"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.

Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga släktet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron.
Och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
Lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist!
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dej med helgonen till sist.

"Vi har också ett påskalamm, som är Kristus, offrad för oss." (1 Kor. 5:7)

Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten uppsteg ett beständigt rop till Herren av deras nöd och jämmer, och ingen enda kunde befria dem därifrån; Farao och hans härar var dem alltför mäktiga.

Denna träldoms nöd var dock ännu inte kommen till sin rätta höjd, så länge inte Moses hade uppträtt; men när Moses började bjuda att de skulle gå ut ifrån träldomens land och sade till deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blev träldomen och förtrycket rätt gruvligt. Nu ropade och jämrade sig folket allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade retat upp konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin befrielse från träldomen. Och just då var Herrens stund kommen.

Och hur skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd över sitt folks förtryckare, då han slog allt det som var förstfött i Egypten — och nu var det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från den rättfärdige hämnarens svärd.

Är inte här en skön målning av den stora, all världens förlossning, som är skedd i Kristus Jesus? Eller har inte även vi en stor förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en svag skuggbild till den stora förlossning, som skedde i Kristi död.

Låt oss se! Hela världen var genom syndafallet kommen under djävulens våld; Guds beläte var förlorat, och därmed den fria viljan! Människan var en slav under avgrundens Farao, regerad och driiven efter hans vilja av de lustar och villfarelser, vilka var de "fogdar och ämbetsmän", han satte över oss. Under denna träldom suckade hela mänskligheten.

Den kände dock inte rätt sin nöd förrän lagen kom och talade tydligare än samvetet om Guds fordringar. Då först började samvetsnöden på jorden bli rätt stor. Av Guds heliga lag kunde inte en bokstav, inte heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom var, att den, som syndade, skulle dö — och den var inte till, som var rättfärdig, inte en. Här var en outsäglig och allmän nöd.

Men då förbarmade sej den store, barmhärtige Guden! Han kunde inte lida, att hans avbild och barn, människan, skulle förtappas evinnerligen. "Då tiden blev fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen" — varom redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dej varder man sej glädjande, såsom man glädes i skördanden; ty du har sönderbrutit deras bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid. Oss är fött ett barn, och en Son är oss given."

Märk här, hur Herrens Ande blickar tillbaka på Israels träldomsnöd i Egypten, då Han talar om "bördans ok, skuldrornas ris och plågarens stav"! Och dock talar han här om Kristi förlossningsverk för hela världen.

Och hur ljuder det i Nya testamentet? I Hebr. 2 säger aposteln: "Eftersom barnen har kött och blod, är ock han vorden delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom dödens räddhåga måste vara trälar." I Gal. 3 säger aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Och åter: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse."

Så har Herrens Ande uttryckligen nämnt den träldom och de plågare, från vilka Kristus förlossat oss. Han nämner synden, lagens förbannelse och djävulen. Slutligen talar också Herren till den sista fienden, döden, och säger: "Jag vill förlossa dem ut ur helvetet och hjälpa dem ifrån döden; död, jag ska vara dej ett gift; helvete, jag ska vara dej en plåga."

O, ett herrligt, majestätiskt hot emot vår fiende! O, eviga, prisvärda kärlek! O, eviga, mäktiga tröst för våra arma syndarehjärtan! Här är nu vårt påskalamm, vår stora, eviga förlossning!

All världens synd, alla människors ogudaktighet och syndaträldom, ifrån Adams intill den sista människans i världen, lades på Guds rena Lamm, och den odrägliga bördan tryckte honom så att han svettades blod. Han kvider och beder, han suckar, såsom lammet på slaktbänken, men han går det trofast igenom. All lagens förbannelse, alla dess hotelser och straff för synden samlas på honom, så att han också blev en förbannelse för oss; men förlossade också därmed oss ifrån lagens förbannelse, så att vi skulle ärva välsignelsen. För dej varder man sej glädjande; ty du sönderbröt våra bördors ok, våra skuldrors ris och våra plågares stav.

Slutligen kom också döden, som är syndens lön, och angrep och dödade det eviga livet, men blev så själv uppsvulgen i segern — och så nedlade han "honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och gjorde oss  fria, som i allt vårt leverne måste vara trälar genom dödens räddhåga".

Detta är nu vår påskfröjd, och detta är vår segersång: "Döden är uppsvulgen i segern; du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu må vi väl jubla, fira påsk med fröjd,
stiga ska vår lovsång upp i himlens höjd.
Ty vårt påskalamm är Herren Jesus Krist -
ära vare honom både först och sist!

"Och de hörde Herrens Guds röst gångande i lustgården, då dagen svalkades." (1 Mos. 3:8)

Vad månne nu den käre Guden vilja i lustgården? I vilket ärende kommer han på syndafallets dag till de fallna människorna? Visserligen bestraffade han synden; inte ursäktade han den, inte kunde hans dom ändras. Men han hade dock några "fridens tankar" att uppenbara för de förskräckta barnen. Det, för vilket han egentligen kom att förkunna dem, var ett frälsningens råd. Med syndens bestraffande utvecklade han bara vad han förut hade sagt och hotat, och vilket de redan hade djupt nog erfarit och förstått; nu hade han därför förnämligast ett annat ärende, det var något för dem nytt och obekant, som han ville kungöra. Han talar nämligen om en "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud", hämnas deras lidna skada samt bota och återställa vad genom ormens list och deras syndafall var förlorat.

Detta var den barmhärtige Faderns egentliga ärende, då han på syndafallets dag, då solen börjar sänka sej, kommer i lustgården. Hans förbarmande hjärta kunde inte fördra att veta att hans förlorade barn, i deras ångest och förskräckelse, skulle ligga över natten bakom träden och tänka på hans vrede, och att de skulle döden dö, utan att ha en enda stråle av förhoppning och tröst. Därför uppsökte han dem genast samma dag i deras blygsel och bävan. Han, som sedan bjöd oss att "inte låta solen gå ned över vår vrede", gav här själv det första provet av sådant sitt försonliga hjärtelag.

Kristus har också uppenbarat, att Gud har ett sådant hjärta, att han inte ens kan lida att hans barn blott i någon nöd ligger och ropar till honom "natt och dag" utan hjälp och tröst — skulle han hava tålamod därmed? säger Kristus. Skulle han då ha tålamod därmed, att hans mest älskade, men fallna barn nu skulle ligga alldeles utan något hopp, i förtvivlan och ångest för hans ords skull?

Här måste jag ju se, att Guds nåd och kärlek är en alldeles oförskylld, fri och förekommande kärlek, helt oberoende av oss. Här var den största brottslighet, och inget tecken av någon bättring, ånger, bön m. m. Adam och Eva hade i frestelsens stund alla tillräckliga förmögenheter att emotstå det onda, ett ljust och rent förstånd, ett rent hjärta och fri vilja — de hade således endast yttre frestelser. Och likväl bröt de mot sin Faders bud. Och när fallet var skett, sökte de inte Gud för att bekänna sin synd och bedja om förlåtelse, nej, tvärtom flyr de bort från Gud och gömmer sej bakom lustgårdens träd. Och när Herren tilltalar dem, hör man bara självförsvar, undanskyllningar och bitter avighet mot själva Gud, som även skulle vara skuld till fallet, då Adam säger: "Kvinnan, som du — du givit mej, bedrog mej." Så fördärvade var nu deras hjärtan.

Allt detta visste Herren. Och ändå — fastän deras brottslighet och ondska var så stor — ändå kom den barmhärtige Fadern med sådan kärlek och uppsökte dem, för att förlikas och hugsvala dem. O, här ser jag det gudomliga hjärtat! Här ser jag, att Guds kärlek är en helt förekommande, en uppsökande kärlek, alldeles oberoende av syndarens förhållande. Den stränga rättfärdighetens dom kunde inte ryggas — syndens lön var döden; men den gudomliga barmhärtigheten hade funnit ett råd att på en gång tillfredsställa rättvisan och tillika frälsa syndaren: en kvinnosäd skulle komma och gottgöra fallet, vilken var föresedd före världens begynnelse. På denna grund var barmhärtigheten fri att kunna utgjuta sej över de fallna.

Därför kommer han här på syndafallets dag och löper efter den förlorade sonen. Hans "livs son" var fallen, "därför brister mitt hjärta för hans skull", säger Herren, "jag måste förbarma mej över honom."  Visst borde vi ge akt på detta första stora prov av Guds oförskyllda nåd? Då går vi tvärtom och väger och mäter graderna av våra synder eller av vår bättring, ånger, bön m. m. och dömer därefter om Guds nåd emot oss.

O, vilket djupt fall! vilka gruvliga följder av syndafallet i vår själ, att hon är så bunden i mörker och otro! Du säger: "Min synd är så otillbörlig, så oursäktlig; jag visste Guds vilja, men gjorde rakt däremot." Arma själ! Du var så illa tvungen, du är inte fri, du är såld under synden. Adam åter var fri och syndade dock; han visste också Guds vilja, men gjorde tvärt däremot. Och likväl löper den förbarmande Fadern efter sin förlorade son. — Guds kärlek är således helt fri, oförskylld och oberoende av syndaren; ty den grundar sig på en annans förtjänst och bön, "kvinnans säd", "Herrens man", "Guds Lamm, som bär världens synder".

Den som inte tror på honom, inte stannar för Herrens röst och låter försona sej med Gud, utan blir borta, han är borta och blir evigt borta. Men den som tror på honom, låter både straffa sej för synden och trösta sej med kvinnans säd, han ska inte förgås, utan har evinnerligt liv, om han också kände allt det onda i sitt hjärta som vi finner hos Adam, ja, om också hela syndafallet och allt ormens gift kokade i honom.

Av nöden kan om hjälpen slutas,
ju högre fara, större råd.
O allra högsta vishets nåd,
för dej vart hjärta bör utgjutas
i evig vördnad till ditt lov:
vem trodde att för slika själar,
så genomonda syndaträlar,
du öppna vill ditt Gudahov?

Men o, en sådan härlig gryning
som över jorden nu uppgått,
så snart de usla mänskors brott
fått undergå den Högstes syning:
Se, döden dö i liv förbyts,
ty kvinnans Säd skall ormen krossa,
förgäves skall då satan trotsa,
när jord och himmel sammanknyts!

Här gavs de första nådestrålar
på Evangelii himlavalv,
så hela mörkrets rike skalv,
här slogs de allra tyngsta pålar
som grund för allt vad lycka är.
Nu kom ju själv den vrede Guden,
fastän han inte hit var bjuden,
och erbjöd först förlikning här!

"Min lust var med människors barn." (Ords. 8:31)

Det är vår stora huvudvillfarelse, ingjuten av ormen vid syndafallet, att vi inte håller Gud för en Gud, en hjälpare och frälsare, utan för en hård domare, en herre, som blott fordrar vår tjänst.

Herren har ett annat sinne. Hans enda lust är att göra oss gott. Därför är det hans lust att bo nära människors barn på jorden. Där har han ett stort, oändligt sjukhus, fullt av eländiga, av jämmer och nöd — där är hans lust. Detta är min vila, säger han, här vill jag bo, här behagar mej väl.

Då Jesus en dag var hungrig och skickade lärjungarna in i en stad att köpa mat, kom under tiden en arm kvinna ur staden, en syndbelastad hednakvinna. Jesus talar med henne. Hennes samvete väcks, hon förstod, "vem han var, som sa: Ge mej dricka". Slagen i samvetet, men glad i hoppet, löper hon att kalla flera hedningar till Jesus. Nu kommer lärjungarna med maten och säga: Rabbi, ät. Men nu behövde han inte äta, hans hunger var stillad; han hade funnit några arma syndare att frälsa, och då säger han: "Jag har mat som ni inte vet av."

Se här Frälsarens hjärta! Se här, vad som är hans lust bland människors barn! Det är hans mat, hans vila, hans lust, att han må göra dem gott. Därför är det hans lust att bo ibland människors barn.

Och att denna hans lust inte är något tillfälligt och övergående, utan en djupt grundad, evig böjelse i hans väsende för människosläktet, det har allt ifrån världens begynnelse det ena århundradet och årtusendet förkunnat det andra. Grunden är djup. Gud gjorde människan sej till en avbild, Gud skapade henne till att vara hans barn, hans sällskap och hans lust. Och när han skapade människan, denna jordens herre, skedde det inte såsom med de övriga kreaturen i hast, genom ett allsmäktigt: Varde! utan för människans skull blev han en egentlig Skapare, bildade och formade med mycken flit och omsorg ur en jordklimp hennes kropp, inblåste sedan däri sitt eget heliga väsendes livsanda, "och så blev människan en levande själ".

Knappt är nu människorna där, så är den käre Frälsaren också mitt ibland dem och vandrar med dem under lustgårdens träd. Ja då, tänker ni, gick det väl an. Det var inte något synnerligt. Men tänk, om man nu sa er, att det var först genom vårt fall, vår synd och vår nöd, som hans lust att bo ibland oss blev rätt stark och varm, skulle ni väl kunna tro det? Och se, så är det verkligen! Nu började det eviga djupet av hans Gudabarmhärtighet emot oss att brusa i Honom. Hans "livs son" var fallen i fiendens händer. Det kunde hans hjärta inte fördra. Gud är kärleken, och han har lust till liv.

Företoge vi oss en vandring genom det gamla förbundets dagar, så hade vi att med ögonen skåda, huru den käre Frälsaren gått med sina fattiga syndare ut och in och byggt sej hyddor ibland stoft och aska. Vi skulle då gå till den öknen, där han besöker Hagar, den egyptiska tjänstepigan från Abrahams hus, och talar så vänligt med henne. Vi skulle gå till Mamres lund, till Betel och därifrån till Peniel och till Horeb, där Herren visar sej i den brinnande busken. Sedan skulle vi också beskåda den underbara moln- och eldstoden och även där skåda hans ansikte. Tänk bara, att i fyrtio år klä sej om dagen i moln och om natten i en skinande eld, och det för att vara ett halsstarrigt folk till vägvisare och till betäckning emot solens hetta, och till en sköld och en lykta i mörkret — visst fordras därtill, att han skall hava en stor lust till människors barn? Vi kunde gå vidare till Ofra, där Gideon ser den käre Frälsaren sitta under en ek, och sedan till Jerusalem och i templet, där han bor över nådastolen. —

Men vartill en sådan lång resa? Vi har honom nu närmare. Gud är uppenbar vorden i köttet. Vad ser vi om julen i krubban i Betlehem? "Ett barn." Ja väl, ett barn, och just detsamma, som har sagt: Min lust är med människors barn. Gud i köttet, Gud i krubban, Gud i linda, Gud vid en moders bröst: här stelnar ens tankar, här bävar ens knän, här häpnar hjärtat, undret är för stort för svaga människor. Gott, att våra ögon är dunkla, gott, att vi skåda det blott från fjärran, förstår knappt tusendelen därav! Det skulle eljest ta ifrån oss livet, det skulle kväva oss, vi kunde inte fördra det. Det sätt, på vilket han var med Israel och umgicks med dem, var för honom ännu inte ett rätt boende hos människobarnen, det var honom ännu ett för främmande förhållande, en för kall vänskap. Han Gud, och de fattiga syndare — det svalget var ännu alltför vitt! Lika med lika förenar sej bättre. Då blev han själv ett människobarn, vår blodsförvant, vår broder.

Detta kan vi slå i vädret, såsom vore det ett intet, och seraferna, de sitter nu redan i två årtusenden på sina höjder och skådar ned i denna kärleksavgrund och kan inte nå dess botten och kan inte upphöra att i helig förundran häpna och ur denna djupa brunn ta ämnet till alla sina hallelujasånger. Ordet var när Gud, och Gud var Ordet, och Ordet vart kött och bodde ibland oss.

O, eviga nådesunder! Vad har nu drivit honom därtill? Rentav inget annat, än att han hade lust till människan och inte blott till änglar. "Min lust är med människors barn." Men varifrån har han fått denna lust? Varifrån? Ur sitt eget hjärta. Och här är vi vid änden, längre kan vi inte skåda. Så älskade Gud världen. Han älskade — därför älskade han. Vi kommer inte längre.

Fördolda är väl Herrens vägar,
men nåd och trohet tecknar dem.
Bland mänskors barn han vandra plägar,
liksom en fader i sitt hem.
Fast deras fall han måste sörja,
han dock dem älskar, huld och god.
Till barn han skapat dem från början,
till barn han köpt dem med sitt blod.

"Om vi säger oss ha sällskap med honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, varpå hela tyngden av detta ställe vilar, måste vara vad det vill säga att vandra i mörkret. I den frågan ska vi vara mycket försiktiga, så att vi inte själva uttyder den, utan finner Herrens egen mening, ordets egen förklaring, för att vi varken ska bedrövas i onödan eller falskeligen tröstas.

Gud ske lov! Det är allt i ordet förklarat! Kristus säger: "Var och en som gör illa hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli straffade." Märk! — "för att hans gärningar inte ska bli straffade." Då en människa skyr det straffande ordet, inte vill komma fram med sitt väsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sej undan och säger såsom Judas: "Inte är det jag", månne inte detta är att vandra i mörkret? Jämför nu härmed v. 8: "Säger vi att vi ingen synd har, då bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss." Däremot (v.9): "Men om vi bekänner våra synder, han är trofast."

Kort sagt: att säga sig ha sällskap med Gud och likväl vandra i mörkret, är att inte ha öppen sak med Gud, inte ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man inte vill låta synden gå under domen, inte vill inför Gud bekänna och ge upp den för att få den både förlåten och dödad, utan då man vill förbli ostörd med sin synd och drar över sej ett täcke av ursäkter och skrymteri för att få ha synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta vandrande i mörkret är en sovande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin vilja och sitt råd om vår salighet, säger oss både om hjärtats nyfödelse och levernets helgelse, och vi likväl kan leva fram i ett tillstånd, som inte överensstämmer med detta ord, då ser vi, att väsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lever mycket fromt utvärtes, vida skilda ifrån världen genom andaktsövningar, någon kristlig verksamhet och vackra ord och gärningar, men vandrar ändå i mörkret, ty de lever inte inför nådastolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus", de vet inte av någon födelse av Anden. Dessa föraktar ordet om hjärtats inre förhållande och gäckar alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon ser det, Han märker det väl, och Han låter inte gäcka sej.

Du som inte vet med dej något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, varmed du kämpat inför nådastolen och äntligen genom Herrens ljuvliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och därigenom ett nytt liv i hjärtat — nej, utan du vet bara, att du själv började en ny väg, då du insåg dess nödvändighet, började med andaktsövningar, böner och goda gärningar, och har så fortsatt, utan att någonsin nedsjunka i en övermäktig och överflödande synd; inte heller att nåden, mitt i din förlägenhet, "överflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst har hållit jämna steg med varandra — nämligen så, att din tröst har grundat sej på din förbättring — och därmed går du framåt och hoppas ändå ett gott slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du vet, att Skriften lär en helt annan väg, genom vår synds och Guds nåds överflödande, denna nya födelsens trånga port; och du vet, att Kristus uttryckligen sade: "Utan att en blir född — född på nytt, kan en inte se Guds rike." Men du fruktar inte, du hoppas, att du ändå ska se Guds rike.

Du hör några troende ur en egen livlig erfarenhet tala om nya födelsens verk i hjärtat, om syndanöd, om tro och vittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — varav du kan med ögonen se, att det är en stor verklighet — men då är du stum, så länge det ämnet varar, tills man kommer till gärningar, verksamhet och yttre förhållanden, där är du hemma — blott inte i de inre förhållanden av bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå väl med dej, att du skall få se Guds rike! Du ser väl, vad Herren säger därom, men det vill du inte förstå, inte efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre vandra i mörkret och inte vilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga är djävulens verk till vår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som verkligen har erfarit och med en mängd riktiga ord kan beskriva mycket av detta inre, sin väckelse och sin troständning, sitt klara vittnesbörd m. m. och förstår att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och inte dessmindre nu vandrar i mörkret, vilket bevisar sej därmed, att de med fritt mod övar mörkrets gärningar och inte vill låta förmena sej synden, inte låter straffa sej, utan ursäkta och försvara sitt väsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, vilka vandrar i mörkret, då han tar exempel av hat och säger: "den som säger sej vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

Den som ej sin broder älskar
vandrar kvar i mörkret än
och går främmande för honom
som är själva kärleken.