"Mej förutan kan ni inget göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men han vet bäst vad som är nyttigast för oss.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

"Mej förutan kan ni inget göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i Honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

"Mej förutan kan ni inget göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i Honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

"Mej förutan kan ni inget göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles inget." Jag vill inte glömma, att Herren själv här sagt: "Ni kan alls inget, alls inget göra". Och Han har ännu till detta lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls inget", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid är fruktlösa, tilldess ni först är inympade i mej. Utan att ni förblir i mej, kan ni ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi är inte ens bekväma att tänka något, såsom av oss själva." Besinna, när man inte ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger också samme apostel, att Gud även måste ge dej den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmår. När de hör hans röst och låter sej vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vill de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, som klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju inte möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du ska bli till intet. Då kommer Herren och frågar dej: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mej; så säger Herren: Då kan jag väl dra dej utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå med säkra steg.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av förblivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mej alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mej, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mej den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mej föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl inte befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därtill kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och inte med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren inte kunde höra mej; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt i Herrens nåd och ser bara på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om ni förblir i mej, och mina ord förblir i er, allt det ni vill må ni bedja, och det ska ske er." Och vad du inte får på denna väg, nämligen genom förblivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dej alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Inte kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mej, då jag inte får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är säkert hos dej, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och inte i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom inte förhäva sej, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och inte hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill ändå själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtar genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan inte bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du inte bära frukt.

Härav kommer, att om det också ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att förbli i Honom, då det syns dej så skröpligt med din kraft, så finns inget annat råd; vart ska du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då bara att bli ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro!

Bliv i Jesus, vill du växa till
i de stycken som din Gud behagar!
Bliv i Jesus, om i tron du vill
ta ditt kors att bära alla dagar!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut
modigt, troget, segerrikt i striden!
Han med frid skall kröna dej till slut
och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt
och hans trofasthet i alla skiften!
Att han skall fullborda vad han sagt,
därom vittnar tydligt hela Skriften.

"Mig förutan kunnen I intet göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles intet." Jag vill icke glömma, att Herren själv här sagt: "I kunnen alls intet, alls intet göra". Och Han har ännu härtill lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls intet", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre den blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid äro fruktlösa, tilldess I ären först inympade i mig. Utan I bliven i mig, kunnen I ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi äro icke ens bekväma något tänka, såsom av oss själva." Besinna, när man icke ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger ock samme apostel, att Gud även måste giva dig den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmå. När de höra hans röst och låta sig vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vilja de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, vilken klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju icke möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du skall bliva till intet. Då kommer Herren och frågar dig: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mig; så säger Herren: Då kan jag väl draga dig utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå visst.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av blivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mig alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mig, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mig den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mig föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl icke befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därjämte kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och icke med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren icke kunde höra mig; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt uti Herrens nåd och ser blott på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om I bliven i mig, och mina ord bliva i eder, allt det I viljen mågen I bedja, och det skall ske eder." Och vad du icke får på denna väg, nämligen genom blivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dig alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Icke kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mig, då jag icke får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är visst hos dig, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och icke i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom icke förhäva sig, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och icke hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill dock själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtaga genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du icke bära frukt.

Härav kommer, att om det ock ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att bliva i Honom, då det synes dig så skröpligt med din kraft, så finnes intet annat råd; vart skall du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då blott att bliva ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro.

"Mig förutan kunnen I intet göra." (Joh. 15:5)

Det är anmärkningsvärt, att i grundtexten står här ett dubbelt nekande, som uttrycker: "alldeles intet." Jag vill icke glömma, att Herren själv här sagt: "I kunnen alls intet, alls intet göra". Och Han har ännu härtill lagt en bild, som på det starkaste uttrycker detta "alls intet", nämligen i den från stammen avbrutna grenen, som ligger på marken och förtorkas; det är ju omöjligt, att en sådan gren skulle i detta tillstånd bära frukt. Se, om en sådan gren säger Kristus: "Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre den blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig." Allt bedjande, allt allvar, all kamp och strid äro fruktlösa, tilldess I ären först inympade i mig. Utan I bliven i mig, kunnen I ingen frukt bära.

Så talar Kristus här. Och så säger aposteln: "Vi äro icke ens bekväma något tänka, såsom av oss själva." Besinna, när man icke ens kan regera sina tankar, vad kan man då göra? Så säger ock samme apostel, att Gud även måste giva dig den goda uppriktiga viljan. Han säger: "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Och detta verkar Han i de förödmjukade själar, som av sina egna fruktlösa bemödanden endast lärt, att de själva allsintet förmå. När de höra hans röst och låta sig vändas till Jesus, gör Han dem levande i Honom. Men vilja de själva strida och verka, då måste ännu allt ont råda över dem. —

Sådant hade en gammal kristen lärt, då han till en yngre broder, vilken klagade över sin ömkliga vanmakt i striderna, gav det underliga svaret: "Det är ju icke möjligt, att du kan segra, medan du strider." Då detta ansågs alltför kätterskt, tillade den gamle: "Så länge du strider, menar jag, så länge ditt eget jag ännu har någon kraft oförsökt och ärnar genom den övervinna." Nej, du skall bliva till intet. Då kommer Herren och frågar dig: Har du ännu någon förmåga att försöka? Kan du ännu göra något själv? Svarar du då av hjärtat: Nej, jag är förtappad, det är slut med mig; så säger Herren: Då kan jag väl draga dig utur träcken och sätta dina fötter på ett hälleberg, så att du kan gå visst.

Så beror då allt liv, all lust och kraft att bära frukt av blivandet i Kristus. När jag har den saliga hemligheten i mitt hjärta, att jag är i Guds vänskap, att Gud förlåtit mig alla mina synder, och att jag har av Kristus en sådan outsägligt stor tjänst och nytta, nämligen att ingen synd tillräknas mig, utan jag lever i ett sådant förhållande av beständig skuldfrihet, som om ingenting vore synd, som om aldrig någon lag varit oss given, varken ett eller tio bud - o, då blir mig den Herren på allvar dyrbar, och då bryr jag mig föga om hela världen, då vill jag leva för min Herre, då bekänner jag Honom med ord och exempel och gör nu med nöje, vad förr varit svårt. Jag är väl icke befriad från det orena och motsträviga köttet, men i denna trosförening med Frälsaren ligger dock den egentliga fruktbärande kraften.

Därjämte kan jag nu först rätteligen bedja emot allt ont, ty jag beder nu i tron och i Jesu namn, och icke med detta självrättfärdiga syfte, som förut gjorde, att Herren icke kunde höra mig; ty då hade endast min själviska inbillning fått näring. Nu har jag allt uti Herrens nåd och ser blott på hans välbehag; och då gäller, vad Herren säger: "Om I bliven i mig, och mina ord bliva i eder, allt det I viljen mågen I bedja, och det skall ske eder." Och vad du icke får på denna väg, nämligen genom blivandet i Honom, det befall åt hans vishet och välbehag. Han kunde väl, om Han ville, göra dig alldeles helig och änglaren; men Han vet bäst, vad som är oss nyttigast.—

Du svarar: "Icke kan den Helige vilja det onda; visst måste felet vara hos mig, då jag icke får den och den kraften!" — Sannerligen, felet är visst hos dig, men nämligen något sådant fel, som Kristus omtalat. Du vill t. ex. leva i din egen starkhet och icke i hans nåd, då är det felet. För en sådan benägenhet lät Han Petrus sållas av satan och Paulus kindpustas av en sådan, för att lära honom icke förhäva sig, och sade: "Låt dig nöjas åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga." Den gången var svagheten för Paulus hälsosammare att lära känna än starkheten.

Eller du vill leva i fåfänglighet, i en förströdd och världslig anda och icke hålla dig tätt intill din Frälsare, men vill dock själv föra ett varsamt och kristligt leverne; då är det felet, ty då avtaga genast frukterna, och Herren säger: "Såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv" o.s.v. Likaså, om du lever i otro och trälsinne, såsom redan är visat, då kan du icke bära frukt.

Härav kommer, att om det ock ser ut än så orimligt, att du skall fortfara att bliva i Honom, då det synes dig så skröpligt med din kraft, så finnes intet annat råd; vart skall du fly? Han är den ende, som har all makt i himmelen och på jorden! Han är den ende ormaförtramparen, som är kommen att förstöra djävulens gärningar. Sök då blott att bliva ännu närmare förenad med Honom och komma till en ännu vissare tro.