"Nåd och frid föröke sej i er genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 1:2)

Vakta er, ni levande kristna, för att avsomna, försoffas, avstanna, dö bort! Väx till, alltid mer — mer tro och Kristi kunskap, mer kärlek, mer himmelskt sinne, mer ödmjukhet och gudsfruktan!

Om någon sade: Jag har tillräckligt av tro, tillräckligt av kärlek till både Gud och människor, tillräcklig frid och fröjd i den Helige Ande, tillräckligt av ödmjukhet och gudsfruktan m. m. så skulle vi rysa för ett sådant själstillstånd, en sådan mörkrets makt över sinnet, en sådan säkerhet och förtjusning. Men när en kristen, som väl inte med munnen talar så, dock alls inte söker någon förökelse i dessa stycken, är fara värt, att han då med hela sin själ säger just detsamma: Jag har tillräckligt av tro, kärlek, gudsfruktan! Ja, det är sannerligen icke rätt väl, när en kristen alls icke bekymras om denna sak.

Frågan om tillväxten i nåden är därför bland de ämnen, som prövar och uppenbarar vårt tillstånd, förrän vi menar det.

Somliga känner en pil i hjärtat vid detta ämne. Ack, var är min tillväxt i nåden! suckar de. Tvärtom går jag tillbaka. Somliga åter läsa ordet om tillväxten med helt lugn blick, blott forskande, studerande. De lämnar åt andra att ta det till hjärtat. Och här besannas Luthers ord: "De som borde frukta fruktar inte; men de som inte borde frukta fruktar."

Det finnes en tjusning, en mörkrets makt, som gör själen lugn, stark, modig, rådig, hård, förstockad, så att hon förnimmer inget, fruktar inget, tar åt sej inget, bara tänker, förstår, talar. Skulle inte den tjusningen ha börjat hos dej, som är en kristen och hör Herren Kristus själv utropa: "Den som är from, han blive ännu frommare; och den som är helig, han blive ännu heligare;" men "den som är ond, vare ännu ond", och du bekymras inte därom — du vet med dej, att du under dagarnas lopp inte bekymras om någon tillväxt och att inte heller Kristi egna allvarsamma förmaningar går dej till hjärtat — skulle inte i ditt hjärta då vara någon tjusning? Varför inte? Varför är just du fritagen från all tjusning av mörkrets ande? Har djävulen inte mer någon ond mening med dig? Har han nu blivit god, eller är han död?

Tänk, när Kristi egna ord av så betänkligt innehåll inte mer rör dej! Rätta kristna, som inte alldeles somnat, har ofta allrastörsta bekymmer just däröver, att de inte finna någon tillväxt hos sej. Dessa har därför ännu en Herrens fruktans Ande i sina hjärtan och står ännu under hans regering, varigenom allt hjälps.

Luther säger, att tron i hjärtat aldrig är stilla, utan är antingen i tilltagande eller i avtagande, och där det inte sker, så är det ingen levande tro, utan allenast en död inbillning i hjärtat om Gud. Detta gäller om hela nådelivet i hjärtat, tron, kärleken, gudsfruktan, och är en sann och tänkvärd anmärkning.

Det är ett utmärkande tecken på den plantering, som den himmelske Fadern har planterat, att den är i beroende av den andliga vården och näringen och därför stundom upplivas och tilltager, stundom åter avtar. Den tro åter, som inte beror av näringen, utan står alltid lika fast, är bara en självgjord och död tro.

Här är dock en åtskillnad att märka: Den allmänna säkerhetstron har det grova tecknet, att den inte bara lever lika väl all andlig näring förutan, utan också är allrastarkast, när inget Guds ord kommer den för nära, den rubbas och förstörs just genom Guds ord. Men de finare verkhelgonen liknar däri de kristna, att deras tro och frid är beroende och föränderlig, men beroende av deras religiösa iakttagelser, så att om de försummat sin bestämda stund för dagen att läsa, be och dylikt, eller eljest någon reva i deras fromhetsklädnad blivit gjord, är deras tillförsikt rubbad, och friden återställs endast genom själva den förnyade iakttagelsen av den försummade andakten.

Men den äkta tron beror inte av själva iakttagelsen att läsa, bedja m. m., utan av innehållet av det, som läses, av Kristi kunskaps tillväxande eller avtagande. Därför säger aposteln, att nåd och frid förökas genom Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Och den tröst och starkhet, som inte beror av Kristi kunskap, utan lever av sej själv, är inte den rätta Guds nåd, utan ett blomster, som växer ur själva hjärtat och har den egenskapen, att det förvissnar, "när Herrens Ande blåser därin".

Men om nådelivet alltid är antingen i tillväxt eller i avtagande, är det ju en förskräcklig sak att inte ge akt därpå, utan framleva det helt obekymrad om tillväxten; ty om det verkligen är i avtagande, ska det också dö ut, om inte snar ändring sker. Om det en tid vanvårdats och avtagit, måste det nödvändigt snart åter uppväckas, upplivas och stärkas, så framt det inte ska bli själva döden.

Antingen framåt eller tillbaka,
antingen växa eller försaka
livets och mognadens möjlighet.
Vara en kristen och bli det alltmera
eller bli efter, förlora alltflera
utav Guds löften om salighet.

Antingen växer vår tro och vi finner
mera av Kristus, annars försvinner
undan för undan vad en gång vi lärt.
Antingen blir vi mer ivriga, varma
eller förslöade, tomma och arma,
glömska för allt som en gång var oss kärt.

Herre, kom åter, grip tag i oss, skaka,
låt inte tron som du gav gå tillbaka.
Livet och himmelen står ju på spel.
Under oss gapar nu olyckans dalar,
över oss väntar oss himmelens salar,
led du oss fram, låt i dem oss få del!

"Nåd vare med er, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte ge oss allting med honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte han kan bota så snart det behagar honom; och att han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!"

"Men nu är vi fria ifrån lagen, döda ifrån honom som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar var de järngaller, dörrar och lås, som höll oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som bara ligger i vår natur, ja, vi har synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som inte fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi inte tror detta, nämligen att vi redan är dömda, om vi än aldrig mer syndade, utan vi försöker att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt syndar och ökar vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vänder oss, blir vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, var vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men i denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger inte bara det, att vi är dödsfångar under dess domar, utan vi påminns också härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör människorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålls bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja riva ner fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sej väl från illgärningar, dock inte av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu inte synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen över att han inte är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att gå ut, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att den hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyder då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket inget annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyder vi lagen, gör vad han befaller, och underlåter vad han förbjuder, då vi är fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Hur helt annorlunda blir det inte i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sej själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och slå ner oss, för att vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sej helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud är inte svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älskar nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigörs från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.

Löst från gamla träldomsband,
löst till frihet av Guds hand,
kristen, lägg ej på dej sen
något träldomsok igen!
Göm i hjärtat korsets ord,
följ din store vän och bror
och var fri var än du bor.

Löst och fri från mänskobud,
fråga dej: vad önskar Gud?
Böj dej ej för form och skick
som Guds vigning aldrig fick!
Ingen människa tillbed,
gör ej heller själv dej bred,
trampa blott den onde ned!

"Om hans barn överger min lag... så vill jag hemsöka deras synd med ris... men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom." (Psalt. 89:31-34)

Vad betyder detta? Här är något besynnerligt! Här talas om, när barnen syndar och därför hemsöks med ris och plågor, att nåden ändå inte ska tas ifrån honom!

Vilken "Honom"? Det ska man se av sammanhanget. Närmaste orden före dessa är: "Jag vill behålla honom ("förste Sonen") min nåd i evighet, och mitt förbund ska bli fast vid honom. Jag ska ge honom en evig säd och uppehålla hans stol, så länge himmelen varar." Därpå följer: "Men om hans barn överger min lag."

Men hur kan den nåd, som var lovad Sonen, sättas i fråga, när hans barn syndade? Svar: Jo, ty det var en nåd över barnen, men den var påtingad av Sonen; det var en nåd över barnen, men förbundet eller kontraktet om denna nåd var uppgjort med Sonen, "förste Sonen". Han är vår herre och löftesman, vår medlare och försvarare när Fadern; han har 1agt sej ut för oss, han har betalat skulderna och tillfredsställt rättfärdigheten, därför ska nåden för hans skull vara orygglig, även när barnen syndar.

Men observera, det står: Hans barn d. ä. de som tillfallit honom, de som tror på honom och genom tron "är omkring honom", med tron hänger vid honom såsom barnet vid sin moder, för att i hans rättfärdighet ha sitt skydd, sin tröst och sin rättfärdighet; desamma har även barnahjärtan till honom, vill inte gå bort ifrån honom, ångrar sina synder inför honom och ville gärna, att de vore ogjorda. Dessa är hans barn.

Men även dessa kan under tiden så gruvligen falla och försynda sej, som här står, att de överger hans lag (för tillfället) "och inte håller hans bud". Vad gör han då? Jo, säger han, då vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men inte ta ifrån dem nåden; ty det vore att vända sin nåd ifrån honom, som köpt och påtingat densamma, såsom Luther säger: "När Gud syns mig vred, såsom ville han förkasta mej, så vill jag svara: Helige Fader, innan du kan förkasta mig, måste du först förkasta din älsklige Son, Jesus Kristus; ty han är min borgen, min löftesman, ja min lösen. Gillar du honom, så måste också jag vara fri och behållen."

Tillämpning: Du som väl kommit till Jesus, börjat tro på honom och gärna ville vara hans rättsinniga barn, men nu under tiden är så syndig eller faller och förgår dej så svårt, att du tycker att Gud nödvändigt måste överge dej i ett vrångt sinne, minns då detta, att vad han vill göra dej för dina synder är: hemsöka dem med ris och plågor, först invärtes i samvetet, så länge det är nog till din tuktan, och sedan även utvärtes med bedrövelse i mångahanda prövningar, där så behövs. Han vill hemsöka dina synder med ris och plågor, men sin nåd vill han inte rygga, ty om nåden har han att handla med Sonen — om nåden talar han inte med dej, utan med honom, som förvärvat den och som är din medlare, försvarare och borgesman, nåden står på en annan grund än din fromhet och kan därför inte ryggas genom dina synder; ja, då vore det inte heller nåd.

Och när du erfar sanningen av hans hotelse, nämligen ris och plågor, fruktan och ångest, så bör du likavisst tro sanningen av hans löfte, nämligen en evig nåd. Du ska inte, när du syndat, och han därpå hemsöker dej med ris och plågor, missförstå honom och mena, att han är vred på dej! Han har ju sagt dej det förut, att han ska hemsöka din synd med ris och dina missgärningar med plågor, utan att vara vred på dej. Detta bör du då veta, såsom en mellan honom och dej avtalad sak, nämligen att både synder och plågor ska infinna sej, men att nåden därunder ska evinnerligen bli fast.

Därför, när du är syndig och plågad, genomträng det svarta molnet och säg ännu med förtröstan: Fromme Gud, ställ dej ännu vredare, risa mej ännu värre och långvarigare, jag vill aldrig missförstå dej, du har förutsagt detta, att du skulle hemsöka synden med ris och plågor, men inte rygga nåden. Och då vill jag gärna lida. Se, detta vore en vacker, kristlig tro och erfarenhet.

Men däremot, den som inte erfar denna faderliga aga på synden, dessa inre ris och plågor, räddhåga och fruktan, utan lever hela dagar och veckor utan besvär och lidande av någon synd, eller också kan leva säker och fri i en och annan medveten köttslighet, han är visserligen oäkta och inte barn, han är en död skrymtare, en fåvitsk jungfru, med en torr och lätt lampa.

Här talas alltså om barnen, som ofta har svårt för att tro, har svaga, skröpliga, fruktande hjärtan, men i Kristus söker sitt skydd, sin rättfärdighet, för att sådana ska veta, att de under all sin skröplighet har nåd, så länge deras medlare har nåd, så länge deras lösen är gillad, en beständig, en evig nåd.

Han vet vad du behöver
och tänker jämt därpå.
Han ömt och strängt dej fostrar,
din arvsrätt visas så.
Om än han sej fördöljer
har han dej lika kär,
du barn och medarvinge
som nu i Kristus är.

Guds underliga ledning
går endast därpå ut
att du ska frälsas, leva
och få ett saligt slut.
Var honom underdånig
i trons enfaldighet
och allt blir väl, blott Kristus
är din rättfärdighet!

"De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.

Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

Stå upp och be
så du kan se 
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.

Med Ordets makt
ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.

"Gör detta till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord som han talade, just då han framräckte välsignelsens kalk, märker vi att det var isynnerhet en välgärning han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är han så angelägen, att han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Kom och låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder vore blodröda ska de ändå bli snövita." (Jes 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt.

Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att få förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd.

Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.