"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och tankar hos Kristus Jesus." (Fil. 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och han har svurit, att han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i honom, trots att ingen bättre än han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Synden ska inte bli väldig över er, eftersom ni inte är under lagen utan under nåden." (Rom. 6:14)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

"Synden ska inte bli väldig över er, eftersom ni inte är under lagen utan under nåden." (Rom. 6:14)

Aposteln säger att de som lever under nåden och inte under lagen, över dem ska synden inte bli väldig. Detta är ju en besynnerlig försäkran.

Men på vad beror då detta förhållande, att synden inte ska få herraväldet över oss, därför att vi inte är under lagen, utan under nåden?

Detta grundar sig på två omständigheter. Den första grunden ligger i det av nåden pånyttfödda hjärtats art; den andra åter i Guds hjärta och regering.

Då en själ är "genom lagen dödad ifrån lagen" och nu lever bara av nåd, har hon därmed även fått ett nytt hjärta, som nu innerligen älskar Gud och hans vilja och verkligen hatar synden; då hon däremot förut, när hon gick under lagens träldomsok och inte trodde denna förlåtelse, utan såg Gud hotande och vred för hennes synder, inte kunde av hjärtat älska Honom och hata synden. Hon kunde väl för Guds hotelser ängslas över synden och lida av den, men inte verkligt hata och förbanna den, utan förhöll sej till synden såsom en förjagad älskare, som med sorg sliter sej från det älskade föremålet, bara för faderns stränghets skull.

Eftersom Gud stod för själens öga bara såsom hotande och vred, kunde hon inte få kärlek, lust och fröjd i Honom, och därför hade hon sin kärlek fästad vid den synd Han fördömde. Det är, såsom en Andens man med rätta har anmärkt: "Oförlåten synd är älskad; blott förlåten synd är hatad".

Men kärleken är den mäktigaste kraften i människan; det som är föremål för min kärlek, det beherrskar mej. Den kärlek och fröjd i Herren och det hat till synden, som uppstår i en själ, som ifrån lagens träldom försättes i nådens rike, är dessutom inte bara en naturlig genkärlek, utan verkligen "Guds säd" i den pånyttfödda, Guds Helige Ande, boende i den troendes hjärta; och det är endast denna Guds säd, som övervinner, beherrskar och dödar synden, ja, som t. o. m. gör, att vi "inte kan synda", såsom Johannes säger, inte kan trivas med synden och därför inte kan "ge oss till att tjäna" den — och så länge har den inte herravälde.

Detta är det första, som här är att märka, för att förstå vårt språk. Dessutom är här ännu en annan hemlighet. Då aposteln säger, att "synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden", grundar sej denna försäkran på något mer än vårt nya heliga sinne; den grundar sej också på Gud själv.  Hemligheten är den, att då en människa är "genom lagen dödad ifrån lagen" och har all sin tröst bara i Gud och hans nåd, då är människan i det svaga och beroende barnatillstånd, som Gud själv åtagit sej att svara för.

Då aposteln i 2 Kor. 12 säger: "När jag är svag, så är jag stark", då uttalar han hemligheten. "När jag är svag, så är jag stark." Detta grundar sej nämligen på det förhållande, Herren hade uttalat med de orden: "Min kraft är mäktig i de svaga." Guds kraft bevisar sej endast på de svaga. Gud vill inte ge sin kraft åt de starka, åt dem som själva ännu tilltror sej någon kraft, utan endast åt dem, som med allt sitt arbete blivit till skam och intet och därför nu lever endast av nåd.

Men de som är under lagen, som ännu inte blivit utmattade och tillintetgjorda, utan ännu tror sej kunna göra sej själva till syndens beherrskare, de arbetar ännu med egna krafter. Om de än ber till Gud om hans kraft, strider det emot hans vishet och nådeslagar att förläna dem denna på en tid, då de ännu innerst hoppas på sin egen kraft, inte blivit dödade av lagen och lever bara på nåden. Den som mer ytligt ser på en självstark människas fromhet, kan tycka, att även hon äger Guds kraft emot synden; men Herren säger att det är en enbart utvärtes renhet och däglighet, lik de vitmenade gravarnas. Själva syndens inre makt har ännu inte blivit uppenbarad för människan, eftersom den ännu kan hoppas på egna krafter och iakttagelser; därför är ännu det inre fördärvet i sin obrutna kraft.

Helt annorlunda är det med dem, som förtvivlat på sej själva och har all sin rättfärdighet och starkhet endast i Kristus. Och för sådana tillintetgjorda själar, dessa svaga och beroende barn, ansvarar nu Herren själv — dem tröstar Han och säger: "Låt dej nöja med min nåd; min kraft är mäktig i de svaga."

Detta är den andra omständigheten, varför aposteln kan försäkra, att synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden. Men då detta är en hemlighet för allas vårt förnuft, behöver vi synnerligen ge akt på den lärdom, aposteln här ger oss, nämligen att synden endast då kan beherrskas, när vi inte är under lagen, utan under nåden.

Alltid salig, vill jag inte mer
synda bort den tid mej Herren ger.
Gode Gud, om blott din vilja sker
är jag alltid salig.

Alltid salig, fast jag mången gång
fäller modet under jordens tvång
och ej sjunga kan min nya sång
- jag är likväl salig.

Alltid salig, ty jag har nu fått
saligheten till min arvelott,
allt av nåd från Gud som ger allt gott:
han har gjort mej salig.

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare våra hjärtan och tankar hos Kristus Jesus." (Fil. 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och han har svurit, att han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i honom, trots att ingen bättre än han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Ditt ord håller oss uppe då vi får det; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bli seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat använda Guds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kort sagt, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

"Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej, för jag förlossar dej." (Jes. 44:22)

Ni eländiga själar, som aldrig finner ert bättringsarbete, er förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt står tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hör här, vad Frälsaren säger er: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dej till mej; för jag förlossar dej."

Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön inte vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".

Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där man inte mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där man för sin ovärdighet inte vågar tillägna sej den stora oförskyllda nåden, vore det också endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dej. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då inte vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sej själv alltför viktig. Du gäller inte så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu bara vill ta emot och tro Guds stora nåd.

O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!

Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Se, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen egentligen fördöms för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan är borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sej förvärvad! Detta är det första.

För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren inte är missnöjd över att han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låt oss då inte så alldeles förgäta vår Herres  Kristi kärlek! "Förbli i min kärlek", säger han, "ingen har större kärlek, än att en ger sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att han givit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om inte hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?

I korthet: då du åter uppfylls med dessa tankar: "Om jag bara vore så och så; jag är inte såsom jag bör, inte så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som i allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vänder sej, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bli din egen frälsare.

Akta dej för den smittan! Paulus var så rädd  för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — för att jag må bli funnen i Kristus, inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så ideligen säger: jag, jag, upprepar också Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är inte såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."

Prisat vare hans namn!

Därför, då du säger: "Jag ångrar inte synden rätt!" så säger han: "Nej, inte att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dej (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder inte rätt." Han säger: "Nej, inte att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är inte rätt angelägen." Han säger: "Nej, inte att du har kallat mej; men jag har varit angelägen om dej, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."

O, skulle vi inte vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för honom och tacka och bekänna: Inte oss, inte oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dej. Herre, föröka oss tron!

Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.

"Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss från alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en riktigt svår syndare, tänk, vad väger du mot detta? Ge akt på hur aposteln talar här! För att du till någon del ska märka vad detta stora försoningsmedel gäller, vill vi betrakta varje ord i detta dyrbara bibelord.

Betrakta först vem personen är som här talas om. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men som ändå föddes i Betlehem, då änglar sjöng i skyn: "I dag är åt er född Frälsaren, Herren", och åter: "Han ska heta Jesus; ty han ska frälsa sitt folk från deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle inte detta bibelord ha, om det än endast stode så!

Men det står ännu något herrligare däri! Aposteln vill med flit påpeka personens värde och betydelse, och därför har han ännu lagt in två viktiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är inte detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då ska vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, han har så älskat världen, att han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter honom iklä sej vårt kött, bli vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss inte en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog inte — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utges till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, som Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna är hans händers verk, jorden och allt, vad därpå är, har han gjort, så att emot honom "alla människor är bara såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utger sej själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bli rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Inte så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, använd bara ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär inte Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men inte i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är alltså försoningens renande, det är skuldens utplånande som omtalas här. Det är vad Kristus själv sade om sitt blod: "som blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle ge liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud från alla synder, så att Gud själv säger: "Ni är rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligen säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla människor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast ber: "Låt försona er med Gud."

Men för det andra följer av detta — och det är vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sej till Kristus, som låter straffa sej för synden, men ändå håller sej vid nådastolen, och alltså "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sej i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, bara genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sej, och därför är han ren.

Här märker vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om än inte vi ser och tror mycket av blodets försonande kraft, det ändå gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!