"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en människa alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för vanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

Den store läkaren är här,
den kärleksfulle Jesus.
Hans budskap liv och hälsa är,
så lyssna då till Jesus!

"...och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk även detta! Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjälp som vi behöver mot synden. När vi först fått syndernas förlåtelse behöver vi också nåd till syndernas avlåtelse. Och även den vill Herren själv ge: han helar alla dina brister. — Så sant som han har förlåtit dej alla dina synder, så sant som du verkligen har anammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sant har du också ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att bli fri från de brister som vidlåder dej, och att ingenting är dej en svårare plåga än dina egna svagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister är din svåraste plåga!

Har inte detta sinne åtföljt din tro, så vet du inte ännu vad den sanna tron är. Om du också mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror att du har tron, så är dock din tro ännu bara en självgjord inbillningstro, om du inte besväras av dina egna brister mer än av något annat ont på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som är andliga, de är andligen sinnade;" och "den om inte har Kristi Ande hör inte honom till". Men det är omöjligt att den som har Kristi Ande inte skulle tänka på att bli helig och Kristus lik, ja, däri ha sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida av bristerna. Ty omöjligt kan Kristi Ande vara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, själva den syndiga naturen i oss, kan vara ense med Anden. Varför också Paulus bekänner om sej själv: "Jag har lust till Guds lag efter den invärtes menniskan (det nya kreaturet i oss, som är fött af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag som är i min håg och griper mej fången i syndens lag."

Men för det andra fordras också att vi rätt förstår vad det är att Herren helar våra brister. Många menar att det innebär att vi ska helt befrias ifrån dem, varigenom vi snart skulle vara alldeles rena, såsom Kristus var, och såsom vi ska vara i himmelen. Men inte så. Detta är villfarelse. Herren ska väl för varje gång hela våra brister och andliga sjukdomar, men de kan alltid återkomma igen. Vare ingen säker! Vi har sett att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stred mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här går det till såsom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid åter snava, falla, stöta sej, skada sej, eller eljest bli sjuk, och Gud har aldrig givit oss någon trygghet däremot; men i dess ställe har han uppfyllt jorden med läkemedel samt givit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så också här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men han vill själv städse vara vår läkare, såsom han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Kristi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, där var och en har sina krankheter. Du ska ingen enda helig finna, som inte har någon särdeles brist att dras med. Och därtill är vi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria därifrån; ty om det stode i vår makt, skulle säkert varje kristen genast göra det. Då är det vår enda tröst att Herren själv vill vara vår läkare och beständigt hela alla våra brister. Såsom också här inte står har helat, liksom det en gång vore så gjort att det aldrig mer behövdes, utan här står helar, vilket sker och ska ske beständigt.

Och detta gör han på det sättet, att han först straffar, bedrövar, slår och dödar vår gamla människa; och sedan, när vi ropar om nåd, åter tröstar, hugsvalar och upprättar oss och ger oss då ett nytt uppsåt att vandra varligare. Han säger själv tröstande: "Ser ni nu, att jag allena är det. Jag kan döda och göra levande, jag kan slå och kan hela."

Ta själve David till exempel på detta! Förutom smärre vardagsbrister, föll David stundom i svåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Den andra gången i högmod, så att han därför räknade sitt folk; och se, Herren slog honom, men helade honom också. Då sjöng han denna psalm: "Lova Herren, min själ, den som förlåter dej alla dina synder och helar alla dina brister."

"Och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk äfwen detta. Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjelp, som wi behöfwa mot synden. När wi först fått syndernas förlåtelse, behöfwa wi ock nåd till syndernas aflåtelse. Och äfwen den will Herren sjelf gifwa: Han helar alla dina brister. — Så sannt som Han har förlåtit dig alla dina synder, så sannt som du har werkligt annammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sannt har du ock ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att blifwa fri från de brister, som widlåda dig, och att ingenting är dig en swårare plåga än dina egna swagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister äro din swåraste plåga!
a
Har icke detta sinne åtföljt din tro, så wet du icke ännu, hwad den sanna tron är. Om du ock mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror, att du har tron, så är dock din tro ännu blott en sjelfgjord inbillningstro, om du icke beswäras af dina egna brister mer än af något annat ondt på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som äro andliga, de äro andligen sinnade;" och "hwilken icke har Christi Ande, han hör icke Honom till". Men det är omöjligt, att den, som har Christi Ande, icke skulle tänka på att warda helig och Christus lik, ja, hafwa deruti sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida af bristerna. Ty omöjligt kan Christi Ande wara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, sjelfwa den syndiga naturen i oss, kan wara ense med Anden. Hwarföre ock Paulus om sig sjelf bekänner: "Jag har lust till Guds lag efter den inwärtes menniskan (det nya kreaturet i oss, som är födt af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag, som är i min håg, och griper mig fången uti syndens lag."

Men för det andra fordras ock, att wi rätt förstå, hwad det är, att Herren helar wåra brister. Många mena, att det innebär, att wi skola helt befrias ifrån dem, hwarigenom wi skulle snart wara alldeles rena, såsom Christus war, och såsom wi skola wara i himmelen. Men icke så. Detta är willfarelse. Herren skall wäl för hwar gång hela wåra brister och andliga sjukdomar, men de kunna alltid igen återkomma. Ware ingen säker! Wi hafwa sett, att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stridde mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här tillgår det likasom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid igen snafwa, falla, stöta sig, skada sig, eller eljest blifwa sjuk, och Gud har aldrig gifwit oss någon trygghet deremot; men i dess ställe har Han uppfyllt jorden med läkemedel samt gifwit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så ock här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men Han will sjelf städse wara wår läkare, såsom Han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Christi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, der hwar och en har sina krankheter. Du skall ingen enda helig finna, som icke har någon särdeles brist att dragas med. Och derjemte äro wi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria derifrån; ty om det stode i wår makt, skulle säkert hwarje christen genast göra det. Då är det wår enda tröst, att Herren will sjelf wara wår läkare och beständigt hela alla wåra brister. Såsom ock här icke står har helat, liksom det en gång wore så gjordt, att det aldrig mer behöfdes, utan här står helar hwilket sker och skall ske beständigt.

Och detta gör Han på det sättet, att Han först straffar, bedröfwar, slår och dödar wår gamla menniska; och sedan, när wi ropa om nåd, åter tröstar, hugswalar och upprättar oss och gifwer oss då ett nytt uppsåt att wandra warligare. Han säger sjelf tröstligen: "Sen I nu, att jag allena är det. Jag kan döda och lefwande göra, jag kan slå och kan hela."

Tag sjelfwa David till exempel härpå. Utom smärre hwardagsbrister, föll David stundom i swåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Den andra gången i högmod, så att han derföre räknade sitt folk; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Då sjöng han denna psalm: "Lofwa Herren, min själ, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister."

"Och helar alla dina brister." (Psalt. 103:3)

Märk äfwen detta. Detta är också en outsäglig tröst. Detta är den andra stora hjelp, som wi behöfwa mot synden. När wi först fått syndernas förlåtelse, behöfwa wi ock nåd till syndernas aflåtelse. Och äfwen den will Herren sjelf gifwa: Han helar alla dina brister. — Så sannt som Han har förlåtit dig alla dina synder, så sannt som du har werkligt annammat denna förlåtelse och är ett Guds barn och i förening med Frälsaren och således har den Helige Ande, lika så sannt har du ock ett sådant sinne, att det är din högsta angelägenhet och önskan att blifwa fri från de brister, som widlåda dig, och att ingenting är dig en swårare plåga än dina egna swagheter och synder — ja, märk detta: ett sådant sinne, att dessa dina brister äro din swåraste plåga!

Har icke detta sinne åtföljt din tro, så wet du icke ännu, hwad den sanna tron är. Om du ock mycket erfarit och förstår alla stycken i nådens ordning och nu tror, att du har tron, så är dock din tro ännu blott en sjelfgjord inbillningstro, om du icke beswäras af dina egna brister mer än af något annat ondt på jorden.

Skriften säger uttryckligt: "De som äro andliga, de äro andligen sinnade;" och "hwilken icke har Christi Ande, han hör icke Honom till". Men det är omöjligt, att den, som har Christi Ande, icke skulle tänka på att warda helig och Christus lik, ja, hafwa deruti sin djupaste angelägenhet, samt i samma grad lida af bristerna. Ty omöjligt kan Christi Ande wara i frid och enhet med köttet; och lika omöjligt är, att köttet, sjelfwa den syndiga naturen i oss, kan wara ense med Anden. Hwarföre ock Paulus om sig sjelf bekänner: "Jag har lust till Guds lag efter den inwärtes menniskan (det nya kreaturet i oss, som är födt af Gud); men jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider mot den lag, som är i min håg, och griper mig fången uti syndens lag."

Men för det andra fordras ock, att wi rätt förstå, hwad det är, att Herren helar wåra brister. Många mena, att det innebär, att wi skola helt befrias ifrån dem, hwarigenom wi skulle snart wara alldeles rena, såsom Christus war, och såsom wi skola wara i himmelen. Men icke så. Detta är willfarelse. Herren skall wäl för hwar gång hela wåra brister och andliga sjukdomar, men de kunna alltid igen återkomma. Ware ingen säker! Wi hafwa sett, att Paulus måste alltid känna en lag i sina lemmar, som stridde mot lagen i hågen och stundom grep honom fången.

Nej, här tillgår det likasom med det lekamliga helandet. I det lekamliga kan en menniska alltid igen snafwa, falla, stöta sig, skada sig, eller eljest blifwa sjuk, och Gud har aldrig gifwit oss någon trygghet deremot; men i dess ställe har Han uppfyllt jorden med läkemedel samt gifwit oss läkare att hela allehanda krankheter. Så ock här. Gud gör oss aldrig på jorden fria från alla brister, men Han will sjelf städse wara wår läkare, såsom Han säger: "Jag är Herren din läkare!"

Christi kyrka är på jorden endast ett stort sjukhus, der hwar och en har sina krankheter. Du skall ingen enda helig finna, som icke har någon särdeles brist att dragas med. Och derjemte äro wi alldeles för wanmäktiga att göra oss fria derifrån; ty om det stode i wår makt, skulle säkert hwarje christen genast göra det. Då är det wår enda tröst, att Herren will sjelf wara wår läkare och beständigt hela alla wåra brister. Såsom ock här icke står har helat, liksom det en gång wore så gjordt, att det aldrig mer behöfdes, utan här står helar hwilket sker och skall ske beständigt.

Och detta gör Han på det sättet, att Han först straffar, bedröfwar, slår och dödar wår gamla menniska; och sedan, när wi ropa om nåd, åter tröstar, hugswalar och upprättar oss och gifwer oss då ett nytt uppsåt att wandra warligare. Han säger sjelf tröstligen: "Sen I nu, att jag allena är det. Jag kan döda och lefwande göra, jag kan slå och kan hela."

Tag sjelfwa David till exempel härpå. Utom smärre hwardagsbrister, föll David stundom i swåra andliga sjukdomar: Den ena gången i en oren lusta, så mäktig, att han tog sin nästas hustru; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Den andra gången i högmod, så att han derföre räknade sitt folk; och si, Herren slog honom, men helade honom ock. Då sjöng han denna psalm: "Lofwa Herren, min själ, den dig alla dina synder förlåter och helar alla dina brister."