Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är också hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor ha mitt i största svaghet och uselhet.
Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många ska anse sej inte ha mer att lära därpå; men det är ändå just detta stycke som alltid fattas oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.
Allt i alla Kristus, det är också beskrivningen på vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa för vilken Kristus blivit allt i allt.
Många är religiösa, men håller i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför också deras tankar och ord mer rör sej omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "Ni menar er ha evigt liv i Skrifterna; men till mej vill ni inte komma för att få liv."
Och vad som mest gäller för hjärtat märks lätt genom talet; varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De ska också kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sej själva, att de ger akt på, hur de häri har det. Och fastän de påminns och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känner med sej att det drabbar dem, kan de likväl vara så försoffade att de inte heller då förmår bli uppriktiga mot sej själva.
Men det finns andra som på annat sätt behöver denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som är hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som har en verklig tro på Kristus, men som ändå inte vet vad de har i honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De gör sej många sorger, vilka, om de än inte kunde helt undkommas, likväl inte skulle tynga ned deras liv så, om de bara visste vad de har i sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de som "tror i Guds Sons namn, men inte vet, att de har evinnerligt liv i honom".
"Jag kan aldrig bli bestående i nåden", suckar den ene, "man ser, hur många som kunnat avfalla, samt hur många och mångahanda farorna är! Vad ska inte då även hända mej, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —
En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda men kan inte motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mej; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —
En tredje suckar: "Min synd är alltid inför mej; jag får ingen frid eller visshet om att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; för jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bli, som en kristen bör vara." —
En fjärde: "Med mej är det så mycket värre, att jag inte ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.
I alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar inte tänker på Kristus, utan gör av honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt i allt.
Se, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. För allting skulle botas och hjälpas, om bara Kristus fick vara allt i alla, såsom han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".
O Jesus, du som fyller allt i alla,
som rik på trofasthet och kärlek är,
jag som Maria till din fot vill falla,
för ingen viloplats är skön som där.
O Frälsare, ditt sköna namn jag nämner,
ifrån mitt hjärtas djup jag lovar dej,
då alla tvivlets mörka skyar rämnar,
din nådesol då genomstrålar mej.
