"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil. 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och han har svurit, att han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i honom, trots att ingen bättre än han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil. 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och han har svurit, att han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i honom, trots att ingen bättre än han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i Honom, trots att ingen bättre än Han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu Han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i Honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse.

Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i Honom, trots att ingen bättre än Han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu Han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i Honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse. Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den, som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bliva beståndande samt behålla och förstärka friden uti sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vilja neddraga oss. Emot alla dessa fridstörare hava vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta dig intet! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dig; du är nu icke i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han icke vill vredgas över dig till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här skola hava någon frid.

Men jämte ordet behöva vi även Herren själv, det är, vi skola flitigt bedja den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han uppvaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kunna påkomma mig".

Och nu — huru önskligt vore det icke, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi icke skola förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock äro så dyrt köpta, äro ock för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle hava stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Varen alltid glada, ty det är Guds vilja om eder." Och Kristus själv: "Jag är kommen, på det mina får skola hava liv och hava över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom uttryckligt står: "Näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjes därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har ock en kristen för övrigt icke just mycken glädje på jorden; det behöves väl i denna onda världen, där intet annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid uti sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, att I skolen hava frid i mig; i världen haven I tvång; men varen vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle hava frid i Honom, oaktat ingen bättre än Han visste, huru syndiga och ovärdiga vi äro! När nu Han ändå unnar oss att hava frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, på det vi skola hava frid i Honom, så vore det ju billigt, att vi ock gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Äntligen är det ock just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, giver liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är eder starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse. Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid förvarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den, som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bliva beståndande samt behålla och förstärka friden uti sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vilja neddraga oss. Emot alla dessa fridstörare hava vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta dig intet! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dig; du är nu icke i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han icke vill vredgas över dig till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här skola hava någon frid.

Men jämte ordet behöva vi även Herren själv, det är, vi skola flitigt bedja den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han uppvaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kunna påkomma mig".

Och nu — huru önskligt vore det icke, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi icke skola förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock äro så dyrt köpta, äro ock för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle hava stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Varen alltid glada, ty det är Guds vilja om eder." Och Kristus själv: "Jag är kommen, på det mina får skola hava liv och hava över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom uttryckligt står: "Näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjes därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har ock en kristen för övrigt icke just mycken glädje på jorden; det behöves väl i denna onda världen, där intet annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid uti sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, att I skolen hava frid i mig; i världen haven I tvång; men varen vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle hava frid i Honom, oaktat ingen bättre än Han visste, huru syndiga och ovärdiga vi äro! När nu Han ändå unnar oss att hava frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, på det vi skola hava frid i Honom, så vore det ju billigt, att vi ock gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Äntligen är det ock just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, giver liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är eder starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse. Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid förvarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.