"Den stund ska komma, i vilken alla de som är i grifterna ska höra människans Sons röst, och de som har gjort väl, ska gå fram till livets uppståndelse, men de som har gjort illa till domens uppståndelse." (Joh. 5:28-29)

Det kan knappt beskrivas vilken stor skada, vilken slapphet, svaghet och löslighet i hela ens kristendom, som kommer sej av att man inte rätt betraktar och tror artikeln om de dödas uppståndelse. Men vår fiende, djävulen, vet väl, vad han därmed uträttar, då han kan dra ett täckelse över det viktiga slutet, uppståndelsen till evig salighet eller evig fördömelse.

Därigenom blir först i allmänhet allt andligt mindre viktigt; det blir då mindre angeläget att ständigt vara viss om sin Guds vänskap; man kan ännu äta och dricka och sova, fast man inte vet om man kommer till himmelen eller till helvetet. Då det sista målet är väl undanskjutet, ovisst och dunkelt för själen, är det inte så angeläget att ge akt på ordet, eller att bedja till Gud, eller att förlika sej med en trätobroder, eller att säga ett väckande ord till sin nästa o.s.v. Sedan är det i synnerhet då det gäller att göra och lida något för Kristi skull, kanske att uppoffra ett helt livs jordiska bekvämlighet och trevnad för att följa Kristus; eller det gäller att göra en för hjärtat dyr uppoffring, någon rätt påkostande försakelse — det är i synnerhet i sådana fall man har föga kraft, när man inte säkert tror och för sitt öga behåller det stora saliga slutet.

Aposteln kallar salighetens hopp en hjälm; ty liksom hjälmen gjorde att krigaren med mer dristighet ilade fram i striden och inte var så rädd för svärdshuggen, så gör också ett fast salighetens hopp att man inte så noga ger akt på vad som kan drabba oss i denna tiden för att vi följer Kristus, utan att vi med enfaldigt öga bara ser efter hans behag, eftersom vi vet att då striden är slut väntar oss så herrliga ting, att allt utståndet lidande jämfört med detta är alls intet att akta.

Så fordras det också att vara väl grundad och beväpnad med detta salighetens hopp, när vår väg genom detta livet är mer mörk och ödslig, när en kristen omsider mer sällan får förnimma något av sin Frälsares närhet och ljuvlighet och stundom angrips av ledsnad och otålighet. Det allmänna sällhetsbegäret bringar honom till trånad efter någon kännbar glädje, som han dock saknar. Han har kanske hoppats att även i detta livet bli mer lycklig, men ser sej besviken på all jordisk sällhet, han ser som man säger "hela sitt livs lycka förspilld".

O, då händer det ofta — till blygd för det galna hjärtat bekänner vi det — då händer det, att en sådan kristen känner sej rentav olycklig, när han ingen annan glädje har på denna jord än "bara Gud"! Om han endast livligt trodde eller isynnerhet kännbart förnumme sin Guds vänskap och närhet, skulle han visst inte känna sej olycklig, utan övermåttan rik och säll; men emellertid, då allt detta saknas, och han därjämte kanske trycks av ett kors, som ska följa honom hela livet igenom och som gör hela hans värld mörk, då svartnar det ofta för ögat, han blir svag och eländig.

O, vilken tröst och kraft det då vore, om han nu finge nog andliga ögon att se in i den Underliges dolda men trofasta råd! Då skulle han se, att hans lycka och glädje alldeles inte är förspilld, utan endast bevarad till en annan tid, en annan värld — där ska det bättre lyckas. Bara genom det vissa medvetandet därom, skulle han bliva så nöjd med sin underlige Gud och hans hushållning, att han inte ens skulle önska sej något mer än honom, och vara på det högsta lycklig och rik med "bara Gud".

Detta har vi ett livligt exempel på i sjuttiotredje psalmen. Där bekänner Asaf först, hur plågad han var av att se den ogudaktiga ha lycka och välgång, då det däremot gick honom och de rättfärdiga illa; "så att", säger han, "jag hade så när sagt som de ogudaktiga: Det är en fåfäng sak, att mitt hjärta lever ostraffligt, och jag tvår mina händer i oskyldighet." Men märk, hur han kom ut från denna frestelse! Han säger: "Jag tänkte till, så att jag måtte begripa det; men det var mej för svårt, till dess jag gick in i Guds helgedom och la märke till deras ände. För hur snart blir de inte till intet! De förgås och får en ände med förskräckelse. Men du leder mej efter ditt råd och upptar mej till sist med ära." Och därav blev hans hjärta så fullt förnöjt med bara Gud, att han nu utbrister: "När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del."

Se då här, vad det medför, att vi går in i Guds helgedom, skådar in i Guds regerings hemlighet och ser vad som ligger fördolt under det närvarande livets täckelse — nämligen den stora eviga olycka, som ligger dold under den rike mannens kostliga klädnad och kräsliga levnad; och däremot den stora, eviga lycka, som är övertäckt med Lazari trasor och sår.

Se här är nu grunden
för lycka och frid
i hårdaste stunden
av kval och av strid:
Om än jag försmäktar
till kropp och till själ,
//: så har jag dig, Herre ://
och har jag dig, Herre,
ja, då är allt väl!

"Eftersom döden är genom en människa, så är också genom en människa de dödas uppståndelse." (1 Kor. 15:21-22)

Vi ska aldrig glömma att Kristus i allt skulle vara återställare av det som vi i Adam förlorade — skulle i allt bota vad genom Adam eller syndafallet förstördes. Nu var det inte bara synden och fördömelsen, som genom Adam kom över alla människor, utan också döden i alla dess bemärkelser, även den lekamliga eller tillintetgörelsen av människans kroppsliga del. Därför skulle Kristus också återställa denna, så att vi genom honom ska återfå en hel människas väsende, sådan hon var före syndafallet, vartill också hörde en skön, frisk och odödlig kropp. Såsom nyss sades: Kristus skulle återställa allt som genom syndafallet förlorades.

Du som läser detta, du torde genom Guds nåd gladeligen tro vad aposteln säger i Rom.5, att "såsom genom en människa synden är kommen i världen, och för syndens skull döden; så kommer också genom en människa rättfärdigheten och livet. Såsom för en synds skull fördömelse är kommen över alla människor; så kommer också genom ens rättfärdighet livets rättfärdning över alla människor. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för ens lydnads skull många rättfärdiga." Men tror vi detta herrliga evangelium, då måste vi också tro vad aposteln här säger om kroppens återställelse: "Såsom alla dör i Adam, så ska också alla bli gjorda levande i Kristus."

Vi får inte plocka sönder Kristi verk. Hans återställelseverk var fullkomligt. Han skulle göra alla våra fiender oskadliga: synden, djävulen, döden och fördömelsen. Men alltsammans är i denna tid osynligt och för vårt förnuft orimligt; ty han har till trons övning lämnat skepelsen av allt detta onda kvar hos oss.

Då jag har blivit ett Guds barn, kan jag likväl inte se att synden är borttagen; ty jag måste ännu se och känna hennes liv och kraft i mitt kött, så att jag måste alldeles förtvivla och mena att jag är en styggelse för Gud, så framt jag inte har i mitt hjärta djupt fästad den gudomliga övertygelsen, som heter tro, nämligen att Kristus har fördömt synden i köttet genom synd, så att hon för Gud alls intet gäller såsom en synd till min fördömelse. Men i denna tro kan jag ännu med full sanning säga: "I all min synd är ingen synd, nämligen för Gud, som vet vad Kristi dyra blod gäller. Jag är för Gud alldeles syndfri, jag är helt rättfärdig och ren, endast genom Kristi blodiga försoning, endast i Kristus."

På samma sätt när jag ser och känner, huru djävulen rasar i mej och alla människor, då är det mej orimligt att han är av Kristus övervunnen. Men då Kristus har sagt det, måste jag likväl tro det och säga: "Allt hans raseri ska intet skada mej, så länge jag bara förblir i Kristus; han ska tvärtom endast vara mej till tjänst genom att driva och öva mej i tron och i bönen."

Likaså, när döden lägger min kropp i jorden, så att den förmultnar och blir till stoft, då är det mej lika orimligt att denna kropp likväl ska uppstå och leva i evighet. Men när Kristus har sagt det — när Kristus har sagt: "Jag är uppståndelsen och livet;  den som tror på mej ska leva om han än bleve död" — då måste jag gladeligen säga: Kristus ska inte bli lögnare i det ordet.

Obegripliga under! Synden ska inte gälla som synd, djävulen ska inte skada mej, döden ska inte behålla mej, ty Kristus är en fullkomlig frälsare.

Såsom Luther säger: "Sannerligen, om Kristus riktigt utfört sitt värv (att återställa vad som var förlorat) och genom sina apostlar låter predika det, så ska det inte vara något ovisst. Låt oss fördenskull oförsagt våga på honom och fara hädan på denna artikeln, att när vi länge varit döda och förruttnade, och äntligen den sköna basunen börjar ljuda och säga (såsom Kristus till Lasarus): 'Petrus, Paulus, kom ut!' då ska vi i ett ögonblick, såsom en gnista, fara fram ur jorden, skönare än hela himmelen, med hela lekamen och alla ledamöter sammanfogade, om vi än vore brända till pulver, eller förtärda i vattnet."

Lovad vare den store Guden, som själv ska göra det och själv har sagt det, såsom t.ex. i Jes.26: "Dina döda ska leva och med lekamen uppstå igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Vi har ju alla syndat
och dött när Adam dog,
men genom denne Ene
har vi fått över nog,
ty det som genom Adam
har kommit över oss
har Kristus själv borttagit
- nu slipper vi förgås.

Och jag får lov att fröjdas
i Gud, min Frälsare,
som så har älskat världen
och dött för syndare.
Han lever, jag får leva
i tid och evighet.
Det är vad jag behöver,
det bästa som jag vet.

"Barmhärtig och nådig är Herren, tålig och av stor mildhet." (Psalt. 103:8)

Här kan nu en arm själ sucka: "Ack, jag eländige! Gud är nådig mot sina vänner, och dem kan detta trösta — men inte mej! Jag är bortkastad från hans ansikte, han är mej "förvänd till en gruvlig"; jag ser det ju, jag känner det ju, att han är vred på mej! Jag ser ju, att han aldrig vill höra min bön! Jag känner ju hans hot i mitt hjärta. Jag söker Honom i ordet och får alls ingen smak eller kraft av det. Jag söker Honom i bönen och får aldrig något nådigt svar, bara hot och förskräckelse. Herren har övergivit mej!" -

Arma själ! Vem har så målat Gud för dej? Det har djävulen och ditt eget lögnaktiga hjärta gjort. Du har en alldeles falsk bild av Gud, ja, en bild av djävulen för dina ögon! Se här, hur Guds ord framställer Guds hjärtelag: Barmhärtig och nådig är Herren, tålig och av stor mildhet. Han träter inte till evig tid och vredgas inte evinnerligen. Visst kan Herren "träta" med dej en tid och visa sej vred; visst kan han i sådan vredens tid fördölja sitt ansikte för ej, och fördölja sej länge nog; men det är omöjligt, att han så kan träta till evig tid och vredgas evinnerligen.

Märk denna åtskillnad: Allt Guds ord, från bibelns början till dess slut, och alla hans verk med Israels barn, visar bestämt att Herren aldrig evinnerligen övergivit andra än säkra föraktare, beständigt motsträviga föraktare; aldrig någonsin på allvar övergivit dem, som låtit straffa sej själva, som ropat ur sin nöd till Herren och velat vara hans barn. Syrak säger: "Se på de gamlas exempel och märk dem: Vem har någonsin kommen på skam, som har hoppats på Herren? Vem är någon tid förgäten och försmådd, som har åkallat honom? Herren är nådig och barmhärtig och förlåter synderna och hjälper i nöden. Ve dem som förtvivlar på Gud."

Ja, ve den som här vill tro sitt hjärta och sin känsla! Ve den som inte hellre, rakt mot känslan, tror Gud! Hör, vad han själv säger: "Ty så säger den höge och högt besuttne, den evinnerligen bor, vilkens namn är heligt: Jag, som bor i höjden och i helgedomen och nära dem, som har en förkrossad och ödmjuk anda, för att jag ska vederkvicka de ödmjukas anda och hela de förkrossades hjärtan, jag vill inte träta evinnerligen och inte vara vred i evig tid; utan en Ande ska blåsa från mitt ansikte, och jag skall göra liv."

Stanna! Är detta Guds eget ord? Tro det då. Gör inte Gud till lögnare! Som sagt är: han vill träta med oss, men inte evinnerligen. Han trätte med kananeiska kvinnan så länge, att han till slut kallade henne en hund; men när hon ändå trodde, genomträngde det svarta molnet och såg på hans hjärta, som enligt det goda ryktet skulle vara idel kärlek, och hon tog honom på orden, sägande: "Ändå, Herre, äter hundarna av de smulor, som faller från deras herrars bord !" — se, då kunde han inte längre hålla sej, då log hans hjärta i kärlek och utbrast: "O kvinna, din tro är stor; ske dej som du vill!" Där ser du, hur hans hjärta är, även då han träter! Där ser du vad som är hans högsta lust, nämligen att vi ändå tror. Man ser tydligt, att det var honom en lust, ett behag, att kvinnan trodde så; ty han uttrycker sej med affekt: "O kvinna, din tro är stor!" —

Vill inte även du göra honom denna glädje, att du låter honom fördölja sej, och att du ändå tror? O, för liv och salighet till görande, låt inte djävulen vanställa Guds bild för dig! Här ser du den sanna: Barmhärtig och nådig är Herren, tålig och av stor mildhet. Barmhärtig, d.ä. att Gud är ett sådant väsende, som ömmar för all nöd och inte kan lida att vi skulle ropa till honom och inte bli hulpna; såsom Jesus sade: "Skulle Gud ha tålamod därmed?" nämligen att höra sina barns nöd och bön, dag och natt, och inte hjälpa. Nådig, d.v.s. han handlar inte med oss efter våra synder, utan efter sitt fridsförbund i Kristus. Tålig, d.v.s. långmodig, eller att han bidar för att han må vara nådig.

Många tusen tankar och bilder av Gud uppstår i våra hjärtan; men denna är den enda sanna bilden. Så snart någon annan bild av Gud visar sej för ditt hjärta, såsom att han vill handla med dej efter dina synder, eller att han inte bryr sig om dej, utan har övergivit dej, säg då genast: Nej, detta är en misslyckad bild, en falsk och vanställd — eller så: detta är inte Guds utan djävulens avbild — den sanne Guden är barmhärtig och nådig, tålig och av stor mildhet.

Allena Gud i himmelrik
må lov och pris tillhöra
för all den nåd han kärleksrik
med oss har velat göra.
Han jorden skänkt stor fröjd och frid,
så låt oss alltid glädjas vid
Guds nåd och goda vilja.

"Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." (Kol. 1:14)

Om nu någon frågar: "Då likväl inte alla blir saliga, hur ska jag då veta att jag har förlåtelse och nåd hos Gud?" så svaras: Du måste börja med att tro på Gud och hans ord, att höra, tro och omfatta den nåd, som alla har, även de otrogna, så får du därigenom en nåd, som inte alla har.

"Vad är det för nåd, som alla har, även de otrogna?" — Svar: En försonad Gud, en förvärvad syndaförlåtelse, som väntar på dem, att de bara ville komma och ta emot den. — "Vad är det då, som inte alla har?" Svar: Ett mot Gud försonat hjärta, en tro, som tar emot syndaförlåtelsen och lever i Gud. "Var står sådant skrivet?" I 2 Kor. 5 står: "Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder och har beskickat ibland oss försoningens ord. Så ber vi nu i Kristi ställe: låt försona er med Gud!" I Rom.5 står: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." I Kol.1 står: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." I Sak. 3 står: "Se, den stenen (Kristus) ... jag skall uthugga honom, säger Herren Sebaot, och ska ta bort dess lands synder pä en dag." I Gal. 3 står: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: Förbannad är var och en som hänger på trä." Så talar Skriften.

Här står ju uttryckligt, att Gud i Kristus försonade med sej själv, inte de trogna bara, utan världen, och att den försoningen innebar och verkade, att han förebrådde dem inte deras synder; och sådant skedde i Kristus, inte i vår omvändelse; men att han nu förmanar människorna: Låt försona er med Gud — detta  är allt, vad som nu ska ske. Här står, att vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, inte genom vår ånger, bättring, allvarlighet, bön eller tro — vilket allt inte behövs till det, utan endast för att vi ska ta emot den redan tillvarande nåden — nej, här står: Den stund vi ännu var ovänner. Här står att förlossningen, som skedde genom Kristi blod, var detsamma som syndernas förlåtelse; ja, att synderna togs bort på en dag, nämligen då den kostliga stenen, "hörnstenen", blev uthuggen. Här står, att vi förlossades av Kristus ifrån lagens förbannelse på den dagen, i den stunden då han vart en förbannelse för oss, vilket skedde då han hängde på trä.

Ack ve, att världen inte vet vad som har skett! Att hon inte känner vårt släktes historia, inte vet att människosläktet också en gång har blivit friköpt, är förlossat, förvärvat och vunnet ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, lika visst som det en gång är fallet i synd!

Se då här: Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara, hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade — detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder, utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bli hans egen och ha hans nåd, så är inget hinder, du är varje stund kärkommen; såsom Herren själv säger: "Den som kommer till mej kastar jag inte ut."

Här är inget undantag; utan vem som helst som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Vem som helst, den som vill, var och en, och om dina synder vore blodröda — så lyder den store, barmhärtige Herrens egna ord. Här är då inget undantag, vilket kommer sej därav, att all synd är betald, hela världen försonad. När då någon är i nöd över sina synder och aldrig kan få visshet om förlåtelse, så är felet att han inte tror Gud, inte håller Gud för sannfärdig, inte vill ge akt på vad Kristus har gjort, eller vad Gud säger i ordet, ja, att han "gör Gud till en ljugare", vilket är ganska förskräckligt.

Men är det så att någon vill tro Gud på orden, men endast inte kan få det in i hjärtat, honom ska Gud snart förläna en större trons gåva, och han ska få vittnesbörd i sig själv, att alla hans synder verkligen är borttagna, att han är iklädd hela Kristi förtjänst, att han är ett Guds älskliga barn.

Vi har ju förlossning igenom hans blod,
ack, att hela världen den saken förstod!

Ty ordet det säger, o tröst i all nöd:
vår Gud blev förlikt genom Medlarens död.

"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Det hövdes honom, som hade fört många barn till herrlighet, att han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." (Hebr. 2:10)

Det var såsom vår salighetshövding Kristus blev fullkommen. Detta har skett genom två för Guds Son alldeles nya övningar: hans lydnad och hans lidande. Vi ser detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes honom, att han genom lidande skulle göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Fast han var Guds Son, har han dock lärt lydnad av det han led. Och då han vart fullkommen..."

Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag han givit oss. Han liksom förundrar sej själv däröver, då han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora är dina under och dina tankar — offer och spisoffer behagar dej intet, men öronen har du öppnat mej. Se, jag kommer; i boken är skrivet om mej. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."

Märk: "öronen har du öppnat mej". Detta betecknar, hur han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, bara höra och lyda. Då alltså detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstår vi varför aposteln säger att han har lärt lydnad.

Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för Ens lydnads skull många rättfärdiga."

O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi är skyldiga att bevisa, men som vi aldrig rätt gör! "Genom Ens lydnad blir många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men inte kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, i det den blev försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts gestalt."

Det var inte nog att våra synder med blod avplanades; lagen måste också fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att ge oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle bestå provet, en för alla och alla i honom. Därför har han, fast han var Guds Son, lärt lydnad; och då han blev fullkommen, blev han för alla dem som lyder honom, en orsak till evig salighet. Alltså har han endast genom lidande och lydnad blivit en fullkomlig salighetshövding.

Då han ännu som ett barn låg i krubban,  var han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden inte varit oss till salighet. Han måste först bli beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålåg oss. Det var oundgängligen nödvändigt, att han uthärdade hela den förbannelse som rätteligen tillkom oss, ja, att han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, bli av Gud övergiven — han måste dö.

Genom alla dessa djup måste han vandra, om han skulle bli oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu inte allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och bli upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, för att han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sej ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.

Så blev då fullkomnat Guds eviga råd,
och grundvalen lades för frälsning och nåd.
Uppståndelsen följde, allt väl blev beställt,
vår Skapare nöjdes och släktet blev sällt,
ja, sällt såsom det uti skapelsen var,
och ännu mer saligt, ty Medlaren har
en evig rättfärdighet för oss tillreds.
Kom, fattige syndare, var nu tillfreds!

Vad är då att vara försonad med Gud?
Det är att han tystat förbannelsens ljud.
Vad är då att vara upprättad igen?
Det är att ha rättighet vara Guds vän.
Förtro dej fördenskull, så usel du är,
med hela din börda och allt ditt besvär
i Frälsarens händer - han vill och han kan
för hela din salighet vara din man.

"Ni också, såsom levande stenar, låt er uppbyggas till ett andligt hus och till ett heligt prästerskap till att offra andliga offer, som är Gud tacknämliga genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:5)

Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag till att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det inte i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer som inte behagar Gud; ty "utan tron är det omöjligt att täckas Gud". Men offrar vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det honom alltid behagligt, om det än i sej självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".

Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt vad vi gör, kommer vi också på de tankarna att ingenting ska kunna behaga Gud, inte heller det som vi av tro och kärlek gör till hans ära och nästans nytta. Därigenom blir vi tröga och ohågade till hans tjänst.

Denna mening är alltså en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi inte med egna gärningar kan försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar inte i sej själva är felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer genom Kristi offer är för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar honom.

Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar vad hans barn i kärleken vill göra för honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.

Det är likväl inte bara bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindrar oss att tro Guds välbehag därvid. Vi ser alltid efter det som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bli missionärer eller martyrer, då kunde vi tro att det behagade Gud. Vi besinnar inte att Guds välbehag endast beror därav, att vi i tro och kärlek gör det han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövs inom huset och samhället.

Herren Kristus säger att han på den yttersta dagen vill offentligt inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och han säger att han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, som vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han ska säga: "Jag var hungrig, och ni gav mej att äta; jag var törstig, och ni gav mej att dricka; jag var husvill, och ni härbärgerade mej o.s.v.; ty vad ni har gjort dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mej."

Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, som vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl inte tror att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tror, ja känner, att det misshagar honom när vi inte tjänar honom, utan tjänar synden; varför skulle det inte då vara honom behagligt, när vi tvärtom flyr synden och i kärlek tjänar honom? Vi märker åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De är "Gud tacknämliga".

Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, hur gärna jag då vill göra det! Ser Kristus på det, som om gjorde jag det åt honom, hur lycklig är jag inte då!

Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, hur gärna  vill jag inte då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag inte besvarar ont med ont, utan hellre ger ett "mjukt svar, som stillar vrede", hur gärna vill jag då inte göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, hur gärna vill jag inte då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och inte baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, så gärna jag då vill göra det!

Se, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, hur sådana offer är Gud behagliga.

Du är en präst som inför Gud
de rätta offren nu frambär,
och en profet, ty Herrens bud
du lärt och själv nu andra lär.
Du är en konung, evigt får
du snart regera, och du är
Guds Andes tempel där du står,
ty honom i din kropp du bär.