Då Jesus såg en skara av mer än fem tusende människor i öknen, vänder han sig till Filippus, den fattige och rådlöse lärjungen, i den
stora frågan om en sådan skaras bespisande, och säger: "Var få vi
köpa bröd, att dessa må äta?"
Men vad skriver Johannes efteråt
om den frågan? — "Det sade Han till att försöka honom; ty Han visste väl, vad Han ville göra."
Skola vi aldrig giva akt på
sådana exempel, att Herren sätter en så bekymrande fråga på en fattig,
rådlös lärjunge! Då Herren icke nu mer talar omedelbart med oss till
att bekymra och pröva oss, gör Han det genom tillskickade erfarenheter, varigenom ock vi få alldeles samma fråga på hjärtat som en Filippus, liksom det vore det grundligaste allvar, att vi skola sörja för
en hop, som vi dock icke kunna försörja. Men detta gör Herren "till
att försöka oss", säger Johannes; "ty Han vet väl, vad Han vill
göra."
Men då går det ofta oss på samma sätt som Filippus och
Andreas, att vi icke förstå denna Herrens avsikt, utan begynna på fullt
allvar överräkna tillgångarna och tro icke, att det finns något annat
råd, tro icke, att vi hava mer, än vi se för ögonen. Filippus tänkte
och överräknade ganska riktigt, att "för tvåhundrade penningar bröd
bleve dem icke nog till att en var finge ett litet stycke".
Förmodligen visste han, att i deras förråd, som förvaltades av Judas, icke
fanns mer.
Andreas ville ock deltaga i bekymret och anmärker något
ännu mer enfaldigt: "Här är en pilt, som har fem bjuggbröd och två
fiskar; men", tillägger han, "vad förslår det ibland så många?" Då var det slut med lärjungarnas råd.
Men var det ock slut med Herrens?
Nej, nu först var hans stund kommen. Han sade: "Låten folket sätta
sig" — och nu utdelade Han, icke så mycket som de hade, utan så mycket
Han ville. Så går det med alla Guds barns pröfningar. Så ofta
de i prövningsstunden öfwerräkna tillgångarna, måste alltid slutet på
räkningen bliva: "Vad förslår det ibland så många?"
Men vi borde
här lära något av det ordet, att Herren utdelade, så mycket Han ville.
Om I viljen anamma det, så uttrycker ju detta ord hela hemligheten
av alla våra lekamliga prövningar, nämligen att Herren av det jordiska
goda tilldelar var och en, just så mycket Han vill. Det kostar Gud
fullkomligt lika litet att göra oss rika, som att hålla oss på fattigare
fot! Han har hela skapelsen i sin hand och kunde lika lätt låta regna
över oss alla jordiska rikedomar, som Han lät över de knorrande
israeliterna falla åkerhöns så tjockt, att det låg två alnar över jorden.
Men det vore oss icke mer hälsosamt för själen, än detta överflöd blev för dessas kroppar — "de släckte sin lusta; men medan ännu köttet var
mellan tänderna, föllo de under Guds vrede". De åto och dogo till
straff för sin lusta, varaf det rummet heter "lustgrifter" intill denna
dag (4 Mos. 11). Låtom oss icke knorra eller hava begärelse, såsom
de hade begärelse och vordo dräpna.
Huru mäktiga frestelser medför
icke överflödet? Se, vilka gruvliga ord Herren talat om de rika:
"Dem är svårare att ingå i Guds rike, än för en kamel att gå genom
ett nålsöga. "Ve dem, som äro rika, ty de hava sin hugnad." Gud,
inled oss icke i frestelse! En kristens lycka är, att ingen synnerlig lycka
hava på jorden. "Då vi hava föda och kläder, så låtom oss därmed
nöja."
Blott så mycket har Herren tillstatt oss att bedja om, nämligen vårt dagliga bröd, vårt verkliga behov.
Gud bevare alla kristna
från en sådan oberoende ställning, att de icke mer skulle behöva se
Gud i händerna! Huru lyckligt däremot, att såsom barn leva i vår
Faders bröd! Han skall icke vara någon obarmhärtig Fader. Eller
menar du, att Han vill gäcka sådana barns förtroende, vilka lita på
hans ord och begära allting av Honom? Han säger själv, att vi, som
äro onda, likväl icke kunna vara så onda, att när barnet begär bröd, vi skulle giva det en sten; när det begär fisk, vi skulle giva det en
orm. Skulle vi nu tänka, att den store, trofaste Guden, då Han
själv lärt oss begära av Honom vårt dagliga bröd, och vi tro dessa
hans ord och göra, just som Han bjudit oss, och begära det av Honom,
likväl icke skulle på något sätt giva oss det? Sättet, tiden och måttet vill Han själv med sin vishet och godhet bestämma; men vårt dagliga
bröd skall Han sannerligen giva oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar