fredag 12 april 2024

"Nu har Guds rättfärdighet, utan lagens tillhjälp, blivit uppenbar." (Rom. 3:21)

Här är nu den salighetens klippa, på vilken ensam våra själar måste räddas, eller också evigt förloras — men också den "förargelseklippa" mot vilken alla otrons stormar och böljor beständigt hävt sej.Den Guds rättfärdighet, som det talas om här, är på en gång både det största under av Guds nåd, som någonsin blivit oss från himmelen uppenbarat, och även den för alla våra egna tankar mest främmande hemlighet, så att om jag också kan lära och behålla allt annat, kan jag dock aldrig rätt tro och behålla vad jag lär om denna Guds rättfärdighet. Den är en så rent himmelsk uppenbarelse och så stridande emot hela vår natur, isynnerhet mot vår djupa inbillning om någon egen förmåga, att inte bara de egentligen otrogna med all makt strider däremot, utan också många annars upplysta och välmenande människor i detta ämne har mer eller mindre oklara och falska meningar.

Detta kommer sej dock inte av någon dunkelhet eller tvetydighet i Skriftens ord om denna Guds rättfärdighet, utan därav att saken är så alldeles stridande mot vår natur, våra tankar och tycken. Denna Guds rättfärdighet skiljer sej väsentligt från varje annan rättfärdighet, som någonsin funnits eller kan finnas. Den skiljer sej alldeles från människors och änglars rättfärdighet i avseende på dess Upphovsman; ty den är själva "Guds rättfärdighet", en rättfärdighet inte av skapade varelser, utan av Skaparen. Jag, Herren, skapar henne, säger Herren uttryckligen om den rättfärdighet, som skulle medföra salighet. Den är en gudomlig och alldeles fullkomlig rättfärdighet, ty den är ett verk av Herren själv och det alldeles i samma mening i vilken världen är ett verk av Gud. Fadern har frambragt den genom Sonen på samma sätt som han genom Sonen skapade världen.

Petrus säger: "Dem som med oss har fått lika dyrbar tro i vår Guds och Frälsares Jesu Kristi rättfärdighet." Här kallas Kristus "vår Gud och Frälsare", och den rättfärdighet, på vilken vår dyrbara tro grundar sej, kallas "vår Guds och Frälsares rättfärdighet". Det var under "sitt kötts dagar" Guds Son åt oss förvärvade denna rättfärdighet. Förr än han kom till denna värld, var han inte en medlem eller undersåte i Guds rike — han var dess huvud. Han verkade i "Guds gestalt", d.ä. såsom världens skapare och styresman; men sedan i "en tjänares gestalt".

Hans fullkomliga helighet kunde förut inte kallas"lydnad". Man kunde hellre säga, att lagen överensstämde med honom, än att han överensstämde med lagen. Hans gudomliga helighet bevisade sej i att stifta lagen, inte i att lyda lagen. Men i sin tjänaregestalt ställde han sej själv under den lag han hade stiftat för oss, och inträdde i den för honom, såsom Guds Son, nya övningen, att han "lärde lydnad". Hans rättfärdighet eller lydnad är således en lydnad av den ärofullaste person, som kunde ställas under lagen, själva den store Herren, som är "Gud över allting, välsignad evinnerligen".

Det var en rättfärdighet av Immanuel, "Gud med oss", och denna lydnad av Guds Son i vår natur har mycket högre förherrligat och tillfredsställt lagen, än en lydnad av alla skapade varelser hade kunnat göra det. Även gjorde han nu mycket större ära åt lagen, än alla världens överträdelser hade vanärat den. När andra lyder lagen, förvärvar de genom denna lydnad ära åt sej själva; när Guds Son lydde lagen var det däremot lagen som blev ärad.

Men vad som även ger åt Kristi lydnad detta höga värde är att den var enlig med den evige Fadrens vilja och förordning. Han var av Fadren utvald och smord till detta ämbete. Herren var sänd av Herren. Tänkvärda ord om detta läser vi hos profeten Sakarja: "Ni ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej. Fröjda dej och var glad, du dotter Sion, ty se, jag kommer och vill bo hos dej, säger Herren; och du ska förnimma, att Herren Sebaot har sänt mej till dej."

Men utom alla de ställen i Gamla testamentet, i vilka Fadern talar om Sonens sändande, hans "insättande på det heliga berget Sion", o.dyl., gick ju beständigt från Kristi mun de orden: "Fadern", "min Faders vilja", "hans vilja, som har sänt mej". "Fördenskull älskar Fadern mej, att jag ger mitt liv — detta budet fick jag av min Fader." Han förklarade allt vad Han gjorde såsom lydnad för Faderns vilja.

Och när vi betänker, att det största och underbaraste Guds verk, som någon tanke kan fatta, nämligen att Guds Son blev människa, endast hade till ändamål att lagen skulle med hans görande och lidande för oss fullgöras, för att syndare skulle kunna frälsas och lagen dock behålla sin fulla ära, då kan vi helt visst aldrig göra oss en för hög tanke om det värde, denna Kristi lydnad har för Faderns ögon.

Om jag riktigt kunde tro det, Herre!
Vad jag skulle jubla varje dag!
Men mitt hjärta är så trångt, dess värre,
och min tro, den är alltjämt så svag.

Men jag tror dej, Herre! Hjälp min otro
och behåll mej ständigt hos dej kvar,
och förvara trots all strid och oro
kronan du mej redan vunnit har!

söndag 7 april 2024

"Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade... och ni ska finna ro till era själar." (Matt. 11:28-29)

När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring misströstande själarna börjar förnimma vad evangelium egentligen innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och fruktlöst sökt hos sej själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner, strider, redan av en annan Man är åt dem förvärvat och vunnet och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet, ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — se, när de börjar förnimma något sådant, då blir det inte utan frukt; då har det ett ovillkorligt, innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den sanna, levande och saliggörande tron.

Här blir ett undrande, ett frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: ska det så förstås? kan också jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu bli delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.

I detta är den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjärtan, deras nedåt på sej själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål, nu blivit vända uppåt mot den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras längtan och trängtan nu är ställd på honom — se, hos alla dessa är redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så ofta beprisade hos dem som kom till honom för att hos honom söka nåd och hjälp.

T.ex. den sjuka kvinnan (Matt. 9), som trängde sej intill Jesus och tog på hans mantelfåll för att få bot för sin sjukdom och blev helbrägda i samma stund; och Jesus sade: "Var vid god tröst, dotter, din tro har hulpit dej." Och likaså synderskan, som i Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen: "Dina synder förlåts dej — din tro har frälst dej; gå med frid." Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet (evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och detta rykte hade de trott, och därför kom de till honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de inte kommit."

Men märk! denna deras tro hade endast yttrat sej i ett sökande, kommande och åkallande av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dej. Sådan kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sej även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Har ni inte sett den som min själ har kär?" och hos patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dej inte, med mindre du välsignar mej."

Se, på denna sökande, åkallande, hungrande och törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i honom sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu säger: "Jag har funnit den som min själ har kär. Han är min, och jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas, och jag på en gång nu ser vad jag inte förr kunde se, hur allt var fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade på; hur alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och hårdhet, allt var i honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig, ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så är vi alla döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.

Se, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande synderna — ty de är nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Eftersom vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre  Jesus Kristus."

Kom, ni alla som arbetar!
Allt är redo! ropar han.
Nåden, friden, saligheten
jag åt tyngda själar vann.
Och du vilseförde, kom!
Vill du leva, o vänd om!
Överge den breda vägen!
Så han ropar, god och trägen.

onsdag 3 april 2024

"Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." (Kol. 1:14)

Om nu någon frågar: "Då likväl inte alla blir saliga, hur ska jag då veta att jag har förlåtelse och nåd hos Gud?" så svaras: Du måste börja med att tro på Gud och hans ord, att höra, tro och omfatta den nåd, som alla har, även de otrogna, så får du därigenom en nåd, som inte alla har.

"Vad är det för nåd, som alla har, även de otrogna?" — Svar: En försonad Gud, en förvärvad syndaförlåtelse, som väntar på dem, att de bara ville komma och ta emot den. — "Vad är det då, som inte alla har?" Svar: Ett mot Gud försonat hjärta, en tro, som tar emot syndaförlåtelsen och lever i Gud. "Var står sådant skrivet?" I 2 Kor. 5 står: "Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder och har beskickat ibland oss försoningens ord. Så ber vi nu i Kristi ställe: låt försona er med Gud!" I Rom.5 står: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." I Kol.1 står: "Vi har förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." I Sak. 3 står: "Se, den stenen (Kristus) ... jag skall uthugga honom, säger Herren Sebaot, och ska ta bort dess lands synder pä en dag." I Gal. 3 står: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: Förbannad är var och en som hänger på trä." Så talar Skriften.

Här står ju uttryckligt, att Gud i Kristus försonade med sej själv, inte de trogna bara, utan världen, och att den försoningen innebar och verkade, att han förebrådde dem inte deras synder; och sådant skedde i Kristus, inte i vår omvändelse; men att han nu förmanar människorna: Låt försona er med Gud — detta  är allt, vad som nu ska ske. Här står, att vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, inte genom vår ånger, bättring, allvarlighet, bön eller tro — vilket allt inte behövs till det, utan endast för att vi ska ta emot den redan tillvarande nåden — nej, här står: Den stund vi ännu var ovänner. Här står att förlossningen, som skedde genom Kristi blod, var detsamma som syndernas förlåtelse; ja, att synderna togs bort på en dag, nämligen då den kostliga stenen, "hörnstenen", blev uthuggen. Här står, att vi förlossades av Kristus ifrån lagens förbannelse på den dagen, i den stunden då han vart en förbannelse för oss, vilket skedde då han hängde på trä.

Ack ve, att världen inte vet vad som har skett! Att hon inte känner vårt släktes historia, inte vet att människosläktet också en gång har blivit friköpt, är förlossat, förvärvat och vunnet ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, lika visst som det en gång är fallet i synd!

Se då här: Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara, hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade — detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder, utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bli hans egen och ha hans nåd, så är inget hinder, du är varje stund kärkommen; såsom Herren själv säger: "Den som kommer till mej kastar jag inte ut."

Här är inget undantag; utan vem som helst som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Vem som helst, den som vill, var och en, och om dina synder vore blodröda — så lyder den store, barmhärtige Herrens egna ord. Här är då inget undantag, vilket kommer sej därav, att all synd är betald, hela världen försonad. När då någon är i nöd över sina synder och aldrig kan få visshet om förlåtelse, så är felet att han inte tror Gud, inte håller Gud för sannfärdig, inte vill ge akt på vad Kristus har gjort, eller vad Gud säger i ordet, ja, att han "gör Gud till en ljugare", vilket är ganska förskräckligt.

Men är det så att någon vill tro Gud på orden, men endast inte kan få det in i hjärtat, honom ska Gud snart förläna en större trons gåva, och han ska få vittnesbörd i sig själv, att alla hans synder verkligen är borttagna, att han är iklädd hela Kristi förtjänst, att han är ett Guds älskliga barn.

Vi har ju förlossning igenom hans blod,
ack, att hela världen den saken förstod!

Ty ordet det säger, o tröst i all nöd:
vår Gud blev förlikt genom Medlarens död.

lördag 30 mars 2024

"Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp." (Sak. 9:12)

"Hur kan jag vända mej till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård, lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen bara vänd till dej själv.

Men om man säger till dej: Du tror inte Guds ord, du gör Gud till lögnare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mej, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dej rakt bort från fästet till dej själv och inte tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att han ska frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och aktar inte, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du ens kan börja bära frukt.

Så vänd er nu till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp. Vi upprepar det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du inte genast vänder dej till fästet, utan vänder dej till tusen andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu ska föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga är de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Jesus för oss blödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod / för syndare orena" (A C Rutström) — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan är avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få ge dej nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordrar något av oss och därför är lagens ord, endast har till ändamål och syfte att varje mun ska tillstoppas och all världen bli brottslig inför Gud — att alla dessa bekymrande ord endast är sagda till de fria, sorglösa gudsföraktarna, som aldrig frågar efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tror sej förtjäna himmelen, men alldeles inte till de arma syndare som själva straffar och dömer sej, som gärna ville ha både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finner dessa hos sej, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänd er då till fästet, ni som ligger fångna i ett hopp", säger Herren; "ty också i dag vill jag förkunna det och vedergälla dej det dubbelt." "Också i dag" — ack ja, i dag förkunnar han dej samma nåd! Även i dag predikar han förlossning för de bundna!

Då vi i dessa dagar hör så mycket förkunnas om Kristi lidande och följer vår Frälsare på hans marterbana; då vi ser honom svettas blod i örtagården och hör honom på korset ropa ut om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi ser honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag ska du vara med mig i paradiset — skulle vi inte en gång låta vårt otrosbidande ta slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi inte i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Också i dag vill jag förkunna det!" "Kom till mej, ni alla, som arbetar och är betungade; jag vill vederkvicka er, och ni ska finna ro till era själar."

Ja ännu en gång: ni som ligger fångna i ett hopp — varför dröjer ni med att vända er till fästet? Ska ni själva bli värdigare, eller ska Gud bliva nådigare? Nej, vänd er till fästet även idag — ta det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd bara för hans blods skull! Ja, ta det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk inte på en lång bön; se hur kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag ska du vara med mej i paradiset. —

Men ett ska du akta dej för såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Ta svaret här av Guds egen tillsägelse: "Också i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dej det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!

Så är nu vår sak av Guds Lamm ställd till rätta
och uppfyllt är allt det som lagen begär.
Vi kan inte önska oss mera än detta,
ty Jesus vår frid och rättfärdighet är.

Är han för oss dödad och för oss uppstånden,
då har vi en grund som för evigt består,
och då är ju fåvitskt att bygga på sanden
men saligt att läsa och tro som det står.

Friskt mod, hur än satan vår ofärd bereder,
den klippan står fast som vi bor i ändå!
Vi fäller ej modet, förrn klippan skjuts neder,
men klippan är Gud, och nog skall han bestå!

Ja, pris vare Gud som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dig, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!

onsdag 13 mars 2024

"Om nu någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allting är vordet nytt!" (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet, och det som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då han såg på allt som han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse att Herren på människosätt talade om en ånger över att han gjort människorna. Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds skapelse", för att han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

"Om någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och hur det går till, har vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstans finner ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste svepa in sej helt i Kristi rättfärdighet och ha endast i honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon också en ny skapelse — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar om att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev det i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsen, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: kort sagt, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sej - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sej också hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad angår det gamla som ännu finns kvar hos mej, så har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr var min förnöjelse, är nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mej tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, alltid är sej likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan att en varder född på nytt, kan han inte se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställs den i syndafallet förlorade Guds avbild i människan, nämligen i de trognas sinne och ande; men eftersom vi ännu lever i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är denna nya avbild ännu inte uppenbar och fullkomlig. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, ska en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus blir uppenbar, och "då blir vi honom lika".

Här må nu var och en pröva sej själv. Aposteln säger bestämt: "Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse." Om du menar dej vara omvänd och troende, men inte har fått detta nya sinne och hjärta, inte i ditt inre blivit en ny skapelse, vet du ännu inte vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg inte förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig mot dej själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dej, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om än dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjämte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom också dina synder blivit din värsta plåga — se, om än dina synder och brister då är än så svåra, är dock detta nya väsen det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kan väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och utöva sina särskilda heliga gärningar; men - att ha sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du inte hos dem.

Du lever, med dej ska jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dej, Frälsare,
evigt får se!

tisdag 5 mars 2024

"Kristus är oss av Gud gjord till visdom och till rättfärdighet och till helgelse och till förlossning." (1 Kor. 1:30)

Bland de många föreskrifterna om påskalammets ätande i gamla förbundets tid fanns även den, att det helt skulle ätas upp, och att inget av det fick lämnas till morgondagen. Om något blev över, skulle detta brännas upp.

Tänk, en sådan förordning! Lammet skulle ätas helt. Förstår du? Förstår du, vad Herren vill säga dej med det? Du får inte ta bara vad dej behagar av Kristus; du ska anamma honom hel och hållen, sådan han är oss av Gud given, till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning.

Här hjälper inte att själv välja ut, tänka och besluta något om salighetens väg, utan den är av Gud redan föreskriven; du har bara att höra och hörsamma. Den som inte vill fira påsk slipper; men den som vill ska göra det så som det är skrivet — och lammet får inte styckas, det ska ätas helt.

Somliga styckar sönder Lammet så, att de tar Kristus bara till visdom, till profet, och njuter av hans dråpliga lärdomar, men — inget mer! De behöver honom inte själva till något egentligt gagn; de är varken i syndanöd, så att de behöver ta emot hans försoning till rättfärdighet — de behöver honom inte till överstepräst — inte heller får han bli deras konung och regera över dem, eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa är de som filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i klara, väl ordnade  begrepp och insikter, men aldrig börjar att använda dem på sej själva, sitt eget hjärta och leverne. O, ve, så förskräckligt de gäckas med den helige! Det är till sådana, enbart studerande förståndskristna, Herren en gång ska säga: "Vore ni blinda, då hade ni inte synd, men nu säger ni: 'vi ser', därför förblir er synd."

Andra tar Kristus bara till förebild och helgelse och menar att han därigenom ska bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till konung. De gör endast väsen av hans efterföljelse, av vad de själva ska göra och bli, av ödmjukhet, bön, försakelse m. m. sådant. och har därigenom det största sken, såsom om de vore de mest allvarliga kristna; men under allt detta döljer sej en djup, oändlig inbillning om denna deras allvarliga gudaktighets värde, så att de också därför aldrig blir rätt eländiga och förtappade syndare, som i Kristi försoningsblod allena får sitt liv och sin tröst, utan om de också efter förståndet regelrätt bekänner trons lära, ligger dock deras hjärta fördjupat i vad de själva gör och ska göra, varför också detta är deras "visa i munnen", deras första och sista — inte den sången, som sjungs av de saliga på Sions berg: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod, utan Lammet, som är vår förebild och har helgat oss med sin Ande. Vilket visar, att hjärtats egentliga skatt och tröst består i det som är verkat hos dem, inte i det som Lammet självt med sitt blod förvärvat oss. Och vad ska man säga därom? Det måste man säga: denna er allvarlighet och gudaktighet är väl goda och berömliga saker; men skada bara att de inte går lite djupare, nämligen därhän att ni blir till skam på allt detta och såsom helt utfattiga, förtappade syndare lär, att allt detta är uselhet inför Guds ögon, för vilka endast ett gäller: Lammet, som är dödat och har återlöst oss åt Gud med sitt blod.

För det tredje finns också några, som väl vill hava Kristus till försoning, men inte till helgelse, nämligen dessa köttsliga medvandrare i de kristnas lilla hop, som gärna håller till godo att höra detta ljuvliga, hur inga synder fördömer oss och inga goda gärningar göra oss saliga, men inget vill höra om köttets dödande och Kristi efterföljelse, utan knorrar och klagar, att man genom den läran betungar deras samveten med lag. "De tar", såsom Luther säger, "bara skummet av evangelium" och kan mycket tala om nåden och tron, men när de är ute i sitt vardagsliv, är där ingen Herrens fruktans ande hos dem, utan då lever de helt fritt i sina synder och orättfärdigheter. Dessa är de grenar i Kristus, som inte bära frukt och inte rensas, böjs och kvistas, utan får växa fritt, i vad form de helst vill anta. Kristus är inget rättesnöre för dem. Vad ska man säga till dem? Jo: ert nit om evangelium och samvetets frihet är förträffligt; men — varför älskar ni inte tuktan? Ar inte även förmaningens ord av Kristus och apostlarna? "All skrift av Gud utgiven är nyttig, till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet; så att en Guds människa ska bli fullbordad, skicklig till alla goda gärningar."

Hör, Lammet får inte styckas, det ska ätas helt. Men alla dessa felar däri, att de mer tänker än hör, att de inte väl ger akt på ordet. Märk därför: Lammet ska ätas helt.

Så skall oss Herren mer och mer framföra
till hemlighetens uppenbarelse:
Blott Kristus för oss - att rättfärdiggöra,
blott Kristus i oss - all vår helgelse.

torsdag 29 februari 2024

"Ty om vi med honom blir inplantade till en lika död, så blir vi också uppståndelsen lika." (Rom. 6:5)

Egentligen står det: "sammanväxta till hans döds och uppståndelses likhet".

Dessa ord förklaras bäst genom en bild av Kristus, då han liknar sej vid ett vetekorn, som måste dö och myllas ner innan det bär frukt. Så måste också vi först dö och myllas ner till all vår egen förmåga och duglighet, innan vi kan få ett nytt, himmelskt liv och bli en sådan säd, som den himmelske skördemannen gillar och insamlar i sina lador.

Så länge människan själv ännu är och förmår något, är allt vad hon gör, även hennes frommaste väsende, "fött av kött" och  vederstyggligt för Gud. Då det är som bäst, är det besmittt med självförgudningens last och dessutom med allehanda den förgiftade naturens styggelser. All vår egen kraft och förmåga, klokhet och verksamhe måste därför bli nedslagen och tillintetgjord, om Gud ska uppenbara sin kraft på oss.

Först då när syndaren ligger där alldeles förlorad, brottslig, fördömd, vanmäktig och rådlös, men i denna sin förtappade belägenhet får höra Guds Sons röst om idel barmhärtighet och nåd, först då börjar det sanna livet i honom. Av denna hemlighet förstår  de lagkloka alls ingenting; den är för dem ett svart mörker och dårskap, ty de menar att om man bara rätt allvarligt anstränger sej, blir man helig. Och Kristi ord: Mej förutan kan ni inget göra, kastar  de bakom sej, eller fattar endast så, att man måste bedja. Men Herren säger inte: Utan att ni ber till mej; nej, han säger så: "Utan att ni förblir i mej, som grenen i vinträdet, kan ni inget göra; förbli i min kärlek."

Visserligen fordras här att bedja; men med allt bedjande blir ingen sann helgelse, om inte även det sker, som Skriften lär, att du blir död, vanmäktig och förlorad i dej själv och får ditt liv endast i Kristus, sammanväxt till hans döds och uppståndelses likhet. Nej, det måste gå efter denna regel: "Utan att vetekornet faller i jorden och blir dött, så blir det ensamt; men blir det dött, så bär det mycket frukt." Ty då är helt visst den rätta helgelsen börjad i ditt hjärta, när du haft den erfarenheten att du säger: Så ängsligt jag sökt både rättfärdighet och helgelse i mej själv, har jag med allt mitt arbete kommit på skam, men omsider funnit både min rättfärdighet och min helgelse i en annan — endast i min Herre Kristus. Jag tänkte mycket göra, jag kämpade, jag bad, jag gjorde föresatser, men blev mer och mer olycklig, syndig och fördömd, till dess jag förtvivlade på allt arbete och låg där såsom förlorad. Då kom Herren och gjorde mej levande; jag blev salig i hans nåd allena. Men jag föll åter ofta i den gamla inbillningen om egen kraft och duglighet; ty jag menade, att det vore dock 
min sak att helga mej; jag började åter med eget arbete, jag skulle tro så och så, bedja, strida, och menade att jag själv hade någon kraft därtill; då blev jag ånyo vanmäktig och förlorad, kunde inte tro, inte bedja, icke ens något tänka, mer än det Herren för var stund verkade i mej. Och när jag alltså på nytt blev nedslagen, vanmäktig och död, då kom åter Herren med sitt evangelium och förde mej åter till fästet, varifrån jag avvikit, till hans nåd allena, och då fick jag åter lust och kraft till det goda. 

Se, när du erfarit något sådant och på detta sätt funnit endast i Kristus både din rättfärdighet och din helgelse, så att du känner dej i allting och varje stund bero av honom, då är det sanning i din gamla människas dödande. Och då blir inte bara dess utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, inbillningen om någon egen kraft och duglighet. Det är denna djupa själviskhet och inbillning, som utgör själva livet och hjärtat i den gamla människan; och från denna källa flyter sedan en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, vällust, vrede, otålighet, falskhet, lögn m.fl. synder och styggelser. 

Ska nu all denna ormasäd angripas och dödas, då måste förvisso allraförst den djupa själviskheten, den inbillade egna kraften, bli nedslagen — och detta inte bara en gång vid omvändelsen, utan också genom hela vårt liv i den dagliga bättringen. Liksom vi första gången genom lagen kom på skam, måste vi också framgent oupphörligen bli nedslagna och förödmjukade, så snart vi vill något  vara, varda och förmå, för att vi aldrig ska få vår tröst och förnöjelse i oss själva eller i något som är inom oss, utan endast i Herren Kristus själv. 

Men för att vi inte ska bli liggande i vår uselhet eller stanna i träldom och vanmakt, utan den nya människan, "Andens sinne, som är liv och frid", också beständigt måtte näras och vidmakthållas, är det lika nödvändigt, att vi också genom evangelium beständigt blir tröstade och upprättade i samvetet, glada och saliga i nåden. På detta sätt blir det alltid en verklig och levande helgelse av Anden, inte en självgjord, död och ytlig. 

Min salighetshövding, min Frälsare kär, 
pris dej, som mitt allt uti alla nu är! 
Pris dej, som gjort slut på de egna förråden 
och lärt mej att leva allena på nåden!