Aposteln säger att vi är döpta till Kristus. Fastän dopet,
enligt Kristi förordnande, sker i (eller till) hela den gudomliga
treenighetens, Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, kallas det dock
ett dop särskilt till Kristus.
Orsaken vet vi: i Honom allena är
salighet, Han allena är vägen, Han är dörren; ingen kommer till
Fadern utom genom Honom. Kristus är av Fadern gjord till vår
salighetshövding, vår överstepräst, profet och konung. Till Honom visar
Fadern allt kött och säger: "Hylla Sonen;" "hör Honom." Till
Honom ska vi döpas, med Honom ska vi förbindas; ty i Honom
är livet.
Och med ordet till (döpta till Kristus) uttrycks den
innerliga förening och delaktighet med Kristus i allt hans goda, som
dopet innebär. Denna förening och delaktighet uttrycks ännu tydligare med ordet "inplantade", inplanterade i Honom (Rom. 6:5); ty en
döpt och troende människa är inte mer att betrakta såsom en särskild
person, utan alldeles såsom en del av Kristus, en "lem i hans kropp"^
så att vad som rör lemmen, det rör också huvudet, och vad
huvudet äger, det äger också lemmen.
Men är detta sanning? Vi talar här kanske alltför herrliga ord?
Är det sanning, att döpelsen innebär en sådan innerlig förening med Kristus, rentav en "inplantning" i Honom? Är det säkert, att
aposteln hade en sådan mening om dopet? Se då, hur han här talar:
"Ty ni, så många som är döpta till Kristus, har iklätt er Kristus." Märk ordet iklätt — "iklätt Kristus", insvept er i
Honom. Detta talar visst om samma innerliga förening med Kristus
som ordet "inplantade", inympade, d.ä. att vi blir ett med hela
hans person, hans förtjänst och välbehag för Fadern.
Att detta förefaller oss allt för stort och främmande, kommer endast
av den vederstyggliga otron i våra hjärtan och av djävulens mäktiga
inverkan, vilken inte vill tillåta oss att ha någon högre tröst, som
kunde göra hans rike skada. Vi borde dock betänka att allt vad den
store, kärleksrike Guden gjort för oss människor är alltsammans
omätligt stort och högt utöver alla våra tankar och sinnen. Han har ju
skapat oss till sina barn och till arvingar av hela sitt rike; Han har
utgivit sin ende evige Son till att vara först vår bror, vår hulde
släkting, och sedan vår frälsare, vår försonare och försvarare; Han
har givit och ger oss dagligen sin Helige Ande, som verkar i våra
hjärtan ett underbart gudomligt verk som vi inte kan förneka. Skulle
det då vara Honom olikt, vara för mycket för hans kärlek, att Han
också givit oss ett sådant införlivningsmedel som dopet, nämligen en yttre
och synlig handling, varigenom den enskilda människan görs delaktig
av all hans nåd, upptas och invigs i hans nådeförbund?
Då vi ser hur apostlarna förklarar dopet, nämligen att vi däri "ikläds Kristus", däri "inplanteras" i Honom, däri "görs rena" och
"saliga", kunde man undra, varför denna dyra Guds nådesinrättning blir så
föraktad som vanligen sker. Men föraktet för dopet kommer av samma
orsak, som gjorde att judarna föraktade Kristus, nämligen den ringa
och oansenliga skepnaden. Kristus föddes i en krubba, var fattigare
än fåglarna och rävarna, var "full med värk och krankhet" och dog
slutligen på en avrättsplats. "Därför aktade vi Honom för intet", säger
profeten å judarnas vägnar.
Så går det också med dopet. Vi ser endast på vattnet, såsom Luther säger, "med samma ögon som kokreaturet,
som vet att det duger att dricka;" vi glömmer alldeles, att den store
Herren Gud vid detta vatten fästat sitt heliga löfte. Det går oss såsom
den syriske hövitsmannen Naaman, då profeten Elisa sade: "Två dej i Jordan, så blir du helbrägda." Då såg Naaman på själva vattnets beskaffenhet och anmärkte, att Jordans vatten inte kunde vara
bättre än de vatten han hade i Damaskus, och glömde alldeles att
det var endast vid Jordans vatten löftet var fästat.
Hur förträfflig och viktig är inte Luthers anmärkning om dopet, vilken vi
redan i barnaläran läst: "Vattnet verkar det visserligen inte, utan
Guds ord, som är med och när vattnet, och tron, som omfattar detta
med vattnet förenade ordet och förtröstar därpå, ty utan Guds ord är
det blott vatten och ingen döpelse, men med Guds ord är det en
döpelse: ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse i den Helige
Ande."
Guds vishet har just därför fästat vår salighet vid de
oansenligaste medel, på det vi skulle ställas på ett prov, huruvida vi ville
akta hans ord, eller tvärtom mer se efter det som är stort och ansenligt.
Detta Guds sätt, att pröva oss med mycket små och ringa saker, är
såsom en sikt, varigenom allt stort blir avskilt från hans goda vete;
en trång port, varigenom endast de kommer in i hans rike, som är rätt små, enfaldiga och troende. Därför sa Han också om de små
barnen: "Himmelriket hör sådana till." Han har "utvalt det, som var föraktat" och "galet", "och det som var intet, på det Han skulle
göra de visa till skam".
Låt oss väl akta oss för det
"allraskadligaste odjuret", nämligen förnuftet i andliga saker (Luther). Akta dej att så glömma dej, att du i fråga om dopet stannar med ögonen på
vattnet och förgäter, att den store, nåderike Herren vid denna stiftelse
fästat sitt löfte om evigt liv och salighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar