fredag 11 juni 2021

"Såsom levande Fadern har sänt mej, och jag lever för Faderns skull, så ska den som äter mej också leva för min skull." (Joh. 6:57)

 Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrar — druckit och dessmer törstar.


Då en kristen tänker på vad som isynnerhet utmärker hans nya liv och utgör det största däri, så är det detta, att han blivit bekant och förenad med Frälsaren, att Kristus blivit hans hela livs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya liv är Kristus solen, av vilken allt upplyses och bestrålas, och omkring vilken allt rör sej. Kristus, funnen, är hans glädje, och Kristus, försvunnen, hans sorg — kort sagt: Kristus är hans liv. Därav känns en kristen igen.

Här är isynnerhet två omständigheter att märka: först att det nu blivit oss en ny natur att vara angelägna om Guds vänskap. Då vi förr var helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behov och önskningar (vad ska vi äta? vad ska vi dricka?) är nu vår ideliga huvudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds vänskap? Detta är likasom andedräkten eller hjärtslagen i den nya människan.

Men märk, detta måste rent av vara din nya natur — inte en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt liv fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att ha din Guds vänskap. Det kan vara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Även kan själva denna omsorg om Guds vänskap genom tillfällig förströelse vara avbruten. Men snart vaknar vi däröver med desto större bekymmer; och att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och överhuvud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya människan och alldeles inte är av kött och blod, utan rakt stridande mot vår natur.

Den andra omständigheten är, att i ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blivit din tröst än Kristus, Kristus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Där har du ditt tillhåll, ditt liv, din spis och din förnöjelse. Detta var det som Kristus mest talade om: "den som äter av mej" — "den som kommer till mej" — "den som bevarar mitt tal" — "den som tror på mej". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna huvudpunkt, då Kristus säger: "Den som äter av mej". - "Jag är livets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den som äter av mej ska leva evinnerligen." Sådana ord uttrycker just att Kristus är de trognas livsbehov, deras livsvillkor, deras allt i alla.

Se, att du blivit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligger dej om hjärtat, inte bevisar ännu det att du är en kristen; utan märk hur Kristus talar: den som äter av mig  — av mig — den, som just i Kristus, hans nåd och hans försoning har sitt livsbehov. Lika litet ligger något bevis på en sann kristendom däri att du dyrkar Kristus såsom din lärare eller ditt föredöme; det kan den säkraste kristna farise göra — utan här är fråga om han och hans försoningsdöd blivit din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en kristen.

Detta är vad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära sej den sången utom dessa — och den sången var: "Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så ideligen upprepar, då han i sin förklaring över Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i våra hjärtan och säger: "Den som gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, han vete, att sådant förvisso icke sker av mänsklig vilja eller förnuft." Ja, detta är så väsentligt och utmärkande hos den nya människan, att om jag blott finner detta hos en människa, säger jag genast: Det är en kristen, liksom jag genast, då jag ser en mänsklig kropp framför mej och hör den tala ett mänskligt språk, säger: Det är en människa.

Om nu en sådan kristen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en kristen är han; ty det är omöjligt, att någon på sagda sätt kan ha i Kristus sitt livsbehov, sin tröst och sitt liv och inte vara en Kristi vän, en kristen." Så väsentligt är detta.

Min vän framför andra, min Frälsare god
i kärlek betalat min skuld med sitt blod,
och ständigt mej helar, förlåter, fördrar han
och därför alltmera mitt hjärta intar han.

Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Mitt liv och min lycka, det är att jag äger
min vän och hans vänskap som allt överväger.

lördag 5 juni 2021

"Du ska inga andra gudar ha jämte mej." (2 Mos. 20:3)

Vi torde någorlunda förstå vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast vårt förstånd och vetande, så är härmed allt väl; men det är tvärtom något helt annat, den helige Guden vill ha av oss, nämligen att vi ska göra därefter — inte bara veta, förstå och tala om det, utan verkligen göra vad han bjuder.

Och för att man skulle se att han inte ville tåla att detta hans första bud bleve förgätet och föraktat, utan att han allvarligt ska vaka över dess efterlevnad, har han vid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och även ett herrligt löfte. Ty det är just vid detta första bud han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som hemsöker fädernas missgärning inpå barnen, allt intill tredje och fjärde led, bland dem som hatar mej; men som gör barmhärtighet med mångtusen som har mej kär och håller mina bud."

Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."

Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?

Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."

Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.

Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.

Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?

Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.

Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.

Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.

Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".

Hör här de helga tio bud, 
som genom Moses Herren Gud 
oss gav på berget Sinai. 
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi: 

Jag, Herren Gud, din Gud är en, 
från andra gudar håll dej ren, 
till mej sätt all din tro och lit, 
mej lyd och älska med all flit.

söndag 23 maj 2021

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

torsdag 6 maj 2021

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

lördag 24 april 2021

"Men jag har det emot dig, att du har övergivit din första kärlek" (Upp 2:4)

Här ser jag allraförst att Kristus vill ha vår kärlek. O, en så stor nåd! Han vill fråga efter vår kärlek, vill inte bara ha oss till tjänare, utan till vänner. Han är inte nöjd, bara Han får våra gärningar, utan Han vill också vara älskad av oss. Kristus vill ha inte bara vår tjänst, utan våra hjärtans kärlek.

För det andra ser jag här, att mången kan vara en bland de förnämsta kristna i allt som tillhör kristendomens yttre bevisning, och likväl i hjärtat sakna själva dess egentliga liv, kärna och huvudsak. Och många som nu läser detta tar härvid sin dom i munnen. De ska nämligen befinnas vara i samma tillstånd som läraren i Efesus, ha allt, som hör till gudaktighet, utom ett: den första kärleken.

Men månne ock en sådan kan tro det om sej själv, misstänka och pröva sej? Då en är en upplyst kristen, en broder bland bröderna, är rätteligen född av Gud, så att Kristus kan vittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bevisa sin gudaktighet i gärningar, ja, inte endast för egen del lever fromt och övar vanliga goda gärningar, utan också arbetar för Kristi namns skull och arbetar så, att han därför får lida förföljelse; och därjämte är så ståndaktig och trofast, att han inte tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han vet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nikolaiters verk, som också Herren själv hatar m. m. — skulle inte en sådan vara trygg, att allt är väl med honom?

Men Kristus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktat kan Herren Kristus likväl säga till dej: "Jag har det emot dej, att du har övergivit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gärningar dött ut hos dej, så är det ju en högst betänklig sak.

Här må likväl för de trognas blödiga och rädda hjärtans skull anmärkas, att man måste skilja noga mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadern så oförskyllt omfattade honom med ett så brinnande hjärta, säger Kristus, att där också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalven åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant liv kunde inte fortfara dagligen; sonen fick sedan delta i arbete och äta vardagskost.

Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuvlig tid av saliga känslor, då en Johannes får ligga vid Jesu bröst, och Maria Magdalena får ta på honom och se hans ljuva ansikte — nu kan bröllopsfolket inte fasta. Men "brudgummen ska tas ifrån dem, och då ska de fasta", då får Johannes inte mer ligga vid Jesu bröst, då får Maria inte komma vid Honom.

Detta måste alla kristna erfara. Luthers ord besannas: "Eftersom tron tilltar, avtar känslorna." Dessa må gärna skiljas från den första kärleken.

Men vari består då den? Här måste var och en skarpt ge akt på, vari den egentligen bestod, varav den uppkom, och varpå den berodde. Det var ju endast därav den uppkom, att många synder blev förlåtna; det var ju däri den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blev oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blev ljuvlig och dyr. Se, härmed är huvudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att där synden överflödar, nåden dock överflödar så mycket mer, att man inte mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, av vilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mej oumbärligare och kostligare, om också min känslighet är svagare.

Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mej dyrbarare, om också min känslighet är ringare. Detta förstår inte de, vilkas hela kristendom består blott i tillfälliga känslor, inte i sak och verklighet; men de för vilka synden men också nåden är en stor verklighet, de förstår det.

När vi betraktar sammanhanget av Kristi ord till denne lärare i Efesus, märker vi inte då, att Herren ville säga: Dina gärningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåva att pröva andarna; ja, än mer: min församlings väl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dej dyrbart och viktigt. Det är bara jag, såsom din försonare och försvarare, som nu är mindre viktig för dej — bara jag och mina gärningar, jag själv i min försonings blodiga dräkt är dej nu inte så oumbärlig och dyr som i den första tiden av vår förening. Du behöver inte nu, såsom då, ligga som en syndare vid mina fötter och tigga om mina gärningars frukt, om min blodsförtjänst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gärningar, din vackra kristendom, din nyttiga verksamhet, allt detta är dej nu nog. Se, sådant menade Kristus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjänster och tillägger: "Men jag har det emot dej, att du har övergivit din första kärlek."

Rannsaka, Herre, hjärtat mitt,
du, endast du, det kan,
och låt det evigt vara ditt,
min käre Löftesman!
Du som har löst mej med ditt blod
långt innan jag din nåd förstod,
o lär mej du att älska dej,
jag vet: du älskar mej.

tisdag 30 mars 2021

"Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp." (Sak. 9:12)

"Hur kan jag vända mej till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård, lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen bara vänd till dej själv.

Men om man säger till dej: Du tror inte Guds ord, du gör Gud till lögnare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mej, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dej rakt bort från fästet till dej själv och inte tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att han ska frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och beaktar inte, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du ens kan börja bära frukt.

Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp. Vi upprepar det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du inte genast vänder dej till fästet, utan vänder dej till tusen andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu ska föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga är de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Jesus för oss blödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod / för syndare orena" (Anders Carl Rutström) — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan är avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få ge dej nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordrar något av oss och därför är lagens ord, endast har till ändamål och syfte att varje mun ska tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud — att alla dessa bekymrande ord endast är sagda till de fria, sorglösa gudsföraktarna, som aldrig frågar efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tror sej förtjäna himmelen, men alldeles inte till de arma syndare som själva straffar och dömer sej, som gärna ville ha både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finner dessa hos sej, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänd er då till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp", säger Herren; "ty också i dag vill jag förkunna det och vedergälla dej det dubbelt." "Också i dag" — ack ja, i dag förkunnar han dej samma nåd! Även i dag predikar han förlossning för de bundna!

Då vi i dessa dagar hör så mycket förkunnas om Kristi lidande och följer vår Frälsare på hans marterbana; då vi ser honom svettas blod i örtagården och hör honom på korset ropa ut om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi ser honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag ska du vara med mig i paradiset — skulle vi inte en gång låta vårt otrosbidande ta slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi inte i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Också i dag vill jag förkunna det!" "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade; jag vill vederkvicka er, och ni ska finna ro till era själar."

Ja ännu en gång: ni som ligger fångna i ett hopp — varför dröjer ni med att vända er till fästet? Ska ni själva bli värdigare, eller ska Gud bliva nådigare? Nej, vänd er till fästet även idag — ta det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd bara för hans blods skull! Ja, ta det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk inte på en lång bön; se hur kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag ska du vara med mej i paradiset. —

Men ett ska du akta dej för såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Ta svaret här av Guds egen tillsägelse: "Också i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dej det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!

Så är nu vår sak av Guds Lamm ställd till rätta
och uppfyllt är allt det som lagen begär.
Vi kan inte önska oss mera än detta,
ty Jesus vår frid och rättfärdighet är.

Är han för oss dödad och för oss uppstånden,
då har vi en grund som för evigt består,
och då är ju fåvitskt att bygga på sanden
men saligt att läsa och tro som det står.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet, förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dig, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

måndag 29 mars 2021

"Vår umgängelse är i himmelen, varifrån vi också väntar Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi blir  allestädes trängda, men vi ängslas inte; vi blir undertryckta, men vi förgås inte; såsom de som dör, och se, vi lever; såsom näpsta och dock inte dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är inte detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som så uttalar sej! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har också en glädje och förnöjelse, men bara så länge "blomstret på gräset" inte vissnar, bara så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det också slut med glädjen. Men för Paulus går solen upp först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sej till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, inte: det ska bli — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sej redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Det må man väl fråga om. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag har gått ut från Fadern och kommit till denna världen." Och då han sade sej vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sa till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den som ser mej, ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blev de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stod upp ur sina gravar; och han drev ut djävlar, och han förlät synder, och han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad kropp.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer av detta? Av detta följer, att alla som har samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, har samma nåd och borgerskap i himmelen som han, eftersom de är återlösta med samma Guds Sons blod som han, och bör därför även hava samma tröstande visshet därom som han. Visserligen ska du inte själv se och känna hos dej herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är ändå lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; därovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärdar till vårt  hemland, där är våra vänner som känner oss — och där är vår store vän framför andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så är ni nu inte mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans är de syndare; men var och en som tror på Kristus, i vilken vi alla är utvalda förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sej själv, men har sin enda tröst i honom som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, endast i honom som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
I himlen hos min Frälsare,
där vare min umgängelse.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag akta vill uppå mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.