måndag 5 juli 2021

"Om du med din mun bekänner Jesus, att han är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så blir du salig." (Rom. 10:9)

 Här sägs uttryckligt att du blir salig genom detta enda: Om du i ditt hjärta tror och med din mun bekänner Jesus, att han är Herren och är uppväckt ifrån de döda. Så nära och bestämt given är saligheten i "det ordet om tron". Fattar du blott detta i ditt hjärta, så att du på ett levande sätt tror på Jesus och bekänner Honom, både såsom "Herren", kommen ifrån himmelen, och även såsom din fullkomlige Frälsare, "uppväckt ifrån de döda", så blir du salig.


Men låt oss väl märka, att då aposteln vill uttala den stora försäkran: Du blir salig, anger han här först ett utmärkande tecken på den äkta tron och även en i vissa avseenden nödvändig utövning av denna tro. Och tecknet på den saliggörande tron är, att du genom denna blir en Jesu vän, som ur hjärtats fullhet bekänner honom och söker att befrämja hans rike. Men bekännelsen blir också en nödvändig utövning av tron, så sant den levande tron alltid i hjärtat föder dels en inre lust och drift att tala om Jesus, som nu blivit dess skatt, dels ett kärleksnit om hans ära och om själars frälsning.

Och att med bekännelsen här menas detta fria, levande uttryck av hjärtats tro, inte någon sådan bekännelse som kan vara endast munnens, eller den ifrån barndom inhämtade och i templet efterstavade, vilken bekännelse också alla otrogna kan frambära — det förstår vi genast. Ty först vet vi att Skriften alltid menar det allvarligt med vad hon talar, att när Skriften talar om en saliggörande tro eller bekännelse det alltid menas den levande tron och den sanna bekännelsen, då "munnen talar det, varav hjärtat är fullt". Men dessutom har aposteln här uttryckligt tillagt de orden "och tror i ditt hjärta". Se, om en sådan bekännelse talas här, att du "tror i ditt hjärta" och därför talar; såsom redan David säger: "Jag tror, därför talar jag."

Och vad bekänner då den troende själen om Jesus? Att han är Herren, säger aposteln. Detta är det första, vi måste tro och bekänna, nämligen att den så djupt föraktade, marterade och dödade Jesus är "Herren av himmelen", är "den, som av Gud är tillskickad till en domare över levande och döda". Ja, i det enda, att Jesus är Herren, ligger allt det som vi tror och bekänner om hans person och väsen, och som vi inte utan Anden rätteligen kan tro och bekänna; varom apostelen säger: "Ingen kan kalla Jesus Herre, utan genom den Helige Ande." Om en sådan bekännelse talar här aposteln, en som kommer av Andens verk i själen; ty genom Andens upplysning kan vi redan av hjärtat tro vad en gång alla tungor ska bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära.

Men den troende själen bekänner ännu ett viktigt stycke om Honom. Och vilket är detta? "Att Gud har uppväckt honom ifrån de döda." I denna korta bekännelse om Kristi uppståndelse innefattas allt vad den troende själen behöver till sin fulla trygghet och salighet. Vad aposteln här säger att en salig själ tror och bekänner, nämligen att Jesus "är Herren", och att "Gud har uppväckt Honom ifrån de döda", innebär då allt vad den saliggörande tron omfattar. Det är således till saken detsamma, som eljest helt kort heter, "tro på Jesus", "ha Sonen", "äta hans kött och dricka hans blod". Och om en sådan tro på Kristus vittnar ju hela Skriften, att "var och en, som tror på Honom, skall inte förgås, utan få evinnerligt liv". Så blir du salig.

Betänkom dock vad det ordet innebär — salig! "Så blir du salig!" Kan jag bli salig, evigt frälst och salig i Guds himmel? Vet jag någonting säkert om den saken? Det är dessa frågor, som borde göra oss vår text övermåttan viktig. Här talar aposteln så, som vore det alldeles visst och avgjort vem som ska bli salig. Så är det också. Aposteln säger bestämt, att om du är en sådan bekännare, som endast av hjärtats tro livas att bekänna din Frälsare (då du även alltid har flera tecken av samma levande tro), så är det avgjort, att "du blir salig". Nu endast några år eller dagar i jämmerdalen, så är du inne i Guds eviga salighet!

Ja, så alltför stort det än är, måste det ändå sägas: Det är i allt Guds ord alldeles avgjort, att så sant du intill änden lever i denna tro på Jesus, att du endat av tron livas att också bekänna honom, så är du en av dem, som en gång ska stå på hans högra sida och inbjudas att besitta det rike, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse. Märk på det eftertryck varmed aposteln i denna vers brukar ordet du, du, din mun, ditt hjärta. Han ger därmed varje läsare anledning att gå till sej själv med den frågan: Är jag en sådan troende? Är i min mun denna bekännelse, som här omtalas? Brukar jag tala om Kristus, och det bara av mitt hjärtas tro? Vi har just så stor visshet om saligheten, som det är sant och verkligt att vi i vårt hjärta tror på Jesus och med vår mun bekänner honom.

Den som nu här bekänner att Jesus Herren är,
och tror uti sitt hjärta vad Herrens ord oss lär:
att Gud uppväckte Sonen, är fri ifrån sitt fall
och leva för evigt han skall.

torsdag 1 juli 2021

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

lördag 19 juni 2021

"Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, vill jag dock inte förgäta dej." (Jes. 49:15)

 Det bedrövade Sion, hopen av Herrens trogna, hade i näst föregående vers ömkligen klagat: "Herren har övergivit mej! Herren har förgätit mej!" På detta svarar Herren så, att när Sions klagan är såsom en människas, som går ensam i en skog och talar vid sej själv — går allena och likasom klagar sin nöd för bergen och träden i skogen — så är Herrens svar liksom ett eko i bergen. Sion hör en röst, men ser inte den som talar.


Nu vet vi ju att ett eko svarar på det sista och inte på det första ordet. Så är det också här. Sion har sagt:  "Herren har övergivit mej; Herren har förgätit mej!" Det sista ordet förgätit mej, det fattar han i: "Vad säger du? förgätit mej! Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Han svarar inte på det första ordet: övergivit mej; för det är väl möjligt att Herren till en tid kan överge — eller, rättare sagt, låtsas överge sina barn, då han fördöljer sitt ansikte för dem, fördöljer sej i nödens tid. Men det är rentav omöjligt att han ens ett ögonblick kan förgäta dem.

Över det första undrar således Herren inte, att det sägs: "Herren har övergivit mej;" men att Sion tillika vill säga: "Herren har förgätit mej", det kan han inte tåla; det är för hårt talat; det vill han vända ifrån sej. "Månne ock en kvinna (egentligen en mor) kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Se, på händerna har jag upptecknat dej!"

Alltså ger Herren i dessa ord nogsamt tillkänna, att han varken kan eller vill förgäta sitt Sion. Han kan inte. Så litet som en mor kan förgäta sitt barn, så litet kan också han göra det; och om hon än kunde, så vill dock han likväl inte; om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dej. Han visar också orsaken, varför han lika lite vill som kan, lika litet kan som vill; ty, säger han, "på händerna har jag upptecknat dej"! Hur kan jag då, hur skulle jag då vilja förgäta dej?

Han visar på andra ställen, att han också hyser en faders kärlek, men det är inte nog, Han har mer, han har ömmare kärlek, Han har en mors kärlek: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn?" Ja, han visar att han har ännu större än en moders kärlek: "Om hon än förgåte honom (således sätter han det såsom möjligt, att en kvinna någon gång kunde göra det), så vill jag dock inte förgäta dej." Han visar att hans kärlek är makalös och oförliknelig, alldenstund den är större än en moders kärlek.

Detta är nu den djupaste grunden till all den godhet, nåd och barmhärtighet, som Herren Gud bevisat det mänskliga slägtet allt ifrån skapelsen, nämligen hans eget väsendes särskilda kärlek — en kärlek, som ännu ingen människa kunnat begripa, eftersom ingen har erfarenhet av något som liknar denna kärlek; ty den är lika med Guds hela övriga väsende, omätlig, oändlig och oomfattlig.

Av denna sitt höga väsendes kärlek skapade Gud människan, så kostligt utrustad och så rikt omgiven av allt hon kunde behöva, varom hela naturen talar. Av denna kärlek sände han henne sin Son till en Frälsare, när hon genom brott emot Skaparen ådragit sej en rättvis fördömelse. Såsom Kristus säger: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son". Av denna kärlek är det som han inte bara tar emot de största syndare, utan också själv söker dem; såsom Kristus säger att fadern lopp emot sin ovärdiga, förnedrade son, föll honom om halsen och kysste honom — och utbrast: "Nu måste man glädjas och fröjdas; ty denne min son var död och har fått liv igen." Det är denna Gudakärlek, som här talar: Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn.

Men vem kan begripa eller uttala denna kärlek? Johannes kunde om detta inte uttrycka sej annorlunda, än att Gud var själva kärleken — Gud är kärleken.

Detta var nu den första grunden, varför Gud åtminstone aldrig kan förgäta oss eller upphöra att tänka på oss. Den andra omständigheten, varpå den käre Guden här fäster sitt arma Sions uppmärksamhet, är den, att barnet är kommet av moderns liv. Han säger: hennes livs son. Meningen var fullständigt uttryckt blott med ordet barn; detta tillägg: hennes livs son, skulle bara påminna om en för modershjärtat mycket närgående omständighet. Men då Herren med alltsammans vill uttrycka sitt eget hjärta och förhållande till människan och inte kan särskilt påpeka en omständighet i bilden, som inte skulle äga motsvarighet i det som med bilden avmålas, så finner vi här en högst märklig och trösterik erinran.

Människan är den store kärleksrike Gudens livs son. Eller vadan är människan kommen? Vadan är vi? Detta besynnerliga släktet på jorden som heter människa, vadan är det kommet? Är inte människan Guds livs son?

Detta är nu den djupa grunden, varför Gud inte kan helt förgäta oss.

Kunde än en moder kär
barnet sitt förgäta här,
ska vår Gud i himlen ej
någonsin förgäta dej.

torsdag 17 juni 2021

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.

fredag 11 juni 2021

"Såsom levande Fadern har sänt mej, och jag lever för Faderns skull, så ska den som äter mej också leva för min skull." (Joh. 6:57)

 Det väsentliga, ja, själva väsendet i den nya människan, varav vi också heter kristna, är, att Kristus blivit vårt hjärtas liv och livsbehov — Kristus, den korsfäste, syndborttagaren, frälsaren, vännen framför andra vänner. Ja, just det, att Frälsaren i sin försoning är oss det nödvändigaste och ljuvligaste, det vittnar om att vi är kristna, att vi har ätit av livets bröd och dessmer hungrar — druckit och dessmer törstar.


Då en kristen tänker på vad som isynnerhet utmärker hans nya liv och utgör det största däri, så är det detta, att han blivit bekant och förenad med Frälsaren, att Kristus blivit hans hela livs föremål, hans A och O, hans första och sista. I hans nya liv är Kristus solen, av vilken allt upplyses och bestrålas, och omkring vilken allt rör sej. Kristus, funnen, är hans glädje, och Kristus, försvunnen, hans sorg — kort sagt: Kristus är hans liv. Därav känns en kristen igen.

Här är isynnerhet två omständigheter att märka: först att det nu blivit oss en ny natur att vara angelägna om Guds vänskap. Då vi förr var helt liknöjda om Gud och hans nåd och hade blott jordiska behov och önskningar (vad ska vi äta? vad ska vi dricka?) är nu vår ideliga huvudfråga: Är jag ett Guds barn? Har jag Guds vänskap? Detta är likasom andedräkten eller hjärtslagen i den nya människan.

Men märk, detta måste rent av vara din nya natur — inte en tillfällig omsorg, utan en genom hela ditt liv fortfarande natur, att du är först och sist bekymrad om att ha din Guds vänskap. Det kan vara mycket omskiftande med din tröst, din frid, din kraft m. m. Även kan själva denna omsorg om Guds vänskap genom tillfällig förströelse vara avbruten. Men snart vaknar vi däröver med desto större bekymmer; och att det dock är denna omsorg, som i allmänhet och överhuvud taget djupast griper oss, detta är något, som synnerligen utmärker den nya människan och alldeles inte är av kött och blod, utan rakt stridande mot vår natur.

Den andra omständigheten är, att i ditt bekymmer om Guds nåd ingenting annat har blivit din tröst än Kristus, Kristus, hans försoningsblod och hans evangelii ord. Där har du ditt tillhåll, ditt liv, din spis och din förnöjelse. Detta var det som Kristus mest talade om: "den som äter av mej" — "den som kommer till mej" — "den som bevarar mitt tal" — "den som tror på mej". — Det är starka, eftertryckliga ord om denna huvudpunkt, då Kristus säger: "Den som äter av mej". - "Jag är livets bröd; mitt kött är den rätta maten" — "den som äter av mej ska leva evinnerligen." Sådana ord uttrycker just att Kristus är de trognas livsbehov, deras livsvillkor, deras allt i alla.

Se, att du blivit religiös, så att religionen och kyrkliga saker ligger dej om hjärtat, inte bevisar ännu det att du är en kristen; utan märk hur Kristus talar: den som äter av mig  — av mig — den, som just i Kristus, hans nåd och hans försoning har sitt livsbehov. Lika litet ligger något bevis på en sann kristendom däri att du dyrkar Kristus såsom din lärare eller ditt föredöme; det kan den säkraste kristna farise göra — utan här är fråga om han och hans försoningsdöd blivit din dagliga tröst emot synden. Detta allena utmärker en kristen.

Detta är vad som i Uppenbarelseboken omtalas såsom tecknet och schibbolethsången, som utmärkte de tecknade. Ty ingen kunde lära sej den sången utom dessa — och den sången var: "Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod." —

Detta är det Luther så ideligen upprepar, då han i sin förklaring över Gal. 4: 6 framställer tecknen till Guds Andes inneboende i våra hjärtan och säger: "Den som gärna hör, talar, tänker och skriver om Kristus, han vete, att sådant förvisso icke sker av mänsklig vilja eller förnuft." Ja, detta är så väsentligt och utmärkande hos den nya människan, att om jag blott finner detta hos en människa, säger jag genast: Det är en kristen, liksom jag genast, då jag ser en mänsklig kropp framför mej och hör den tala ett mänskligt språk, säger: Det är en människa.

Om nu en sådan kristen har något stötande fel, någon oart, så säger jag: "Det är ett lyte, en sjukdom, men — en kristen är han; ty det är omöjligt, att någon på sagda sätt kan ha i Kristus sitt livsbehov, sin tröst och sitt liv och inte vara en Kristi vän, en kristen." Så väsentligt är detta.

Min vän framför andra, min Frälsare god
i kärlek betalat min skuld med sitt blod,
och ständigt mej helar, förlåter, fördrar han
och därför alltmera mitt hjärta intar han.

Mitt högsta, mitt enda behov är hans nåd,
hans dyrbara närhet, hans ledning och råd.
Mitt liv och min lycka, det är att jag äger
min vän och hans vänskap som allt överväger.

lördag 5 juni 2021

"Du ska inga andra gudar ha jämte mej." (2 Mos. 20:3)

Vi torde någorlunda förstå vad första budet kräver. Om nu Herren Gud är nöjd med endast vårt förstånd och vetande, så är härmed allt väl; men det är tvärtom något helt annat, den helige Guden vill ha av oss, nämligen att vi ska göra därefter — inte bara veta, förstå och tala om det, utan verkligen göra vad han bjuder.

Och för att man skulle se att han inte ville tåla att detta hans första bud bleve förgätet och föraktat, utan att han allvarligt ska vaka över dess efterlevnad, har han vid detta bud fogat både en förfärlig hotelse och även ett herrligt löfte. Ty det är just vid detta första bud han tillägger: "Jag Herren din Gud är en stark hämnare, den som hemsöker fädernas missgärning inpå barnen, allt intill tredje och fjärde led, bland dem som hatar mej; men som gör barmhärtighet med mångtusen som har mej kär och håller mina bud."

Fastän dessa ord kan tillämpas på alla buden, må likväl var och en märka av denna allvarsamma hotelse, vilket heligt nit Herren har om sitt första bud, så att vi må ta det till hjärtat för att verkligen göra därefter. Vi torde dock inte vilja åta oss att bära och uthärda Guds vrede. Det är alltså fråga om att göra och inte bara veta sin Herres vilja. Så sa också Herren Jesus till den lagkloke, då denne hade läst upp detta yppersta budet: "Gör det, så får du leva."

Det är ju att riktigt gäckas med den store Guden, det är ju det förskräckligaste skrymteri och gyckel inför hans ögon, om du skulle låta det bero med att endast höra, läsa, förstå och bedöma hans ord och sedan gå bort och förgäta själva efterlevnaden. Så hör då ännu en gång, huru Han talar: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej". Vem ska göra detta, om inte just du — du, som hör hans röst — du själv, som läser och förstår hans bud. Eller ska du bara låta andra ta det till sej? Varför är du undantagen?

Och Herren säger inte, att du kan, må eller får göra det, om det behagar dej; utan han säger: du ska — du ska — det står inte i din frihet att göra eller låta det, utan du ska göra det, eller också ha hans rättfärdiga vrede och dom över dej. Han har en gudomlig majestätsrätt att bjuda och befalla över oss. Så säger han inte heller att du ska överge vissa avgudar, men kan behålla en eller annan, utan han säger: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej."

Du har kanske inte någon människa till avgud, men har kanske penningen därtill? Du har kanske inte penningen eller mammon, men du har kanske någon egen personlig förtjänst, skicklighet, lärdom eller andra gåvor? Du har kanske inte heller dessa till avgudar, men du har kanske någon synnerlig nåd i det andliga, en synnerlig upplysning, visdom, starkhet, gudaktighet, som utgör din vederstyggliga avgud. Herren ser det, Herren ska döma var och en, utan anseende till personen.

Det är ett evigt och gudomligt allvar i det budet: "Du ska inga andra gudar ha jämte mej." Och tänk åter på ordet älska — du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta". "Älska" betyder också här älska. Är du däremot kallsinnig mot Gud själv, så att du inte med den innerligaste lust vill först och sist umgås med honom, tala med honom och tala om honom — ty "varav hjärtat är fullt, därav talar munnen" — sysselsätter sej dina tankar och ord mer med andra ting, vore det också med de vackraste gärningar, så är det inte Gud själv du mest älskar.

Om du därtill finner hans bud svåra, så att du måste tvinga dej till det som behagar honom, eller du är missnöjd med hans behag, då han tar ifrån dej dina avgudar, förbjuder dina synder, eller tillsänder dej lidande, förakt eller förluster, så älskar du inte honom av all din håg, du älskar dej själv mer än den store Guden och hans behag, du dyrkar den vederstyggligaste avguden, dej själv. Och då måste du väl veta, att du efter Herrens heliga lag är fördömd till helvetet och med all rätt hör djävulen till?

Om du däremot troget håller detta Guds största bud och därigenom även de övriga, då ska du veta att Gud är dej övermåttan nådig, att du täckes honom i allt ditt väsende och ska i tid och evighet åtnjuta allt hans goda. Sådant lär lagen.

Och här måste nu varje människa bli uppenbar. Om du kan vid sådana Guds buds betraktande ännu bli likgiltig, endast en hörare och betraktare som lämnar åt andra att ta det till hjärtat, under det du själv går bort och lever i fåfäng sorglöshet, då är det ju ett säkert tecken, att du är en lättsinnig gudsföraktare, som håller Gud och hans heliga lag för ett intet.

Eller är du en from och religiös människa, men som har det sinnet, att du blott säger: Detta kan ingen människa fullgöra — och så går du bort och lever utan omsorg om Guds vilja och bud, med din förmenta andliga fattigdom, men en fattigdom, som alls inte bryter dej, bekymrar och tuktar dej, utan med vilken du kan leva säker och självbelåten.

Eller du är en av dem, som säger: Detta är riktigt, så bör kristna vara, det och det bör de göra, men du tar själv ingen del i den mödan, har därför inte heller märkt hur helt förtappat det är med all din helighet, utan far hastigt över provet för ditt eget hjärta: då borde du ju märka, att du är en förtjust och förblindad skrymtare — alldeles lik den lagkloke, som kunde riktigt läsa upp det största och yppersta budet och ändå ville "göra sej själv rättfärdig".

Hör här de helga tio bud, 
som genom Moses Herren Gud 
oss gav på berget Sinai. 
Ja, tala, Gud, så lyssnar vi: 

Jag, Herren Gud, din Gud är en, 
från andra gudar håll dej ren, 
till mej sätt all din tro och lit, 
mej lyd och älska med all flit.

söndag 23 maj 2021

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.