onsdag 12 juni 2024

"Allt kött är hö." (Jes. 40:6)

Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek, än åter att han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles ohjälplig syndare.

Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.

Herre! varvid ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden! Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.

Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger: "Herren såg av himmelen på människors barn, för att han skulle se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud; men de är alla avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."

Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för honom inte ens himlarna är rena, att han finner orenhet i sina änglar och dårskap i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse, att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika förtjänta av ett och samma helvete.

O, så förskräckligt och orimligt, säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans  är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad, men inte inför Gud.

På jorden är det visst ett avstånd mellan dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen, försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt. Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.

Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade: tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig  det stora Majestätet.

Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet, som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott, olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld, bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.

Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa! Du kan inte svara honom ett emot tusen. Även om du länge varit en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre, gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.

Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker  vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig. Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.

Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!

fredag 7 juni 2024

"Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er; gör väl mot dem som hatar er; bed för dem som gör er skada och förföljer er." (Matt. 5:44)

Märk av dessa ord hur Herrens Kristi sinne är, och hur hans kristna ska vara sinnade: "Älska era ovänner; välsigna dem som bannar er, gör väl emot dem som hatar er." Må varje kristen besinna hur högt Herren här sätter upp målet, så att vi dock åtminstone måtte veta vad som är helighet, och inte vandra genom vårt liv i den onda naturens mörker.

Herren Kristus straffar inte bara dem som hatar sina ovänner, talar illa om dem eller gör dem något ont; utan han vill inte heller hålla dem för fromma, som underlåter att älska dem och göra dem gott. Ty när han här säger: "Älska era ovänner", så betyder "älska" verkligen att älska, att ha ett av barmhärtighet brinnande hjärta och innerligt önska dem allt gott.

För det andra vill han, att denna kärlek också ska bevisa sej med hulda ord och med förböner, då han säger: "Välsigna dem som bannar er." Då hatet och fiendskapen inte kan utövas på annat sätt, sker det vanligen genom ord, så att man söker på allt möjligt sätt förklena sin ovän, vanställa hans rykte och säga allt ont om honom. Men här säger din Herre Kristus, att du ska tvärtom tala väl och önska intet ont, utan välsigna dem som bannar.

Ja, hörom hur Paulus uttrycker detsamma, som Kristus här sagt oss: "Tala väl om dem, som går efter ert argaste; tala väl och önska dem inget ont." O, min Gud, hur långt är vi inte från ditt sinne och dina rätter! "Tala väl om dem som går efter vårt värsta!" O, Herre Gud, fördöm oss inte! Och aposteln upprepar två gånger det ordet tala väl, därmed antydande hur alldeles nödvändigt den förmaningen behöver behjärtas och efterlevas. Men när vi ska så älska, välsigna och tala väl om våra ovänner, om "dem, som går efter vårt argaste", vilka är då de som vi ska hata och tala illa om? Det vill här synas, som skulle sådant inte alls tillhöra ett sant heligt sinne, en Jesu efterföljare; han skall inte hata, förtala eller banna någon människa.

Men här torde någon säga: Läser vi inte i Skriften, att även heliga män, ja Kristus själv och hans apostlar, har tilltalat fienderna hårt? Kallas det att älska och välsigna dem?

Svar: Vad de heliga har talat hårt och straffande i Herrens namn, det är inte någon människas, utan den helige Gudens straffande och bannande. Det som görs på ämbetets vägnar, såsom när en domare avkunnar en dödsdom, eller bödeln dräper, eller en lärare med Guds ord och i Kristi sinne straffar, allt sådant är Guds straffande. Och vad Gud gör är allt rätt och heligt. Men här talar Kristus om vad vi, blott såsom människor, ska göra mot dem som är fientliga emot oss — inte om vad ett ämbete gör, utan om vad människan gör. Och då heter det endast: älska, välsigna, tala väl, göra gott.

Till sådan kärleks bevisande hör också det Herren säger i v. 42: "Ge honom som ber dej; och vänd dej inte ifrån honom som vill låna något av dej." Även om det är din ovän som är i nöd, skynda att hjälpa honom — "gör väl emot dem som hatar er".

Och Herren anför två bevekande skäl, varför vi så ska älska våra ovänner och göra dem gott. Först, att vi på detta sätt, såsom goda barn, så liknar vår himmelske Fader. Han säger: "För att ni ska vara er Faders barn som är i himmelen; ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga." Då Herren här nämner solen och regnet, som är de två huvudmedlen, genom vilka all jordens frukt och välsignelse ges oss, så har han därmed omfattat hela den oändliga rikedomen av alla Guds gåvor och välsignelser på jorden; och dessa ger han oupphörligt åt sina fiender, lika väl som åt sina barn och vänner. Sådant är Guds hjärtelag, så ska också vi vara sinnade.

Den andra bevekelsegrunden Herren anför här är den, att vi i motsatt fall liknar inte honom, utan de ogudaktigaste människor. Han säger: "Ty om ni älskar dem som älskar er, vad får ni för lön? Gör inte också publikanerna detsamma? Om ni har er vänligt mot era bröder allenast, vad synnerligt gör ni? Gör inte också publikanerna så?" Då de som eljest vill gälla för goda och fromma människor är så falska i sin kärlek, att de bara älskar och tjänar sina vänner, visst borde de vakna vid dessa Kristi ord. Knappt finns så onda människor, tjuvar eller rövare, att de inte håller vänskap inom sitt band. Kristus säger, att även djävlarna har denna samhällighet, annars bleve deras rike förstört (Luk. 11).

Se nu hur from du är, då du är vänlig och huld bara mot dina vänner. Du är då så from som tjuvar och rövare, ja, också som djävlarna.

Med kristligt saktmod, o min själ,
ditt barnaskap besanna.
Mot dem som hatar dej gör väl,
välsigna dem som bannar.
Försonlig var och kärleksrik,
ja, var den högste Fadern lik.

Ännu han till sin nådastol
ej någon vägrar kalla,
ty nådens liksom dagens sol
går upp ännu för alla.
Än flödar kraft av Jesu blod,
likt Herrens regn, till ond och god.

Men syndar vi på Herrens nåd
vår dom vi själva vållar.
Så låt oss dämpa hämndens råd
och vreden återhålla,
att över den ej solen må
kanske för alltid nedergå. 

onsdag 5 juni 2024

"Du ska inga andra gudar ha jämte mig " (2 Mos. 20:3)

Vi torde någorlunda förstå vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast vårt förstånd och vetande, så är härmed allt väl; men det är tvärtom något helt annat, den helige Guden vill ha av oss, nämligen att vi ska göra därefter — inte bara veta, förstå och tala om det, utan verkligen göra vad han bjuder.

Och för att man skulle se att han inte ville tåla att detta hans första bud bleve förgätet och föraktat, utan att han allvarligt ska vaka över dess efterlevnad, har han vid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och även ett herrligt löfte. Ty det är just vid detta första bud han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som hemsöker fädernas missgärning inpå barnen, allt intill tredje och fjärde led, bland dem som hatar mej; men som gör barmhärtighet med mångtusen som har mej kär och håller mina bud."

Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."

Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?

Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."

Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.

Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.

Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?

Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.

Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.

Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.

Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".

Hör här de helga tio bud, 
som genom Moses Herren Gud 
oss gav på berget Sinai. 
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi: 

Jag, Herren Gud, din Gud är en, 
från andra gudar håll dej ren, 
till mej sätt all din tro och lit, 
mej lyd och älska med all flit.

torsdag 9 maj 2024

"Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus" (Gal. 3:24)

Här ser vi nu ändamålet med syndens kännedom genom lagen, samt tecknet på dess rättskaffenhet. Ändamålet var nämligen, inte att Gud skulle kunna förlåta synden; ty till det ändamålet har en annan man måst känna och ångra henne, så att han därvid svettades en oerhörd blodsvett. Inte heller att synden skulle genom dess bittra kännedom utbrännas och övervinnas, ty därtill fordrades Anden, som kommer av trons predikan. Sant är, att du kan av syndakänslan lära avlägga åtskilliga yttre synder, samt att lättsinnet och yran lägger sej och avmattas; men det egentliga fördärvet stiger i samma grad invärtes. Nej, ändamålet var, att du skulle drivas till Kristus, att du inte annorstädes skulle få någon ro och vila än i fristaden, Kristus. Och tecknet, att du rätt känner dina synder, blir därför det, att detta ändamål är vunnet, nämligen att du inte mer kan hoppas vinna nåd genom något eget arbete, utan nu blott söker försoningsnåden i Kristus.

Kan du ännu förbli som förr i världen och synden, då är du inte ens väckt, inte ens driven in till dej själv och din egen bättring, och då känner du alls inget av synden. Men om du än är väckt, men nu kunnat stanna hos dej själv, i din bättring, ånger, bön, och där har ditt hopp, din tröst och din vila, då känner du inte fördärvet rätt, då är du ännu utom Kristus och lika förtappad som en säker syndare.

Här uppenbarar sig då den falska, den kainiska syndakännedomen. Det finns många väckta och religiösa människor, som känner och erkänner mycken synd, ja, känner sej stundom rentav fördömda, men kan under allt detta dock bärga sej; de lever fram den ena dagen efter den andra i samma tillstånd, och det får gå an; de är väl inte alldeles nöjda, men de förmår dock bära det, de förmår äta och dricka, arbeta och sova, ja, le och skämta, fastän de inte vet sej ha Guds nåd, utan kanske fritt bekänner, att de är fördömelsens barn. Hör de den fria oförskyllda nåden beprisas eller dem tillbjudas, så slår de hastigt emot och av en besynnerlig ödmjukhet avsäger sej rakt dess anammande, sådana de nu är, varvid de säger eller menar: "Nej, nej, jag är inte så förmäten, mina synder är svårare än så, att jag skulle tillägna mej nåden så fritt; det kan endast den göra, som inte känner så mycker synd som jag" — och så är de hemligen belåtna med sej, eller anser sej ha det bättre än dessa troende, som de menar inte kan ha deras syndakännedom.

Dessa har ett besynnerligt sken av syndakännedom; man skulle inte tro, vad som dock är händelsen, att där ännu råder en innerlig självbelåtenhet, en stolt ande, som gjort själva samvetskvalen till sin tröst, varigenom Kristus och hans blods förtjänst och fria, stora nåd ännu utestängs. Dessa, om de än kvalde sej till döds med synder, förblir dock borta från fristaden, från det enda, som gäller för Gud, och på sådant sätt ska de dö i sina synder.

Dessa är med träffande drag tecknade i Kains historia. Även han sade inför Gud: "Min missgärning är större, än att den kan bli mej förlåten." Han hade verkligen ett slaget och bävande samvete, en orolig ande, som darrade för ett ruskande löv, han var främmande för Gud och olycklig alla dagar. Men märk, nog hade han ändå förmåga att gå bort till det landet Nod öster om Eden och bygga en stad och ha hustru och barn; inte var det honom för svårt, att Gud var vred på honom, det förmådde han bära; inte behövde han falla ned för Gud och förvissa sej om hans nåd. Se här skillnaden mellan ett oroligt samvete och Andens väckelse, mellan den syndanöd, som själva synden och samvetet förorsakat, och den som Guds Ande genom ordet verkat. Den förra finns ofta hos de mest ogudaktiga, efter några syndautbrott, men lämnar dem lika oförändrade; ty allt det, som är av människan, av någon mänsklig kraft, såsom av hennes samvete, kan aldrig föda henne på nytt; därtill fordras Anden.

Den väckelse och syndanöd som är Andens verk, driver människan alltid till bättring och tro och verkar en hel förändring. Därför blir provet på en sann syndakänsla alltid det, som redan är nämnt, att den verkar en förändring, ett uppstående, ett flyende, eller att människan inte kan bli där hon är, utan söker sin räddning, samt slutligen att hon inte kan söka denna hos sej själv, utan i Kristus; att hon inte kan vila, förrän hon i honom fått nåd, samt förvissning om densamma — en nåd och förvissning som verkar frid, kärlek och ett nytt villigt hjärta för Gud och det goda. Och detta var syndanödens ändamål, nämligen inte att Gud därigenom skulle vilja ge nåd, utan att vi skulle vilja ta emot nåd.

Den som Gud och salighet
efter mänskotankar mäter
och i sin förmätenhet
Ordets ledstång helt förgäter,
måste låta Skriften råda,
måste låta Gud benåda.

Den som sett Guds härlighet
och som värmts av nådesolen,
men numer av hövlighet
ej går fram till nådastolen
utan kvar på förgårn sitter
gör sin tid i otid bitter.

Den som ser sin fattigdom
och är över synden vaken,
men vill se sej mera tom,
mera fattig, arm och naken,
förrän nåden tro han vågar,
o, hur fåfängt han sej plågar!

Ingen självförsakelse,
ingen smälek, ingen ära,
inget eget arbete,
vad slags namn det månde bära,
kan förvärva själen prydnad -
det kan endast Sonens lydnad!

tisdag 7 maj 2024

"Kristus är för den skull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom, som är för dem död och uppstånden." (2 Kor. 5:15)

Dessa ord säger oss, att vi först är delaktiggjorda i Kristi döds förtjänst, så att hans egen död på Golgata för arton hundra år sedan har blivit vår egen, så alldeles, som om vi själva hade varit där och utstått vår förtjänta död; men också, för det andra, att vi på samma gång är invigda till hans döds efterföljelse, så att, så snart vi har blivit kristna, blivit delaktiga av Kristi förtjänst och alla hans rikes förmåner och skatter, är vi i samma stund invigda till syndadöden, förpliktigade att genast ta avsked från vårt förra syndaleverne, vår förra tjänst under orättfärdigheten; att under dagligt korsfästande av köttet mer och mer dö synden och leva för Gud, liksom Kristus genom korsets död tog avsked från de synder, som han hade burit. Och liksom Kristus då gav sej själv åt Gud till ett evigt gällande försoningsoffer, så ska vi nu ge oss åt Gud till ett skäligt och honom behagligt tackoffer. Och detta allt därför, att Kristus är död för oss, och att vi tror på honom och är iklädda hans rättfärdighet.

Men kanske detta ännu är dej för ringa till bevekelsegrund för ett allvarligt köttets dödande. Det är dej kanske ringa, att Kristus är död för dej, att du är nu inte under lagen utan under nåden, att du har blivit fri ifrån synden; måhända du finner dej bättre i syndens tjänst, ty då slipper du detta bittra dödande, då behöver du icke så beständigt försaka dej själv och följa Kristus till korset.

Se, ingen tvingar dej mot din vilja att tjäna Kristus, och nog är det lugnare för köttet hos synden; betänk dej väl, säger Jesus (Luk. 14), innan du ger dig i lag med mej, så att du inte gör såsom den man, som började bygga ett hus och inte hade överräknat kostnaden, utan efter många dagars arbete och mycken uppoffring fick överge det; eller den man, som gav sig i krig och inte hade betänkt fiendens styrka. Synden ger många nöjen för köttet; men det vore orätt att vilja förtiga dess lön — "syndens lön är döden". Sålunda bör vi, då det förefaller oss ringa vad Kristus ger, betänka dess motsats, betänka, vad det vill säga att inte tillhöra Kristus; att inte vara under nåden utan under lagen; inte vara fri från synden, utan ännu i dödens stund vara utan Medlare, vara i sina synder under lagens förbannelse och i domen få ta emot syndens lön, som är döden, den eviga döden i det djupa helvetet.

Sådana är villkoren hos synden. Betänker vi dem rätt, då vill vi mycket hellre här en liten tid vara korsfästa med Kristus och dö synden och sedan vara med honom i paradis för evigt, än att en liten tid ha lust i synden och sedan ha evigt lidande; helst vi redan här genom den stora nåden, genom Andens hugsvalelse och ordets tröst har vunnit mycket mer än vi försakat; ha här genom Kristi blods stänkelse ett gott samvete, vilket är "ett dagligt gästabud".

Ja, du är en av dessa lyckliga själar, att du inte är blott döpt till Kristus, utan också blivit väckt och kommit till tron; du har det hoppet, att du är en av de rättrogna; du vet, att du blivit fri ifrån synden och är nu inte under lagen, utan under nåden, så att intet av allt ditt ännu vidlådande onda skall tillräknas dej, lagen inte fördöma dej, inte Gud förtörnas på dej — se, har du icke sådan tro och sådan frihet, utan du ännu är bekymrad om, hur du skall bli kvitt din syndaskuld och få en nådig Gud, då hör du inte hit, då kan du inte dö synden och leva Gud — nej, du måste först komma till trons frihet. Men är du, såsom nyss sades, genom tron frigjord från dina synder och ditt trälsinne, så att du nu med glädje vet, hur väldeligen, tillräckligt och fullkomligt den saken är ombesörjd av Kristus, och har smakat hur ljuvlig Herren är, erfarit hans Andes vittnesbörd om ditt barnaskap och har den Helige Ande i ditt hjärta; då måste det också vara din lust att dö med Kristus, att vara korsfäst med honom, att ge dej hel och hållen åt honom; då måste du erkänna för din plikt att inte mer vara din egen, inte mer följa ditt eget kött, ditt eget tycke, din egen vilja, dina egna lustar och begärelser, utan i alla dina livsdagar försaka all ogudaktighet och världslig lusta och leva gudligt, rättfärdigt och tuktigt i denna världen, ja, leva för hans räkning, som levde och dog för dej. Ty "han är fördenskull död för alla, att de, som lever, ska inte nu leva sej själva, utan honom som är för dem död och uppstånden".

Lev för Jesus! Inget annat
är dock värt att kallas liv.
Åt den vännen framför andra
hjärtats första kärlek giv.

söndag 28 april 2024

"Inled oss icke i frestelse." (Matt. 6:13)

Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått den trösten, att allt är mej förlåtet, att Gud nu är nöjd med mej för sin älsklige Sons bemedling, så ska det nödvändigt då bli mitt hjärtas första och innerligaste omsorg, att jag inte måtte på nytt synda mot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled oss inte i frestelse! Hjälp mej, o Gud, att jag inte åter syndar mot dej!

Den, som bara vill undkomma syndens straff och inte har något bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens undkommande än om förlåtelse, så att det också övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat har den sjätte bönen före den femte; de vill först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.

Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer lagisk än evangelisk, att de kan tänka tio gånger på syndens undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta inte rätt, ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas uppfyllelse, om vi ska få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla redliga själar får vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk, sovande och köttslig ande som bor där man inte alls bekymrar sig om syndens undkommande.

Vi säger ju aldrig, att det redliga sinnet medför, att köttet inte mer älskar synden; utan vi talar om detta utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag räds för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre, hjälp mej mot synden! Inled mej inte i frestelse! Hjälp mig mot mitt onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"

Måtte var och en, som verkligen tänker att komma in i himmelen, uppriktigt pröva sej inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter. Han vet, om du, som läser detta, verkligen bekymrar dej om din synds undkommande, eller om du bara vill undkomma straffet.

O, vilket förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när människan inte bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka är såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, hur du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla den. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du inte är uppriktig inför Honom, utan själva din bön är ett skrymteri?

Till detta skrymteri hör också, att man väl vill undfly många synder, men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men däremot inte bekymrade sej för hjärtats umgänge med synden; eller att man undflyr de synder, som medför obehag, men däremot lever lugn i de synder, som ger oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.

Slutligen bedrivs också ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex. att i det och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dej den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder kanske i dörren: Inled mej inte i frestelse. Detta är antingen att lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att dra över dej det rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller också är det en följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt drar dej till sitt föremål. Men då vet du redan, hur eländig du är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet — ty har du inte kraft till det, så har du ännu mindre sedan den kraft, som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga ingåendet i frestelsens rum.

Helt annat är det med dem, som för sin kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskap, vilket  utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa ska blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och veta, att "Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De ska också betänka, att deras bröder i världen har samma vedermöda, om än inte av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har  vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en skall ha så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena mäktige Guden.

In i frestelse ej led oss,
låt oss inte vilse gå,
utan fräls oss från det onda,
låt oss livets krona få.

onsdag 17 april 2024

"Allt det ni ber om i era böner, tro att ni får det, så ska det ske er." (Mark. 11:24)

För att kunna be i tron är isynnerhet nödvändigt att inte bara med munnen upprepa Guds löften om bönhörelse, utan framför allt att i hjärtat betrakta dem och vid varje löftesord betänka isynnerhet följande stycken:

Först dens egenskaper, som givit löftet, såsom t.ex. hans barmhärtighet — att den är en oförliknelig barmhärtighet, en evig och oföränderlig barmhärtighet, att den är i denna stund densamma, lika varm och brinnande, som när löftet gavs. Vidare hans makt, som gav löftet, att den är en gudomlig allmakt; att "för Gud är ingenting omöjligt"; att "Herrens högra hand kan förvandla allting"; att "han förmår rikligen göra utöver allt, vad vi ber eller tänker". Och slutligen, hans sannfärdighet, som givit löftet, att det är omöjligt, det Gud skulle ljuga, att "Han är Gud och inte människa"; ja, att han också, för att göra oss dess vissare, har med ed bekräftat sina löften, såsom aposteln säger: "Då Gud ville rikligen bevisa arvingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade han en ed därpå." Dessa trenne Guds egenskaper, hans brinnande kärlek, hans gudomliga allmakt och hans eviga sannfärdighet, utgör, såsom en Andens man säger, det tredubbla rep, som Gud medelst sitt ord nedsläppt till oss från himmelen, för att var och en, som omfattar och fasthåller detta, alltid ska räddas och upphjälpas, om också "vatten går intill hans själ" — ja, han skall också sist med detsamma upplyftas till himmelen.

För det andra bör trons bön omfatta, beskåda och framhålla vår Medlares person och verk, Kristus och hans förtjänst. Vi bör betänka, hur Gud älskar och värderar sin Son och allt, vad han har gjort och förvärvat, samt därför föredra detta inför Gud i bönen. Detta heter att be i Jesu namn. Och Jesus sade: "Allt det ni ber fadern i mitt namn, det ska han ge er." Då Moses bad, sade han: "Var nådig över detta folks ondska. Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Israel!" Här är den, som är mer än Abraham, Isak och Israel. Vi ska säga: Tänk på din tjänare Jesus Kristus, din älsklige Son, vår Herre och Löftesman, och var för hans skull nådig över vår ondska! Se ej på oss, men på din Son; i oss är idel skröplighet, i honom är vår värdighet, som du vet. Eftersom din älsklige Son har antagit sej oss, förlossat, förvärvat och vunnit oss, och eftersom du älskar din Son och hans verk, så var oss för hans skull nådig! Inte för vår skull, Herre, nej, inte för vår skull, utan för din Sons skull, i vilken du har allt ditt behag, var oss nådig och gör oss, såsom du har sagt.

För det tredje bör trons bön yrka på Guds namns ära — och säga med David: "Vem vill tacka dej i helvetet?" Om du däremot frälsar en så stor och ovärdig syndare, som jag är, skall ditt lov varda stort i evighet; ty ju större synd du förlåter, desto större bevisar sej din barmhärtighet. Och ju större den nöd och uselhet är, från vilken du hjälper oss ut, desto större din godhet och din makt; och såsom din nåd är, så ska också ditt lov och ditt namn bli. Och vad skulle inte Gud göra för sitt stora namns skull? Därför bad också David så: "För ditt namns skull, Herre, var min missgärning nådig, den stor är." På detta sätt åberopar vi Guds ära, när vi för honom till hans ord; och vad skulle han inte då göra, när hans ära är i fråga? "Han kan inte förneka sej själv." Men detta är också för Gud det allrabehagligaste vi kan göra honom; ty ju mer vi tar Gud på ordet och tror honom, desto mer ger vi honom ära, såsom skrivet står: "Abraham var stark i tron, givande Gud äran."

Nu återstår endast att göra tillämpning och bruk av detta, att eftersinna, vilka och hurudana löften som är oss givna, och sedan i alla möjliga behov och bekymmer i barnslig tro förehålla Gud dem och be: "Gör, såsom du har sagt!" — Men vem kan räkna alla de nådefulla ord, med vilka vår himmelske Fader velat uttrycka sitt kärleksrika hjärta emot oss, med vilka han velat dra de bortlupna, skygga människobarnen till sej? Till sådant ändamål har han dels uttryckligen befallt oss att i all nöd komma till honom med bön och åkallan, dels också givit oss de bestämdaste löften och försäkringar om bönhörelse. Han säger själv: "Det skall vara min lust att göra dem gott." Han bjuder: "Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du skall prisa mej. Be, och er ska bli givet; sök, och ni ska finna; klappa, och er ska upplåtas. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Allt det ni ber Fadern om i mitt namn, ska han ge er. Ja, jag säger er: Där två av er kommer överens på jorden, vad det än kan vara, som de ber om, ska det ges dem av min Far, som är i himmelen."

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.