"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Det hövdes honom, som hade fört många barn till herrlighet, att han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." (Hebr. 2:10)

Det var såsom vår salighetshövding Kristus blev fullkommen. Detta har skett genom två för Guds Son alldeles nya övningar: hans lydnad och hans lidande. Vi ser detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes honom, att han genom lidande skulle göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Fast han var Guds Son, har han dock lärt lydnad av det han led. Och då han vart fullkommen..."

Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag han givit oss. Han liksom förundrar sej själv däröver, då han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora är dina under och dina tankar — offer och spisoffer behagar dej intet, men öronen har du öppnat mej. Se, jag kommer; i boken är skrivet om mej. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."

Märk: "öronen har du öppnat mej". Detta betecknar, hur han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, bara höra och lyda. Då alltså detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstår vi varför aposteln säger att han har lärt lydnad.

Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många är vordna syndare; så blir också för Ens lydnads skull många rättfärdiga."

O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi är skyldiga att bevisa, men som vi aldrig rätt gör! "Genom Ens lydnad blir många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men inte kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, i det den blev försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts gestalt."

Det var inte nog att våra synder med blod avplanades; lagen måste också fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att ge oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle bestå provet, en för alla och alla i honom. Därför har han, fast han var Guds Son, lärt lydnad; och då han blev fullkommen, blev han för alla dem som lyder honom, en orsak till evig salighet. Alltså har han endast genom lidande och lydnad blivit en fullkomlig salighetshövding.

Då han ännu som ett barn låg i krubban,  var han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden inte varit oss till salighet. Han måste först bli beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålåg oss. Det var oundgängligen nödvändigt, att han uthärdade hela den förbannelse som rätteligen tillkom oss, ja, att han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, bli av Gud övergiven — han måste dö.

Genom alla dessa djup måste han vandra, om han skulle bli oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu inte allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och bli upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, för att han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sej ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.

Så blev då fullkomnat Guds eviga råd,
och grundvalen lades för frälsning och nåd.
Uppståndelsen följde, allt väl blev beställt,
vår Skapare nöjdes och släktet blev sällt,
ja, sällt såsom det uti skapelsen var,
och ännu mer saligt, ty Medlaren har
en evig rättfärdighet för oss tillreds.
Kom, fattige syndare, var nu tillfreds!

Vad är då att vara försonad med Gud?
Det är att han tystat förbannelsens ljud.
Vad är då att vara upprättad igen?
Det är att ha rättighet vara Guds vän.
Förtro dej fördenskull, så usel du är,
med hela din börda och allt ditt besvär
i Frälsarens händer - han vill och han kan
för hela din salighet vara din man.

"Ni också, såsom levande stenar, låt er uppbyggas till ett andligt hus och till ett heligt prästerskap till att offra andliga offer, som är Gud tacknämliga genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:5)

Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag till att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det inte i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer som inte behagar Gud; ty "utan tron är det omöjligt att täckas Gud". Men offrar vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det honom alltid behagligt, om det än i sej självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".

Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt vad vi gör, kommer vi också på de tankarna att ingenting ska kunna behaga Gud, inte heller det som vi av tro och kärlek gör till hans ära och nästans nytta. Därigenom blir vi tröga och ohågade till hans tjänst.

Denna mening är alltså en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi inte med egna gärningar kan försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar inte i sej själva är felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer genom Kristi offer är för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar honom.

Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar vad hans barn i kärleken vill göra för honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.

Det är likväl inte bara bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindrar oss att tro Guds välbehag därvid. Vi ser alltid efter det som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bli missionärer eller martyrer, då kunde vi tro att det behagade Gud. Vi besinnar inte att Guds välbehag endast beror därav, att vi i tro och kärlek gör det han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövs inom huset och samhället.

Herren Kristus säger att han på den yttersta dagen vill offentligt inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och han säger att han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, som vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han ska säga: "Jag var hungrig, och ni gav mej att äta; jag var törstig, och ni gav mej att dricka; jag var husvill, och ni härbärgerade mej o.s.v.; ty vad ni har gjort dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mej."

Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, som vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl inte tror att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tror, ja känner, att det misshagar honom när vi inte tjänar honom, utan tjänar synden; varför skulle det inte då vara honom behagligt, när vi tvärtom flyr synden och i kärlek tjänar honom? Vi märker åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De är "Gud tacknämliga".

Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, hur gärna jag då vill göra det! Ser Kristus på det, som om gjorde jag det åt honom, hur lycklig är jag inte då!

Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, hur gärna  vill jag inte då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag inte besvarar ont med ont, utan hellre ger ett "mjukt svar, som stillar vrede", hur gärna vill jag då inte göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, hur gärna vill jag inte då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och inte baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, så gärna jag då vill göra det!

Se, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, hur sådana offer är Gud behagliga.

Du är en präst som inför Gud
de rätta offren nu frambär,
och en profet, ty Herrens bud
du lärt och själv nu andra lär.
Du är en konung, evigt får
du snart regera, och du är
Guds Andes tempel där du står,
ty honom i din kropp du bär.

"Mej har du gjort arbete genom dina synder och gjort mej möda genom dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

Men om du ännu närhelst du behagar
tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar Guds lagar,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!

"Vi gick alla i villfarelse såsom får; var och en såg på sin väg. Men Herren kastade allas våra synder på honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad det här egentligen är frågan om, i vilket avseende vi gick i villfarelse och såg var och en på sin väg, det märker jag av det som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder på honom. Jag märker då att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg på sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag bara kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt vad du gör.

Den andre tänker: Om jag bara kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, så skulle jag hoppas på nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves vad än du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder på honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och han varkunnade sej och gav oss en man som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blev genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde att allas våra synder skulle vara hans, så att han skulle betala och plikta för dem. Våra synder är inte mer våra, utan hans. Och för att vi skulle vara desto tryggare, säger profeten att det inte är vi som lagt våra synder på honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och han måste väl mena och vara nöjd med vad han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Se Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill ha för våra synder. Därför säger också Jesus, att Fadern älskade honom fördenskull, att han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja!

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dej, det är Fadern själv som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dej för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och för vilken du så högeligen fruktar, han har själv lagt din synd inte på dej, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu inte den som har ett ont samvete ha del i denna försoning, ha här sin frälsning och tröst, vem ska då ha det? Ty en försoning kan ju inte vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga.

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare som har ett ont samvete ska nu få ha frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, räkna sedan över, hur mycket du väger emot denna försoning, hur mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du inte, att alla människor är ett intet mot Guds Son?

Ja, då Herren liknat sej vid en god herde och sagt att han ger sitt liv för fåren, så led dej vid denna bild till någon besinning. Föreställ dej, att ett får kunde ha moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sej en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville ge sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du inte att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du inte att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är inte Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du inte att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än är i sej själva, likväl här blir till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bli till intet, "för att vi skulle ha frid".

Kan du alltså blott och allenast i Kristus ha din frid, då har du rätteligen förstått honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter ska väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är han som ska sörja även för dessa. Du är bara ett eländigt får inför honom. Han vill själv göra allting; fåret ska endast höra herderösten. Endast hör, så får er själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!

"Jag är den gode herden. En god herde ger sitt liv för fåren." (Joh. 10:11)

Men ack, dessa ord är ju så gammalt bekanta och ofta hörda! Vem skulle väl nu åter vilja betrakta dem? Många torde vilja somna vid deras betraktande.

Och likväl är det ännu just detta ämne, som framför något annat kan göra ett iskallt hjärta brinnande och den döde levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen.

O, stanna dock ännu en gång och betänk, vad Herren Kristus här själv säger: Jag ger mitt liv för fåren! Du är kanske fridlös, glädjelös, kall och olycklig, du har inget varmt och hult hjärta att luta ditt oroliga huvud till; men här ska vi sannerligen säga dej, hur du kan få ett varmt, lyckligt och fridfullt hjärta. Hur sker då det? Jo, om du bara kan få en fast blick på din Frälsares ansikte, då han säger: Jag är den gode herden — jag ger mitt liv för fåren. Om du endast får detta in i ditt hjärta, ska det sannerligen börja bli varmt därinne, ja, en outsäglig frid och fröjd!

Be Gud om den barmhärtigheten, att han skänker dej en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, när du hör Herren tala dessa ord. Besinna sedan vem det är som talar. Besinna allvarligt, att det är densamme som du talar till i bönen — det är din Frälsare. Se då på honom och hör honom säga: Jag är den gode herden; och jag ger mitt liv för fåren. Märker du inte någon djup och hjärtlig huldhet hos honom, då han talar så? Eller menar du ändå, att han verkligen kan vara så kall och likgiltig för dej, som ditt otrogna och kalla hjärta bedömer saken? —

Ta då dessa ord med dej till bönen, och när du har det mest tryckande och grämande bekymmer på ditt hjärta och ville klaga inför din Frälsare, men tycker dej ingen kärlek av honom förnimma, sök då att fatta hans bild och skåda i hans ansikte, då han säger: Jag är den gode herden — jag ger mitt liv för fåren. Och se, det är ännu blott hans ord du betraktat. Skåda honom sedan i själva gärningen, som här omtalas — hans villiga lidande, hans bittra död — och låt då dessa ord, jag ger mitt liv för fåren, beständigt ligga för dej och förklara för din själ allt vad du skådar. Skåda, hur han frivilligt går fram emot den mörkrets makt, som  söker honom i örtagården, och hur han säger: Söker ni mej, så låt dessa gå. Jag ger mitt liv för fåren; och hur han stilla, "såsom ett lamm, som ledes till slaktning", går ut till avrättsplatsen och där låter genomspika sina händer och fötter och upphänga sej på korsets trä. Och när du ser honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag ger mitt liv för fåren.

Vågar du ändå misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Vågar du ändå hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen, som säger: "Han är liknöjd om dej, han bryr sig inte om din nöd, han väntar, att du själv skall övervinna ditt onda, han väntar, att fåret självt ska försvara sej mot ulven" o.s.v.?

O, förskräcks dock för sådana mörkrets ingivelser och låt en gång din Frälsare vara den han är, den eviga och obegripliga huldheten, som inte ens kunde lida att folket i öknen hungrade, eller att en man hade en vissnad hand. Hur mycket mindre kan han då fördra, att din själ är i nöd och fara, utan att han skulle något göra därtill, när han dock är kommen i världen egentligen för själarnas frälsning? Då jag inser, hur hela Kristi person och ärende till världen är blott ett enda stort bevis på en obegriplig kärlek och huldhet om det arma människosläktet, och ser, hur han själv ville att vi så skulle betrakta det, sägande: "Ingen har större kärlek, än att han ger sitt liv för sina vänner", har jag ju skäl för den slutsatsen, att allt vad jag själv erfar, ser, känner och tycker, omöjligen är lika visst, som det Kristus med sitt livs utgivande bevisar. Han må sedan pröva mej, så besynnerligt och bekymrande han kan, lämna mej åt djävulen och allt ont, så länge han behagar, jag anar dock, att hos honom ännu gömmer sej ett hjärta, som blöder av innerlig kärlek, och att, när jag dock ännu är i nådetiden och likväl dömer mej själv, men också flyr till hans barmhärtighet, ska han omöjligt kunna på allvar lämna mej — nej, så sant denne trogne Herren inte kan ljuga, är då i hans hjärta redan glädje över ett återfunnet får.

Kort sagt: genom detta stora bevis på Kristi kärlek, hans hela persons och hans livs utgivande, bör du komma till en sådan tro, att han sedan får göra med dej hur han vill, och du ändå låter det stora beviset gälla ännu mer. Se, på detta sätt böra vi göra oss gagn av, det han här säger: Den gode herden ger sitt liv för fåren, nämligen att vad helst som trycker, hotar, skrämmer och pinar vårt hjärta, vi dock har en innerlig tillförsikt till hans kärlek och herdetrohet och endast flyr till honom, som så hjärteligen vill och så lätteligen kan hjälpa allting.

Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
//: Han, min Herde, gick för mej i döden,
men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

"Jag är den som rannsakar njurar och hjärtan, och jag ska ge var och en efter hans gärningar." (Upp. 2:23)

Hur ska man undgå den uppfattningen av detta och dylika ställen i den heliga Skrift, att saligheten kommer av våra gärningar?

Svar: Hela svårigheten kommer av, att man inte tillräckligt noga ger akt på orden. Skriften säger aldrig på något ställe att vi blir rättfärdiga eller saliga för gärningarnas skull, utan det är vad hon överallt nekar. Men att vi ska bli dömda efter gärningarna, det lär Skriften överallt (Jer. 17:10; 32:19; Hes. 18:30; Matt. 16:27; 25:34—45; 2 Kor. 5:10; Upp. 2:23; 20:12; 22:12).

Fastän Gud i sin allvetenhet känner allas hjärtan, har han dock alltifrån begynnelsen fastställt den ordningen, att vårt innersta ska bevisas och bevittnas av våra gärningar. Abraham, de trognas fader, gjordes till ett tydligt exempel på detta. "Han trodde Gud" i löftet om den välsignade säden, "och det vart honom räknat till rättfärdighet"; nu var han för Gud rättfärdig och en Guds vän; men detta skulle också bevisas i utvärtes handling, och då han nu lydde Guds befallning sade Herrens Ängel: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte har skonat din enda son för min skull." Detta kallar aposteln Jakob att Abraham vart av gärningen rättfärdigad, d. ä. rättfärdig bevisad, rättfärdig förklarad.

Så ska det också gå till i den yttersta domen. Vid en domstol måste vara vittnen; därtill ska våra gärningar tjäna. De ska vittna om den nåd som varit verksam i de trogna, eller om den ogudaktighet, som bor i de otrogna. Kristus säger: "Inte hämtar man vindruvor av törne, ej heller fikon av tistel. Så bär vart och ett gott träd god frukt, men ett ont träd bär ond frukt." "Av deras frukt ska ni känna dem." De goda gärningarna gör inte människan god, utan de bevisar att hon är god; hon är inte god därför att hon gör gott, utan hon gör gott därför att hon är god. Och Gud måste först göra hennes hjärta gott, innan hon kan göra något som han anser gott.

När Kristus ska döma oss efter våra gärningar, så ska han inte se på gärningens yttre form eller storlek, utan på dess verkliga inre godhet, d.ä. se efter källan och bevekelsegrunden. Detta är en omständighet, som hela världen aldrig vill förstå, men som Herren Kristus så ofta och nitiskt framhöll. I Matt. 6:1 säger han, att "om du ger din allmosa för människorna för att bli sedd av dem, så har du ingen lön hos Fadern i himmelen". Varför det? Se här hur Herren ser efter bevekelsegrunden! Gärningen är ju densamma, nämligen att ge allmosor, som Herren vill nämna på den yttersta dagen; men bara för att den inte var gjord av den rätta bevekelsegrunden är den nu förkastad.

I Matt. 10:42 säger han: "Den som ger en av dessa minsta en bägare kallt vatten dricka, allenast i en lärjunges namn, sannerligen säger jag er, det ska inte bli honom olönt. En bägare kallt vatten är en mycket liten allmosa; men bara för bevekelsegrunden att den var given "i en lärjunges namn", d.ä. för Kristi skull, bedyrar Herren att den gärningen inte skall bli olönt, så liten den än var i sej själv. I Mark. 9:41 uttrycker Kristus det ännu tydligare: "Den som ger er att dricka en bägare vatten i mitt namn, därför att ni tillhör Kristus, sannerligen säger jag er, han ska ingalunda mista sin lön."

Då vi nu förstått själva saken, må vi också något närmare betrakta orden. Herren säger att han "ska ge var och en efter hans gärningar". Gud har liksom mottagit av människorna ont eller gott, och sådant han fått det, har han uppfört det på deras räkning, för att på sin rättvisa doms dag återge det åt var och en, nämligen så som vi sett Kristus förklara det.

Vidare säger han: var och en - Gud ska ge var och en. Här på jorden tycker sej många vara liksom bortgömda i mängden, så att Gud inte så noga ska följa dem med sina ögon. Men Gud är så stor, att han också känner varje fågel. Han förmår lika noga ge akt på var och en, som om det vore bara en enda människa på jorden. I den yttersta domen ska var och en, likasom blottad och bar, framställas för Domarens ögon och dömas efter sina gärningar. Och de som själva står för sina synder, d.ä. de som är under lagen och ska dömas efter den, dem ska inte ens ett fåfängt ord efterskänkas, såsom Kristus förklarar: Jag säger er, för vart och ett fåfängt ord som människorna talar, ska de göra räkenskap på domedag."

Men även de trogna ska få olika salighet efter sina gärningar, såsom vi ser av Jesu liknelse om punden (Matt. 25:14—29) jämte flera bibelställen. Även detta ligger i ordet: "Han ska ge var och en efter hans gärningar."

Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.