"Så ska ni äta det: ni ska vara omgjordade kring era länder och ha skor på era fötter och stavar i era händer, och ni ska äta det, såsom de som hastar till vägs; ty det är Herrens passah." (2 Mos. 12:11)

Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus och anammar honom, genast ska bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast ta avsked från det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sej vid det jordiska, aldrig söka bereda sej ett paradis här nere, utan alltid vara på resande fot, såsom den som söker ett fädernesland.

Aposteln säger: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus sitter på Guds högra hand. Far efter det som är därovan, inte efter det som är på jorden; ty ni är döda, och ert liv är fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död från det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och ha sin skatt och sitt fädernesland där Han är, i himmelen — kort sagt, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det heter: "Genom tron var han en främling i det land som var honom lovat, liksom i ett främmande land, bodde i tabernakel med Isak och Jakob; ty han väntade efter en stad som hade grund, vars byggmästare och skapare Gud är. De har sett det fjärran efter och trott därpå och låtit sej nöja, bekännande sej vara gäster och främmande på jorden som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det himmelska."

Sådant ska hela vårt liv vara. Vi ska äta Lammet i resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ilar till våra fäders land. Och en rätt pilgrim får inte, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sej ner och bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, till dess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast ta nattrum och en nödig vederkvickelse, men inte stanna kvar. Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet ska ätas i resdräkt!

Men inte nog med det. Likasom Israels barn, samma natt som de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de inte annat såg, än att de åter skulle för samma egyptier förgås; så ska också den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från den stunden ska bli eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna. Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga pärlor i lerkärl, omgiven av tusenden, som lurar på att beröva dej dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa dej tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta, köttet, som alltid strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.

Skulle du i en sådan ställning ge dej till ro och sova? Här är då nödvändigt att alltid vara i full rustning, omgjordad om länderna med sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom de som hastar till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat att vilja ha någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vill oupphörligt igen slingra av på något annat. Detta är just det farliga.

O, då en kristen börjar mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin avelsgård, då är det förvisso fara värt, att han så intas därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock är dessa lekamliga ting i sej själva helt oskyldiga; men hjärtat! hur går det med ditt hjärta? Endast därpå beror det. Var uppriktig! Var är ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din själabrudgums nitälskan om ditt hjärta tillåter inte, att du öppnar det för  någon annan än för honom. Du ska ha din lust i Herren.

O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk fröjd och sällhet, utan alltid dödas, ta avsked, ila bort! Men vad gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.

Därför, låt aldrig narra dej att försöka här på jorden få något paradis! Du ska beständigt vara i resdräkt, om du ska tillhöra den korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet.

Resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.
Jag står omgjordad kring mina länder,
har vandringsstaven i mina händer;
resemåltid i hast jag äter,
som ett ilbud, som ett ilbud stannar ej.

"Vi vet att vi är förda från döden till livet, ty vi älskar bröderna." (1 Joh. 3:14)

Om du därför vet med dej, att din omvändelse till Herren och din tro på nåden i Kristus haft den frukten med sej, att du fått en ny innerlig kärlek till Guds barn — inte bara till en viss kristen som gjort dej något gott eller förstår att uppskatta dej, eller har någon naturlig älskvärdhet som intar dej, utan över huvud till alla dem som du ser älska eller söka Jesus, så att dessa nu utgör din nya släkt, dina syskon — vet, att blott detta förhållande bevisar mycket mer än de herrligaste gärningar, att en ny födelse av Guds Ande försejgått i din själ. Du kan måhända annars inte tycka att du ska kunna vara ett Guds barn, eftersom hela din kristendom syns dej alltför bristfull; men alla dessa brister och detta ditt tycke betyder inget emot Guds ord om detta tecken.

Däremot, om ditt tillstånd är sådant, att du väl blivit väckt ur din gamla syndasömn och du har omvänt dej från dina villostigar till gudaktighetens väg, till Guds ord, till bön och bättring, men du har den egenskapen, att du inte vill ha något att göra med andra sökande själar, utan du trivs bäst ensam, såsom du säger, "med Gud och ordet", så tycks visst detta vara något vackert och andligt, men det har bara ett emot sej, nämligen att det alldeles strider emot huvudtecknet på den rätta Guds nåd, och din bättring är säkerligen falsk och självgjord.

Vore din bättring ett sant Andens verk, då hade den också detta tecken, kärleken till bröderna, då skulle du vara så nedslagen över dej själv, att du i allmänhet ansåge andra sökande själar för bättre än du. Och om Guds Lamms blod blivit din enda tröst och berömmelse, om du varit i den "trånga porten", där både din synd och din rättfärdighet blivit tillintetgjorda genom Guds Sons blod, och ditt hjärta blivit rätt saliggjort genom den överflödade nåden — kort sagt: om du levde i den bättring, där du själv avtoge och Kristus tillväxte, då skulle du i denna stora och för alla gemensamma gåva få sammansmälta med alla medarvingarna, så att du sannerligen med dem bleve "ett hjärta och en själ", såsom de första kristna var.

Men vidare: om du än har några vissa bröder, som du tycker om, därför att de är ense med dej i någon viss angelägen fråga, men det är inte födelsen av Gud, det är inte den stora nåden i Kristus, som förenar er, utan någon annan överensstämmelse, då är detta inte den rätta, utmärkande kärleken. Ty Johannes säger uttryckligt: Den som älskar Honom som födde, han älskar också den som är född av Honom, varmed han låter förstå att den rätta kärleken till bröderna har sin blick därpå att de är födda av Gud, och älskar dem just därför; såsom han också genast tillägger: Därav vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och håller hans bud, d. ä. när vi älskar dem för den käre och gemensamme Faderns skull. Den som inte ger akt på denna omständighet, lär förvisso vilja bedra sej — och ska även bli bedragen.

Så herrligt däremot, då du vet med dej att det är just för nådens verk i deras hjärtan som du älskar bröderna, ja, då av din arma, eländiga bättring likväl den frukten följt, liksom av sej självt, att  alla trogna blivit din nya släkt, dina älskade bröder, som tycks dej så älskvärda, att du ofta tycker att endast du är ovärdig deras kärlek! O, ett saligt tillstånd! Visst kan du ha någon viss broder, som du mest älskar, såsom också Jesus företrädesvis älskade Johannes; men det är ändå hos alla som söker och älska Frälsaren något, som gör dem så dyrbara för dej att de alla är dina bröder och att deras väl eller ve är ditt eget. Med den "allmänneliga kärleken" kan du önska, om det vore möjligt, att hjälpa alla människor till det högsta goda du känner; men med den "broderliga kärleken" är du på ett särskilt sätt förenad med dem som står i förening med Frälsaren. Se en sådan kärlek bevisar något — bevisar, att hur illa det eljest må se ut med din kristendom, Kristus dock är ditt liv, och att under alla dina brister Kristi Ande dock bor i ditt hjärta.

Men fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, väl vårdas. Därav alla Skriftens förmaningar till kärlek. Och såsom denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag bröderna. Men då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte lever i daglig övning av syndens kännedom och nådens omfattande, börjar han också med detsamma att bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem.

Hade jag allt, men kärleken inte
kvar i mitt hjärta, vad vore jag då?
Skal utan kärna,
irrande stjärna,
måste till sist ut i mörkret bortgå.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?" (Rom. 6:2)

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,

ja, hjälp mej ur all nöd!

"När Petrus talade, föll den Helige Ande på alla dem som hörde talet." (Apg. 10:44)

Anden kommer inte omedelbart och sköter våra själar — visst fordras därtill att använda nådens medel — ordet — ordet och sakramenten!

Vill du ha Anden, hans verk och gåvor i ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord, läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och se, han ska inte utebli!

Det finns här och där själar, som går och tänker och tänker, ja, suckar och ber om Anden och Andens verk, men aldrig får det, aldrig i sanning och kraft, aldrig kommer till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förblir i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man att de inte övar ordet, att de bara arbetar med sej själva, bara tänker och suckar, men inte övar ordet — och hur var det då möjligt att där skulle bli något gudomligt och andligt hos dem?

Aposteln säger uttryckligt i Gal. 3:4 att Anden fås endast genom trons predikan. Och i Apg. 10:44 läser vi, att under det Petrus talade, kom den Helige Ande på dem, som hörde talet.

Vad hade de då gjort därtill? Alldeles inget annat än hört på; de satt helt stilla och endast hörde ordet, och så kom Anden i deras hjärtan, kom ånger, tro, kärlek, liv och kraft, som gjorde dem till helt nya människor.

Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hela konsten och hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd.

Det är inte sant vad några enfaldiga menar, att den och den kristen nu är så fast och stadgad i nåden, att han därför kan få tro och leva som han gör. Nej, har han en tro och ett leverne, som är Andens verk och inte bara naturens, så kommer det inte av hans stadga och starkhet att han så kan tro och leva, utan endast därav, att han något flitigare när sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen växa upp och det sant andliga dö ut. Ja, besök honom en dag, då han någon längre tid försummat ordet, så ska han finnas föga andlig. Behåller sej hans tro och frid likaväl ordet förutan, då är de inte Andens verk.

Kort sagt: Det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande i människan — och likväl, märk, inte undfår alla som läser Guds ord Ande och liv därav! Tusenden brukar ordet, och det blir ändå ingen Ande i dem. Tusende skriftlärda och fariseer ibland oss bevisar detta.

Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi ska få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka — ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passar för den helige Gudens ansikte, när Han talar.

Lägg därför märke till detta: Det är i Guds hand och fria behag, om Han vill ge dej något, Andens delaktighet. Vi är inte ens bekväma att tänka något såsom av oss själva — mycket mindre att tro, att vaka, att vandra värdigt, att bevara ett rätt förståelse av sanningen samt bevara dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om inte den Helige Ande verkar det — allt förgäves utan den Helige Andes delaktighet.

Att besinna och iaktta sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi levde i allsköns frid och ro, så att vi inte måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödvändigt, när vi tvärtom lever mitt i det farligaste fiendeland, i ett beständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tid är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter är i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävlar med varandra.

Väl behövs det därför att vi har ögonen öppna, att vi håller oss tätt till herden och våra själars biskop, att vi håller oss flitigt och strängt vid ordet — håller isynnerhet den stora, välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi är helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta den "nya sången" bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi är uppriktiga mot oss själva och Herren, rättar alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja och vet att Herren är nära; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker åtkomma vårt andliga och eviga liv; och slutligen att vi ofta ber, dels enskilt, dels med och för varandra — och ber först och sist om den Helige Andes delaktighet.

Ja, till sådant förmanar oss Kristus och apostlarna. Och det behövs.

Du låga som Guds kärlek ger,
du visdom från det höga
som kom till dina vittnen ner,
lys upp vårt inre öga!
Kring livets ord vi samlats här,
så visa oss att Kristus är
Guds löftens Ja och Amen!
Vår himlafarne Frälsare
har lovat oss vad du vill ge, 

så fyll oss allesamman!

"Lägg er nu vinn om att i er tro må finnas dygd." (1 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När han blev bannad, bannade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

"Vet ni inte att vi som är döpta till Kristus Jesus, vi är döpta till hans död." (Rom. 6:3)

Aposteln vill säga: Tänk dock tillbaka på vad som gjort er till kristna! Ni är ju döpta till Kristus. Vet ni inte vad denna döpelse betyder, nämligen att ni inte endast är tvagna och renade genom syndernas förlåtelse, utan också att det syndiga köttet därigenom är dömt ifrån livet och överlämnat åt döden, så att det helt ska fördränkas och så att ert återstående liv på jorden ska vara ett beständigt syndens dödande. Sådant var förbundet med Kristus: "Vi är döpta till hans död."

Men detta måste vara inte bara ord och tankar, utan sanning och verklighet. Måtte var och en som vill vara kristen besinna detta!

Om någon som bekänner sej till Kristus likväl inte verkligt har det nya sinnet som i allt vill göra sin Herres vilja, utan ännu kan hylla och försvara en och annan skötesynd, stå i förtroligt förhållande till något som uppenbart strider emot Herrens bud och vilja, den bedrar sej själv med en död inbillningstro. Då vi blir omvända återkommer vi just till det förbund med Kristus till vilket vi blev döpta. Men vi är döpta till hans död — och hans död var en syndadöd.

Om nu någon som är en slav, t. ex. under girigheten, så att vinna och samla detta jordiska är hans huvudsak, eller under vällustsynder, otukt eller dryckenskap, eller under vredessynder, hat, avund, lögn och förtal, eller så att han övar någon oredlighet i handel eller arbete m. m., om en sådan vänder sig till religionen, till Guds ord och Guds folk, och nu bekänner tron på nåden, men blir kvar i sitt förra förhållande till sin skötesynd — hör åter: han bedrar sej med en falsk inbillningstro. Och all hans religion, hans kyrko- och nattvardsgång är under ett sådant förhållande endast ett vederstyggligt skrymteri.

Förbundet med Kristus är ett heligt förbund: "Vi är döpta till hans död." Kristi rike är visserligen fullt med synd och jämmer; därom talas inte att du får känna allt ont i ditt gamla hjärta, i köttets lustar och begärelser, eller att du kan falla och förgå dej; men att bli kvar i sitt gamla förhållande till synden, det hör inte till Kristi rike.

Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Alla Guds barn har ett heligt sinne som gör uppror mot synden. Att du ännu kan stå i lugnt och förtroligt förhållande till din girighet, eller din ärelystnad, din avund, eller din otukt, eller din vrede, din trätsjuka,  ditt hat — att stå i lugnt och förtroligt förhållande till något sådant, hylla och ursäkta det: det är detta, som alldeles bestämt vittnar emot dej. Att olyckligt falla och förgå sej är ännu inte att bryta förbundet med Kristus; men att ge synden frihet, hylla och försvara den, det är att bryta förbundet.

Vi är döpta till hans död. Ska du nu i sanning döda synden, då måste du ha en villig ande till det, även om det för köttet är bittert. Kristi mänskliga natur bävade väl för dödens bitterhet, men ändå var han efter anden villig att ta kalken ur Faderns hand. Så sade Han också om sina trogna: "Anden är villig men köttet är svagt." Är den villiga anden bortviken ur ditt hjärta, då är all kamp med synden ett lagtvunget arbete och alltså skrymteri, eftersom det inte går av hjärtat.

Men ska den villiga anden behållas, då måste du leva i tron, i den saliga trösten och vissheten att Gud förlåter alla dina synder. Därtill är också nödvändigt att veta, att hur det än går dej i striden, vare sej du bättre eller sämre lyckas vid syndens bekämpande, står dock alltid nådeförbundet fast hos Gud, och även du lever i det förbundet, så länge du lever i denna övning och sveper in dej i Kristi rättfärdighet; ty bara på den grundar sej nåderiket, som är väldigt över alla synder.

Själva denna övning, att tro nåden och döda synden, ska vara dej det säkraste vittnesbörd om att hur illa det än ofta ser ut, du dock lever i sann nåd. Och så länge du av hjärtat tror en sådan nåd, ska du alltid på nytt livas till att följa din trogne Frälsare och döda synden.

Men för köttet blir denna väg bitter. Den slutsatsen kan du också dra av att det heter: "döpta till hans död;" ty Kristi död var en bitter död. Han har under starkt rop uppgivit anden. Köttets korsfästande skall ofta bli dej så bittert att också du ska nödgas ropa, då du i nöd och ångest åkallar Herren. Då gäller det att inte tröttna, utan väl komma ihåg, att då du är en kristen och står i Guds förbund, har du gjort en övermåttan stor lycka, du går emot en evig herrlighet. Därför må du gärna lida något därför. Kronan lönar väl alla redligt framhärdande kämpar. Det är ju ett fast ord: Dör vi med honom, så ska vi leva med honom; lider vi med honom, så ska vi med honom regera.

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn,
honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mej tvagit
och mej till sin egen tagit.
Honom jag, som han mej bjöd,
följa vill i liv och död.

"Honom som inte visste av någon synd har Gud gjort till synd för oss, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." (2 Kor. 5:21)

O, ett väldigt ord! Ty det står verkligen inte syndoffer, utan synd - "gjord till synd" — betecknande, att han av hela världens syndamängd var så övertäckt, att han kunde kallas idel synd; såsom biskop Hersleb över detta språk säger: "Han blev gjord till själva synden, så att Gud ansåg honom för intet annat än idel synd; Gud gjorde honom så till sägandes till en syndakloss, en syndaklimp ... på det allt Guds straff, all vrede, all helvetets grymhet, all satans rättighet till oss, skulle för syndens skull i honom, såsom i en medelpunkt, sammanstöta, emedan alla synder i honom var församlade och hade liksom sitt kvarter, rum och plats."

Eller såsom Luther säger: "När den barmhärtige Fadern kastade allas våra synder uppå honom, sade han: Du ska vara det alla människor varit och är, ifrån tidens begynnelse intill dess ände; du ska vara den syndare som tog äpplet i paradiset; du ska vara David som bedrev hor och mord; du ska vara Paulus, som förföljt, försmädat och förövat all våldsamhet et c. Kort sagt, du ska vara det alla människor är, liksom hade du ensam gjort alla människors synder; därför tänk nu på, hur du betalar och gör tillfyllest för dem."

När nu Medlaren sålunda bar världens synder, kom också all lagens förbannelse över honom, d. ä. all den Guds vrede, onåd och pina, som all världens synd förtjänat. Denna kamp började i örtagården och var så hård, att den av den starke Hjälten utpressade den oerhörda blodsvetten under bön och tårar, såsom av en svag, vanmäktig syndare. Med Guds tillräknelselag är inget skämt, utan det allrastörsta allvar. När Gud en gång kastat synden på honom, kunde han inte ens inför Gud klaga, att han var oskyldig, utan måste stå för Fadern som en stor syndare och smaka all lagens förbannelse. Denna fullbordades i döden på korset, vilken innefattade all lagens förbannelse.

Här höll nu även döden slutligen sin drabbning med livet. Döden är en allsmäktig herre över hela världen; ty han övervinner konungar och furstar och alla människor. Nu lägger han sej med all makt på Kristus, vill även övervinna och uppsluka honom, tycks också lyckas häri, då Herren med starkt rop och tårar ger upp andan. Men eftersom det eviga livet var i honom, även då när han lät döden övervinna och döda sej, vände detta livet om, övervann och dödade döden.

Genom denna Kristi oskyldiga död för världens synder blev hela den stora segern vunnen, varigenom ormens  huvud blev krossat. Lagen hade tagit ut allt vad han hade att fordra av människosläktet; synden hade blivit fullkomligt avstraffad och försonad; döden hade blivit övervunnen av livet; djävulen hade därigenom förlorat sitt rov; "åklagaren var förkastad" och "dömd", och genom förbundets blod blev fångarna utsläppta utur kulan. Ty nu var en evig pardon, liv och frihet och rättfärdighet åt alla förvärvade, och änglar och saliga skaror sjöng om segern: "Ära och lov och pris och starkhet vare vår Gud och Lammet."

Detta var den herrliga seger, om vilken står skrivet: Döden är uppsvulgen uti segern. Du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Dödens udd är synden; syndens kraft är lagen. Men Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Och så är nu hela världen genom Kristi herrliga seger likaså sant och riktigt i Kristus förlossad, som hon i Adam är fallen och förtappad, och får likaså oförskyllt genom Kristus det eviga livet, som hon genom Adam fått synden och döden i arv. Arvet av Adam ser och känner vi alla stunder i oss och i världen; men arvet i Kristus ser och känna vi inte, det måste endast genom evangelium förkunnas och av oss tros. Men Herren Gud ser Kristus och hans förtjänst.

Därför så sant du ser världen försänkt i synder, så sant ser Gud alla människor i Kristus fullkomligt försonade, rättfärdigade och helgade, ja, så täcka, som då han i begynnelsen såg på allt han hade gjort, och se, det var allt ganska gott! Vore inte världen så återställd för Guds ögon, då hade inte Kristus fullkomligt uträttat sitt försoningsämbete.

Och nu återstår således inget annat för vår salighet än evangelii bud: Hylla Sonen! Kom igen, ni avfälliga barn! Kom, låt oss gå till rätta med varandra: Om era synder än vore blodröda, ska de dock bli snövita. Den som törstar komme; och den som vill tage livets vatten för intet. Den som tror och blir döpt ska bli salig; men den som inte tror ska bli fördömd.

Hör jag rätt, o Jesus, har du blivit
gjord till synd för oss, på det att vi,
genom dig, som din apostel skrivit,
Guds rättfärdighet ock skulle bli?

Inte nog att synden är försonad,
vreden stillad, straffet efterskänkt,
intte nog att syndaren blir skonad,
här är mer än någon mänska tänkt!

För här hör jag ju att jag är vorden
Guds rättfärdighet igenom dej!
Jag som går så arm och svart på jorden
och har idel synd och brist i mej.