"Vi gick alla i villfarelse såsom får; var och en såg på sin väg. Men Herren kastade allas våra synder på honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad det här egentligen är frågan om, i vilket avseende vi gick i villfarelse och såg var och en på sin väg, det märker jag av det som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder på honom. Jag märker då att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg på sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag bara kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt vad du gör.

Den andre tänker: Om jag bara kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, så skulle jag hoppas på nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves vad än du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder på honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och han varkunnade sej och gav oss en man som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blev genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde att allas våra synder skulle vara hans, så att han skulle betala och plikta för dem. Våra synder är inte mer våra, utan hans. Och för att vi skulle vara desto tryggare, säger profeten att det inte är vi som lagt våra synder på honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och han måste väl mena och vara nöjd med vad han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Se Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill ha för våra synder. Därför säger också Jesus, att Fadern älskade honom fördenskull, att han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja!

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dej, det är Fadern själv som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dej för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och för vilken du så högeligen fruktar, han har själv lagt din synd inte på dej, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu inte den som har ett ont samvete ha del i denna försoning, ha här sin frälsning och tröst, vem ska då ha det? Ty en försoning kan ju inte vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga.

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare som har ett ont samvete ska nu få ha frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, räkna sedan över, hur mycket du väger emot denna försoning, hur mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du inte, att alla människor är ett intet mot Guds Son?

Ja, då Herren liknat sej vid en god herde och sagt att han ger sitt liv för fåren, så led dej vid denna bild till någon besinning. Föreställ dej, att ett får kunde ha moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sej en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville ge sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du inte att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du inte att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är inte Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du inte att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än är i sej själva, likväl här blir till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bli till intet, "för att vi skulle ha frid".

Kan du alltså blott och allenast i Kristus ha din frid, då har du rätteligen förstått honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter ska väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är han som ska sörja även för dessa. Du är bara ett eländigt får inför honom. Han vill själv göra allting; fåret ska endast höra herderösten. Endast hör, så får er själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!

"Jag är den gode herden. En god herde ger sitt liv för fåren." (Joh. 10:11)

Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem? Många torde vilja somna vid deras betraktande.

Och likväl är det ännu just detta ämne, som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.

O, stanna dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger: Jag ger mitt liv för fåren! Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och olycklig, du har inget varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud till; men här ska vi sannerligen säga dej, hur du kan få ett varmt, lyckligt och fridfullt hjärta. Hur sker då det? Jo, om du bara kan få en fast blick på din Frälsares ansikte, då han säger: Jag är den gode herden — jag ger mitt liv för fåren. Om du endast får detta in i ditt hjärta, ska det sannerligen börja bli varmt därinne, ja, en outsäglig frid och fröjd!

Be Gud om den barmhärtigheten, att han skänker dej en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan vem det är som talar. Besinna allvarligt, att det är densamme som du talar till i bönen — det är din Frälsare. Se då på honom och hör honom säga: Jag är den gode herden; och jag ger mitt liv för fåren. Märker du inte någon djup och hjärtlig huldhet hos honom, då han talar så? Eller menar du ändå, att han verkligen kan vara så kall och likgiltig för dej, som ditt otrogna och kalla hjärta bedömer saken? —

Ta då dessa ord med dej till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker dej ingen kärlek av honom förnimma, sök då att fatta hans bild och skåda i hans ansikte, då han säger: Jag är den gode herden — jag ger mitt liv för fåren. Och se, det är ännu blott hans ord du betraktat. Skåda honom sedan i själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande, hans bittra död — och låt då dessa ord, jag ger mitt liv för fåren, beständigt ligga för dej och förklara för din själ allt vad du skådar. Skåda, hur han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som  söker honom i örtagården, och hur han säger: Söker ni mej, så låt dessa gå. Jag ger mitt liv för fåren; och hur han stilla, "såsom ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter genomspika sina händer och fötter och upphänga sej på korsets trä. Och när du ser honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag ger mitt liv för fåren.

Vågar du ändå misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Vågar du ändå hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dej, han bryr sig inte om din nöd, han väntar, att du själv skall övervinna ditt onda, han väntar, att fåret självt ska försvara sej mot ulven" o.s.v.?

O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en gång din Frälsare vara den han är, den eviga och obegripliga huldheten, som inte ens kunde lida att folket i öknen hungrade, eller att en man hade en vissnad hand. Hur mycket mindre kan han då fördra, att din själ är i nöd och fara, utan att han skulle något göra därtill, när han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning? Då jag inser, hur hela Kristi person och ärende till världen är blott ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma människosläktet, och ser, hur han själv ville att vi så skulle betrakta det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han ger sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar, ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mej, så besynnerligt och bekymrande han kan, lämna mej åt djävulen och allt ont, så länge han behagar, jag anar dock, att hos honom ännu gömmer sej ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är i nådetiden och likväl dömer mej själv, men också flyr till hans barmhärtighet, ska han omöjligt kunna på allvar lämna mej — nej, så sant denne trogne Herren inte kan ljuga, är då i hans hjärta redan glädje över ett återfunnet får.

Kort sagt: genom detta stora bevis på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du komma till en sådan tro, att han sedan får göra med dej hur han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på detta sätt böra vi göra oss gagn av, det han här säger: Den gode herden ger sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker, hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock har en innerlig tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast flyr till honom, som så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.

Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
//: Han, min Herde, gick för mej i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

"Jag är den som rannsakar njurar och hjärtan, och jag ska ge var och en efter hans gärningar." (Upp. 2:23)

Hur ska man undgå den uppfattningen av detta och dylika ställen i den heliga Skrift, att saligheten kommer av våra gärningar?

Svar: Hela svårigheten kommer av, att man inte tillräckligt noga ger akt på orden. Skriften säger aldrig på något ställe att vi blir rättfärdiga eller saliga för gärningarnas skull, utan det är vad hon överallt nekar. Men att vi ska bli dömda efter gärningarna, det lär Skriften överallt (Jer. 17:10; 32:19; Hes. 18:30; Matt. 16:27; 25:34—45; 2 Kor. 5:10; Upp. 2:23; 20:12; 22:12).

Fastän Gud i sin allvetenhet känner allas hjärtan, har han dock alltifrån begynnelsen fastställt den ordningen, att vårt innersta ska bevisas och bevittnas av våra gärningar. Abraham, de trognas fader, gjordes till ett tydligt exempel på detta. "Han trodde Gud" i löftet om den välsignade säden, "och det vart honom räknat till rättfärdighet"; nu var han för Gud rättfärdig och en Guds vän; men detta skulle också bevisas i utvärtes handling, och då han nu lydde Guds befallning sade Herrens Ängel: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte har skonat din enda son för min skull." Detta kallar aposteln Jakob att Abraham vart av gärningen rättfärdigad, d. ä. rättfärdig bevisad, rättfärdig förklarad.

Så ska det också gå till i den yttersta domen. Vid en domstol måste vara vittnen; därtill ska våra gärningar tjäna. De ska vittna om den nåd som varit verksam i de trogna, eller om den ogudaktighet, som bor i de otrogna. Kristus säger: "Inte hämtar man vindruvor av törne, ej heller fikon av tistel. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett ont träd bär ond frukt." "Av deras frukt ska ni känna dem." De goda gärningarna gör inte människan god, utan de bevisar att hon är god; hon är inte god därför att hon gör gott, utan hon gör gott därför att hon är god. Och Gud måste först göra hennes hjärta gott, innan hon kan göra något som han anser gott.

När Kristus ska döma oss efter våra gärningar, så ska han inte se på gärningens yttre form eller storlek, utan på dess verkliga inre godhet, d.ä. se efter källan och bevekelsegrunden. Detta är en omständighet, som hela världen aldrig vill förstå, men som Herren Kristus så ofta och nitiskt framhöll. I Matt. 6:1 säger han, att "om du ger din allmosa för människorna för att bli sedd av dem, så har du ingen lön hos Fadern i himmelen". Varför det? Se här hur Herren ser efter bevekelsegrunden! Gärningen är ju densamma, nämligen att ge allmosor, som Herren vill nämna på den yttersta dagen; men bara för att den inte var gjord av den rätta bevekelsegrunden är den nu förkastad.

I Matt. 10:42 säger han: "Den som ger en av dessa minsta en bägare kallt vatten dricka, allenast i en lärjunges namn, sannerligen säger jag er, det ska inte bli honom olönt. En bägare kallt vatten är en mycket liten allmosa; men bara för bevekelsegrunden att den var given "i en lärjunges namn", d.ä. för Kristi skull, bedyrar Herren att den gärningen inte skall bli olönt, så liten den än var i sej själv. I Mark. 9:41 uttrycker Kristus det ännu tydligare: "Den som ger er att dricka en bägare vatten i mitt namn, därför att ni tillhör Kristus, sannerligen säger jag er, han ska ingalunda mista sin lön."

Då vi nu förstått själva saken, må vi också något närmare betrakta orden. Herren säger att han "ska ge var och en efter hans gärningar". Gud har liksom mottagit av människorna ont eller gott, och sådant han fått det, har han uppfört det på deras räkning, för att på sin rättvisa doms dag återge det åt var och en, nämligen så som vi sett Kristus förklara det.

Vidare säger han: var och en - Gud ska ge var och en. Här på jorden tycker sej många vara liksom bortgömda i mängden, så att Gud inte så noga ska följa dem med sina ögon. Men Gud är så stor, att han också känner varje fågel. Han förmår lika noga ge akt på var och en, som om det vore bara en enda människa på jorden. I den yttersta domen ska var och en, likasom blottad och bar, framställas för Domarens ögon och dömas efter sina gärningar. Och de som själva står för sina synder, d.ä. de som är under lagen och ska dömas efter den, dem ska inte ens ett fåfängt ord efterskänkas, såsom Kristus förklarar: Jag säger er, för vart och ett fåfängt ord som människorna talar, ska de göra räkenskap på domedag."

Men även de trogna ska få olika salighet efter sina gärningar, såsom vi ser av Jesu liknelse om punden (Matt. 25:14—29) jämte flera bibelställen. Även detta ligger i ordet: "Han ska ge var och en efter hans gärningar."

Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.

"Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting, ty det täckes Herren väl." (Kol. 3:20)

Denna lydnad för våra föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, sträcker sej så långt, att den inte tål mer än ett enda undantag, nämligen om föräldralydnaden skulle komma i strid med lydnaden för Gud. För då heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor", och "den som älskar fader eller moder mer än mej, han är mej inte värdig". Med detta enda undantag heter det för övrigt: "Ni barn, var era föräldrar lydiga i allting; ty det täckes Herren väl."

På samma sätt förmanas tjänarna att "vara lydiga sina köttsliga herrar i allting; inte med tjänst för ögonen, såsom människor till vilja, utan med hjärtans enfaldighet och med gudsfruktan, såsom för Herren och inte för människor". Med avseende på överheten heter det likaledes: "Var och en vare överheten, som har väldet, underdånig." "Var underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull; vare sej det är konungen, såsom den översta, eller befallningsmännen, såsom sända av honom." Slutligen med avseende på lärare har också Guds ord sina förmaningar och föreskrifter: "Var era lärare lydiga och följ dem."

Vi erinrar oss åter, att lydnaden har sin gräns, som den inte får överstiga, så att lydnaden mot föräldrar, överhet och lärare inte må bli en olydnad mot Gud, hans ord och samvetet. Ty skulle våra överhavande vara ovärdiga nog att begära en lydnad i sådana stycken som det uppenbarade ordet och det vakna samvetet motsäger, då måste vi ödmjukt men bestämt neka vår lydnad, man må kalla det olydnad eller uppror eller vad man vill.

Men förutsatt denna gräns, som bestämmer hur långt föräldrarätten och makten sträcker sej över oss, är vi skyldiga en oinskränkt lydnad. Och det finns inget enda stycke som det ges så många, allvarliga och hjärtliga förmaningar om som just om denna lydnad. Visserligen kan denna lydnad understundom vara rätt påkostande, då de som har rätt att befalla över oss missbrukar denna rätt till att ge hårda och orättvisa befallningar, eller förråder bristande urskiljning, så att de lydande anser sej mycket bättre förstå den sak, i vilken de nu ska endast lyda och handla. Men så länge befallningen inte strider emot Guds ord och samvetet, är dock villig lydnad en skyldighet, "inte allenast mot de goda och saktmodiga, utan också mot de genvördiga".

Det enda, vartill den lydande är berättigad, är att i ödmjukhet och saktmodighet göra sina föreställningar; men uträttar dessa intet, då måste man lyda, om man också därvid lider orätt eller inser, att man kunde utföra samma sak med vida större vishet och förstånd; ty Herren har inte befallt oss att i detta avseende underkasta faderns och moderns befallningar en granskande prövning, utan att — lyda, i allting lyda.

Det skenbart hårda i denna Guds anordning blir förvandlat till idel ljuvlighet, och det bittra till idel sötma, om vi bara kan besinna, att vi på detta sätt gör Herrens vilja, tjänar honom och inte människor, och att vår lydnad för nyckfulla föräldrar, hårda husbönder och en orättvis överhet täckes Herren väl. Är det inte sant, att om vi riktigt visste, hur vi skulle kunna tjäna Herren och göra Honom rätt behagliga gärningar, skulle vi därför vilja underkasta oss även det svåraste för att kunna säga: Nu vet jag, att jag har gjort något, som Gud själv befallt mej, och som förvisso behagar Honom väl. Se, sådant kan du göra alla dagar såsom barn och tjänare i din anspråkslösaste kallelse, om du bara lydigt gör, vad dej av far och mor, husbonde och husmor blir befallt; ty därom har Herren givit dej sin bestämda vilja tillkänna, att han så vill det, och över en sådan lydnad har han förklarat sitt största välbehag. Därför, såsom Luther säger, "om du än gjorde något så ringa, som att sopa golvet eller plocka upp ett halmstrå, när du gör det av lydnad för dina föräldrar eller husbönder, och eljest handlar i tron och kärleken, så är dessa till utseendet ringa gärningar bättre och större inför Gud, än om du utan Guds befallning kunde genom underverk omvända hela världen."

Så alldeles bör våra gärningar bedömas efter det uppenbarade Guds ord, vari han tillkännagivit sin vilja, så att vi ska veta om de är honom behagliga eller icke. Kunde vi alltså efter ordet betrakta vår lydnad mot föräldrar och dem, som förstås under faders och moders namn, skulle denna lydnad, om än för kött och blod många gånger påkostande, dock för anden, den villiga anden, och för samvetet bli lätt och ljuvlig, ja, en skön gudstjänst. Ty vad kan väl göra mitt sinne gladare och mitt verk ljuvligare, än att jag om vad jag gör kan säga: "Detta har Gud själv befallt, detta behagar honom väl, det vet jag förvisso!"

Jag är ej för liten
lyda mor och far.
Gud till fjärde budet
löfte fogat har.

"Huvudsummsn av budet är kärleken." (1 Tim. 1:5)

Det största och allraolyckligaste onda som härflyter ur ett lättsinnigt och falskt umgänge med lagen, är det, att själar som eljest inte föraktar Gud, utan vill vara något helt annat än världen, vill vara Guds barn och efterföljare, ändå blir ingenting mer än verkhelgon, inbilska och förblindade fariseer, mycket mer oåtkomliga för Herrens Ande än de ogudaktigaste syndare; såsom Kristus sade: "Publikaner och skökor ska gå in i himmelriket förr än ni."

Denna försoffande, tjusande och förblindande verkhelighet uppkommer därigenom, att en människa umgås så falskt med Guds heliga lag, att hon endast ser på gärningarna, endast på hur man skall leva, och inte ger akt på hjärtat, dess kärlek, renhet och helighet, vilket är det första och det viktigaste Gud kräver i sin lag. Nej, hon gör sej i stället en viss dagordning av några fromma iakttagelser, av sådant som hon kan komma ut med, t. ex. att hon lägger bort åtskilliga framstående syndavanor och börjar en daglig övning av Guds ord och bönen, och är nu tröstad, som om hon nu hade gjort vad hon borde, som om det varit bara detta Gud fordrade av oss — då hon likväl knappt har ens märkt, vad han kräver i det första budet, mycket mindre fullgjort det.

Och när hon nu inte alls bryr sej om sådana stycken som Gud allraförst kräver, som utgör det första och yppersta budet, när hon helt hastigt far över och ser förbi det som är störst i lagen, så är ju det att rentav öva falskhet inför Guds ansikte, det är ju uppenbarligen att driva ett visst gäckeri med Gud. Ty när hon kan göra en sådan skillnad på Guds bud, har hon ju därmed bevisat att hon i sin fromhet inte frågar efter Gud, utan endast aktar några gärningars eget anseende, ja, aktar sej själv, sin egen förträfflighet och helighet, men inte Gud, inte hans heliga ögon, hans vilja och bud, nej, dessa gäckar och föraktar hon.

Hon fägnar sej åt att hon kunnat avlägga den och den syndaövningen, t. ex. brukade hon förut svära eller missbruka Guds namn, nu gör hon aldrig mer det; hon brukade förut ohelga sabbaten med världsligt arbete eller tidsfördriv, nu gör hon aldrig det, utan vill nu öva Guds ord hela den dagen; hon levde förut i något skadligt överflöd i mat, dryck eller kläder, nu har hon lagt bort sådant; ja, hon levde kanske i någon last, i otukt, eller i oärlighet i handel och arbete, nu har hon med Guds nåd avlagt sådana synder: är inte där den ena segern efter den andra? är inte där helgelse? är inte där en omvänd människa, en kristen? —

Hon gör ännu mer: Hon brukade aldrig förut bry sej det minsta om andras väl eller ve, nu tar hon hela världens nöd till sitt hjärta och ger människor både lekamlig och andlig hjälp: är inte där Andens frukter? är inte där kärleken, som är lagens fullbordan? Och skulle inte den själen, som har sådana gärningars vittnesbörd, vara tröstad? Skulle inte hon ha rättighet att tro och tillägna sig Kristi förtjänst?

Men att hon på samma gång bedriver ett stort skalkstycke inför Gud, aldrig aktar hans första och yppersta bud om hjärtat, aldrig ger akt på hur det är där inne, t. ex. med kärleken till Gud, med renheten i tankar och begär, med renheten ifrån egenkärlek, självbehag, avund, hat — att hon är en sådan skrymtare, som inte aktar dessa inre synder, det ser hon inte. Och varför ser hon inte det? Det kommer av den rosenslöja av utvärtes helighet och goda gärningar, som så övertäcker hennes inre, att hon aldrig kan se den ogudaktighet som råder där. Men heter inte detta att umgås falskt med Guds lag, att inte låtsas märka hur Gud allraförst ser efter hjärtat, hur varje Guds bud allraförst fordrar den inre heligheten, och att Gud är en helig nitälskare, som inte låter sej bedras med gärningar, utan vill ha hela människan efter sitt sinne, såsom Han säger: "Var heliga, ty jag, Herren er Gud, är helig."

Det var detta skrymteri, detta falska spel med lagen, som Herren Kristus alltid angrep fariseerna för, då han t. ex. sa: "Ni gör dryckeskaret och fatet rent utanpå, men invärtes är det fullt med rov och orenlighet. Ni är lika de vitmenade gravar, som utvärtes syns dägeliga, men innanför är fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så syns också ni utvärtes rättfärdiga, men invärtes är ni fulla med skrymteri och odygd. Ni ger tionde av mynta, dill och kummin, men låter det vara, som är svårast i lagen: domen, barmhärtigheten och tron. Detta skulle man göra och inte underlåta det andra."

O, om vi ändå en gång vaknade och kunde besinna, att detta är Herrens Kristi nitälskan om lagen, att på detta sätt ser och dömer Gud över vårt förhållande till den!

Vem är den som skuldfri träder
inför Gud i Sions gårdar?
Den som sej i Kristus kläder
och sin första kärlek vårdar.
O min själ, i fröjd och smärta
höre du från himlen ljudet:
kärlek av ett helgat hjärta
huvudsumman är av budet.

"Guds rike består inte i ord utan i kraft." (1 Kor. 4:20)

Detta är ett allvarsamt språk. Var och en lär också i sitt samvete erkänna dess sanning. Den, som då vill en dag stå salig inför Guds tron, ska inte obetänksamt glömma denna sanning, utan hellre anropa Guds Ande om nåd till besinning och allvarlig självprövning.

Att "Guds rike inte består i ord utan i kraft", är en högst angelägen påminnelse; ty först är redan varje mänskohjärta ett argt och illfundigt ting, fullt av falskhet, lögn, bedrägeri och skrymteri, varigenom man alltid är i stor fara att bedra sej själv med någon blott skenbar fromhet, med en munkristendom, med kunskap och bekännelse, utan att äga kristendomens sanna liv och kraft.

För det andra är det också att befara, att det språk vi här framdragit just utgör "ett ord i sin tid" — eller att den tid, vari vi nu lever, är sådan, att de kära kristna isynnerhet på vissa orter särskilt behöver betänka detta: Guds rike består inte i ord utan i kraft.

Det skall visserligen på alla tider och orter alltid finnas några inom de väcktas hop, som ska bedra sej själva och åtnöjas bara med ett förråd av kunskap och förstånd, samt ett sken av gudaktighet, försakande dess rätta kraft; men det händer stundom att hela församlingar får en sådan riktning till idel ord och kunskap, att det där blir särskilt behövligt att komma ihåg, att Guds rike inte består i ord, utan i kraft.

Vi vill inte fördölja för oss, hur det var i den församling, till vilken aposteln skrev dessa skarpa ord. Det var församlingen i Korint. Paulus hade med evangelii predikan, inte med konstiga ord efter människors visdom utan i Andens och kraftens bevisning", förkunnat dem Guds råd om vår salighet, och de hade anammat det i enfald och varit i sådan trons enfald saliga. Men snart inrotade sej där en sådan ande, att nästan all deras uppmärksamhet var riktad bara på läran, inte på utövningen, nej på läran, läror och lärare; det var fråga om Paulus och Kefas och Apollos, så att den ene sa: jag är paulisk; den andre: jag är apollisk; den tredje: jag är kefisk; den fjärde: jag är kristisk. Men härvid tänkte de mindre därpå, att det stod sämre till med deras eget inre, med lärans tillämpning och kraft på hjärta och leverne; varför också helt förskräckliga ting kunde få passera ibland dem, utan att de mycket bekymrades över det, nej, de var därjämte nöjda med sej själva, "uppblåsta", starka och modiga i högst dåliga omständigheter.

I samma kapitel där vi hämtat vår text säger aposteln: "Ni är nu mätta, ni har nu blivit rika, ni regerar utan oss. Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus; vi svaga, ni starka; ni herrliga, vi föraktade. Men jag vill inom en kort tid komma, om Herren vill, och då ska jag röna inte deras ord, som är så uppblåsta, utan kraft. Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft." Nu — även där inte hela denna teckning inträffar, är det dock säkert att vi är mer rika på ord än på kraft. Vi är, Gud ske lov, ganska rika på andlig lärdom, på ord och förstånd; vi har mer andlig kunskap än de största helgon förut hade. Man kan sannerligen säga vad redan biskop Pontoppidan bekänner: "Ser jag på våra förfäder tycker jag att de gjorde mer än de visste, men vi vet mer än vi gör. De liknar en fruktsam Lea med svag syn, men vi en ofruktsam Rakel med fagert ansikte." Det som därför nu vore mest behövligt, vore förvisso det stycke som heter: utövningen, verkställligheten. "Ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft."

Vare dock den meningen fjärran ifrån oss, som några hyst och hyser, att det som vi har nog av är trons predikan, att vad som fattas oss är helgelsens lära; att den förra är nog och tillräckligt förkunnad, och att bristerna i vår kristendom nu ska avhjälpas genom att företrädesvis predika lag och helgelse. Nej, det står ännu fast, att det är endast den föraktade, "dåraktiga predikan", trons predikan, som ger Anden, ger liv och kraft och sanning i helgelsen; att där gudaktighetens kraft och bevisning saknas, där fattas tro och liv i Kristus.

Men felet består i att vi inte lägger ordet på hjärtat till att nu genast tillämpa, använda och verkställa det, utan bara samlar det i förståndet för att reda begreppen och få läran klar; med andra ord: att  man använder hela sin tid på vapnens smidande, polerande och ordnande och under tiden låter fienden inneha landet, utan att mot honom använda vapnen, att man har uppmärksamheten riktad bara på läror och begrepp, varunder själva saken som ordet yrkar, hjärtats ånger, tro och helgelse, hjärtats verkliga förtröstan, glädje, liv, kärlek och bekantskap med Gud i Kristus och den endast därav flytande verkliga helgelsen liksom förglöms — och (märk!) just därigenom är vi i fara att förlora även läran, den äkta, sanna läran! Men åtminstone saknar vi på detta sätt själva saken — Guds rike — i oss; ty Guds rike består inte i ord, utan i kraft.

Den som säger sej ha sitt liv i dej
måste vandra så som du.
Hjälp mej i ditt namn gå från kraft till kraft,
Herre Jesus, redan nu!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
till ditt hjärta, Herre kär!
Dra mej, dra mej
närmare till dej,
tills jag evigt hos dej är!

"Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." (Rom. 4:3)

Först märker vi att det löfte Abraham trodde innebar Guds evangelium om Kristus. Textens ord: "Abraham trodde Gud", återfinnas i 1 Mos. 15:6. Där ser vi dock inte genast något mer än löftet om Abrahams talrika avkomma; men vad som i det löftet låg inbegripet, det visste Abraham genom ett förutgående löfte, kap. 12:3, vari Gud hade förklarat, att "i hans säd skulle alla folk på jorden bli välsignade".

Detta var egentligen det ursprungliga löftet om en Frälsare, vilket Gud hade givit våra första föräldrar på syndafallets dag — löftet om den heliga kvinnosäden och ormaförtramparen, om en förlossare, som, född av kvinna, skulle tillintetgöra synden och djävulens gärningar — det löfte, på vilket alla trogna, allt ifrån den rättfärdige Abel, hade trott och blivit rättfärdiga. Det var detta löfte, som så ofta upprepades till Abraham att, fastän denna huvudpunkt, själva ädelstenen i Guds löften till Abraham, inte för varje gång nämndes, den alltid låg innefattad i dessa löften. Detta är apostelns egen förklaring, såsom var och en kan se i Gal. 3.

Och Kristus säger uttryckligen vad som var föremålet för Abrahams trosöga, över vilket föremål han till och med fröjdades i sin tro; Herren säger: "Abraham, er fader, fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad."

För det andra: om aposteln här hade velat säga, att själva tron, såsom en behaglig dygd hos människan, blivit Abraham räknad till rättfärdighet, hade han med en sådan antydning på en gång avskurit själva nerven i hela sin rättfärdiggörelselära. Det är just hans göromål på detta ställe att visa, att vi blir rättfärdiga utan någon vår förskyllan eller värdighet, endast av Guds nåd och genom den förlossning som är skedd i Kristus. Och han säger uttryckligt i följande kapitel, att det är bara "genom ens lydnad" som vi blir rättfärdiga. Rättfärdighet är inget mindre än lagens fullbordan. Så mycket utgör inte själva tron.

Tron är dessutom i sej själv just ett förnekande av vår förtjänst; ty den som tror på Kristus, han bekänner att han själv är orättfärdig, förtappad, rådlös och omfattar därför "Guds rättfärdighet", den laguppfyllelse, som är skedd i Kristus. Tron måste vidare ha ett ord av Gud att omfatta; och av detta ords innehåll beror det vad jag får genom tron. Om man inte besinnar det, ska man alltid missförstå orden om tron och trons rättfärdighet.

Se här en liknelse: En förlorad son lever borta i främmande land, och där lider han nöd; hans fader lovar honom en stor, skön egendom, om han bara återkommer och tar emot densamma. Sonen tvivlar länge och blir därför borta i sin fattigdom; men omsider börjar han tro sin faders ord och skyndar nu hem för att ta emot sin egendom; nu är han genast rik och lycklig.

Sedan säger han: "Jag var länge i nöd; därtill var min otro skulden, då jag trodde min faders ord, blev jag rik och lycklig, bara min tro gjorde mej rik." Om då någon hör endast sådana ord och inte vet eller betänker innehållet av faderns löfte, kunde han förstå orden så, att denne man blivit belönad för sitt sonliga förtroende till faderns ord. Då skulle den, som kände förhållandet, säga: nej, ge akt på innehållet av det löfte han hade trott; det var detta som gjorde honom rik. Löftet handlade om en stor egendom, i denna består själva rikedomen; hans tro gjorde endast, att han kom i åtnjutande av det.

På detta sätt ska vi förstå orden: "Abraham trodde Gud, och det vart honom räknat till rättfärdighet." Att tron gjorde honom rättfärdig, berodde av det med tron omfattade löftets innehåll. Detta var Kristus. Om vi inte på detta sätt förstår orden, måste vi alldeles kasta bort hela Skriftens stora huvudlära — kasta bort, gäcka och förakta allt, vad Gud ifrån världens begynnelse förkunnat oss om en Frälsare och en försoning i hans blod; allt vad Gud genom änglar och profeter förkunnat, samt genom den levitiska offertjänsten och alla dess blodiga offer förebildat — kort sagt, hela Skriftens egentliga innehåll, läran om Kristus, Kristi lydnad, Kristi lidande, död och uppståndelse. Allt detta vore till intet, om Gud kunde rättfärdiggöra oss bara för den dygden att vi tror honom vara sannfärdig.

Och att aposteln här inte ytterligare förklarade sej (såsom han gör i följande kapitel), ska förvisso inte inför Gud ursäkta någon, som här ville ta anledning till en ny, mot hela Skriftens huvudlära stridande, tanke. — Det är också något, som genom hela Skriften uppenbarar Guds majestätiska storhet, att han inte alltid upprepar vad han sagt, utan fordrar att vi minns hans givna förklaringar och förstår honom.

Det ordet Gud för mej
och Abraham har skrivit,
att Herren Jesus sej
åt mej och honom givit.
Och så har varje själ
som här på Jesus tror
sitt barnaskap så väl
som en i himlens kor.

Ty Abraham där är
i tron på Jesu pina.
Han sitter inte där
så hög för dygder sina.
Nej, han som jag är stor
i Lammets död och blod.
Den det av hjärtat tror
får glatt och muntert mod.