"Låten icke synden vara väldig i eder dödliga lekamen, så att I efterföljen henne i hennes lustar." (Rom. 6:12)

Först böra vi här åter märka, huru det förhåller sig med helgonen. Aposteln har uttryckligt lärt, att de, som äro rättfärdiggjorda genom tron, äro också helgade i sin ande, stå i innerlig förening med Kristus och äro "döda för synden"; och dock anser han sådana förmaningar för dem behövliga — "låten icke synden vara väldig" — "att I icke efterföljen henne i hennes lustar." Så står det till med helgonen: "anden är villig, men köttet är svagt;" och "djävulen har en stor vrede".

Därför, då Gud icke utför sitt helgande verk uti oss med oemotståndlig allmakt, utan verkar såsom på andliga väsenden med ordet och Andens maningar, må ingen vara säker, förakta förmaningen och anse sig trygg för all fara. Nej, vi stå ännu på prov, så länge vi äro på jorden. Vi skola höra, akta, lyda Herrens röst och då frälsas, om vi äro än så svaga, om vi ock ropa utur djupet, att vi förgås, och icke kunna fullgöra Herrens vilja — därom skall Han själv draga försorg, blott  vi lydigt höra hans röst; eller ock skola vi, "tjusta", sövda och lättsinniga, förakta förmaningen och falla i syndens och djävulens snaror.

Korteligen, dessa hulda förmaningar stämma fullkomligt överens med, vad aposteln förklarat om vår helgade ande och vår förening med Kristus och böra räknas bland de yttre medel, vilka Gud använder till helgelsens fullkomnande. Huru klar, upplysande och hälsosam är då icke denna förmaning!

Då aposteln säger: "Låten icke synden vara väldig i eder dödliga lekamen, så att I efterföljen henne", märka vi denna tanke: Kunnen I nu tyvärr icke vara helt fria från synden, låten henne dock icke regera över eder, så att I ock med verk och gärning tjänen henne. Att synden bor uti eder, att I ännu kännen onda lustar, är redan brott emot Guds heliga lag; och om Gud dömde eder efter denna, så voren I blott för syndens lustar fördömda. Men då vi nu i detta livet icke kunna vara helt fria från synden, utan den fulla renheten hör till de nya himlar och den nya jord, uti vilka idel rättfärdighet bor, använden ock den nåd, eder är given, att göra synden det motstånd, att hon icke får regera över eder dödliga kropp, så att I även uti gärning utfören hennes onda vilja, utan att I ändå vandren efter Anden, om I ock kännen frestelser av köttet.

Se här några exempel härpå. Någon har tilläventyrs med ord eller gärning förolämpat dig, och vreden vill resa sig i ditt hjärta; giv då icke denna bifall och frihet så att du också bryter ut i onda ord och åthävor, utan följ Davids goda råd: "Varden I vreda, så synden icke; talen med edert hjärta på edra sängar och biden" — "biden", under bön till Herren om hans nåd och kraft, ja, under det I bedjen ett Fader vår och särskilt den bönen: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta;" "biden" så, tilldess det onda går över.

Eller om girighetens lustar vilja bedraga dig till någon oärlighet i arbete, eller om okyskhetens lustar vilja bringa dig till oanständiga ord, åtbörder eller gärningar, eller högfärdens lustar vilja bringa dig att i kläder eller eljest gå utöver ditt stånd eller dina  villkor: korteligen, mot alla möjliga syndens lustar och frestelser, vaken och bedjen och använden alla nådens medel till att döda dem, så att I icke efterföljen och tjänen synden.

Redan den första syndiga lusta är visserligen av Gud förbjuden och fördömd, varför ock synden bör dödas i dess första rörelse; men då nu likväl icke all synd tager slut, medan vi leva i denna syndens och dödens kropp, bör den dock hämmas, allt mer undertryckas och dödas, så att den icke får vara väldig eller regera.

"Synden är oss icke till den ända förlåten", säger Luther, "att vi sedan skola sova i säkerhet eller göra, vad köttet lyster, utan tvärtom är synden just därför förlåten, att den också skall bliva underkuvad och dödad, att den icke mer skall vara herre, utan tjänare, samt icke kunna skada oss; utan att du skall vara herre och säga till köttet: Du är full med orenlighet och ondska, avund, hat, hämndgirighet och ond lusta; men du skall och måste en stund ligga bunden och emot din vilja vara Anden underdånig. Du orenlighet har här intet att skaffa, ty Anden är här herre i huset, Han skall ock hava överhanden och hålla dig med dina lustar i tygeln, ja, korsfästa och kväva dig."

Ett så modigt språk kunna vi väl icke alltid föra, utan när striden blir rätt hård, måste vi väl hellre med tårar och böner åkalla Herren, vetande, att vi äro förlorade, om Han drager sin hand tillbaka, ja, att vi förmå och hava alls intet mer, än det Han giver oss; men genom Honom skola vi dock bliva synden så övermäktiga, att vi icke skola tjäna henne, utan ännu alltid vandra efter Anden.