"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, så skall du prisa mig." (Psalt. 50:15)

"Men hava vi väl några grunder för en verklig visshet om bönhörelse?" torde någon fråga. Och den frågan är ganska viktig.

Ja, vi hava sådana grunder därför, att om vi endast finge våra ögon öppnade, skulle vi begynna att ropa av idel fröjd över sådana förhållanden. Därför kan man väl riktigast säga, att här fordras egentligen blott, att Gud gör nåd med oss och öppnar våra ögon; liksom när Elisas tjänare var förskräckt för de många fiender, som hade inspärrat dem, och allt hjälptes blott därmed, att Elisa bad: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Genast såg han berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.

Så skulle ock vi vara fulla med tröst i vår bön, om vi blott hade öppnade ögon att se, vilka grunder vi hava för bönhörelsen. Vi vilja blott påpeka trenne de viktigaste.

Den första viktigaste grunden är, att det är Herren Gud själv, som tillsagt oss, att vi skulle åkalla Honom i nöden, och försäkrat: "Jag vill hjälpa dig, och du skall prisa mig." Om Gud aldrig hade sagt något om bön, så hade vi aldrig i tiden kunnat veta, om Han verkligen ville höra oss eller icke, utan vi hade förblivit i en evig ovisshet. Nu behöva vi icke vara i en sådan. Det är Guds egen befallning, att vi skola fly till Honom, och Guds egen försäkran, att Han vill höra oss. Stanna och tänk! Kan något vara ovisst, i det Gud själv har sagt? Vad är Gud? Tror du på Gud? Är Gud att lita på? Kan Gud svika ett enda av sina ord? Är icke ett ord av Guds mun vissare, än allt vad du ser för ögonen? Bed Gud om öppnade sinnen, att du må så se, vad däri ligger, att Gud själv har befallt oss bedja. Till slut skall du varsebliva, att det är ingenting i all din bön, som beveker den store Guden att giva dig något, utan endast hans eget ord och löfte. Gud gör allting för sin egen skull. Luther säger förträffligt: "Om Gud icke hade befallt oss att bedja och lovat att höra, så förmådde alla kreatur icke att utbedja sig det ringaste med all sin bön. Märk därför detta: icke är den bön god och rättskaffens, som är mycken, andäktig, beveklig, lång, för timligt eller evigt gott, utan den som fast bygger och litar på Guds tillsägelser. Den blir hörd (huru ringa och ovärdig den må vara i sig själv) för Guds sannings och försäkrans skull. Guds ord och löfte gör din bön god, icke din andakt. Och dessutom är just tron på Guds löften den rätta andakten, utan vilken all annan andakt är idel bedrägeri." Se vilken fast grund för vår tröst i bönen, om vi i stället för att famla efter egna känslor blott hölle vårt öga fästat vid Guds tillsägelser.

Den andra grunden för vår visshet om bönhörelse säger oss, att Han också kan allting göra. Denna är uttryckt i de kraftiga slutorden av Fader vår: Ty ditt är riket och makten och herrligheten i evighet. Dessa ord skola icke blott vara en lovsägelse till Gud, utan ock en mäktig tröst för oss, nämligen att vår Fader är en mäktig Herre och konung, som med mycken lätthet kan göra allt, vad vi bedja, om det ock skulle synas oss omöjligt. Även denna tröst behöva vi; ty det är ett av de mäktigare hindren för vår tro i bönen, att vi anse det och det omöjligt. Det är hedningen i vårt hjärta, som icke vill tro, att Gud kan göra något mer än vi. Då vi nu förgäves sökt hjälp i egna och andra människors krafter, mena vi, att vår sak är alldeles ohjälplig. Si, då skulle det fordras en Gud, som kunde göra något mer än vi och andra människor. Men hava vi nu någon sådan hjälpare? Herren Kristus lär oss i Fader vår bekänna, att vår himmelske Fader är en sådan. Ty ditt är riket, d.ä. du är en allsmäktig och enväldig Konung över alla dina skapade verk; du kan befalla över alla krafter både i naturen och andarnas riken. Därför kan du bota allting och giva allting, som är nödigt till vår salighet.

Den tredje grunden för vår visshet om bönhörelse, eller rättare, den första och den sista grunden ligger omsider uti vår Frälsare — hela hans utgivande, hans förtjänst, hans förbön, hans trofasthet, hela hans person. Se här, vad som framför allt borde förvissa oss, att allt, vad vi bedja i hans namn, också verkligen varder oss givet. Här tillintetgöres då på en gång det mäktiga troshindret av vår ovärdighet. Hör, det är i Kristus allena, som Gud har ett gott behag.  Kristus sade: "Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det skall Han giva eder." Och vad det är att bedja i Jesu namn, veta vi, nämligen att begära allt på Jesu räkning, på Jesu förtjänst, på det oändliga värdet av hans görande och lidande för oss. I Honom äro alla Guds löften ja och amen. Beder du i Jesu namn, så kan icke den minsta suck vara förgäves, så kan icke din största ovärdighet hindra bönhörelsen; allt är ja och amen i Honom.

Gud öppne oss ögonen och föröke oss tron!