Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Fröjd och frid i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan hålla fast detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
Visar inlägg med etikett Rom. 15:13. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rom. 15:13. Visa alla inlägg
lördag 29 december 2018
torsdag 29 december 2016
"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
tisdag 29 december 2015
"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?
Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.
måndag 29 december 2014
"Hoppets Gud uppfylle er med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.
Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.
Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.
O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!
Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
söndag 29 december 2013
"Gud, som giver hoppet, uppfylle eder med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss icke något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle eder med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle eder", säger han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel sorgeämnen.
Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något, som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande och bedrövligt.
Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det, aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är ock eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet ovanefter.
O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!
Därom handla ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel sorgeämnen.
Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något, som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande och bedrövligt.
Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det, aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är ock eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet ovanefter.
O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!
Därom handla ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
lördag 29 december 2012
"Gud, som giver hoppet, uppfylle eder med all frid och fröjd i tron genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)
Här tillönskar aposteln oss icke något ringa mått av hopp och tröst,
utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han,
"uppfylle eder med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle eder", säger
han, och med "all fröjd och frid".
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel sorgeämnen.
Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något, som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande och bedrövligt.
Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det, aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är ock eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet ovanefter.
O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!
Därom handla ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi hava genom föreningen med Gud. "Frid och fröjd i tron", säger aposteln. Härmed säges åter, att det icke är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller därav att vi se oss själva så fromma och goda, att vi kunna däröver glädjas; nej, här talas om en glädje, som beror blott på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det vi hos oss själva se idel sorgeämnen.
Att tro är att blott på Guds löften hava tröst i något, som icke synes. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, emedan den skall verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen blott en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då se och känna vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så skall även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi se och känna endast, vad som är hotande och bedrövligt.
Men huru kunna vi då hava fröjd och frid? Ja, just då skall det bliva en övernaturlig fröjd och frid — då skall fröjden visserligen vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det, aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att I haven ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.
Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda, Gud gjort och gör, nämligen att vi hava ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp giver lust och kraft till troget löpande i den kamp, som är oss förelagd; det giver mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt, som hörer till kampen. "Fröjd i Herren skall vara eder starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.
Hela livet är ock eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det fordras väl ett fullkomligt hopp till den herrlighet, Gud skall giva, om vi icke skola uppgivas i vägen, bliva trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp hava vi visserligen de starkaste grunder; ty för det eviga livet äro vi skapade; för det eviga livet äro vi dyrt återlösta; för det livet, och icke för det korta jordiska har Kristus utgivit sig själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenterna och den Helige Andes verk i själen. Äro vi Guds barn och vänner, visst bliva vi ock då hans arvingar, visst skall Han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.
Men si, oaktat grunderna äro så fasta och osvikliga, äro dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi icke kunna fasthålla detta saliga hopp, såvida icke Gud själv giver oss den dyra gåvan. Det hopp, som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, ingiver oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhålla vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.
Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi icke själva förmå något göra eller taga, utan det varder oss givet ovanefter.
O, huru viktigt det är att djupt känna, huru all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmå något göra. Om vi ock kunna utvärtes bruka medlen, samt, när vi höra förmaningen, ivrigt önska oss det goda, skola vi dock snart erfara, att vi icke förmå själva taga det.
Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för Guds verk uti oss. Dels måste Gud då idkeligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer ock av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande uti oss. Däremot huru varm och villig blir icke själen, när vi djupt känna och tro, att allt gott kommer av Guds givande!
Därom handla ock sådana språk som dessa: "Mig förutan kunnen I intet göra;" "vi äro icke ens bekväma något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)