"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och är olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Du sanna vinträd, Jesus kär,
ger liv åt grenarna du bär
och näring åt det livet.
Låt mej, du ädla, friska stam,
ur dej var dag få växa fram
med allt som blev mej givet.
Som grenen vissnar utan saft
är dej förutan ingen kraft,
förutan dej är själen död
och bidar dom och evig nöd.
O Jesus Krist,
bevara mej,
bevara mej,
så evigt jag förblir i dej.

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt.
Grenen kan ej leva skild från stammen.

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i Honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger Han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper Han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och är olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt.
Grenen kan ej leva skild från stammen.

"Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, om den inte förblir i vinträdet, så kan inte heller ni, utan att ni förblir i mej." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag."

Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omger din själ; du känner inte Frälsaren rätt, du smakar inte livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, bara kasta dej i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. vända bort dina ögon ifrån dej själv, din uselhet och dina synder och bara skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dej så länge, till dess du återfår den glädje och frid, som förr gav dej kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att förbli i Honom som har älskat oss; ty mot synden ska väl då bli råd.

Ta här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter! Hon föll först av vårdslöshet i en synd, som kanske var ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon försökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sej och Frälsaren genom att bättra sej, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sej och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, till dess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att i den allmänna otron och världsyran blanda bort de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden inte genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men se, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedra sej och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga.

Här har vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, dristigt gå fram till nådastolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och bara kasta sej i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna är, att vi är alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medger, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss inte i frestelse", men självvilligt kasta sej i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedra sej själv. Men till tron hör, att så snart du fallit, du inte försöker hjälpa det själv, utan,  just som om det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dej att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu inte uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du ber Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag bryr mej inte om vad jag skulle lida, om bara Guds verk i mej ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, för därtill är jag själv för svag! Se, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tar det ifrån dej så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller också ger Han dej det som du begär, men låter det bli din största bedrövelse. Kan du inte hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dej, släpper Han på dej en djävul, låter dej råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon också. Börjar du akta ordet ringa och olydig mot det, då låter Gud dej falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v.

Bara du är redlig i viljan att bli helgad, så ska din Gud väl göra det, om än på annat sätt än du menade.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt.
Grenen kan ej leva skild från stammen.

"Bliven i mig! Bliven i min kärlek." (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Blifwen i mig! — Blifwen i min kärlek! Det måste ligga något besynnerligt wigtigt i dessa ord, efter Herren sjelf så ofta upprepar dem. Det är icke mindre än tio gånger efter hwarandra, som Herren i Joh. 15 brukar det ordet om blifwandet i Honom, hwaraf hwar och en må betänka, med hwilket allwar och nit wår Frälsare will inskärpa denna sak hos oss, och huru öfwermåttan wigtig den måste wara, då Han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det ock wara oss af stor wigt att fatta, hwad Herren menar. Gif då akt på, huru Han talar, och betänk, att Han icke säger: Blifwen i min tjenst, blifwen i min efterföljelse, eller blifwen i bön till mig — nej, Han talar om ett mycket innerligare förhållande, då Han säger: "Blifwen i mig;" "om I blifwen i mig." Hela det djupa innehållet af detta uttryck lärer wäl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga; men så mycket inse wi, att det talar om den allrainnerligaste förening med Honom — sådan Han ock uttryckt den med bilden af grenar i ett träd. Men hwad wi kunna förnimma af denna förening och hwarigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord blifwa i eder — blifwen i min kärlek." Wi blifwa i Christus, då wi blifwa i hans kärlek och hafwa hans ord icke blott i hufwudet och munnen, utan i hjertat, så att det utgör wår werkliga tröst. Ditt blifwande i Christus och hans blifwande i dig är ofta den allrastörsta hemlighet. Men gif akt på, om du lefwer af Christi ord och Christi kärlek. Är det så, då lefwer du i Christus, och Christus i dig. Du kan wäl weta med dig, om du har tröst i Christus, således: om du plägar hafwa bekymmer öfwer dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Christi kärlek, Christi rättfärdighet, Christi blod, eller om ditt hjerta har tröst af sig sjelft eller af något ditt görande — gif wäl akt på, om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du, om du lefwer af tron. När du med allt eget arbete aldrig kan blifwa tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer af tro. Detta är en punkt så wigtig, att den, som icke will wara bedragen, måste nödwändigt derpå gifwa akt. Har du ett hjerta, som beror och lefwer af ordet om Christus, liksom kroppen af lekamlig spis, då blifwer du i Honom och Han i dig; då känner du ock, huru ditt hjerta innerligen drages till Honom, hungrar och törstar efter Honom och blott i Honom och hans kärlek får tröst och lif. Hwad det will säga, att wi lefwa af Christi kärlek, och att Christus lefwer i oss genom tron, det är herrligt beskrifwet af Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall lefwa för Gud; jag är korsfäst med Christus. Men jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Se här helgelsens rätta lif och rätta kraft. Detta heter: Blifwen i mig — blifwen i min kärlek. Märk, huru apostelen talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lefwer nu i Guds Sons tro, som har älskat mig." Se här, du arma själ, hwad det är, som fattas dig, då du är slaf under synden, då du wäl kan förskräckas, ja, förtwifla för synden, men likwäl icke kan rent afsky och hata henne, utan synden är wäldig öfwer alla dina sinnen och lemmar. Felet är, att du icke är död ifrån lagen, icke är fri och salig i Christi kärlek, utan är inwärtes lagbunden och trälsinnad. Huru war det då möjligt, att du skulle hafwa lif och kraft och en helig wilja? "Om en lag wore gifwen, som kunde göra lefwande, så wore rättfärdigheten sannerligen af lagen." Nej, bokstafven dödar; lagen gör blott synden lefwande och "mäktig i wåra lemmar att göra döden frukt". Will du hafwa lif och kraft till någon helgelse, så måste du wara "död ifrån lagen" och lefwa blott i Christi kärlek. Apostelen sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har sjelfwa lagen dödat mig, min sjelfwerksamhet och inbillning, nemligen då den uppwäckte i mig all synd, "beswek mig och dräpte mig dermed" — "och jag wardt död" — det war slut med mig, jag förmådde intet mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde icke röra ett finger till min frälsning, jag war förtappad, jag war död. Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkun- nade mig all Christi förtjenst, hans död och hans kärlek, och allt för mig, och min ande blef lefwande; och nu, skild från den gamle man-nen, blef jag förenad med Honom, som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Det är sjelfwa lifwet i mitt lif, att Guds Son har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig. Detta heter: "Blifwen i min kärlek."

"Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan att I bliven i mig." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag." Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omgiver din själ; du känner icke Frälsaren rätt, du smakar icke livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, blott kasta dig i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. bortvända dina ögon ifrån dig själv, din uselhet och dina synder och blott skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dig så länge, tilldess du återfår den glädje och frid, som förr gav dig kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att bliva i Honom, som har älskat oss; ty mot synden skall väl då bli råd.

Tag här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter. Hon föll först av vårdslöshet uti en synd, som var kanske ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon sökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sig och Frälsaren genom att bättra sig, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sig och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, tilldess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att uti den allmänna otron och världsyran bortblanda de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden icke genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men si, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedraga sig och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga. Här hava vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, gå dristeligen fram till nådestolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och blott kasta sig i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna äro, att vi äro alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medgiver, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss icke i frestelse", men självvilligt kasta sig i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedraga sig själv. Men till tron hörer, att så snart du fallit, du icke söker hjälpa det själv, utan,  just såsom det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dig att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu icke uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du beder Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag aktar icke, vad jag skulle lida, allenast att Guds verk i mig ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, ty jag är själv därtill för svag! Si, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tager det ifrån dig så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller ock giver Han dig det, som du begär, men låter det bliva din största bedrövelse. Kan du icke hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dig, släpper Han på dig en djävul, låter dig råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon ock. Börjar du akta ordet ringa och bliva det olydig, då låter Gud dig falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v. Blott du är redlig i viljan att varda helgad, så skall din Gud väl göra det, ehuru på annat sätt än du menade.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt.
Grenen kan ej leva skild från stammen.

"Bliven i mig! Bliven i min kärlek." (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Blifwen i mig! — Blifwen i min kärlek! Det måste ligga något besynnerligt wigtigt i dessa ord, efter Herren sjelf så ofta upprepar dem. Det är icke mindre än tio gånger efter hwarandra, som Herren i Joh. 15 brukar det ordet om blifwandet i Honom, hwaraf hwar och en må betänka, med hwilket allwar och nit wår Frälsare will inskärpa denna sak hos oss, och huru öfwermåttan wigtig den måste wara, då Han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det ock wara oss af stor wigt att fatta, hwad Herren menar. Gif då akt på, huru Han talar, och betänk, att Han icke säger: Blifwen i min tjenst, blifwen i min efterföljelse, eller blifwen i bön till mig — nej, Han talar om ett mycket innerligare förhållande, då Han säger: "Blifwen i mig;" "om I blifwen i mig." Hela det djupa innehållet af detta uttryck lärer wäl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga; men så mycket inse wi, att det talar om den allrainnerligaste förening med Honom — sådan Han ock uttryckt den med bilden af grenar i ett träd. Men hwad wi kunna förnimma af denna förening och hwarigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord blifwa i eder — blifwen i min kärlek." Wi blifwa i Christus, då wi blifwa i hans kärlek och hafwa hans ord icke blott i hufwudet och munnen, utan i hjertat, så att det utgör wår werkliga tröst. Ditt blifwande i Christus och hans blifwande i dig är ofta den allrastörsta hemlighet. Men gif akt på, om du lefwer af Christi ord och Christi kärlek. Är det så, då lefwer du i Christus, och Christus i dig. Du kan wäl weta med dig, om du har tröst i Christus, således: om du plägar hafwa bekymmer öfwer dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Christi kärlek, Christi rättfärdighet, Christi blod, eller om ditt hjerta har tröst af sig sjelft eller af något ditt görande — gif wäl akt på, om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du, om du lefwer af tron. När du med allt eget arbete aldrig kan blifwa tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer af tro. Detta är en punkt så wigtig, att den, som icke will wara bedragen, måste nödwändigt derpå gifwa akt. Har du ett hjerta, som beror och lefwer af ordet om Christus, liksom kroppen af lekamlig spis, då blifwer du i Honom och Han i dig; då känner du ock, huru ditt hjerta innerligen drages till Honom, hungrar och törstar efter Honom och blott i Honom och hans kärlek får tröst och lif. Hwad det will säga, att wi lefwa af Christi kärlek, och att Christus lefwer i oss genom tron, det är herrligt beskrifwet af Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall lefwa för Gud; jag är korsfäst med Christus. Men jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Se här helgelsens rätta lif och rätta kraft. Detta heter: Blifwen i mig — blifwen i min kärlek. Märk, huru apostelen talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lefwer nu i Guds Sons tro, som har älskat mig." Se här, du arma själ, hwad det är, som fattas dig, då du är slaf under synden, då du wäl kan förskräckas, ja, förtwifla för synden, men likwäl icke kan rent afsky och hata henne, utan synden är wäldig öfwer alla dina sinnen och lemmar. Felet är, att du icke är död ifrån lagen, icke är fri och salig i Christi kärlek, utan är inwärtes lagbunden och trälsinnad. Huru war det då möjligt, att du skulle hafwa lif och kraft och en helig wilja? "Om en lag wore gifwen, som kunde göra lefwande, så wore rättfärdigheten sannerligen af lagen." Nej, bokstafven dödar; lagen gör blott synden lefwande och "mäktig i wåra lemmar att göra döden frukt". Will du hafwa lif och kraft till någon helgelse, så måste du wara "död ifrån lagen" och lefwa blott i Christi kärlek. Apostelen sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har sjelfwa lagen dödat mig, min sjelfwerksamhet och inbillning, nemligen då den uppwäckte i mig all synd, "beswek mig och dräpte mig dermed" — "och jag wardt död" — det war slut med mig, jag förmådde intet mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde icke röra ett finger till min frälsning, jag war förtappad, jag war död. Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkun- nade mig all Christi förtjenst, hans död och hans kärlek, och allt för mig, och min ande blef lefwande; och nu, skild från den gamle man-nen, blef jag förenad med Honom, som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Det är sjelfwa lifwet i mitt lif, att Guds Son har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig. Detta heter: "Blifwen i min kärlek."

"Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, med mindre han blir i vinträdet, så kunnen icke heller I, utan att I bliven i mig." (Joh. 15:4)

Du klagar: "Jag är så kall, så vanmäktig i striden mot frestelserna, jag ser faran och anstränger alla mina krafter, läser förmaningens ord, men allt är fruktlöst, jag är lika kall och lika svag." Vad är då felet? Just det, som då du i den första bättringen låg i samma nöd, nämligen otron, den kalla, dödande otrosdimman, som omgiver din själ; du känner icke Frälsaren rätt, du smakar icke livsvärmen vid hans bröst, där du förr fick liv och värme. Här vore därför återigen hjälpmedlet att, sådan du är, blott kasta dig i förlåtelsens famn och ligga där så länge, tills du blir varm och stark igen, d. ä. bortvända dina ögon ifrån dig själv, din uselhet och dina synder och blott skåda Guds hjärta och Kristi försonande blod och förbön för dig så länge, tilldess du återfår den glädje och frid, som förr gav dig kärlek och helgelsekrafter.  O, att det kunde med guldstil skrivas i alla trognas hjärtan, att hela saligheten vilar sist på en enda punkt, nämligen att bliva i Honom, som har älskat oss; ty mot synden skall väl då bli råd.

Tag här lärdom av en avfallen människas olyckliga erfarenheter. Hon föll först av vårdslöshet uti en synd, som var kanske ganska ringa, om någon synd kan kallas så, men som likväl nedslog hennes tro och frid; hon sökte upprätta dessa och återställa det rubbade goda förhållandet mellan sig och Frälsaren genom att bättra sig, vilket i hennes mening var att först en tid ångra sig och bevisa bättringsprov och sedan omsider söka nåd och förlåtelse. Men vad händer? Frestelsen till samma synd blir allt starkare och i samma grad otron och den därav följande vanmakten större, så att hon faller ånyo och hämtar därav fördubblade skäl till misströstan och till ett hövligt avlägsnande från den rene, helige Guden. Så går då den arma människan genom otro steg för steg från den ende Frälsaren, tilldess hon äntligen anser allt förlorat; och nu, för att stilla det oroliga, ropande medvetandet, börjar hon söka någon falsk tröst, någon ursäkt för den henne övermäktiga synden, eller att uti den allmänna otron och världsyran bortblanda de sista tankarna på, vad hon haft och förlorat. Och så är det slut, hon är död.

Vad var nu här den avgörande dödsorsaken? Jo det, att hon efter synden icke genast sökte försoningsnåden, rentvagningen i Lammets blod, utan gick bort att själv bota sin skada; ty märk: det var visserligen illa, att hon föll i synd, hon hade hellre bort vaka och strida intill blods emot det onda — men si, detta fall hade kunnat botas genom nåden, om hon hade genast flytt till densamma. Ty "Kristus har undfått gåvor för de avfälliga ock". Men att hon vid den punkten lät förnuftet och djävulen bedraga sig och tog miste om vägen till upprättelse, det blev det dödliga. Här hava vi åter för ögonen den smala vägen, nämligen den att före synden, d. ä. i frestelsestunden, eller redan förut, frukta och rädas, "vandra i räddhåga", men efter synden, d. ä. om du råkat falla, gå dristeligen fram till nådestolen, tillsluta ögon och öron för förnuft och känsla och blott kasta sig i nådens älv och där avtvå sin orenlighet. Farorna äro, att vi äro alltför säkra och dristiga före synden, men efter synden alltför klenmodiga och försiktiga.

Till vaksamheten skulle höra, att du vid den första egenkära inbillningen om din styrka fruktade för fall; att du vid första tecken till frestelsens närvaro bävade och genast ropade på hjälp; att du, så vitt din kallelse medgiver, flydde alla tillfällen, rum, personer och förhållanden, som du vet medföra frestelse. Ty att bedja: "inled oss icke i frestelse", men självvilligt kasta sig i hennes sköte, är att gäcka Herren och uppsåtligt bedraga sig själv. Men till tron hörer, att så snart du fallit, du icke söker hjälpa det själv, utan, just såsom det vore första gången du söker nåd, genast framgå med dina fläckar till det renande försoningsblodet och där två dina kläder. Denna övning skulle bryta ditt förnuft, förkrossa och smälta ditt hjärta och tvinga dig att dagligen umgås med ordet och bönen.

Vad som nu icke uträttas genom dessa medel, det gör den Trofaste och Underlige genom korset, om du beder Honom därom. En redlig själ suckar ofta: Jag aktar icke, vad jag skulle lida, allenast att Guds verk i mig ginge fram; o, att Gud själv ville döda mitt kött, ty jag är själv därtill för svag! Si, sådana suckar uppfångar den trofaste Guden med en synnerlig beredvillighet. Det är därav det kommer, att om du t. ex. frestas till avguderi och börjar hänga vid något jordiskt, Han tager det ifrån dig så kännbart, att du kanske gråter och klagar därvid — eller ock giver Han dig det, som du begär, men låter det bliva din största bedrövelse. Kan du icke hållas i ödmjukhet, utan börjar tänka något stort om dig, släpper Han på dig en djävul, låter dig råka i svåra frestelser, ja falla i synd och skämmas. Därmed är mindre förlorat, än om du bleve liggande i högmod, ty därigenom vore allt förlorat — varför regeln är: så mycket ödmjukhet en människa vinner, så mycket av helighet och nådegåvor får hon ock. Börjar du akta ordet ringa och bliva det olydig, då låter Gud dig falla i den helveteselden att betvivla dess gudomliga ursprung o. s. v. Blott du är redlig i viljan att varda helgad, så skall din Gud väl göra det, ehuru på annat sätt än du menade.