"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna honom och inte älska honom; och omöjligt, att man kan älska honom och inte vilja följa honom. Har han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bli förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Detsamma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, så att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, så att de känner igen vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vördar och hörsammar det och önskar ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bli så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull efterföljer honom, att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, eftersom vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna honom och inte älska honom; och omöjligt, att man kan älska honom och inte vilja följa honom. Har han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bli förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Detsamma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, så att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, så att de känner igen vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vördar och hörsammar det och önskar ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bli så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull efterföljer honom, att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, eftersom vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att Han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna Honom och inte älska Honom; och omöjligt, att man kan älska Honom och inte vilja följa Honom. Har Han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna Honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bliva förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har Han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra, vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd, som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd, som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att Han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna Honom och inte älska Honom; och omöjligt, att man kan älska Honom och inte vilja följa Honom. Har Han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna Honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bliva förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har Han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra, vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd, som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd, som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

"Mina får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig." (Joh. 10:27)

Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De höra min röst, och de följa mig. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att Han låtit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det betarvar, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna Honom och icke älska Honom; och omöjligt, att man kan älska Honom och icke vilja följa Honom. Har Han icke börjat intaga ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu icke rätteligen lärt känna Honom.

Dock, låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan icke medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kunna vi mycket lätt bliva förvillade, om vi vilja alltid igenkänna oss eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan icke väl bedömas och igenkännas av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kunna falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får höra min röst", så har Han därmed uttryckt tvenne viktiga frukter och tecken av tron: först att de få ett visst öra för herderösten, att ehuru de eljest kunna vara mycket enfaldiga och fåkunniga, hava de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst eller icke; och för det andra ligger i det ordet höra min röst, just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de icke alltid kunna i verk och gärning utföra, vad de ville och borde, hava de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffa sig själva för sina brister och sucka innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd, som de alla klaga över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag, som är i deras håg, att de icke alltid kunna göra, vad de vilja.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat bedja om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är blott deras synd, som är rätt svår och straffvärd, tycka de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser blott andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden: de följa mig, skall du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma, som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och icke förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sig med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, eho du är, som läser dessa Jesu ord: de följa mig. Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du icke blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft uti oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sig" (Luther). Så säger ock apostelen Paulus: "Hwar någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, begynner ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt uppå, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och icke din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och icke av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänna: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla, så äro de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer ock sannerligen ett nytt liv, ett nytt kreatur, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.