, främmande för det sinne, som älskar Guds lag, det sinne, som angriper och kuvar den gamla människan, kan du därav veta, att du inte lever i förening med Kristus. Och att du i dopet är en gång inplanterad i honom, eller att du nu bekänner dej tro och tillhöra honom, det hjälper dej då inte, när du fortfarande lever utan förening med Kristus; du har förnekat ditt dopsförbund och är en ifrån Kristus avbruten gren, som på detta sätt alltmer förtorkas.

Men Gud, "som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, liksom om de vore", han gör ännu alltid stora underverk. Just "då vi var så döda i synderna, har han gjort oss levande samt med Kristus". Han är "rik i barmhärtigheten för sin stora kärleks skull". Han vill ännu, även med dej, göra det underverket, varom Kristus sa: "De döda ska höra Guds Sons röst; och de som hör den ska leva."

O, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist,
och måtte vi aldrig bli skilda igen
men älska och älskas som vän hos vän!

Du i mina ådror har flutit in,
jag knäböjt och druckit ditt nattvardsvin!
Då styrktes min ande, så modlös och matt
av den himmelska daggen från skärtorsdagsnatt.

Så flätas vi samman, vi vinkvistar små,
som bröder och systrar vi kring dej får stå.
Men låt oss ej vissna, o Herre, till slut,
bli brutna från stocken och kastas ut!

Så rensa mej, Jesus, med ömmaste tukt!
Om grenen då blöder, så bär den din frukt,
då läker du säkert mitt drypande sår,
du har mej så kär, du som bäst mej förstår.

Ja, låt mej få vara en liten kvist
på vinstocken din, Herre Jesus Krist!
Ditt kors ramas in av oss vinkvistar små,
och upp till ditt hjärta jag gärna vill nå!

"Det är ännu inte uppenbarat vad vi ska bli, men det vet vi, att då han uppenbaras, då blir vi honom lika, ty vi får se honom såsom han är." (1 Joh. 3:2)

Johannes säger, att vi genom Guds åskådande ska bli honom lika. Aposteln antyder, att Guds saliga åskådande ska ha den verkan på oss, att vi blir honom lika, som om vi i våra personer då ska uppta en återglans av den herrlighet, som utstrålar från honom.

Ja, kunde Mose ansikte bli skinande bara genom att han på Sinai stod inför Guds ansikte; och kan vi redan här, bara genom att i tron och Anden skåda Gud, "bli förklarade (för-vandlade) i samma beläte från den ena klarheten till den andra",  förvisso måste då, när vi får se honom ansikte mot ansikte, hans bild avprägla sej på oss i en helt annan fullkomlighet än här. Men sättet, hur vi ska göras honom lika, må nu vara åt Gud anbefallt.

Så mycket är dock säkert, att han då ska fullkomligt återställa den avbild av sej själv, som han i begynnelsen skapade människan till, och som i syndafallet förlorades. Skriften säger uttryckligen: "Såsom vi har burit den jordiskas (Adams) gestalt, så ska vi också bära den Himmelskas gestalt."

Vårt hjärta ska då inte vara, såsom nu, en outtömlig källa av synder och kval, utan Kristi helighet och kärlek ska bo i oss. Vårt förstånd ska då inte mer vara omhöljt av den fallna naturens mörker, utan uppfyllt med ljus av Guds eget ljus. Vårt samvete ska då inte mer ha denna oro, anklagelse och rädsla i sej, som här plågade oss, utan det ska då vara alldeles lugnt och fridfullt i Guds kärlek och i känslan av vår då inneboende helighet. Vi ska då aldrig mer synda mot vår Gud, aldrig mer föra denna klagan: "Det goda som jag vill, det gör jag inte; det onda som jag inte vill, det gör jag;" utan vi ska då fullkomligt kunna vara så goda, fromma och heliga som vi här önskat, och ännu mycket mer än vi här i tiden kunnat önska. Vår kropp ska då inte mer vara behäftad med skadliga begärelser, eller med sjukdom och svaghet, utan alltid ren och skön, frisk och stark och lätt; ty den ska nu vara lik Kristi förklarade lekamen.

Herren säger uttryckligt. "Då ska de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike". Vi ska bli honom lika, då Guds egna fullkomligheter avspeglar sej i våra själar och kroppar och har ett fullkomligt herravälde över dem; då vi åter har de egenskaper, som tillhörde Guds avbild och i grunden tillhör varje god ande - såsom Gud själv måste ha skapat oss. Och i stället för den oro, slitning och smärta, som oheliga sinnesrörelser och begär medför, ska nu i våra hjärtan vara en outtömlig springkälla av heliga, rena och aldrig grumlade vederkvickelser.

Sådant och mycket mer måste höra därtill, att vi ska vara lika den helige och salige Guden. Men särskilt säger oss Skriften, att vi ska bli Gud lika i kärleken, såsom också kärleken är en sådan huvudegenskap hos Gud, att Johannes säger: Gud är kärleken. Blir vi nu Gud lika i kärleken, då måste visst vår salighet till en betydande del skola bestå i den sanna kärlekens tillfredsställande, nämligen att se hela den oräkneliga skaran av frälsta själar åtnjuta samma ära, salighet och trygghet som vi.

Om denna kärlekens fröjd att se så många saliga kan de trogna göra sej en föreställning genom den började erfarenhet därav, som de redan här har, när de se Guds nåd bliva mäktig över själar. Tänk då, när  vi i Guds paradis ska skåda ut över de oräkneliga skarorna av människor, som alla förut kämpat med synd, faror och räddhåga, men nu står saliga och trygga i Guds rolighet, och då denna salighet genom kärleken växlas och sprids till alla, genom det glada inbördes meddelandet och genom själs inverkan på själ — ja, ännu en gång sagt: tänk, när alla Guds barn, som varit förströdda i de fyra väder, är församlade i sin Faders rike och alla med samma erfarenheter i det väsentliga, nämligen av sin egen myckna synd och av Guds stora barmhärtighet, tålamod och trohet; och då vi nu med förklarade och fullkomnade själsförmögenheter på det livligaste ska minnas alla de prov av Guds hjälp och långmodighet, som vi i tiden upplevde, och nu ska förstå hela sammanhanget i alla dessa erfarenheter: förvisso ska allt detta uppfylla våra hjärtan med en outsäglig salighet.

Skriften säger oss, att vi då inte ska kunna sakta lova Guds nåd, utan ska med hög röst ropa: "Salighet honom, som sitter på stolen, vår Gud och Lammet!" Då ska vi vid minnet av den tillryggalagda vandringen och i åtnjutande av Guds salighet utbrista: "Är detta det arv, som kostade Jesu Kristi blod! O, välsignade lösepenning och välsignade kärlek! Är detta trons ändalykt? Är detta den herrlighet, som Skriften talade om? Är detta slutet på mina bedrövelser, mina förödmjukelser, mina böner och strider? Då var visserligen mödan ringa mot en sådan vinning. Och ingen död ska sedan vara; inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk blir mer; ty det första är förgånget."

Guds kyrkas liv är jordens största under!
När världens forntidsformer snabbt förgår
är Kristus i all evighet densamme
och fast som klippan hans församling står.
När världens välden tornas upp och störtar,
går kyrkan fram mot sin fullkomnings vår.

Så kommer dagen då allt hat ska smälta
som is och snö för sommarsolen kär.
Då faller drakens makt och grymma välde,
då segrar de som Lammets tecken bär.
Med jubel ska de skörda vad de sådde
och saligt skåda Herren som han är.

"Vi har blivit saliga, fast i hoppet." (Rom. 8:24)

Vi har blivit saliga, säger här aposteln. Detta är både för mycket tröstfullt och för mycket hemligt, för att vi skulle kunna riktigt tro det; detta är, vad endast den store Gudens ord, ja, hans ed och hans Ande måste säga oss, och det kommer ändå inte riktigt in i våra hjärtan.

Och likväl är det ju en gudomlig sanning, vad aposteln här säger, att vi redan här är "saliga" — vi som har Andens förstling. Vi är saliga, fast på ett sådant sätt, att det inte i denna tiden syns och känns.

Grundtextens ord på "blivit saliga" är också därför egentligen "räddade", "frälsta", undkomna fördömelsen, bärgade för himmelen, i vilket begrepp inte ingår någon vår känsla, vårt åtnjutande av saligheten. Det är något, som endast ska tros.

Därför säger aposteln, att vi har blivit saliga "i hoppet". "Frälsta", "räddade", "saliggjorda", är just det ord, varav själva Frälsaren har sitt namn, och innefattar i sej delaktighet av allt det goda, som Han förskaffade oss; alltså: att vi nu har syndernas förlåtelse och Guds eviga vänskap, är Guds barn, inskrivna i livets bok, i himmelen kända, älskade och väntade; att vi står i en innerlig förening med Gud, har den Helige Ande i hjärtat, vilken upplyser, helgar och leder oss i all sanning, tilldess vi hemförlovas.

Detta allt kallas ju förvisso att vara salig.

Och detta är vi redan, säger aposteln. Världen menar att vi ska bli saliga då vi dör. Detta är väl i en annan betydelse sant, nämligen om man talar om att de trogna då först ska åtnjuta sin salighet; men vad i texten omtalas är, att dessa redan här är "saliga", nämligen i den betydelsen, att de redan är inför Gud barn, arvingar och rätta ägare till salighetens skatter.

Abraham blev inte Guds vän genom att han dog; han var det redan förut, den tid han bodde i tjäll på jorden. Men samma Guds vänskap som han då åtnjöt följde honom även i döden och i evigheten. Ingen blir Guds vän i den stund då han dör, då själen skiljs från kroppen; nej, redan här måste man vara det för att vara det i evigheten. Den som inte här genom tron har Sonen, han "ska inte få se livet", såsom redan är anfört.

Men de, som här har Andens förstling, ska också en gång få fullheten; de, som här står i förening med Kristus, ska också vara med Honom i evigheten; därför är de också redan här saliga.

Eller är inte den människa salig, som är Guds älskade barn och kan tala med Gud såsom med sin Fader?

Är inte den människa salig, om vilken Kristus säger: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: den som tror mej, han har evigt liv och kommer inte i domen, utan har gått från döden till livet."

Är inte de saliga, om vilka aposteln skriver: "Ni är komna till Sions berg och till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga änglaskaran och till de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen; och till Gud, som dömer alla; och till de fullkomliga rättfärdigas andar; och till nya testamentets medlare, Jesus, och till stänkelseblodet, som talar bättre än Abels blod" — är inte de saliga?

Och dessa, till vilka aposteln kunde skriva så, gick ännu på jorden, bar ännu denna syndens och dödens kropp och var ännu omgivna av alla andliga fiender; de hade ännu att kämpa med sitt fördärv och att sucka efter förlossning. Och dock säger aposteln, att de var komna "till Sions berg, till levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till de förstföddas församling och till de fullkomliga rättfärdigas andar". Aposteln ser här bara en enda stor och salig församling, av vilka somliga var inkomna i himmelen, "de fullkomnade rättfärdigas andar", och somliga ännu var på jorden, ännu i behov av "stänkelseblodet".

Så är det också verkligen med de trogna. Såsom Guds barn och vänner utgör de en enda församling med de redan i himmelen ingångna, det är, liksom då vi på sabbaten ser en stor folkmassa tåga in i ett tempel, och somliga är redan inkomna, somliga är just i dörren och andra är ännu utanför, dock utgör de egentligen allesammans blott en enda stor församling. Så är det också med de trogna. Vi som ännu är ute vandrande, tillhör likavisst de saligas församling som de, vilka redan är i himmelen, fastän vi ännu inte är inkomna. Sådant ligger också i vår text, då här sägs, att vi redan är "vordna saliga, dock i hoppet".

O, vilken mångfaldig välsignelse, om vi hade denna sanning djupt inpräglad i våra hjärtan, att vi redan här är saliga, redan här Guds barn och arvingar, som nu endast gå och vänta på den saliga hemförlovningen! Denna trons och hoppets tröst utgör den egentliga styrkan i hela vår kristendom.

Vi är redan saliga genom Guds nåd,
rättfärdiga helt genom tron.
Gud frälsat oss enligt sitt allvisa råd
och bjuder åt syndarn pardon.
Därtill har han lovat en underbar lön
när tidsåldern tagit sitt slut:
ett rike så härligt, en krona så skön
för den som i tron håller ut.
Håll ut, håll ut, håll ut!
Se, kronan dej väntar till slut!

"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)

Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."

Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."

Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken som härmed betecknas är den att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.

Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu ska uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han ska gå och tjäna dem. Man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga att brudgummen ska låta sina tjänare sitta som herrar vid bordet, då vi ser att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han nu ska uppskörta sej och tjäna sina tjänare.

Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".

Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.

Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.

Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.

På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.

O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet. 

"Mitt rike är inte av denna världen." (Joh. 18:36)

 Vad ett rike av denna världen är, det ser vi med ögonen: det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjänar för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar inte för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, har alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sej, då de inte flytt till Kristus och blivit av honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sej, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda har världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike ska tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen inget anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike syns alltså högst eländigt, det skyddar inte mot förakt av världen, inte mot förtryck av människor, inte mot kors och lidande, inte ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drar hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tror på Kristus och är i hans rike, ska inte dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då ska de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är inte av denna världen". 

Men detta ska vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle i honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dej då i synnerhet i att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän ska böja sej, deras som är i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på honom. Han föds i en stallkrubba, han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son inget, där han kunde luta sitt huvud"; och när han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes detta nu, att man inte kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna är i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, är inget mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi är Kristi bröder och medarvingar, som ska "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då går vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då ska vi komma ihåg vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten här i tiden ska vara fördolda under all jämmer och uselhet, för att tron ska ha en beständig övning.

Konung är du visst,
Herre Jesus Krist,
om du bär en törnekrona
eller högt i himlen tronar,
Herre Jesus Krist, 
konung är du visst.

Men ditt rike är
ej av världen här.
Du med svärd ej seger vinner,
ej med våld ditt folk du binder,
ty av världen här
ej ditt rike är.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in!
Rena själen min!