måndag 29 april 2013

"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, så skall du prisa mig." (Psalt. 50:15)

"Men hava vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi hava sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, skulle vi begynna att ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här fordras egentligen blott, att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender, som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed, att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle ock vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se, vilka grunder vi hava för bönhörelsen. Vi vilja blott påpeka trenne de viktigaste.

Den första viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv, som tillsagt oss, att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dig, och du skall prisa mig." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta, om Han verkligen ville höra oss eller icke, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöva vi icke vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi skola fly till Honom, och Guds egen försäkran, att Han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är icke ett ord av Guds mun vissare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, att du må så se, vad däri ligger, att Gud själv har befallt oss bedja. Till slut skall du varsebliva, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att giva dig något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud icke hade befallt oss att bedja och lovat att höra, så förmådde alla kreatur icke att utbedja sig det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: icke är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sig själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser.

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att Han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord skola icke blott vara en lovsägelse till Gud, utan ock en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi bedja, om det ock skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöva vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anse det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som icke vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, mena vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Si, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men hava vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och giva allting, som är nödigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider uti vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi bedja i hans namn, också verkligen varder oss givet. Här tillintetgöres då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det skall Han giva eder." Och vad det är att bedja i Jesu namn, veta vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom äro alla Guds löften ja och amen. Beder du i Jesu namn, så kan icke den minsta suck vara förgäves, så kan icke din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!

söndag 28 april 2013

"Inled oss icke i frestelse." (Matt. 6:13)

Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått den trösten, att allt är mig förlåtet, att Gud nu är nöjd med mig för sin älsklige Sons bemedling, så skall det nödvändigt då blifwa mitt hjertas första och innerligaste omsorg, att jag icke måtte på nytt synda emot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled oss icke i frestelse! Hjälp mig, o Gud, att jag icke åter syndar emot dig!

Den, som blott vill undkomma syndens straff och icke har något bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens undkommande än om förlåtelse, så att det ock övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat hava den sjätte bönen före den femte; de vilja först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.

Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer lagisk än evangelisk, att de kunna tänka tio gånger på syndens undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta icke rätt, ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas uppfyllelse, om vi skola få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga själar få vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk, sovande och köttslig ande som bor där, varest man icke alls bekymrar sig om syndens undkommande.

Vi säga ju aldrig, att det redliga sinnet medför, att köttet icke mer älskar synden; utan vi tala om detta utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag rädes för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre, hjälp mig emot synden! Inled mig icke i frestelse! Hjälp mig mot mitt onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"

Måtte var och en, som verkligen tänker att inkomma i himmelen, uppriktigt pröva sig inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter. Han wet, om du, som detta läser, verkligen bekymrar dig om din synds undkommande, eller om du blott vill undkomma straffet.

O, vilket förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när människan icke bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka äro såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, huru du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla henne. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du icke är uppriktig inför Honom, utan själva din bön är ett skrymteri?

Till detta skrymteri hör ock, att man väl vill undfly många synder, men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men däremot icke bekymrade sig för hjärtats umgänge med synden; eller att man undflyr de synder, som medföra obehag, men däremot lever lugn i de synder, som giva oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.

Äntligen bedrives ock ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex., att i det och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dig den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder kanske i dörren: Inled mig icke i frestelse. Detta är antingen att lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att draga över dig det rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller ock är det en följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt drager dig till sitt föremål. Men då vet du redan, huru eländig du är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet — ty har du icke därtill kraft, så har du ännu mindre sedan den kraft, som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga ingåendet i frestelsens rum.

Helt annat är det med dem, som för sin kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskaper, vilket utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa skola blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och weta, att "Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De skola ock betänka, att deras bröder i världen hava samma vedermöda, om ock icke av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har  vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en skall hava så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena mäktige Guden.

"Så mycket han ville." (Joh. 6:11)

Då Jesus såg en skara av mer än fem tusende människor i öknen, vänder han sig till Filippus, den fattige och rådlöse lärjungen, i den stora frågan om en sådan skaras bespisande, och säger: "Var få vi köpa bröd, att dessa må äta?"

Men vad skriver Johannes efteråt om den frågan? — "Det sade Han till att försöka honom; ty Han visste väl, vad Han ville göra."

Skola vi aldrig giva akt på sådana exempel, att Herren sätter en så bekymrande fråga på en fattig, rådlös lärjunge! Då Herren icke nu mer talar omedelbart med oss till att bekymra och pröva oss, gör Han det genom tillskickade erfarenheter, varigenom ock vi få alldeles samma fråga på hjärtat som en Filippus, liksom det vore det grundligaste allvar, att vi skola sörja för en hop, som vi dock icke kunna försörja. Men detta gör Herren "till att försöka oss", säger Johannes; "ty Han vet väl, vad Han vill göra."

Men då går det ofta oss på samma sätt som Filippus och Andreas, att vi icke förstå denna Herrens avsikt, utan begynna på fullt allvar överräkna tillgångarna och tro icke, att det finns något annat råd, tro icke, att vi hava mer, än vi se för ögonen. Filippus tänkte och överräknade ganska riktigt, att "för tvåhundrade penningar bröd bleve dem icke nog till att en var finge ett litet stycke". Förmodligen visste han, att i deras förråd, som förvaltades av Judas, icke fanns mer.

Andreas ville ock deltaga i bekymret och anmärker något ännu mer enfaldigt: "Här är en pilt, som har fem bjuggbröd och två fiskar; men", tillägger han, "vad förslår det ibland så många?" Då var det slut med lärjungarnas råd.

Men var det ock slut med Herrens? Nej, nu först var hans stund kommen. Han sade: "Låten folket sätta sig" — och nu utdelade Han, icke så mycket som de hade, utan så mycket Han ville. Så går det med alla Guds barns pröfningar. Så ofta de i prövningsstunden öfwerräkna tillgångarna, måste alltid slutet på räkningen bliva: "Vad förslår det ibland så många?"

Men vi borde här lära något av det ordet, att Herren utdelade, så mycket Han ville. Om I viljen anamma det, så uttrycker ju detta ord hela hemligheten av alla våra lekamliga prövningar, nämligen att Herren av det jordiska goda tilldelar var och en, just så mycket Han vill. Det kostar Gud fullkomligt lika litet att göra oss rika, som att hålla oss på fattigare fot! Han har hela skapelsen i sin hand och kunde lika lätt låta regna över oss alla jordiska rikedomar, som Han lät över de knorrande israeliterna falla åkerhöns så tjockt, att det låg två alnar över jorden. Men det vore oss icke mer hälsosamt för själen, än detta överflöd blev för dessas kroppar — "de släckte sin lusta; men medan ännu köttet var mellan tänderna, föllo de under Guds vrede". De åto och dogo till straff för sin lusta, varaf det rummet heter "lustgrifter" intill denna dag (4 Mos. 11). Låtom oss icke knorra eller hava begärelse, såsom de hade begärelse och vordo dräpna.

Huru mäktiga frestelser medför icke överflödet? Se, vilka gruvliga ord Herren talat om de rika: "Dem är svårare att ingå i Guds rike, än för en kamel att gå genom ett nålsöga. "Ve dem, som äro rika, ty de hava sin hugnad." Gud, inled oss icke i frestelse! En kristens lycka är, att ingen synnerlig lycka hava på jorden. "Då vi hava föda och kläder, så låtom oss därmed nöja." Blott så mycket har Herren tillstatt oss att bedja om, nämligen vårt dagliga bröd, vårt verkliga behov.

Gud bevare alla kristna från en sådan oberoende ställning, att de icke mer skulle behöva se Gud i händerna! Huru lyckligt däremot, att såsom barn leva i vår Faders bröd! Han skall icke vara någon obarmhärtig Fader. Eller menar du, att Han vill gäcka sådana barns förtroende, vilka lita på hans ord och begära allting av Honom? Han säger själv, att vi, som äro onda, likväl icke kunna vara så onda, att när barnet begär bröd, vi skulle giva det en sten; när det begär fisk, vi skulle giva det en orm. Skulle vi nu tänka, att den store, trofaste Guden, då Han själv lärt oss begära av Honom vårt dagliga bröd, och vi tro dessa hans ord och göra, just som Han bjudit oss, och begära det av Honom, likväl icke skulle på något sätt giva oss det? Sättet, tiden och måttet vill Han själv med sin vishet och godhet bestämma; men vårt dagliga bröd skall Han sannerligen giva oss.

"Den som är tvagen, honom göres icke behov utom att två fötterna, men han är alldeles ren. Och I ären rena; dock icke alla." (Joh. 13:10)

Dessa ord hafwa wanligen blifwit förstådda om dopet; andra åter förstå dermed: twagningen genom tron i Lammets blod. Men saken är densamma. Ty twagningen i Lammets blod sker hos oss först i dopet, sker alltid både genom dopet och tron; likasom ätandet af Christi lekamen sker både i sakramentet och utom detsamma genom tron.

Allt nog, här talas om en "andlig" twagning, en "andlig" renhet, efter Herren säger: "Dock icke alla; ty Han wisste, ho den war, som skulle förråda Honom." Judas war den ende af lärjungarna, som icke war ren. Också blef allt detta ännu tydligare, då Jesus åter samma afton sade: "Nu ären I rena för det tals skull, som jag har talat med eder." Detta tyder på tron, som omfattar hans tal, eller ordet; ty utan tron blir ingen ren genom ordet; och denna tro, med allt hwad som åtföljer densamma, fattades Judas.

Men wi skulle nu betrakta Christi ord. Han säger: "Den som är twagen, han är alldeles ren, och I ären rena", och detta säger Han, som med sina allseende ögon på en gång genomskådade all den qwarboende skröplighet hos sina lärjungar, hwilken Han så ofta fick bestraffa; och det säger Han till desamma lärjungar, som samma afton så jämmerligen försyndade sig, och hwilkas swagheter och syndafall för aftonen Han sjelf samma stund förutsade dem och således wäl wisste af. Men se nu här, att för Guds ögon står en annan renhet än wår usla inneboende; se här och märk en gång, hwad den "tillräknade" renheten är, hwad Christi rättfärdighet, trons rättfärdighet will säga, den Guds rättfärdighet, som är worden uppenbar utan lagens tillhjelp.

Se här, att denna rättfärdighet och renhet, ehuru den för oss är osynlig, likwäl icke är någon dröm och inbillning, icke blotta ord och förespeglingar, utan är för Guds ögon en stor werklighet och sanning. Christus, som sist skall döma på yttersta dagen, Han ser renhet der, hwarest alla menniskor se idel orenhet; Han säger till de skröpliga lärjungarna: I ären rena — I, I, som stån här för mig — I ären alldeles rena — och hwar och en, som är twagen, som tror och blir döpt, han är alldeles ren för Guds ögon, i Guds dom — fastän fötterna (d.ä. vandringen, wår nedre, wår jordiska rättfärdighet) ofta orenas och behöfwa sin särskilda twagning, böra under daglig ånger och tro förbättras.

Men se dock och märk, att, all denna ofullkomlighet och brist oaktadt, Christus likwäl säger, att de äro alldeles rena; lär då (ännu en gång sagdt), lär då någonsin förstå, att här är något allwar med Christi försoning och hans rättfärdighets tillräknande; att det icke är för Guds ögon ett sådant intet, ett sådant dam och skuggwerk, som det är för wåra blinda förnuftsögon; lär, att det är sannt, hwad apostelen säger om Christus och församlingen, icke blott att Han gjort henne ren i wattnets bad genom ordet, utan ock till en brud, som är herrlig, som icke har någon fläck eller skrynka eller annat sådant; ja, att det är rätt, hwad Luther sade, att "den som icke will bekänna, att han är helig och rättfärdig, utan i dess ställe städse klagar, att han är en arm syndare, han bär sig så åt, som wille han säga: Jag tror icke, att Christus är död för mig, icke heller att jag är döpt, eller att Christi blod har renat mig eller kan göra mig ren; jag tror icke något enda ord wara sannt i Skriftens wittnesbörd om Christus."

Ty Christus har ju sannerligen med sitt blod borttagit allas wåra synder; och icke det allenast, utan sedan Han först med sitt blodiga lidande borttagit syndaskulden och straffet, har Han ock förwärfwat och skänkt oss sin egen fullkomliga rättfärdighet samt ändtligen i dopet påklädt oss hela denna salighetsskrud. Han har gjort oss icke allenast syndfria, utan ock rättfärdiga och heliga för Gud; i stället för synden har Han satt rättfärdigheten, på det wi måtte för Gud wara icke blott fria från synd, utan ock rättfärdiga, hwilket är en ännu högre grad i salig- heten.

Att Christus med sin blodiga drägt förwärfwat oss rättfärdighetens hwita kläder, det är på många ställen i Skriften herrligt afmåladt. I Uppb. 19 beskrifwes Guds Son såsom en, som sitter på en hwit häst och har på sig "ett kläde, hwilket är bestänkt med blod". Men Han har också en härskara efter sig; och dessa ryttare, som med sin fältherre draga genom jämmerdalen i hwarjehanda strider och bedröfwelser, de sitta också på hwita hästar, men deras klädnad är icke röd, utan de äro klädda i hwita kläder — "i rent skinande silke". Och i v.8 heter det: "Men silket är helgonens rättfärdighet", hwilken de hafwa erhållit genom twagningen i sin salighetshöfdings, Jesu Christi, blod.

"Bliven ståndande i den frihet, med vilken Kristus har friat oss, och låten eder icke på nytt fångas under träldomens ok." (Gal. 5:1)

Många äfwen uppriktiga christna äro ännu så okunniga om det andliga lifwets egentliga wäsende, att de anse denna förmaning icke ega mycken wigt, utan mena, att den gode apostelen härmed blott uppenbarar en synnerlig ömhet om de galaters frid och wälbefinnande. Ty så bedömes ofta en evangelii förkunnare ännu i dag. De förstå icke, att det är någon fara för deras andliga lif, om samwetet blir neddraget och fångadt under lagens träldomsok.

Måtte Gud få wäcka alla sådana ur deras willfarelse! Apostelen har ett annat förstånd om saken. Han gör denna förmaning så öfwermåttan wigtig, att han säger, att om du blott förlorar samwetets frihet och blir fångad under lagen, så att du börjar i egna gerningar söka din rättfärdighet, eller wänta lif och helgelse af lagen, så är du en "tjensteqwinnans son", som efter all din tjenst skall utdrifwas. När nu hela wår natur så starkt lutar åt sjelfrättfärdighet, sjelfbetydenhet i andliga ting, genom den sjelfförgudning hwarmed ormen i syndafallet uppfyllde menniskan, så att ingenting är så galet för förnuftet och dödande för hjertat som det, att wi skola wara alldeles till intet godt dugliga, utan såsom helt förtappade hafwa allt af nåd och gåfwa genom Christus, då borde hwar och en förstå, att faran för att blifwa fångad under lagen icke är så ringa, som de okunniga mena.

Därtill kommer, att wår fiende djefwulen wäl wet, att med allt hwad han eljest kan göra oss, han dock intet wäsendtligt wunnit, så länge wi ännu blifwa i tron, att först då blir det döden, när han lyckats föra oss ifrån Christi kärlek till eget arbeta under lagträldom och otro, så att lifwet i Guds Son upphör. Ja, då blir det döden, om wi ock behölle det skönaste lefwerne. Derföre kan man säga, att allt, hwad djefwulen åsyftar med alla sina frestelser, går ytterst derpå ut, att han må föra oss ifrån barnaförhållandet med Gud, ifrån "den frihet, till hwilken Christus har friat oss", och bringa oss under träldom och otro.

Icke utan skäl brukar apostelen det ordet fångas — det är en jägare, som will "fånga" oss! — och blifwa wi blott fångade under lagens träldomsok, då äro wi ock genast trälar under det inre syndawäsendet, ja, under djefwulen och döden.

Till denna träldom kan djefwulen bringa mindre öfwade christna på ett mycket enkelt sätt, nemligen blott med att påpeka, att de ännu äro syndare och att Gud hatar och fördömer synden. Här har han nu twenne sanningar, med hwilka han dock förwänder oss ifrån den rätta sanningen. Fastän wi ock äro sannfärdigt födda på nytt och hafwa en helig och willig ande, är det gamla hjertat uppfyldt med allt det syndaförderf, som Adams fall medförde, och hwilket rör sig i oändliga riktningar, i tankar, känslor, begär, ord och gerningar, i tröghet till det goda, kallsinnighet mot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, syndiga sinnesrörelser o.m.d. Då står Guds ord och fördömer allt detta; och jag kan dock icke göra mig fri derifrån. Huru skall jag då kunna tro, att jag är i en beständig nåd och wänskap hos Gud? —

Särdeles swår blir frestelsen till misströstan och otro, när djefwulen förehåller mig Guds egna ord, hwilka tyckas fördöma mig. Först innehåller hela biblen en stor mängd förskräckliga hotelser öfwer de säkra, ogudaktiga och skrymtare. Då werlden är full med sådana, måste ju Guds ord innehålla mycket för dem. Men en andligen fattig själ, som tuktas af Anden, känner ju allt ondt hos sig och säger: "Ja, jag är just säker, jag är ogudaktig, skrymtaktig — ty allt sådant ligger ju i det gamla hjertat." Detta anwänder då djefwulen att dermed mörda och nedgöra min arma tro.

Widare, då hwarje christen måste wörda lagens bud, och jag skulle ju icke blott weta, utan fullgöra Guds wilja; men med allt hwad nåden werkat i mig, kan jag dock icke finna, att jag fullgör Guds bud. Då kommer genast lagens dom öfwer samwetet. O, hwilken nåd och wisdom här då fordras, nej, hwilket Guds under, hwilken Guds mäktiga hjelp, om man skall kunna blifwa fast i tron på Guds nåd!

Här skall det då blifwa wäl nödigt att djupt och grundligt betrakta, hwad Guds nådeförbund innebär, nemligen att alla dessa domar och hotelser endast skola drabba dem, som äro utan Christus — eller ock endast drabba på sjelfwa synden och den utwärtes menniskan — men alls icke röra sjelfwa nådeståndet, så länge jag är under Christus; att Gud will med sin lag wäl straffa och rätta, hwad som är orätt i mitt lefwerne, ja, äfwen med yttre straff och plågor förfölja och döda mina synder; men att jag på samma gång är uti en ewig nåd; att Han endast wredgas på min fiende, synden, hwilken jag äfwen efter anden hatar, men att Han icke wredgas på mig, som är i Christus fullkomligt fri all wrede, alla lagens domar och hotelser, har en beständig förlåtelse och är redan inskrifwen i himmelen, såsom hans barn och arfwinge.

Huru nödigt är det icke att djupt och grundligt betänka denna åtskillnad; låta lagens bud och hotelser drabba blott på synden, men icke på barnaförtröstan, utan behålla sin wisshet om den ewiga nåden genom Christus. Detta är den rätta friheten ifrån lagen.

"Jag har emot dig, att du har övergivit denna din första kärlek." (Upp. 2:4)

Här ser jag allraförst, att Christus will hafwa wår kärlek. O, en stor nåd! Han will fråga efter wår kärlek, will icke blott hafwa oss till tjenare, utan till wänner. Han är icke nöjd, blott Han får wåra gerningar, utan Han will ock wara älskad af oss. Christus will hafwa icke blott wår tjenst, utan wåra hjertans kärlek.

För det andra ser jag här, att mången kan wara en bland de förnämsta christna uti allt, som tillhör christendomens yttre bewisning, och likwäl i hjertat sakna sjelfwa dess egentliga lif, kärna och hufwudsak. Och många, som nu läsa detta, taga härwid sin dom i munnen. De skola nemligen finnas i samma tillstånd som läraren i Ephefus, hafwa allt, som hörer till gudaktighet, utom ett, den första karleken. Men månne ock en sådan kan tro det om sig sjelf, misstänka och pröfwa sig? Då en är en upplyst christen, en broder bland bröderna, är rätteligen född af Gud, så att Christus kan wittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bewisa sin gudaktighet i gerningar, ja, icke blott för egen del lefwer fromt och öfwar wanliga goda gerningar, utan ock arbetar för Christi namns skull och arbetar så, att han derför får lida förföljelse; och derjemte är så ståndaktig och trofast, att han icke tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han wet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nicolaiters werk, som ock Herren sjelf hatar m. m. — skulle icke en sådan wara trygg, att allt är wäl med honom?

Men Christus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktadt kan Herren Christus likwäl säga till dig: "Jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gerningar utdött hos dig, så är det ju en högst betänklig sak.

Här må likwäl för de trognas blödiga och rädda hjertans skull anmärkas, att man måste wäl skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadren så oförskyldt omfattade honom med ett så brinnande hjerta, säger Christus, att der också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalfwen åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant lif kunde icke fortfara dagligen; sonen fick sedan deltaga i arbete och äta hwardagskost.

Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuflig tid af saliga känslor, då en Johannes får ligga wid Jesu bröst, och Maria Magdalena får taga på honom och se hans ljufwa ansigte — nu kan bröllopsfolket icke fasta. Men "brudgummen skall tagas ifrån dem, och då skola de fasta", då får Johannes icke mer ligga wid Jesu bröst, då får Maria icke komma wid Honom.

Detta måste alla christna erfara. Luthers ord sannas : "Efter som tron tilltager, aftaga känslorna." Dessa må gerna skiljas från den första kärleken.

Men hwari består då den? Här måste hwar och en skarpt gifwa akt på, hwaruti den egentligen bestod, hwaraf den uppkom, och hwaraf den berodde. Det war ju endast deraf den uppkom, att många synder blefwo förlåtna; det war ju deruti den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blef oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blef ljuflig och dyr. Si, härmed är hufwudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att der synden öfwerflödar, nåden dock öfwerflödar så mycket mer, att man icke mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, af hwilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mig oumbärligare och kostligare, om ock min känslighet är swagare.

Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mig dyrare, om ock min känslighet är ringare. Detta förstå icke de, hwilkas hela christendom består blott i tillfälliga känslor, icke i sak och werklighet; men de för hwilka synden men också nåden är en stor werklighet, de förstå det.

När wi betrakta sammanhanget af Christi ord till denne lärare i Ephefus, märka wi icke då, att Herren wille säga: Dina gerningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåfwa att pröfwa andarna; ja, än mer: min församlings wäl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dig dyrbart och wigtigt. Det är blott jag, såsom din försonare och försvarare, som är dig nu mindre wigtig — blott jag och mina gerningar, jag sjelf i min försonings blodiga drägt är dig nu icke så oum- bärlig och dyr som i den första tiden af wår förening. Du behöfwer icke nu, såsom då, ligga som en syndare wid mina fötter och tigga om mina gerningars frukt, om min blodsförtjenst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gerningar, din wackra christendom, din nyttiga werksamhet, allt detta är dig nu nog. Si, sådant menade Christus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjenster och tillägger: "Men jag har emot dig, att du har öfwergifwit den första din kärlek."

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sig vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrager sig själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar apostelen en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sig, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiochien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

måndag 22 april 2013

"Och när de åt, tog Jesus brödet, tackade, bröt det och gav dem och sade: Ta och ät, detta är min lekamen." (Mark. 14:22)

Det första som en kristen har att betänka, om han någonsin vill ha något sant ljus, någon glädje och frukt av nattvarden, ja, om han inte vill där ådra sej döden, är, att ingen må komma här bara med utvärtes ögon — inte heller bara med förnuftet. Här fordras något annat, fordras nämligen andliga ögon och sinnen; fordras att fast och oavlåtligt hålla ögonen på Guds ord; fordras den dyra, gudomliga gåvan tron; ja, här fordras Guds nåd.

Kommer jag bara med utvärtes ögon, sådana som också djuren har, fram till nattvardsbordet, eller till en betraktelse om nattvarden, och vill så se vad där kan finnas, ska jag där finna endast ceremonier och bröd och vin, inget gudomligt, inget himmelskt och herrligt. Vill jag vidare bara efter mitt förnuft betrakta och bedöma sakramentets innehåll och värde, blir jag, i stället för en uppbyggd och uppvärmd kristen, tvärtom en kall föraktare, en kättare och bespottare av sakramentet. O, det är ett tecken, en stötesten, till fall och snara för många i Israel, att de ska stöta sej därpå, snärjas och bli fångna!

Men detta är vad inte endast världsmänniskor, utan rätta kristna i alla sina livsdagar måste betänka; ty om du också hundrade gånger i tron skådat och smakat Herrens herrlighet och ljuvlighet vid hans nådebord, ska djävulen ännu lika många gånger åter infinna sig för att beröva dej denna salighet, denna himmel på jorden, och det endast genom att helt stilla, tyst och vackert, då du befinns mer säker, inleda dej i förnuftets undersökningar, så att denna Guds höga hemlighet ska underställas förnuftets och de yttre sinnenas avgörande. Och kan han bara härmed sysselsätta oss, att vi försöker räkna ut och förstå, hur härmed kan gå till, hur det och det är möjligt, så har han snart vunnit spelet och tagit ifrån oss alltsammans.

Kristna bör därför komma ihåg att nattvarden är ett underverk, är ett av de många höga, hemlighetsfulla underverk, som aldrig i tiden av det arma människoförnuftet ska kunna fattas och begripas, utan endast på den Allsmäktiges och Sannfärdiges ord tros; ja, nattvarden är bland dessa höga hemligheter en den största, är av de gamla inte utan skäl kallad: "hemligheternas hemlighet" — och tänk, denna skulle det fallna, förmörkade, bedrägliga förnuftet begripa och bedöma! Bort det!

Så blir då det den första lärdomen om detta ämne, att vi aldrig behöver besvära oss med att försöka begripa det, utan blott stå på Guds allsmäktighet och sannfärdighet, som har kungjort oss det. Ja, att så snart förnuftet vill börja överräkna hur det är möjligt vad Kristus säger, ska vi genast förstå att det är frestelsens stund, att djävulen är framme, den gamle förnuftige ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, och på ögonblicket ropa på Guds namn och hjälp, såsom för en bråddöd eller för själva helvetet. Vill du inte detta, utan du vill gå in i förnuftets undersökningar, så gå och bli en kättare!

För dem, som anfäktas av tvivel på sakramentets innehåll, vore det även mycket välgörande, om de kunde väl betrakta upphovsmannen. Vem är Han? Han är din skapare och din frälsare. Han är den höge och högtbesuttne, som förblir evinnerligen. Han är Gud allsmäktig, den förste och den siste, som är, som var, och som ska förbli; ty Gud var Ordet. "Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Lyft upp ögonen och se hans verk; se solen, se stjärnorna, se hela skapelsen — allt detta har denne Herren gjort. Och Han bär allting med sitt kraftiga ord och har rensat våra synder genom sig själv.

Tänk! Är någonting för Honom omöjligt eller ens svårt att göra? Vad kan vara lättare för den Allsmäktige än att göra vad Han vill? Du kan inte förstå hur Han kan ge oss sin lekamen och blod, ditt arma förnuft bryter sig och studsar därvid; men förstår du, hur Han kunde skapa allting av intet? Vad förstår vi? Och vad kan inte den Allsmäktige göra?

Vidare: Skulle Han säga något och inte göra det? Kan Han, den Helige, ljuga? Vill du så försmäda din skapare, din hulde frälsare? Han har gjort tusende under i skapelsen, som vi inte begriper. Så blev Han människa och gjorde tusende under på jorden, och eftersom dessa var synliga tror vi dem, fastän vi inte förstår dem. Sist ville Han göra ett mycket nådefullt under, som inte syns, utan ska tros på hans ord — då skulle vi säga emot detta, göra Honom till ljugare och säga: Här sa Han till slut något, som inte kan vara sant, då Han sade: Detta är min lekamen etc.

Ack, Gud, förskona oss! - I sådan försmädelse låter Gud de stolta andarna falla, till straff för deras förmätenhet.

söndag 21 april 2013

"Vi vet att vi är av sanningen." (1 Joh. 3:19)

Den som vill vara en kristen, men inte söker efter förvissning om syndernas förlåtelse, utan nöjer sej med att alltid vara i ovisshet om sin benådning, den är förvisso inte rätt vaken, utan antingen en helt sovande skrymtare eller åtminstone en sömnaktig kristen.

Detta ligger i sakens natur. Den brud som är nöjd utan att vara viss om sin brudgums hjärta har ingen rätt kärlek. Det är därför ett utmärkande tecken till obotfärdighet, liksom det också är en av de märkligare bland de obotfärdigas ursäkter, att de rentav förnekar möjligheten och verkligheten av denna visshet om syndernas förlåtelse och förklarar den för idel förmätenhet, andligt högmod och inbillning.

Såsom Luther säger: "När de kainiska helgonen hör denna bekännelse (att en kristen beprisar sin visshet om sin benådning), så korsar de sej och slå emot med händer och fötter och säger: Gud bevare mej för en sådan förmätenhet att jag skulle säga att jag är ett Guds barn; nej, jag vill förödmjuka mej och erkänna mej bara för en arm syndare — och Gud ska se till de ödmjuka!"

Men Skriften säger: "Vi vet att vi är förda ifrån döden till livet;" "vi vet att vi är av sanningen;" "vi vet att Han blir i oss;" "vi vet att vi är av  Gud;" "vi vet att Guds Son är kommen och har givit oss sitt sinne, att vi känner den Sanne och är i den Sanne, i hans Son Kristus Jesus." Detta säger, att vi vet — vi vet, att vi är Guds barn, har syndernas förlåtelse och det eviga livet.

"Därför", säger åter Luther, "ska vi beflita oss så att vi grundligen med rot och allt må upprycka den skadligaste villfarelse, med vilken hela världen är förförd, nämligen den tanken att människan inte ska veta, om hon är i eller utom nåden."

Men denna villfarelse kommer inte från förståndet utan från hjärtat; ivre från någon dunkelhet, ty Skriften talar överallt så tydligt härom, utan av hjärtats obotfärdighet. De som inte sjålva äger eller söka denna visshet om Guds nåd, vill därför förneka dess möjlighet. Och om man också inte förnekar denna visshet, är det likväl, såsom förut är sagt, inget gott tecken när man inte skyndsamt söker den, utan nöjer sej med sin ovisshet. Helt annat är det, att en som söker efter förvissning, inte alltid strax vinner den och inte bör misströsta för det. Men att icke söka visshet om Guds nåd, det är alltid säkerhetens tecken.

För det andra: om en själ också är redlig, hungrar och törstar efter rättfärdighet, är det dock en stor brist och skada i hela hans kristendom, om han står i ovisshet om sin benådning. Det är sant, han kan väl ha nåd; det är sant, vad Luther säger, att "syndernas förlåtelse är tveggehanda: dels hemlig hos Gud, dels för själen känd och uppenbarad". Att Kristus hade förut förlåtit synderskan som låg vid hans fötter, och meddelat detta för Simon, förrän Han vände sej till henne och sade: "dina synder är dej förlåtna" — att således en nådehungrig själ har syndernas förlåtelse förrän hon vet det eller tror det, ty "saliga är de, som hungar och törstar efter rättfärdigheten" — detta är sant; men rätt väl är det aldrig, förrän själen också får visshet om sin benådning. Ty förrän detta sker, blir där aldrig rätt Guds rike i hjärtat, ty "Guds rike är rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande". Förrän detta sker, kan hon aldrig få kraft, aldrig rätt älska, tacka och prisa sin Gud, aldrig rätt vandra inför Honom.

Man har visserligen samma rättfärdighet genom en svag tro som genom en stark, men inte samma helgelse, ty helgelsen, kraften och Andens frukter beror alltid av trons visshet och styrka. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet." Hur viktigt därför, att alla rättsinniga själar kommer till full visshet om sin benådning.

Men den, som nu åstundar denna saliga troswisshet, give väl akt på den rätta vägen därtill. Den enda vägen till visshet i tron är att ta Gud på orden, eller att människan med hjärtats tro säger efter vad Gud säger förut. Såsom en av kyrkofäderna yttrar: "Hur trygg och viss är jag inte, när jag blott säger efter vad min Gud säger före mej!" Paulus betygar, att "tron är av predikan".

Den rätta tron och vissheten uppkommer på det sättet, att jag blir tröstad, glad och viss om Guds nåd endast genom det, som Kristus har gjort och Gud har försäkrat, och får denna tröst, förrän jag anser mej värdig att få tro, då jag ännu menar, att allt för mycket fattas mej, ja, då jag således icke ärnar tro. Såsom Kristus säger, att den förlorade sonen var ännu långt ifrån, då fadren överraskade honom med sin nåd och barmhertighet.

Sedan man så fått tröst i Kristus och ordet, då, och först då, kan man också finna trons verkningar och egenskaper hos sej. Såsom Johannes säger: "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv." Men den första och egentliga trosvissheten måste alltid uppkomma av ordet, före alla trons egenskaper och frukter.

"Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud, som nästan ingen menniska aktar, och för hwilket man derföre alltid är i förlägenhet om sättet att kunna så tala, att menniskor måtte förnimma dess wigt. Femte, sjette och sjunde buden hafwa den fördelen, att brotten emot desamma beifras af den werldsliga öfwerheten och af nästan alla menniskor i werlden; men att blott röra den lilla lemmen tungan, om ock till sin nästas förklenande, huru mycket betyder det? Det är ju blott att i förtroende tala några ord med en wän.

Den som bryter andras lås och borttager penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter menniskoblod och sedan halshugges på en afrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den, som blott talar, blott rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han ock derunder bortstjäl ifrån sin nästa, hwad som war honom mycket dyrbarare än penningar, ja, ofta dyrbarare än lifwet, nemligen hans goda namn och rykte, icke räknas han för någon stor brottsling, icke straffas han wid pålen eller på afrättsplatsen.

"O, det war ju blott några ord — blott ett lätt wäder, som gick öfwer tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda, då tjufwen och belackaren jemföras. Der heter det så: "War icke en örontasslare och förtala icke med din tunga; ty en tjuf är en skändlig ting, men en belackare är mycket slemmare." Och åter: ^En tjuf är icke så ond som en, den sig till lögn wänjer; men på sistone komma de båda på förderf." 

Men wi gå nu till sjelfwa budets betraktande och se, hwad Herren Gud wille och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Här se wi åter den gudomliga huldheten om menniskan. Då Han i det första af sednare taflans bud hade lagt en allmän grund för all helsofam ordning menniskor emellan här på jorden, war det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadren wille särskildt omgärda och wärna åt menniskan, nemligen först det lekamliga lifwet, dernäst äktenskapets helgd, sedan wåra jordiska egodelar, och nu slutligen wårt goda namn och rykte, som wanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än sjelfwa lifwet.

Men så dyr du sjelf håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du icke tål den ringgaste kränkning deraf, lika dyr kan ock en annan hålla sin ära och aktning. Derföre är detta bud lika så allwarligt taladt till dig, som till någon annan; så att här liksom wid de andra buden är hwar och en inbegripen, och ingen menniska undantagen från budets förbindande kraft. Eho du är, så måste du taga detta bud till dig: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Ty wår Herre Gud will allwarligen, att wår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar af oss förspillas eller förminskas, på det hwar och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må hwar och en besinna.

Hwad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du icke blott inför en domstol, utan ock i all din umgängelse skall wara på det allwarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du icke onödigtwis gifwer anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan ock i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt wäsende och på det strängaste beflitar dig om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker bortdölja sanningen, eller när ett wittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med wett och wilja drifwer ett falskt påstående, eller domaren wetande afkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna lifwet, när man af obetänksamhet eller af ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att sjelf dikta eller ock eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ondt om honom, som man antingen icke med wisshet wet, eller ock icke enligt kärlekslagen war skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske öfwermåttan fint och omärkligt, blott genom att gifwa åt hans ord eller handlingar en wiss wändning, hwarigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när wi härjemte betänka, huru Herren Christus förklarat oss lagen, nemligen att den egentligen fordrar, att wi skola så älska wår nästa som oss sjelfva och göra emot andra endast det, som wi wille, att de skulle göra emot oss, så finna wi sanningen af Luthers förklaring af detta bud, nemligen att wi skola så frukta och älska Gud, att wi icke blott icke falskeligen beljuga och illa berykta wår nästa, utan att wi ock icke förråda och baktala honom — ja, att wi skola twärtom urskulda honom, tänka och tala wäl om honom och tyda allt till det bästa".

fredag 19 april 2013

"Du skall icke stjäla." (2 Mos. 20:15)

Låtom oss se, vad detta Guds sjunde bud innebär, eller vad som menas med stöld och tjuveri. Därmed menas varje sätt att frånhända vår nästa hans egendom, evad det sker hemligen eller uppenbarligen, med våld eller med list, under brottets skepnad, eller under sken av lag och rätt.

Att stjäla, att vara en tjuv, det är något så grovt och vederstyggligt, att för den synden mena sig dock de flesta menniskor vara fria. Kan man ock lyckas att övertyga våra annars ärbara världsmänniskor om brottslighet mot de övriga buden, så lyfta de dock sitt huvud upp, när man kommer till det sjunde budet; inför detsamma är man äntligen rättfärdig, menar man. Man har dock icke stulit, icke utsträckt sin hand efter andras egendom. O, vilket förskräckligt hårt tal, om vi ock ville göra de hederliga människorna till tjuvar!

Ja, sannerligen, vore endast det stöld, att man brutit andras lås och på detta grova sätt borttagit penningar och ägodelar, då vore visserligen de flesta människor rättfärdiga inför detta bud; men huru helt annorlunda ser det icke ut, när vi betrakta det i ljuset av Kristi förklaringar över buden! Vilken förkrossande upptäckt, om du genom en sådan förklaring finner, att du också är en tjuv! —

När man kommer att se och inför Guds ögon besinna, att varje sätt att göra sig en vinning till nästans skada är stöld, evad det sker i en handel, som man anser för sig lycklig, genom vad man betecknande kallar "rövarpris", eller genom att säljaren begär och får alltför mycket för sin vara, eller genom ett försumligt arbete av dagsverkaren o.s.v., då skall man finna sanningen av Luthers ord, att "ingen näringsgren i världen är så allmän som tjuvnad", att denna "är en så vitt utbredd och allmän last, men ock så föga aktad och bemärkt, att om man skulle hänga alla, som äro tjuvar, och likväl icke vilja heta det, skulle världen bliva öde, och både bödlar och galgar fattas."

Vi tala nu icke om hjärtat, eller huru Guds ögon se dig såsom en tjuv, medan du ännu icke till ett runstycke förminskat din nästas egendom, när du ändå har lust därtill och endast av rädsla och försigtighet avhålles därifrån, utan vi tala om tjuveri i verk och gärning. Och då upprepa vi åter och bedja var och en allvarligt betänka, vad som ligger därunder, att varje sätt att förminska nästans egendom är en tjuvnad i själva gärningen; att man stjäl, icke allenast när man plundrar kistor och fickor, utan även när man på torget eller i handelsbodar för en vara begär för mycket, eller giver för litet; när man i verkstaden gör dåligt eller bedrägligt arbete, men tager full betalning; eller när en dräng eller piga i huset icke tjänar troget, eller låter något bortskämmas, med ett ord, icke är mån om husbondfolkets bästa; eller när man i dyr tid för den behövandes trångmål tager en obilligt hög ränta på sina penningar o.s.v. På sådant sätt kan du snart avhända din nästa tio, tjugo, femtio eller hundrade kronor — och du går likväl lös, under det många varit i fängelse eller vid pålen för mycket mindre, blott därför att de brukat ett annat sätt att stjäla.

Men i varje bud är icke allenast något förbjudet, utan ock något befallt. Så är det ock med det sjunde budet. Det innebär icke blott, att wi icke skola stjäla, utan ock att wi "skola förhjelpa dertill, att wår nästas gods och näring må förökas och beskyddas". När wi betänka att Herren Gud, med lika allwar som Han förbjuder det onda, äfwen fordrar det goda af oss, då skall denna del af budet blifwa oss ännu mer närgående och göra äfwen dem till syndare, som icke blifwit det i den förra.

Men härtill fordras då att icke se på gerningens eget anseende, utan att Gud sjelf betyder något för oss. Werlden och förnuftet säga så: "När jag icke tager något från en annan, så må jag handla fritt och efter behag med det, som tillhör mig." Men i Christi rike är en annan lag. Den säger så: "Du skall icke allenast intet ondt tillfoga din nästa, utan ock twärtom göra honom allt godt med de gåfwor och tillgångar, som Gud just dertill förlänat dig; du skall älska din nästa såsom dig sjelf."

Den som intet ondt gör, han gör dock mycken synd, när han icke gör det goda, som han kan och bör göra. Och äfwen wårt timliga goda har Herren Gud gifwit oss icke för att blott tjena oss sjelfwa, utan ock till att göra wår nästa godt dermed såsom wår Herres förwaltare, hwilka icke hafwa rättighet att göra med hans förlänta gåfwor, hwad dem lyster, utan hwad hans heliga kärleksafsigter kräfwa. Detta är grunden till en hel kedja af pligter, som bela werlden icke wet af.

Låtom oss derföre på den stora kärlekslagens guldwigt ännu bättre wäga wårt förhållande till det sjunde budet. Wi skola då med häpnad finna, huru nästan alla wåra gerningar, wårt ätande och drickande, wårt arbete och wår hwila, wår återhållsamhet och frikostighet, allt, allt är besmittadt och genomträngdt af synd mot detta bud.

torsdag 18 april 2013

"Du skall icke göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Christus förklarat (Matth. 5); och hwilken nåd war icke detta! Ty Honom måste wi dock höra, om wi wilja warda saliga. Judarna hade handlat med sjette budet på samma sätt som med det femte: de sågo blott på den grofwa gerningen, som här war äktenskapsbrott — ty det sjette budet lyder egentligen så: "Du skall icke bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet, att de uti hjertat woro fulla med olofliga lustar och begärelser, om de blott kunde afhålla sig från deras fulla utöfwande i werk och gerning. Då kom Herren Christus med denna höga förklaring: "Jag säger eder: hwilken som ser på en qwinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta." Detta är den stora förklaring, i hwars ljus wi skola skåda detta bud.

Men låtom oss först undersöka, hwad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (hwilket många skriftställen wisa), det dock egentligen lyder så: Du skall icke bryta äktenskapet. Det ligger nemligen en djup lärdom öfwer detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återföras wi till den egentliga grunden för detta bud, nemligen Guds första, i menniskans skapelse uttryckta tanke och förordning i afseende på hennes menskliga tillwaro och fortplantning på jorden, nemligen då Han skapade en man och en qwinna och genast, ja, redan förrän qwinnan war skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Menniskans skapelse och hennes slägtes förökelse woro twenne hos Gud förenade tankar; så att wi finna äktenskapets stiftelse, grunden till sjette budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Man och qwinna skapade Han dem och wälsignade dem och sade: waren fruktsamma och föröken eder" — och derföre tillägges i det andra kapitlet: "Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder och blifwa wid sin hustru, och de skola warda till ett kött."

Då wi nu betänka, att äktenskapet är en så belig stiftelse af Herren Gud wid sjelfwa skapelsen, då kunna wi förstå, hwilken wigt det sjette budet eger, hwilken fruktanswärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är, att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet, han rubbar och förstör det heligaste och wigtigaste förhållande på jorden, han sönderrifwer de heligaste, af Gud sjelf knutna band, han orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande menniskor emellan, han griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — hwarjemte han ock af lycka gör olycka, af wälsignelse gör förbannelse, emedan mensklighetens wälfärd, ofta för både tid och ewighet, hwilar på äktenskapet.

Men gör wäl endast den sådant, hwilken i ordets wanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjette budet taladt blott till dem som redan äro i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla menniskor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade menniskan till man och qwinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog Han ock en helig gränslinie emellan begge könen. Denna gränslinie är Guds inrättning och derföre lika så helig och orygglig, som sjelfwa äktenskapet är. Hwilken helst som då genombryter denna af Gud satta gräns, ehwad det sker i tankar, ord eller gerningar, han bryter emot det sjette budet. Och i denna mening säger den helige Guden äfwen till alla ogifta, män och qwinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du skall icke bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så widt omfattande betydelse, kan hwar och en se af Christi utläggning deraf, då Han säger, att hwilken som blott ser på en qwinna med olofligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta. Du håller dig kanske rättfärdig inför detta bud, då du af rädsla för Guds domar, eller kanske rädsla blott för skam och wanära och andra menliga följder, afhållit dig från utöfningen af din begärelse; men Herren Christus säger här, att du då allaredan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger, att du då allaredan gjort hor.

Tag här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dig, att han önskade kunna mörda dig, men afhåller sig ifrån gerningen för de fruktanswärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som werkligt utfört den blodiga gerningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skilnaden är blott den, att min owän är rädd om sitt eget hufwud, då deremot den fulländade mördaren warit mer dristig och oförwägen; men i själ och hjerta äro de alldeles lika onda. Så ock här: den skamliga äktenskapsbrytare har icke warit så rädd, som du, för skam och andra straff; detta är skilnaden mellan dig och honom, då du endast af fruktan afhållit dig från att fullborda din begärelse. Derföre har du, icke blott inför Gud utan ock i werkligheten i ditt hjerta, lika ofta begått hor, som du haft begärelse dertill. Så har Herren Christus sjelf förklarat detta bud.

"Allt det ni ber om i era böner, tro, att I får det, så ska det ske er." (Mark. 11:24)

För att kunna be i tron är isynnerhet nödvändigt, att inte bara med munnen upprepa Guds löften om bönhörelse, utan framför allt att i hjärtat betrakta dem och vid varje löftesord betänka isynnerhet följande stycken:

Först dens egenskaper, som givit löftet, såsom t.ex. hans barmhärtighet — att den är en oförliknelig barmhärtighet, en evig och oföränderlig barmhärtighet, att den är i denna stund densamma, lika varm och brinnande, som när löftet gavs. Vidare hans makt, som gav löftet, att den är en gudomlig allmakt; att "för Gud är ingenting omöjligt"; att "Herrens högra hand kan förvandla allting"; att "han förmår rikligen göra utöver allt, vad vi ber eller tänker". Och slutligen, hans sannfärdighet, som givit löftet, att det är omöjligt, det Gud skulle ljuga, att "han är Gud och inte människa"; ja, att han också, för att göra oss dess vissare, har med ed bekräftat sina löften, såsom aposteln säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade han en ed därpå." Dessa trenne Guds egenskaper, hans brinnande kärlek, hans gudomliga allmakt och hans eviga sannfärdighet, utgör, såsom en Andens man säger, det tredubbla rep, som Gud medelst sitt ord nedsläppt till oss från himmelen, för att var och en, som omfattar och fasthåller detta, alltid ska räddas och upphjälpas, om också "vatten går intill hans själ" — ja, han ska också sist med detsamma upplyftas till himmelen.

För det andra bör trons bön omfatta, beskåda och framhålla vår Medlares person och verk, Kristus och hans förtjänst. Vi bör betänka, hur Gud älskar och värderar sin Son och allt, vad Han har gjort och förvärvat, samt därför föredraga Gud detta i bönen. Detta heter att be i Jesu namn. Och Jesus sade: "Allt det ni ber fadern i mitt namn, det ska Han ge er." Då Moses bad, sade han: "Var nådelig över detta folks ondska. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel!" Här är den, som är mer än Abraham, Isak och Israel. Vi ska säga: Tänk på din tjänare Jesus Kristus, din älsklige Son, vår Herre och Löftesman, och var för hans skull nådelig över vår ondska! Se ej på oss, men på din Son; i oss är idel skröplighet, i honom är vår värdighet, som du vet. Eftersom din älsklige Son har antagit sig oss, förlossat, förvärvat och vunnit oss, och eftersom du älskar din Son och hans verk, så var oss för hans skull nådelig! Inte för vår skull, Herre, nej, inte för vår skull, utan för din Sons skull, i vilken du har allt ditt behag, var oss nådelig och gör oss, såsom du har sagt.

För det tredje bör trons bön yrka på Guds namns ära — sägande med David: "Vem vill tacka dej i helvetet?" Om du däremot frälsar en så stor och ovärdig syndare, som jag är, ska ditt lov bli stort i evighet; ty ju större synd du förlåter, desto större bevisar sig din barmhärtighet. Och ju större den nöd och uselhet är, från vilken du uthjälper, desto större din godhet och din makt; och såsom din nåd är, så ska också ditt lov och ditt namn bli. Och vad skulle inte Gud göra för sitt stora namns skull? Därför bad också David så: "För ditt namns skull, Herre, var min missgärning nådelig, den stor är." På detta sätt åberopar vi Guds ära, när vi för honom till hans ord; och vad skulle han inte då göra, när hans ära är i fråga? "Han kan inte förneka sej själv." Men detta är också för Gud det allrabehagligaste vi kan göra honom; ty ju mer vi tar Gud på ordet och tror honom, desto mer ger vi honom ära, såsom skrivet står: "Abraham var stark i tron, givande Gud äran."

Nu återstår endast att göra tillämpning och bruk härav, att eftersinna, vilka och hurudana löften som är oss givna, och sedan i alla möjliga behov och bekymmer i barnslig tro förehålla Gud dem, bedjande: "Gör, såsom du har sagt!" — Men vem kan tälja alla de nådefulla ord, med vilka vår himmelske Fader velat uttrycka sitt kärleksrika hjärta emot oss, med vilka han velat dra de bortlupna, skygga människobarnen till sej? Till sådant ändamål har han dels uttryckligen befallt oss att i all nöd komma till honom med bön och åkallan, dels också givit oss de bestämdaste löften och försäkringar om bönhörelse. Han säger själv: "Det ska vara min lust att göra dem gott." Han bjuder: "Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du skall prisa mej. Be, och er ska bli givet; sök, och ni ska finna; klappa, och er ska upplåtas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt det ni ber Fadern om i mitt namn, ska han ge er. Yttermera säger jag eder: Där två av er kommer överens på jorden, vad ting det helst kan vara, som de ber om, ska det vederfaras av min Far, som är i himmelen."

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott. 

tisdag 16 april 2013

"Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen, och denna är segern, som övervinner världen: vår tro." (1 Joh. 5:4)

Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit — där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna, vilka, sedan de för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar, hus och hem, fader, moder, bröder, vänner, även lämnade själva livet — allt genom tron.

Detta kallas att övervinna världen; ty dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna, med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.

Ordens betydelse är alltså denna: En pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte gör synd, såsom något, det man måste fortsätta med, det man inte kan undvara eller övergiva — liksom en träl varje morgon nödgas under samma ok gå till samma arbete.

Så härskar också synden och världen över sina slavar, även fastän de stundom lider därav, gråter och kvider; ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid i samma slaveri, vad någon viss synd angår — märk! vad någon viss skötesynd angår; ty väl kan man avlägga många yttre synder, nådens krafter förutan. Men den, som är född av Gud, är inte slav under någon synd, om den ock alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet är den människan slav under synden, som inte ens strider och beder emot henne, utan också ursäktar och försvarar henne.

Vi sade även, att en pånyttfödd själ inte ens är slav under oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, vilken som icke kan övergiva fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, han kan inte vara min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård, make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.

Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte, att naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller, man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mig ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar; dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade." Detta heter: "övervinna världen".

Går det däremot så, att jag väl är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt avvikande eller min svaghet och således övervinns, då har jag inte den rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, jag har inte nyfödelsens och trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."

"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och märka, att de äro födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, vilka allenast behålla skummet av Guds ord, men aldrig hava förfarit dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari är intet rätt gudligt liv eller kraft. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder efter djävulens behag och leva sådan, som du varit förr, utan att stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är Guds barn." (Luther.)

Du vill vara kristen, men också på samma gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när detta inte låter sej göra, utan att du skall ställa dej dem lik, så gör du även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana, som inte frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och otrohet mot Herren, vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.

Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.

O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.

Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,

och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!

måndag 15 april 2013

"Varje gren i mig, som inte bär frukt, den tar Han bort; och var och en som bär frukt, den rensar Han, att den må bära mer frukt." (Joh. 15:2)

Här talar Kristus om några grenar i Honom, som inte bär frukt och som ska tas bort, ja, kastas bort, förtorkas och brännas. Detta är ju förskräckliga ord, talade av denne milde Herren, helst som Han kallar dem grenar i sej! Vad månde Han väl mena med detta?

Då Han här kallar dem grenar i sej, är meningen visst inte att någon kan verkligt och rättsinnigt vara och förbli i Honom, i tron, och dock vara ofruktsam och bli förkastad; ty, säger Han strax nedanför, "den som förblir i mej, och jag i honom, han bär mycken frukt". Utan Herren vill med de orden "grenar i mej" fint och skarpt uttrycka, hur stor likheten mellan de äkta och oäkta barnen kan vara, hur mycket religiositet, bekännelse och yttre gemenskap med Honom och med de sanna kristna en människa kan ha och ändå inte äga det sanna livet, saften och kraften av Honom, vilket skulle bevisa sej genom frukterna.

Således är både innehållet och talesättet här detsamma, som när Herren talade om jungfrur, som går ut emot Brudgummen, men av vilka hälften är fåvitska, är utan olja och blir för evigt utestängda — och till Sardesängeln: "Du har namnet, att du lever, och är död."

Låt oss nu betrakta Herrens Kristi ord. Han säger om de äkta goda grenarna, dessa, som bär frukt, att dem rensar vingårdsmannen, d.ä. skär, tuktar och böjer dem, tar bort vad som hindrar deras växt, och låter dem inte växa efter behag; men de grenar åter, som ingen frukt bär, de slipper vingårdsmannens kniv, de får vara i fred, onäpsta, orensade, ty — de ska ändå bara brännas. Deras utmärkande tecken är således: 1:o att de inte bära frukt; 2:o att de inte av vingårdsmannen tuktas och rensas, utan är fria och lediga att växa efter behag.

Se nu här, nog vore väl här anledning för var och en att stanna och pröva sitt tillstånd, att med fruktan och uppriktighet mot sej själv pröva sej efter sådana Kristi egna ord. Men — ack! — det ska genast sannas, att trädgårdsmästarens kniv inte träffar de oäkta grenarna utan endast de goda — att "de som borde frukta, de fruktar intet, och de som inte borde frukta, de fruktar". Det ska genast vara ett hemskt tecken hos mången, att han omöjligt kan frukta för sej, eller en enda stund allvarligt pröva sej, utan ska vara så viss och nöjd med sej, i följd av sin lugna känsla, sin gamla fromhet och religiositet, att Kristi ord ska gå honom förbi såsom ett lätt väder.

O, att dock den "lyckliga stunden" nu för någon vore inne — den stund, då det bleve honom givet att se, vad som ännu fattas honom, att uppvakna från sin hemliga död och falska andlighet! Du hoppas, att du är en kristen, att du står i tron och har Guds nåd; du har kanske en sådan frid i din känsla, en sådan tillförsikt i bönen, en sådan kärlek till Guds ord, så många prov på Guds kärlek, att du omöjligt kan annat tycka, än att du är i hans nåd. Ja, du tänker kanske med frimodighet: Jag har ju länge varit en bland de kristna, varit utgången från världen, ja, lidit försmädelse för min gudaktighet; jag har ju stritt för Kristi sak, haft religiös verksamhet — var och en vet, att jag är en kristen o.s.v.

Nu, detta är allt goda saker — många tusen har inget sådant att framvisa — men käre! inte bevisar ännu detta, att du också är en levande och sann kristen. Nog är likheten så stor mellan de äkta och de oäkta grenarna, mellan de visa och de fåvitska jungfrurna, att du med allt detta kan vara bedragen. Pröva dej därför på det sätt, som ordet lär. Kristi ord här och allt Guds ord yrkar ju beständigt, att tron ska bevisa sin äkthet genom de frukter, som följer av den.

Nog är också en kristen svag, bristfull; nog är nåden stor, oförskylld, överflödande, därom är ingen fråga. Men det är dock några vissa verkningar och frukter, som tron, Anden och nya födelsen alltid medför, även hos de svagaste nådebarn; det är om dessa frukter och verkningar, det nu är fråga.

Här tänker du kanske på några goda gärningar som du utövar, några synder som du avlagt, några andliga förmögenheter, någon religiös verksamhet, som du har, och menar, att detta ju vittnar om din tros liv; men undersök, om också  Skriften låter det därmed bero. I Matt. 7:22 säger Herren: "På den dagen ska många säga till mej: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftgärningar? Då ska jag bekänna dem: Jag kände er aldrig, gå ifrån mej, ni ogärningsmän."

söndag 14 april 2013

"Låten icke synden vara väldig i eder dödliga lekamen, så att I efterföljen henne i hennes lustar." (Rom. 6:12)

Först böra vi här åter märka, huru det förhåller sig med helgonen. Aposteln har uttryckligt lärt, att de, som äro rättfärdiggjorda genom tron, äro också helgade i sin ande, stå i innerlig förening med Kristus och äro "döda för synden"; och dock anser han sådana förmaningar för dem behövliga — "låten icke synden vara väldig" — "att I icke efterföljen henne i hennes lustar." Så står det till med helgonen: "anden är villig, men köttet är svagt;" och "djävulen har en stor vrede".

Därför, då Gud icke utför sitt helgande verk uti oss med oemotståndlig allmakt, utan verkar såsom på andliga väsenden med ordet och Andens maningar, må ingen vara säker, förakta förmaningen och anse sig trygg för all fara. Nej, vi stå ännu på prov, så länge vi äro på jorden. Vi skola höra, akta, lyda Herrens röst och då frälsas, om vi äro än så svaga, om vi ock ropa utur djupet, att vi förgås, och icke kunna fullgöra Herrens vilja — därom skall Han själv draga försorg, blott  vi lydigt höra hans röst; eller ock skola vi, "tjusta", sövda och lättsinniga, förakta förmaningen och falla i syndens och djävulens snaror.

Korteligen, dessa hulda förmaningar stämma fullkomligt överens med, vad aposteln förklarat om vår helgade ande och vår förening med Kristus och böra räknas bland de yttre medel, vilka Gud använder till helgelsens fullkomnande. Huru klar, upplysande och hälsosam är då icke denna förmaning!

Då aposteln säger: "Låten icke synden vara väldig i eder dödliga lekamen, så att I efterföljen henne", märka vi denna tanke: Kunnen I nu tyvärr icke vara helt fria från synden, låten henne dock icke regera över eder, så att I ock med verk och gärning tjänen henne. Att synden bor uti eder, att I ännu kännen onda lustar, är redan brott emot Guds heliga lag; och om Gud dömde eder efter denna, så voren I blott för syndens lustar fördömda. Men då vi nu i detta livet icke kunna vara helt fria från synden, utan den fulla renheten hör till de nya himlar och den nya jord, uti vilka idel rättfärdighet bor, använden ock den nåd, eder är given, att göra synden det motstånd, att hon icke får regera över eder dödliga kropp, så att I även uti gärning utfören hennes onda vilja, utan att I ändå vandren efter Anden, om I ock kännen frestelser av köttet.

Se här några exempel härpå. Någon har tilläventyrs med ord eller gärning förolämpat dig, och vreden vill resa sig i ditt hjärta; giv då icke denna bifall och frihet så att du också bryter ut i onda ord och åthävor, utan följ Davids goda råd: "Varden I vreda, så synden icke; talen med edert hjärta på edra sängar och biden" — "biden", under bön till Herren om hans nåd och kraft, ja, under det I bedjen ett Fader vår och särskilt den bönen: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta;" "biden" så, tilldess det onda går över.

Eller om girighetens lustar vilja bedraga dig till någon oärlighet i arbete, eller om okyskhetens lustar vilja bringa dig till oanständiga ord, åtbörder eller gärningar, eller högfärdens lustar vilja bringa dig att i kläder eller eljest gå utöver ditt stånd eller dina  villkor: korteligen, mot alla möjliga syndens lustar och frestelser, vaken och bedjen och använden alla nådens medel till att döda dem, så att I icke efterföljen och tjänen synden.

Redan den första syndiga lusta är visserligen av Gud förbjuden och fördömd, varför ock synden bör dödas i dess första rörelse; men då nu likväl icke all synd tager slut, medan vi leva i denna syndens och dödens kropp, bör den dock hämmas, allt mer undertryckas och dödas, så att den icke får vara väldig eller regera.

"Synden är oss icke till den ända förlåten", säger Luther, "att vi sedan skola sova i säkerhet eller göra, vad köttet lyster, utan tvärtom är synden just därför förlåten, att den också skall bliva underkuvad och dödad, att den icke mer skall vara herre, utan tjänare, samt icke kunna skada oss; utan att du skall vara herre och säga till köttet: Du är full med orenlighet och ondska, avund, hat, hämndgirighet och ond lusta; men du skall och måste en stund ligga bunden och emot din vilja vara Anden underdånig. Du orenlighet har här intet att skaffa, ty Anden är här herre i huset, Han skall ock hava överhanden och hålla dig med dina lustar i tygeln, ja, korsfästa och kväva dig."

Ett så modigt språk kunna vi väl icke alltid föra, utan när striden blir rätt hård, måste vi väl hellre med tårar och böner åkalla Herren, vetande, att vi äro förlorade, om Han drager sin hand tillbaka, ja, att vi förmå och hava alls intet mer, än det Han giver oss; men genom Honom skola vi dock bliva synden så övermäktiga, att vi icke skola tjäna henne, utan ännu alltid vandra efter Anden.

"Ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." (Gal. 3:27)

Aposteln säger att vi är döpta till Kristus. Fastän dopet, enligt Kristi förordnande, sker i (eller till) hela den gudomliga treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, kallas det dock ett dop särskilt till Kristus.

Orsaken vet vi: i Honom allena är salighet, Han allena är vägen, Han är dörren; ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Kristus är av Fadern gjord till vår salighetshövding, vår överstepräst, profet och konung. Till Honom visar Fadern allt kött och säger: "Hylla Sonen;" "hör Honom." Till Honom ska vi döpas, med Honom ska vi förbindas; ty i Honom är livet.

Och med ordet till (döpta till Kristus) uttrycks den innerliga förening och delaktighet med Kristus i allt hans goda, som dopet innebär. Denna förening och delaktighet uttrycks ännu tydligare med ordet "inplantade", inplanterade i Honom (Rom. 6:5); ty en döpt och troende människa är inte mer att betrakta såsom en särskild person, utan alldeles såsom en del av Kristus, en "lem i hans kropp"^ så att vad som rör lemmen, det rör också huvudet, och vad huvudet äger, det äger också lemmen.

Men är detta sanning? Vi talar här kanske alltför herrliga ord? Är det sanning, att döpelsen innebär en sådan innerlig förening med Kristus, rentav en "inplantning" i Honom? Är det säkert, att aposteln hade en sådan mening om dopet? Se då, hur han här talar: "Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." Märk ordet iklätt — "iklätt Kristus", insvept er i Honom. Detta talar visst om samma innerliga förening med Kristus som ordet "inplantade", inympade, d.ä. att vi blir ett med hela hans person, hans förtjänst och välbehag för Fadern.

Att detta förefaller oss allt för stort och främmande, kommer endast av den vederstyggliga otron i våra hjärtan och av djävulens mäktiga inverkan, vilken inte vill tillåta oss att ha någon högre tröst, som kunde göra hans rike skada. Vi borde dock betänka att allt vad den store, kärleksrike Guden gjort för oss människor är alltsammans omätligt stort och högt utöver alla våra tankar och sinnen. Han har ju skapat oss till sina barn och till arvingar av hela sitt rike; Han har utgivit sin ende evige Son till att vara först vår bror, vår hulde släkting, och sedan vår frälsare, vår försonare och försvarare; Han har givit och ger oss dagligen sin Helige Ande, som verkar i våra hjärtan ett underbart gudomligt verk som vi inte kan förneka. Skulle det då vara Honom olikt, vara för mycket för hans kärlek, att Han också givit oss ett sådant införlivningsmedel som dopet, nämligen en yttre och synlig handling, varigenom den enskilda människan görs delaktig av all hans nåd, upptas och invigs i hans nådeförbund?

Då vi ser hur apostlarna förklarar dopet, nämligen att vi däri "ikläds Kristus", däri "inplanteras" i Honom, däri "görs rena" och "saliga", kunde man undra, varför denna dyra Guds nådesinrättning blir så föraktad som vanligen sker. Men föraktet för dopet kommer av samma orsak, som gjorde att judarna föraktade Kristus, nämligen den ringa och oansenliga skepnaden. Kristus föddes i en krubba, var fattigare än fåglarna och rävarna, var "full med värk och krankhet" och dog slutligen på en avrättsplats. "Därför aktade vi Honom för intet", säger profeten å judarnas vägnar.

Så går det också med dopet. Vi ser endast på vattnet, såsom Luther säger, "med samma ögon som kokreaturet, som vet att det duger att dricka;" vi glömmer alldeles, att den store Herren Gud vid detta vatten fästat sitt heliga löfte. Det går oss såsom den syriske hövitsmannen Naaman, då profeten Elisa sade: "Två dej i Jordan, så blir du helbrägda." Då såg Naaman på själva vattnets beskaffenhet och anmärkte, att Jordans vatten inte kunde vara bättre än de vatten han hade i Damaskus, och glömde alldeles att det var endast vid Jordans vatten löftet var fästat.

Hur förträfflig och viktig är inte Luthers anmärkning om dopet, vilken vi redan i barnaläran läst: "Vattnet verkar det visserligen inte, utan Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar detta med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå, ty utan Guds ord är det blott vatten och ingen döpelse, men med Guds ord är det en döpelse: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den Helige Ande."

Guds vishet har just därför fästat vår salighet vid de oansenligaste medel, på det vi skulle ställas på ett prov, huruvida vi ville akta hans ord, eller tvärtom mer se efter det som är stort och ansenligt. Detta Guds sätt, att pröva oss med mycket små och ringa saker, är såsom en sikt, varigenom allt stort blir avskilt från hans goda vete; en trång port, varigenom endast de kommer in i hans rike, som är rätt små, enfaldiga och troende. Därför sa Han också om de små barnen: "Himmelriket hör sådana till." Han har "utvalt det, som var föraktat" och "galet", "och det som var intet, på det Han skulle göra de visa till skam".

Låt oss väl akta oss för det "allraskadligaste odjuret", nämligen förnuftet i andliga saker (Luther). Akta dej att så glömma dej, att du i fråga om dopet stannar med ögonen på vattnet och förgäter, att den store, nåderike Herren vid denna stiftelse fästat sitt löfte om evigt liv och salighet.

fredag 12 april 2013

"Nu är Guds rättfärdighet utan lagens tillhjälp vorden uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken allena våra själar måste räddas, eller ock evigt förloras — men också den "förargelseklippa", mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.

Den Guds rättfärdighet, som här omtalas, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla, vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att icke blott de egentligen otrogna med all makt strida däremot, utan ock att många annars upplysta och välmenande män i detta ämne hava mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer dock icke av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet icke av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Jehova själv och det alldeles i samma mening, i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen, på samma sätt som Han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förrän han kom till denna värld, var Han icke en medlem eller undersåte i Guds rike — Han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med Honom, än att Han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sig i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde Han sej själv under den lag Han hade stiftat för oss, och inträdde i den för Honom, såsom Guds Son, nya övning, att Han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde Han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyda lagen, förvärva de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde, är, att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord läsas härom hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt av Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, hade endast till ändamål, att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, på det syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

"Tala med hela menigheten av Israels barn och säg till dem: Ni ska vara heliga; jag är helig, Herren er Gud." (3 Mos. 19:2)

Till lagen hör allt det Guds ord som lär vad vi ska vara och göra, allt Guds ord som kräver något av oss, vare sig inre egenskaper eller yttre gärningar; ty Guds lag kräver hela människan, även det innersta i hennes väsen, hennes hjärta, tankar och begär. Därför säger budorden inte: Din hand, din fot, din tunga ska göra detta, ska underlåta detta; utan de säger: Du, du — d.ä. de talar till hela människan.

Ta till exempel bara första budet; hur kräver inte det "allt vårt hjärta och all vår själ och alla våra krafter och all vår håg". Betänk vad det innefattar, att vi ska över allting frukta och älska Gud och sätta all tro och lit till Honom!

Att jag ska frukta Gud över allting innebär att jag inte får vara köttsligt säker, hård och liknöjd om Gud och min själ; icke vara lättsinnig att synda, utan så frukta att göra Gud emot, att jag hellre lider allt, hellre lider döden, än jag skulle synda mot min Gud; att jag vakar och strider emot synden, men med allvar, med nit och kraft; att jag inte den ena stunden vakar, beder och strider, och den andra stunden lättsinnigt följer frestelsen, utan att jag vakar, beder och strider alla stunder o.s.v.

Att jag ska älska Gud över allting innebär att jag inte får vara kallsinnig mot min Gud, inte trög och håglös till bönen och Guds ord, utan med den allrahögsta lust och glädje umgås med Gud; att jag helst tänker på Honom, helst talar om Honom och av kärlek till Honom gärna gör allt, vad Han bjuder, och gärna lider allt vad Han tillstädjer övergå mig. Ty allt sådant gör man för den, som man rätt älskar.

Att sätta all tro och lit till Honom, fordrar en sann tro och förtröstan på Honom, förbjuder all förtröstan på mej själv och allt skapat, förbjuder all förmätenhet och egenkärlek, förbjuder ock all misströstan, otrossorg och tvivel.

I korthet: om du genomgår alla Guds bud, så kräver de inte en eller annan gärning, inte en eller annan lem, handen, foten eller tungan, utan de kräver hela människan. Varför också Kristus i Matt. 5 förklarar, att den, som blott förtörnas på sin nästa, är inför Gud ansedd såsom en mördare; och den, som blott ser på en kvinna med oren begärelse, dömes av Gud lika med en horkarl.

Av allt detta finner vi för det första, att Guds lag inte kräver endast gärningar, inte säger bara vad och hur vi ska göra, utan att den framför allt kräver vårt inre, kräver ett gott inre tillstånd, goda inre egenskaper och säger vad och hur vi ska vara; att således även det Guds ord, som handlar om vår sinnesstämning och våra egenskaper, tillhör lagen; att t.ex. om jag straffas för kallsinnighet, hårdhet, lättsinnighet, högmod, egenkärlek, tröghet till ordet och bönen m.m., så bestraffas jag av lagen.

Men inte nog härmed: vi finner också att just det inre, själva tillståndet, hjärtat, hågen och lusten, är det största och förnämsta, som Gud framför allt annat kräver; att om jag lever än så fromt utvärtes, gör än så mycket gott och avhåller mej ifrån allt ont, men därunder invärtes hyser tankar och begärelser, som strider däremot, begärelser till synden och olust till det goda, är jag inför Gud ansedd och dömd lika med dem, som fräckt och grovt i gärning utövar samma synder.Och således, att jag i sådant tillstånd, där jag gör det goda blott av tvång, för lagens hot eller löften, inte kan göra en enda gärning, som inför Gud är god.

Sådan är Gud, och sådan hans heliga lag; ty Guds lag är inget annat än Guds helighet, Guds natur och vilja uttryckta i ord. Sådan som Han själv är, vill Han, att också vi ska vara. Vad Han själv älskar, det vill Han att också vi ska älska; vad Han själv hatar, det vill Han, att också vi ska hata. Han kan inte vara nöjd därmed, att vi hatar och föraktar vad Han älskar; att vi älskar vad Han hatar. Så lite som Han själv kan förlikas och umgås med synden och djävulen, så lite kan Han lida att vi umgås med dem.

Härav kommer det, att Han ställer sig själv till exempel för oss och kräver att vi ska vara heliga och fullkomliga, såsom Han själv är, då Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig." Och åter Kristus: "Var fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig."

Ack, de arma dårarna, som säger: "Gud kan inte fordra av oss mer än vi förmår" — då hans ord tydligen är dessa, som nyss anfördes! Och på det sättet, eller om Gud inte krävde mer av oss, än vi, fallna syndare, förmår, då skulle inte "var mun tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud" - ja, då hade Kristus lidit döden för oss i onödan!

"Icke att jag allaredan har fattat det eller allaredan är fullkommen." (Fil. 3:12)

Doktor Svebilius säger: "Lagen är av naturen någorlunda känd, men evangelium är en hemlighet, som är förborgad för allt förnuft." Doktor Luther säger: "Evangelium är de kristnas allrasvåraste konst och högsta visdom, vari de i alla sina livsdagar förbliva skolpiltar; men", tillägger han vidare, "likväl har det den leda plågan, att ingenting tyckes vara lättare och snarare utlärt än detta; så att så snart en har något hört eller läst därom, strax menar han sig vara mästare och doktor däri och vill nu höra något annat, något nytt".

Sådana inbillade fullärda borde känna igen sej av, att de inte ofta tänker på evangelium, hur de mer och mer ska lära känna Gud och den Han har sänt, lära känna försoningens stora hemligheter; att de intee söka efter att få höra eller läsa därom; inte ber Gud om Andens ljus därtill, utan tvärtom, när något rätt evangeliskt förekommer, med en viss otålighet vänta på dess slut för att få något annat. Sådana plägar också  tänka och säga: Nog vet jag, vad jag skall tro, nog vet jag om Guds nåd, den är en gång för alla given, med den saken är allt väl; men se, vad vi ska göra och vara, det räcker till att tänka på, det felar alltid, låt oss höra något därom o.s.v.

Och så kommer de just därför aldrig till det rätta görandet, den rätta lusten och kraften, emedan de aldrig lär känna, vad som först och förnämligast fattas dem, nämligen själva livet, den rätta bättringen och den rätta tron. De känner inte, hur helt förlorat det är med oss och vårt görande, de har aldrig rätt förtvivlat på sej själva; inte heller har de erfarit vad tron vill säga eller vad tron och nåden verkar, för då skulle de inte säga att de har nog av det slaget. Då skulle de hellre tänka, såsom ordet och erfarenheten lär, att blott jag kände Gud och hans nåd, nog skulle sedan följa lust och kraft till det goda.

Såsom Johannes säger: "Den som inte älskar känner inte Gud; ty Gud är kärleken." Kände de Gud, vill han säga, nog skulle de älska, ja, bli brinnande i kärlek och gudaktighet; ty Gud är en sådan stor och brinnande kärlek, att ingen kan känna Honom, utan att av Honom bli upptänd till kärlek. Och kärleken är modern till alla goda gärningar, kärleken är lagens fullbordan.

I korthet: de som tycker sej tillräckligt ha fattat evangelium, de har inte ännu lärt de första bokstäverna. Såsom aposteln säger: "Om någon låter sej tycka att han vet något, han vet ännu inte hur han bör veta."

Detta är isynnerhet tillämpligt på evangelii kunskap. Evangelium innehåller sådana saker, att den som ser vad det innehåller förmår inte tro det. Den som har lätt för att tro det, han ser visst inte vad det innehåller. Väl tycker han sej se vad det innehåller, det tycker han så bestämt, att han ville svärja tusende eder därpå; men hans hela väsen nekar det.

Luther säger sant, att den som kunde rätteligen både fatta och tro, vad evangelium innehåller, "han kunde icke mer leva här på jorden, utan skulle av övermåttan stor glädje dö". Sannerligen, inte skulle man vara så kall och stel och oandlig, som dessa utlärda och mätta andar är; inte skulle det vara så svårt att följa Kristus, att älska, tjäna och bekänna Kristus, att lida och försaka m. m., om man rätteligen trodde vad evangelium innehåller.

Men se här en huvudorsak, varför många som alltid läras dock aldrig kommer till sanningens kunskap. Jesus sade: "Ingen känner Sonen, utom Fadern; och ingen känner heller Fadern, utom Sonen, och den som Sonen vill uppenbara honom för." När inte Sonen vill uppenbara det för en människa, så är allt förgäves för henne.

Näst förut hade Kristus sagt, för vilka Han inte ville uppenbara det — du har dolt detta för de visa och förnumstiga, d.ä. sådana, som inte är i egna ögon fåkunnniga, utan menar, att de blott genom studerande ska kunna inhämta evangelium. Många läser och hör evangelium på samma sätt som en världslig vetenskap, utan att därom böja sej för Gud; men för sådana har Han behagat fördölja det. Ja, Fader, så har varit ditt behag.

Paulus var väl en mästare till att tydligt och rikt förklara och utlägga evangelium; men inte ansåg han det vara nog för folket, att de blott hörde hans predikningar och läste hans epistlar, utan han ansåg allting ännu bero så alldeles på Guds "uppenbarande", Guds meddelande av visdomens och uppenbarelsens Ande, att han ideligen anropade Gud därom för sina församlingar.

Då det nu finns människor, som aldrig behöver så bedja och böja sej för Gud, inte heller med flit och angelägenhet söker i Guds ord efter evangelii kunskap, utan vet allt nog förut, då likväl de största helgon och troshjältar, oaktat allt sitt studerande och bedjande, bekänt, att de inte ännu fullkomligt fattat det, utan ännu for fast därefter — hur hänger allt detta tillsammans? Är det på annat sätt, än att dessa utlärda, som förstår  allt nog, är av djävulen förtjusta, blinda och döda och behövde nu först lära de första bokstäverna? Måtte de i tid besinna detta!

"Tillkomme ditt rike." (Matt. 6:10)

I denna bön ber vi, att Kristus ska bli allt mäktigare i oss och nedlägga alla våra andliga fiender i vår själ. Vi ber att hans rike, som är invärtes i oss, den Helige Andes verk, den rätta gudsfruktan, tron, kärleken, helgelsen, alltmer ska tillväxa i våra hjärtan. Men här möta vi oftast den oändliga, mäktiga striden med känslan, efter vilken det tvärtom tycks gå så, att allt ont tar överhand och allt gott avtar.

Vad ska jag då trösta mej vid? Här hjälper sannerligen ingenting i himmelen eller på jorden mer än ett enda, och det är, att du äntligen låter vår Herre Gud ännu vara på sin tron, vad Han är, nämligen en sannfärdig, trofast och allsmäktig Gud, som rår med även så starka onda makter som hela ditt förskräckliga hjärta!

Stanna och tänk: Vi får ju även be Gud emot vårt eget hjärta. Han har aldrig sagt, att hjärtat ska vi själva hålla eller göra gott, hjärtat ska vi själva övervinna. Han har tvärtom sagt, att Han allena kunde skapa i oss ett nytt hjärta. Och vidare har denne allsmäktige och trofaste Guden sagt, att hans rike, som är invärtes i själarna, ska vara så skyddat under hans mäktiga hand, om vi bara vill anlita Honom, att helvetets portar inte ska bli det övermäktiga. Han har inte sagt, att dessa avgrundsmakter inte ska anfäkta oss, utan att de inte ska bli oss övermäktiga — ett ord som antyder en kamp riktigt på liv och död.

Allt Guds ord vittnar också, att Kristi rike i oss ska inifrån och utifrån ansättas av alla avgrundens makter, så snart vi flytt från deras välde. Vårt kött är uppfyllt med alla möjliga synder; vårt hjärta beständigt "ett argt och illfundigt ting"; djävulen trägen och listig att angripa oss på alla sidor, att inskjuta i våra hjertan alla galna och syndiga begärelser samt förvända tankar om Gud. Allt sådant har Herren lämnat kvar på jorden för att kämpa med sitt rike. Genom makten och ihärdigheten av denna strid ska vi ofta bringas till det allra yttersta, så att vi omöjligt kan se hur det ska avhjälpas, för att all vår egen tröst ska gå under, och Herren ensam bli Gud, ensam bli Frälsaren.

Men då — vad har Han själv lärt oss att göra  i sådan nöd? Inget annat än att ropa till Honom, fortsätta att använda ordet, men veta, att Han allena kan ge oss Anden. Och Han har försäkrat, att dessa böner aldrig ska komma på skam. Att de, som så mot sitt hjärtas fördärv ber om den Helige Ande, ber om Guds rike i själen, inte skola komma på skam, därom talar Herren på ett övermåttan kraftigt sätt i en liknelse i Lukas´ elfte kapitel.

O, den milde Frälsaren! Han säger: "Vem av er är den fader som ger sin son en sten om han ber om bröd? Eller som ger honom en orm om han ber om en fisk? Eller som ger honom en skorpion om han ber om ett ägg? Kan nu nu som är onda ge era barn goda gåvor; hur mycket mer ska inte er himmelske Fader ge den Helige Ande åt dem, som ber Honom?"

Denna liknelse borde kunna spränga alla våra otrosberg och kasta dem i havet. Tillämpa den nu på den bön, som vi här betraktar. Du ber om hjälp mot syndens och satans makt, du ber om den Helige Ande, vilket Kristus särskilt nämner — "ge den Helige Ande åt dem som ber Honom". Kan du tänka dej, att sedan Herren själv lärt oss i all nöd fly till Honom och själv sagt. "Mej förutan kan ni inget göra — åkalla mej i nöden — be, och ni ska få" o.s.v., och den arma nödställda själen kommer och gör helt enfaldigt så, som Herren har sagt, klagar inför Honom sin vanmakt och ber om frälsning — kan du tänka, att Herren då likväl inte skulle ge henne detta, utan att ditt onda hjärta och djävulen skulle ändå få råda till ditt eviga fördärv?

Då barnet begär bröd, ger nu fadern en sten; då själen ber om ett nytt, ödmjukt hjärta, ber om den Helige Ande, till tro, till frälsning och salighet, då lämnas hon ändå till evigt fördärv? Detta är ju att i stället för bröd ge en sten, ja, endast ormar och skorpioner! Är det möjligt att den gode Guden gör så?

Visst känns det i hjärtat, medan mörkrets makt omgiver oss, endast som ormar och skorpioner — vi har där också från syndafallet den gamla ormens avföda — visst tillstaddes det också satan att sålla Petrus och kindpusta Paulus. Men att det skall vara till ditt eviga fördärv, att nu, när du kvider över ditt onda inför din himmelske Fader, Han likväl skall låta det råda över dej till evigt fördärv, rakt emot sina egna försäkringar, och gäcka din tro på dessa — märk, själv bjuda dej be, men när du gör detta, då får du inte, det Han lovat, utan det eviga fördärvets skorpioner! — det är ju ett så grymt gäckande av din tillit till hans ord, att du måste göra av Gud en djävul, om du kan tro något sådant.

O, så lär dej då en gång, att Gud kan aldrig på allvar och till evigt fördärv lämna en själ som flyr till hans frälsarenamn! Men lär dej också, att Gud "förer de sina underligen", och att denna bön om Guds rike inte behövdes, om vi redan hade det i ostört åtnjutande, om inte mörkrets rike omgåve och anfäktade oss.

Kärlek av höjden
värdes beskära,
lär oss att leva
helt till din ära,
vida kring jorden
gånge din lära,
komme ditt rike.

Heligt och troget
lär oss att strida,
villigt och stilla
lär oss att bida,
seger och vila
lär oss att bida
sist i ditt rike.