"Ty Kristus är därtill både död och uppstånden och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda." (Rom. 14:9)

Detta saliga förhållande, att de troende alltid, vare sej de lever eller dör, hör Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung. Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att han skulle återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva sej rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid och evighet, ja, såsom här sägs, "vara Herre över oss", inte bara medan vi lever på jorden, utan också efter vår död i det eviga livet.

Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att han ska vara Herre både över levande och döda."

Här är en påtaglig motsvarighet däri, att Kristus är både död och åter levande, och att både levande och döda ska vara under hans välde. Nu vet vi väl, att både hans död och uppståndelse fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och uppståndelse. Detta är helt visst huvudsaken.

Men aposteln har också med sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och därpå uppstå och evigt leva. Denna väg ska också vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus förvärvat, att han ska "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer ska "leva sej själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sej såsom hans egendom och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare; därför ska också Han regera över oss, och det inte bara i detta livet, utan också i vår död och i all evighet.

Så har vi ju tidigt lärt förstå och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, som har förlossat, förvärvat och vunnit mej, förtappade och fördömda människa, från alla synder, från dödens och djävulens våld; för att jag ska vara hans egen, bliva och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet."

Detta är just meningen av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och på detta grundar sej nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg, att i allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kort sagt att leva för honom.

Så säger också aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de, som lever, inte nu ska leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, ska också de alla, för vilka han dött, inte mer betrakta sej såsom från honom särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar i honom, såsom honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han är fördenskull död för alla.

Måtte Gud öppna allas våra sinnen för denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, för att vi ska leva genom honom, ska för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra synder, och sist ärva det eviga livets salighet: hur skulle inte vi då uppoffra hela vårt liv för honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, i allt vad vi gör eller låter bli! Ingen människa har rättighet att leva här på jorden, utan att leva för honom, som har återköpt oss från den eviga döden och fördömelsen.

Det är redan nog sorgligt, att de trogna, som verkligen med hela sin ande helgar sej åt Herren, dock inte kan leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk så mycket gruvligare det är att inte ens ägna sitt liv till hans ära, utan alldeles fritt och uppsåtligt leva sej själv! Detta är ju ett alldeles osaligt liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta helvetet är det leverne, som en människa lever sej själv." Och hur världens barn lever ett sådant fördömt liv, då de är alldeles fria från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne med tankar, ord och gärningar följer blott sitt eget behag, det är uppenbart för allas ögon. De "förnekar Herren, som har köpt dem"; om de än med munnen bekänner honom.

Och annorlunda kan det inte vara med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren, är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren".

Se, ljuset slagit mörkrets makt idag
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
för dödens seger blev dess nederlag
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt,
han vann seger som han sagt.
Dödens udd han brutit av,
till ett väntrum gjort vår grav
- o ära, halleluja till Guds Lamm!

Vi varje dag ska dö från synd och värld
- o ära, halleluja till Guds Lamm! -
i Andens kraft stå upp till himmelsfärd
- o ära, halleluja till Guds Lamm!
Han stått upp full av makt...

"Gjord under lagen för att förlossa dem som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet." (Gal. 4:4-5)

O, du eviga Guds kärlek, som så älskade världen!

Hörom här, varför Guds Son är vorden människa, vad som var själva det stora ärendet och ändamålet med hans ankomst i världen. "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen."

O, du svarta otrosmörker, som aldrig tillstäder oss att behålla detta!

Se, de som verkligen tror sådant, att Gud givit oss sin Son till vår lagfullgörare, inte undrar jag på att de älskar en sådan Gud och Frälsare, inte undrar jag på att de blir brinnande i anden, av någon högre himmelsk fröjd och frid och kärlek; inte undrar jag på att de blir upptända av nit emot allt annat, som vill upphäva sej till det anseendet att göra oss rättfärdiga och heliga!

Då Gud ville frälsa de fallna människorna och förlossa dem ifrån lagens domar, hur skulle det gå till? Det måste gå till på ett sådant sätt, att inte den gudomliga rättfärdigheten till en enda bokstav eller prick bleve lidande. Och det skedde därigenoam, säger aposteln, att Guds egen Son blev skickad under lagen. Han, som var lagens Herre, gav sej att vara lagens tjänare och fullgörare för oss. O, du makalösa Guds kärlek!

Om du nu tror detta, som hela Skriften vittnar, att vi endast genom Kristi laguppfyllelse, Kristi rättfärdighet blir rättfärdiga, då ska den enda fråga som återstår till ditt betryggande bli denna: "Är jag viss, att Kristus har riktigt fullgjort lagen till den evige Faderns förnöjelse?"

Och då kan du vara trygg. Kristus har alldeles fullkomligt hållit lagen. Han "älskade Gud av allt sitt hjärta, av all sin själ, av alla sina krafter och av all sin håg"; det var hans mat, att han gjorde Faderns vilja. Lika fullkomligt har han också "älskat sin nästa såsom sej själv", ja, så att han också förgat sig själv, gav sitt liv i döden, vart räknad bland ogärningsmän, bar mångas synder och bad för överträdarna. Han var lydig intill döden, ja intill korsets död.

Ty att han var gjord under lagen innebar också att han skulle ta på sej lagens dom och förbannelse över syndarna. Såsom det står skrivet: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss." "Och eftersom barnen hade kött och blod, är också han vorden därav delaktig; för att han skulle genom döden nedlägga honom som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och göra dem fria, som genom dödens räddhåga i allt sitt leverne måste vara trälar."

Så har han gjort allting för oss. Prisat och högtlovat vare hans namn! Han var också den ende, som kunde göra det. "Vi var till detta verk alltför svaga i harnesket", såsom Luther säger; "vi är satta av sätet", han allena kunde utföra detta verk.

Må nu endast var och en se till, att han också ger Kristus äran för detta verk, d.ä. att han besinnar och erkänner, att denne Herren har beställt allt väl. Det är så bedrövligt, att det inte kan med några ord nog beklagas, hur djävulen förvillar våra sinnen, så att vi lever fram vår tid, såsom visste vi ingen egentlig nytta av allt, vad Kristus gjort.

Vi läser, sjunger och talar om, att Gud givit oss sin egen Son till vår broder, vår lagfullgörare och vårt offerlamm;  och dock går alla våra tankar och allt vårt andliga strävande ut på att vi själva ska vara ostraffliga lagfullgörare, om vi ska täckas Gud och vara riktigt vissa om hans nåd och vänskap. Vi ska bara med många stora och vackra ord prisa Medlaren, men sedan gå till det arbetet att själva försona oss med Gud. Många har i all sin livstid aldrig ännu haft någon egentlig tjänst och nytta av Kristus.

Låt oss då en gång stanna och besinna, vad Skriften säger om den nytta och tjänst, vi skulle ha av denna stora gåva, då Gud gav oss sin Son, gjord under lagen. Aposteln säger: För att förlossa dem, som var under lagen, så att vi skulle få barnaskapet.

Har du aldrig sett eller hört dessa ord? Skulle vi inte en gång prisa den gudomliga kärleken och låta det vara sant och vara nog, vad vår store lagfullgörare har gjort? Aposteln säger här, att han har inte gjort det åt sig själv, utan för att förlossa dem, som voro under lagen.

Vi ber var och en, som vill vara kristen, att en gång allvarligt besinna det, som är Skriftens summa och kärna, att Kristus är lagens ände, — Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en, som tror; att det som lagen inte kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det, det, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse.

Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.

Barnaskap åt dej han vunnit,
du står skriven i hans sår.
Själv han döden övervunnit,
Kristi seger är nu vår.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän.
Synd och fromhet som du äger
kommer ej i räkningen.

"Bestänkta i hjärtat från ett ont samvete." (Hebr. 10:22)

Vad vill det säga att så bestänka hjärtat? Hur sker det?

I förebilden (1 Mos. 12) skedde det så, att ett knippe isop doppades i det slaktade lammets blod och därmed beströks dörrträna, både det övre och de båda sidoträna. Det isopsknippe, varmed våra hjärtan ska bestrykas, är evangelium, vilket sannerligen är doppat i Guds Lamms blod och när det förkunnas stänker heliga droppar åt alla håll.

Evangelium talar ju först och sist om en frälsning genom Kristi blod. Evangelium säger: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, det är värdigt att ha ära och lov. Evangelium säger: Vi har förlossning genom hans blod, syndernas förlåtelse. Evangelium säger: Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från alla synder. Evangelium säger: Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita. Genom sådana vittnesbörd blir vi med Kristi blod bestänkta i hjärtat ifrån ett ont samvete.

Märk: ifrån ett ont samvete! Vi måste få bestänkas med Kristi blod, så att vi rentav får ett gott samvete, får alla våra synder helt borttagna från samvetet, genom en säker tillförsikt och hjärtlig förtröstan om deras förlåtelse, så att vi helt renade och med Gud försonade åter kan tala med honom såsom med en huld och kärleksrik Fader.

Detta är Guds barns herrliga frihet, att ingen synd tillräknas dem, lagen inte dömer över dem, de är icke under lagen, utan under nåden, och har därför frid med Gud, liksom hade de aldrig haft någon synd, utan vore helt rättfärdiga och heliga. Men det är också denna tro allena, som förlossar från syndens herravälde. O, när jag såsom en arm syndare får den stora, säkra trösten, att Gud inte mer tillräknar mej missgärning, utan tillsagt mej: "Var vid gott mod, min son, dina synder förlåtas dej!" o, hur jag då springer lös ur träldomsbanden, triumferar, jubilerar, prisar Guds nåd, förbannar min synd och vill nu ingenting i hela världen högre önska mej än att bara kunna i alla mina livsdagar tjäna Herren!

Men till detta fordras en sådan bestänkning, en sådan tro, att du i samvetet får frid för dina synder. Den som vet, hör, sjunger och läser om den stora förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, men dock alltid bär sina synder på samvetet och ängsligt tänker på utväg att försonas, den försmädar därmed Kristi blod, som om det inte varit mäktigt att ta bort synder. Aposteln säger (v. 1,2), att när man vid de levitiska offren alltid hade kvar ett ont samvete och därför alltid ånyo offrade, bevisade detta, att oxablod och bockablod inte kunde borttaga synder; "ty eljest hade de slutat offra, eftersom de som så offrar sedan intet samvete haft av synder, när de hade varit en gång gjorda rena". Ge akt på de orden! Nu går vi och ger samma vittnesbörd om Kristi dyra blod, då också vi går med ett ont samvete. Då säger också vi därmed, att Kristi blod inte kunde ta bort synder; ty annars skulle vi ju ha frid med Gud, ha våra synder borttagna, eftersom vi en gång är gjorda rena.

Stanna här ett ögonblick. Vad tror du? Har Kristi blod verkligen borttagit, sonat, avplanat alla dina synder? Har Kristi blod uträttat något mer än oxablod och bockablod? Eller vill du också om Kristi blod säga, att det inte kunde borttaga synder?

Paulus gör den åtskillnaden mellan de levitiska offrens blod och Kristi blod, att då han sagt hur de förra inte kunde ta bort synder, så tillägger han om Kristus: "Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, som evinnerligen gäller, betygar han: Och deras synder och orättfärdigheter vill jag inte mer komma ihåg. Där nu sådan förlåtelse är, där är inte mer offer för synder." Och då följer: "Eftersom vi nu, kära bröder, har frihet att gå in i det heliga genom Jesu blod, så låt oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro (fullkomlig tröst), bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete."

Aposteln vill att det en gång bör få vara avgjort, att Kristi blod verkligen har borttagit synderna och att vi nu är fria. Vakna då, kära själ, och besinna, vad du gör, när du ideligen ser på dej själv och aktar Kristi blod för ett intet, som om det inte kunnat borttaga synder! Visst kan dina synder vara gruvliga, stora och många; men så stora och många kan de dock aldrig vara, att inte Guds Sons blod gäller tusen gånger mer. Be Gud om tron och låt så länge genom evangelium bestänka ditt hjärta med Kristi blod, att du blir helt fri ifrån ett ont samvete, att du helt förlorar dej i Kristi blods värde och gladeligen därmed kan trotsa alla dina synder samt död, djävul och helvete, och inget mer vet än Kristus, Kristus, död och uppstånden för oss, för oss!

Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mera, hör även du!
Å, jag är frälst och får så förbli,
Sonen mej gjorde verkligen fri:
fri ifrån nöden,
domen och döden,
amen, halleluja!

"Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn." (Rom. 8:16)

Stora, herrliga förhållande: Vara Guds barn och veta sej vara det  —  och ha en med Gud förtrolig barnaskapsande! Så talar här aposteln, så talar hela Skriften, så talar alla frigjorda kristnas saligaste erfarenhet. "Själva Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."

Huru kan det vara med detta viktiga stycke ibland oss? Du som läser detta, är också du så lycklig, att du har Guds Andes vittnesbörd med din ande, att du är ett Guds barn? Du är tilläventyrs en kristen, du älskar ordet, din vandel är oklanderlig, men hur är det med detta stycke? Hur är det med hjärtat? Har du bekantskap med din Gud — en förtrolig bekantskap, vilken betecknas med orden: Abba, käre Fader! Detta är huvudsaken!

Märk och hör! Detta är den stora huvudsaken i allt kristligt liv, att hjärtat är förtroligt med Gud genom Kristus, att du har sällskap med Honom, är i en vänlig förening med Honom! O, detta är själva hjärtat och livet i all kristendom! Detta är det återställda paradislivet, som människan förlorade genom fallet, en förtrolig barnaskapsande, som umgås med sin Gud och talar med Honom, såsom barnet med sin fader.

Nu — har också du denna förtroliga barnaskapsande? Lämna inte den frågan förrän den blivit grundligen avgjord. Denna förtroliga barnaskapsande är just hjärtepunkten i hela det andliga livet, varigenom allt gott utflyter; denna förutan är allt död och köld, vanmakt och träldom. Och vartill ska allt andligt vara, om du inte kommer till denna trons frid med Gud, denna förtroliga umgängelse med Honom?

Kristus har uttryckligt förklarat, att alla andra goda förhållanden inte tjänar till salighet, om vi inte kommit i förening och bekantskap med Honom. Detta förtroliga förhållande till Frälsaren är det också som utgör hela kraften i all kristendom, till både görande och lidande — utgör källan till allt sant heligt, allt Gud behagligt leverne.

Hur svag, trälaktig, olustig, tung och vanmäktig är inte kristendomen hos dem, som icke äga denna trons visshet och bekantskap med Gud! De kan ha mycken god mening, goda beslut och föresatser; men det blir ingenting av, de är beständigt trälar under världen och sina skötesynder och förs ännu av djävulen fångna efter hans vilja. De hava ingen anda i sej.

Även där någon verklig tro är uppgången, men den ännu är svag, där man hungrar och törstar, men ännu inte blivit mättad — eller där tron hos en äldre kristen förlorat sin evangeliska frimodighet, där kristendomen blivit mer tung och lagisk — där råder alltid vanmakt och träldom under synden, och människan blir i allt svag, trög och livlös: bekännelsen tystnar, bönen blir tung och kraftlös, hjärtat kallt och tomt; hjärtat har ingen skatt, ingen uppfyllelse, ingen vän framför andra vänner och törstar då snart åter efter synd och fåfänglighet.

Hur mycket mer inträffar inte allt detta, där själen icke alls kommit till tron, utan ännu är helt fången under träldomens ok! Och tvärtom, då själen kommit till en glad förvissning om sin benådning hos Gud och står i en förtrolig vänskap med Frälsaren — vilket liv, vilken lust och kraft, vilket glatt lovande och bekännande, vilket raskt utgående från värld och orättfärdighet!

Sådant menade Kristus, då Han sade: Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det utan att ni förblir i mej. Om ni förblir i mej ska ni bära mycken frukt. Och så säger Johannes: Detta är segern, som övervinner världen: vår tro. Och så säger profeten: Fröjd i Herren ska vara er starkhet.

Därför, hur viktigt är det inte, även för att hava kraft till helgelse, till bekännelse och utgående från världen, samt till tålamod och starkhet i lidanden — hur viktigt och nödvändigt är det inte att äga en hel förvissning om nåden, att stå i en innerlig trosförening med Frälsaren! Ja, hur nödvändigt, att såsom sin allradyraste klenod, sitt öga eller sitt hjärta, bevara denna verkliga barnaförtröstan, som aposteln kallar utkorade barns ande, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader!

Skulle vi då inte stanna och fråga oss, såsom inför Guds ansikte, var och en för sej: har också jag denna förtroliga barnaskapsande? Har jag vittnesbörd om mitt barnaskap hos Gud?

Sen Gud till barn mej tog åt sej,
vår värld en himmel blev för mej,
trots nöd som än på jorden rår
är himlen nära var jag går.
Halleluja! Min himmel här
är att min synd förlåten är.
Jag jublar, sjunger om igen:
där Jesus är, är himmelen! 

"Jesus Kristus är densamme igår, idag och i all evighet." (Hebr. 13:8)

Så utropar aposteln i sista kapitlet till hebréerna. Detta är ju dock en stor tröst i tidens alla skiften och växlingar, att Kristus ännu lever och är densamme i går och i dag och desslikes i evighet! Då ska allting kunna hjälpas och bli väl!

Vad skulle också vid ett årsskifte vara en mer tröstande och kär betraktelse för kristna — för vilka Kristus är allt i alla — vad skulle vara mer lämpligt att utgöra deras lösen eller fältrop än detta: Jesus Kristus är densamme i går och i dag, och desslikes i evighet!

Ni som känner Kristus, som någonsin har förnummit att Herren är god, som har erfarit, smakat och sett, hur ljuvlig Herren är, hur stor han är i nåd och barmhärtighet, hur trofast och hur mäktig att allting hjälpa — tänk och besinna, att alldeles på samma sätt är han ännu i dag och i alla tider, i dag som i går, i år som i det förflutna året, och så desslikes i evighet!

Han kan omöjligt förändras, han är "evigheternas Fader", han är alldeles oombytlig, i alla tiders skiften densamme. Det är endast här nere, i oss, i våra känslor, tankar och förnimmelser, som omväxling och förändringar föregår. Mitt under detsamma är Kristus alldeles oförändrad, alldeles densamme. Så att om vi minnas t. ex. att han någonsin förlåtit synder alldeles oförskyllt, om han någonsin gjort oss såsom helt ogudaktiga rättfärdiga, av idel fri nåd, genom sin egen förtjänst, så gör han detsamma alla dagar. Om han någonsin tröstat oss, då vi inte var värda att bliva tröstade, utan hellre hade förtjänt att bliva straffade och förskjutna, så vill han lika oförskyllt trösta oss ännu i dag. Om vi minns att han någonsin förlossat oss ifrån nöd, ifrån synd och frestelser, då vi själva inte hade ringaste kraft att befria oss därifrån, så vet vi, att han både vill och kan i sin tid göra detsamma ännu. Om vi har att förtälja: den och den gången var jag alldeles bortkommen, förvirrad och förvänd, ett borttappat får, men han, den gode Herden, uppsökte och återhämtade mej, rörde mej med sitt ord igen och förde mej tillbaka, se, så vet vi att han alltid även i kommande tider vill göra detsamma.

Ty han är alltid densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet. Han har visst inte ännu bevisat oss sin sista välgärning! "Han har först älskat oss". Och såsom han hade älskat de sina, som var i världen (fritt, oförskyllt och innerligt), så älskade han dem intill änden.

Sådan tröst har vi inte blott av vår egen korta och inskränkta erfarenhet, nej, allt ifrån världens skapelse, genom alla århundradens tidelängd, går samma erfarenhet av vår Herres Jesu Kristi nåd och kraft. Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Då vi ser, hur han förr tog emot syndare och förlät de grövsta missgärningar, då vet vi att han gör detsamma även nu med oss. Då han fordom till en beryktad storsynderska, som gråter vid hans fötter, säger: "Synderna förlåtas dej, gå med frid"; då Saulus, som var en "försmädare, en förföljare och våldsverkare", blir den mest benådade apostel; då David, som efter den allrastörsta nåds åtnjutande ännu fallit i blodigaste missgärningar, åter får tillsägelse om nåd och förlåtelse — då vet vi att på vår Herres Kristi nåd inte är någon ände, att han ännu vill allting förlåta alla dem som söker honom.

Ja, då vi ser hur han aldrig tröttnade med sina lärjungars svagheter, utan ideligen straffade och rättade dem, men aldrig förkastade dem, då vet vi att han aldrig heller skall tröttna med oss. Och då vi ser hur benägen han var att höra bön, även när den var så kort att den endast bestod i hans kläders vidrörande, då vet vi att han ännu hör också de kortaste böner. Ty vid allt detta ska vi betänka, att Kristus ännu i dag är alldeles densamme: Jesus Kristus i går och i dag, och han desslikes i evighet!

Detta är dock en obeskrivligt stor tröst och fast borg, när tiderna växlar, ja, stormar och mörknar. Då kan ännu  en kristen med glädje sjunga: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär! Du, Herre, är min starkhet, min klippa, min borg och Förlossare, min Gud och min tröst. Du förblir den du är, och dina år tar ingen ände".

//: Jesus är densamme
Kristus är densamme
som i går,
än i dag
och i all evighet. Amen. ://

Se, Kristus är densamme,
vad än förvandlas här.

"Ordet blev kött." (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

"Han, som uppväckte Kristus från de döda, ska också göra er dödliga lekamen levande för sin Andes skull, som bor i er." (Rom. 8:11)

"Han ska göra er dödliga lekamen levande." Dessa ord visar, att just våra egna kroppar, just de kroppar, som läggs ner i jorden, genom Guds allmakt ska återställas till livet, fast så förändrade och förherrligade, att de i avseende därpå inte ska vara desamma som förut.

Sådant var redan för Job uppenbarat, då han sa: "Jag ska bli omklädd med denna min hud och ska i mitt kött få se Gud." Och profeten Esaias säger: "Dina döda ska leva och med lekamen stå upp igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Varje själ ska på den yttersta dagen återförenas med sin egen kropp, med vilken hon i tiden gjort gott eller ont, tjänat Gud eller djävulen. Ty såsom kroppen här i tiden varit själens organ eller verktyg, så måste den också delta i den salighet eller de plågor, som följer i den andra världen, allt efter som människan levat i mörkrets rike och tjänat synden, eller i Kristi rike och då gjort det goda för hans skull.

Men, såsom redan är antytt, ska de uppståndna kropparna vara så förvandlade, att de ska passa för det evighetsliv, i vilket de ska gå in. Det förgängliga måste ikläda sej oförgänglighet, och de, som varit förenade med Kristus och hans Ande, ska nu bli Kristi förklarade lekamen lika. Så som de här i tiden har burit den förste Adams liknelse, vilken var av jorden jordisk; så ska de i uppståndelsen bära den andre Adams liknelse, vilken var himmelsk.

I Fil. 3 läser vi om Kristus: "Han ska förklara vår skröpliga lekamen, på det Han ska göra honom lik med sin förklarade lekamen, av den kraft varmed Han förmår underlägga sej allting." Liksom när Kristus förklarades på berget, hans ansikte "sken såsom solen, och hans kläder var vita som ett ljus"; så ska också, enligt Kristi egna ord, "de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Herren Gud föröke oss tron!

Uppståndelsens hemlighet och herrlighet är så oändligt mycket högre, än att något människoförnuft kan fatta den, att den, som härom vill tillfråga sitt förstånd och tycke, måste stanna i mörka natten av otro och tvivel. Här fordras att endast veta, på vem man tror, veta, om Han är både allsmäktig och sannfärdig, och sedan vet man, hur det skall gå till i uppståndelsen. Men då fordras här visst även, att mer än en gång bedja Gud om trons gåva.

"För sin Andes skull, som bor i er". För ännu mera eftertryck upprepar aposteln här grunden för deras visshet om en herrlig uppståndelse, nämligen att Guds Ande redan bodde i dem. Han vill säga: Tänk, när Gud redan givit er sin Ande, när era kroppar redan på jorden varit Guds tempel, i vilka Han bott och verkat, vilka Han helgat och renat, förvisso vittnar detta, att Han ämnar göra något herrligt av dem. Det vore att nedsätta den Helige Andes majestät och ära, om dessa hans tempel, era kroppar, skulle såsom ruiner förläggas och bli till intet.

Och måtte var och en tänka på detta! Det är väl och gott, att du i alla fall tror på själens odödlighet; men det är alldeles inte likgiltigt, om du tror allt Guds ord, eller upptar och tror bara vad du finner rimligt, och däremot tvivlar på annat. Därmed har du redan avträtt från trons väg och kan sägas inte mera tro, endast på Herrens ord tro, utan du tänker fritt vad ditt arma förnuft och tycke förestavar. Nu är det ju inte själarna, utan förvisso kropparna, om vilka Herren så ofta försäkrade: "Och jag ska uppväcka honom på den yttersta dagen."

Om nu du inte förstår, hur förmultnade eller förbrända kroppar ska kunna uppväckas, eller hur havet skall återgiva sina döda, eftersinna då om du förstår hur Gud en gång skapat alla ting av intet, eller vem som givit Honom ämnet till allt. Svara Honom på de frågor, Han ställde till Job: "Var var du, då jag grundade jorden?" Böj dej för den Höge och Högtbesuttne och bekänn, att du förstår inget, och att Han är en allsmäktig undergörare. Be om en stråle av hans ljus och skåda sedan på allt, vad Han gjort för oss, då Han sänt oss sin Son, sitt ord, sina sakrament, sin Ande, och eftersinna, om inte allt detta vittnar, att Han ärnar göra oss herrliga till både kropp och själ — och du ska bekänna, att Han, "som återfört ifrån de döda den stora Fåraherden genom det eviga testamentets blod, vår Herre Jesus", också ska återföra hans folks kroppar för sin Andes skull, som bor i dem.

Högtlovat vare hans herrliga namn evinnerligen!

O, låt stämman ljuvligt klinga,

tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, Livets Furste,
som ska väcka oss en gång!

Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes
ben och kött på nydant kropp!