Visar inlägg med etikett Kol. 3:11. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kol. 3:11. Visa alla inlägg

tisdag 29 januari 2019

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag är inte dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men också vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända i all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är också hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor ha mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många ska anse sej inte ha mer att lära därpå; men det är ändå just detta stycke som alltid fattas oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är också beskrivningen på vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa för vilken Kristus blivit allt i allt.

Många är religiösa, men håller i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför också deras tankar och ord mer rör sej omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "Ni menar er ha evigt liv i Skrifterna; men till mej vill ni inte komma för att få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat märks lätt genom talet; varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De ska också kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sej själva, att de ger akt på, hur de häri har det. Och fastän de påminns och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känner med sej att det drabbar dem, kan de likväl vara så försoffade att de inte heller då förmår bli uppriktiga mot sej själva.

Men det finns andra som på annat sätt behöver denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som är hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som har en verklig tro på Kristus, men som ändå inte vet vad de har i honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De gör sej många sorger, vilka, om de än inte kunde helt undkommas, likväl inte skulle tynga ned deras liv så, om de bara visste vad de har i sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de som "tror i Guds Sons namn, men inte vet, att de har evinnerligt liv i honom".

"Jag kan aldrig bli bestående i nåden", suckar den ene, "man ser, hur många som kunnat avfalla, samt hur många och mångahanda farorna är! Vad ska inte då även hända mej, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda men kan inte motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mej; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid inför mej; jag får ingen frid eller visshet om att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; för jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bli, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mej är det så mycket värre, att jag inte ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

I alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar inte tänker på Kristus, utan gör av honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt i allt.

Se, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. För allting skulle botas och hjälpas, om bara Kristus fick vara allt i alla, såsom han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

O Jesus, du som fyller allt i alla,
som rik på trofasthet och kärlek är,
jag som Maria till din fot vill falla,
för ingen viloplats är skön som där.
O Frälsare, ditt sköna namn jag nämner,
ifrån mitt hjärtas djup jag lovar dej,
då alla tvivlets mörka skyar rämnar,
din nådesol då genomstrålar mej.

måndag 29 januari 2018

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag är inte dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men också vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända i all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är också hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor ha mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många ska anse sej inte ha mer att lära därpå; men det är ändå just detta stycke som alltid fattas oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är också beskrivningen på vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa för vilken Kristus blivit allt i allt.

Många är religiösa, men håller i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför också deras tankar och ord mer rör sej omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "Ni menar er ha evigt liv i Skrifterna; men till mej vill ni inte komma för att få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat märks lätt genom talet; varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De ska också kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sej själva, att de ger akt på, hur de häri har det. Och fastän de påminns och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känner med sej att det drabbar dem, kan de likväl vara så försoffade att de inte heller då förmår bli uppriktiga mot sej själva.

Men det finns andra som på annat sätt behöver denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som är hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som har en verklig tro på Kristus, men som ändå inte vet vad de har i Honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De gör sej många sorger, vilka, om de än inte kunde helt undkommas, likväl inte skulle tynga ned deras liv så, om de bara visste vad de har i sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de som "tror i Guds Sons namn, men inte vet, att de har evinnerligt liv i Honom".

"Jag kan aldrig bli bestående i nåden", suckar den ene, "man ser, hur många som kunnat avfalla, samt hur många och mångahanda farorna är! Vad ska inte då även hända mej, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda men kan inte motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mej; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid inför mej; jag får ingen frid eller visshet om att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; för jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bli, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mej är det så mycket värre, att jag inte ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

I alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar inte tänker på Kristus, utan gör av Honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt i allt.

Se, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. För allting skulle botas och hjälpas, om bara Kristus fick vara allt i alla, såsom Han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

O Jesus, du som fyller allt i alla,
som rik på trofasthet och kärlek är,
jag som Maria till din fot vill falla,
för ingen viloplats är skön som där.
O Frälsare, ditt sköna namn jag nämner,
ifrån mitt hjärtas djup jag lovar dej,
då alla tvivlets mörka skyar rämnar,
din nådesol då genomstrålar mej.

fredag 29 januari 2016

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag är inte dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men också vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända i all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är också hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor ha mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många ska anse sej inte ha mer att lära därpå; men det är ändå just detta stycke som alltid fattas oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är också beskrivningen på vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa för vilken Kristus blivit allt i allt.

Många är religiösa, men håller i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför också deras tankar och ord mer rör sej omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "Ni menar er ha evigt liv i Skrifterna; men till mej vill ni inte komma för att få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat märks lätt genom talet; varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De ska också kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sej själva, att de ger akt på, hur de häri har det. Och fastän de påminns och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känner med sej att det drabbar dem, kan de likväl vara så försoffade att de inte heller då förmår bli uppriktiga mot sej själva.

Men det finns andra som på annat sätt behöver denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som är hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som har en verklig tro på Kristus, men som ändå inte vet vad de har i Honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De gör sej många sorger, vilka, om de än inte kunde helt undkommas, likväl inte skulle tynga ned deras liv så, om de bara visste vad de har i sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de som "tror i Guds Sons namn, men inte vet, att de har evinnerligt liv i Honom".

"Jag kan aldrig bli bestående i nåden", suckar den ene, "man ser, hur många som kunnat avfalla, samt hur många och mångahanda farorna är! Vad ska inte då även hända mej, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda men kan inte motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mej; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid inför mej; jag får ingen frid eller visshet om att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; för jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bli, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mej är det så mycket värre, att jag inte ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

I alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar inte tänker på Kristus, utan gör av Honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt i allt.

Se, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. För allting skulle botas och hjälpas, om bara Kristus fick vara allt i alla, såsom Han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

Jesus allt mitt goda är.
Han har sej för mej utgivit.
Han mej på sitt hjärta bär,
i sin bok har han mej skrivit.
Annat allt förgängligt är.
Jesus vill jag hålla kär.

onsdag 29 januari 2014

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag äro icke dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men ock vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända uti all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är ock hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor hava mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många skola anse sig icke hava mer att lära därpå; men det är dock just detta stycke, som alltid felar oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är ock beskrivningen på, vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa, för vilken Kristus blivit allt uti allt.

Många äro religiösa, men hålla i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför ock deras tankar och ord mer röra sig omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "I menen eder hava evinnerligt liv i Skrifterna; men till mig viljen I icke komma, att I måtten få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat, förmärkes lätt genom talet; därav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De skola ock kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sig själva, att de giva akt på, huru de häruti hava det. Och fastän de påminnas och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känna med sig, att det drabbar dem, kunna de likväl vara så försoffade, att de icke heller då förmå bliva uppriktiga emot sig.

Men det finnes andra, som på annat sätt behöva denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som äro hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som hava en verklig tro på Kristus, men vilka dock icke veta, vad de hava i Honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De göra sig många sorger, vilka, om de ock icke kunde helt undkommas, likväl icke skulle så nedtynga deras liv, om de blott visste, vad de hava uti sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de, som "tro i Guds Sons namn, men icke veta, att de hava evinnerligt liv i Honom".

"Jag kan aldrig bliva beståndande i nåden", suckar den ene, "man ser, huru många, som kunnat avfalla, samt huru många och mångahanda farorna äro! Vad skall icke då även hända mig, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda, men kan icke motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mig; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid för mig; jag får ingen frid eller visshet, att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; ty jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bliva, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mig är det så mycket värre, att jag icke ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

Uti alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar icke tänker på Kristus, utan gör av Honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt uti allt.

Si, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. Ty allting skulle botas och hjälpas, om blott Kristus fick vara allt i alla, såsom Han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".

Jesus allt mitt goda är.
Han har sej för mej utgivit.
Han mej på sitt hjärta bär,
i sin bok har han mej skrivit.
Annat allt förgängligt är.
Jesus vill jag hålla kär.

tisdag 29 januari 2013

"Allt i alla Kristus." (Kol. 3:11)

Vilket starkt åskslag äro icke dessa ord över en hel mängd egenrättfärdighetsvillfarelser! Men ock vilken rik källa av lärdom, tröst och hugsvalelse för de elända uti all möjlig andlig nöd och bekymmer!

Allt i alla Kristus! Detta är hemligheten av en kristens både rättfärdighet och helgelse, starkhet och beståndande i nåden; det är ock hemligheten av den besynnerliga frid, fröjd och frimodighet, som man får se vissa människor hava mitt i största svaghet och uselhet.

Allt i alla Kristus, den satsen är lätt lärd, vad orden och betydelsen angår, många skola anse sig icke hava mer att lära därpå; men det är dock just detta stycke, som alltid felar oss, så ofta någon nöd och sorg är på färde.

Allt i alla Kristus, det är ock beskrivningen på, vad en rätt kristen vill säga, till skillnad från alla andra slags fromma. En kristen är nämligen en människa, för vilken Kristus blivit allt uti allt.

Många äro religiösa, men hålla i själva hjärtat andra andliga saker viktigare än Kristus, varför ock deras tankar och ord mer röra sig omkring dessa än omkring Kristus; såsom Kristus själv säger: "I menen eder hava evinnerligt liv i Skrifterna; men till mig viljen I icke komma, att I måtten få liv."

Och vad som mest gäller för hjärtat, förmärkes lätt genom talet; därav hjärtat är fullt, därav talar munnen. De skola ock kunna läsa och höra detta ord och denna anmärkning utan att vara så uppriktiga mot sig själva, att de giva akt på, huru de häruti hava det. Och fastän de påminnas och övertygas om sådant sitt skrymteri och hemska själsförräderi och känna med sig, att det drabbar dem, kunna de likväl vara så försoffade, att de icke heller då förmå bliva uppriktiga emot sig.

Men det finnes andra, som på annat sätt behöva denna lärdom: Allt i alla Kristus; själar, som äro hart nära Guds rike, ja, även bland dem, som hava en verklig tro på Kristus, men vilka dock icke veta, vad de hava i Honom — såsom väl ingen kristen vet detta fullkomligt. De göra sig många sorger, vilka, om de ock icke kunde helt undkommas, likväl icke skulle så nedtynga deras liv, om de blott visste, vad de hava uti sin Herre Kristus; såsom Johannes säger, att det finns de, som "tro i Guds Sons namn, men icke veta, att de hava evinnerligt liv i Honom".

"Jag kan aldrig bliva beståndande i nåden", suckar den ene, "man ser, huru många, som kunnat avfalla, samt huru många och mångahanda farorna äro! Vad skall icke då även hända mig, som är så jämmerligt svag, som har ett så syndbenäget kött, ett så lättsinnigt, världskärt och skrymtaktigt hjärta!" —

En annan klagar: "Jag blir aldrig annat än en slav under synden. Jag ser det onda, men kan icke motstå det; jag har försökt tro, bedja, vaka, strida och tänkt, att jag någonsin skulle finna den rätta, grundliga, varaktiga helgelsen hos mig; men nej, jag blir ju längre dess värre!" —

En tredje suckar: "Min synd är alltid för mig; jag får ingen frid eller visshet, att jag har Guds nåd och förlåtelse för mina begångna synder; ty jag känner ännu alltid anklagelser i samvetet och kan dessutom aldrig bliva, som en kristen bör vara." —

En fjärde: "Med mig är det så mycket värre, att jag icke ens kan känna, ångra och förskräckas för mina synder, för mitt tillstånd, utan går alldeles hård och död, kall och likgiltig" o. s. v.

Uti alla dessa bekymmer är huvudfelet alltid det, att man så alldeles förgäter Kristus, glömmer och förbiser Kristus, i alla sina tankar icke tänker på Kristus, utan gör av Honom ett intet; att man i sitt inre så lever fram, liksom ingen Kristus, ingen Frälsare vore till, ingen tillräcklig rättfärdighet för Gud, ingen allsmäktig Hjälpare, ingen huld Herde — ja, liksom vi vore lämnade åt oss själva, och att var och en borde själv vara sin egen Frälsare, själv åstadkomma den rättfärdighet, som för Gud gäller, själv vara sin herde, sin hjälpare, sin starkhet, sitt allt uti allt.

Si, detta gruvliga otrosmörker är grunden till allt ont. Ty allting skulle botas och hjälpas, om blott Kristus fick vara allt i alla, såsom Han är oss av Gud "given och gjord, både till visdom och till rättfärdighet, till helgelse och till förlossning".