"Du skall icke bära falskt vittnesbörd emot din nästa." (2 Mos. 20:16)

Detta är det bud, som nästan ingen menniska aktar, och för hwilket man derföre alltid är i förlägenhet om sättet att kunna så tala, att menniskor måtte förnimma dess wigt. Femte, sjette och sjunde buden hafwa den fördelen, att brotten emot desamma beifras af den werldsliga öfwerheten och af nästan alla menniskor i werlden; men att blott röra den lilla lemmen tungan, om ock till sin nästas förklenande, huru mycket betyder det? Det är ju blott att i förtroende tala några ord med en wän.

Den som bryter andras lås och borttager penningar och sedan straffas med fängelse, eller den som utgjuter menniskoblod och sedan halshugges på en afrättsplats, den kan man hålla för en stor brottsling. Men den, som blott talar, blott rör sin tunga i ett förtroligt samtal, om han ock derunder bortstjäl ifrån sin nästa, hwad som war honom mycket dyrbarare än penningar, ja, ofta dyrbarare än lifwet, nemligen hans goda namn och rykte, icke räknas han för någon stor brottsling, icke straffas han wid pålen eller på afrättsplatsen.

"O, det war ju blott några ord — blott ett lätt wäder, som gick öfwer tungan." Så heter det. Men i den heliga Skrift heter det annorlunda, då tjufwen och belackaren jemföras. Der heter det så: "War icke en örontasslare och förtala icke med din tunga; ty en tjuf är en skändlig ting, men en belackare är mycket slemmare." Och åter: ^En tjuf är icke så ond som en, den sig till lögn wänjer; men på sistone komma de båda på förderf." 

Men wi gå nu till sjelfwa budets betraktande och se, hwad Herren Gud wille och åsyftade, då Han bjöd: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Här se wi åter den gudomliga huldheten om menniskan. Då Han i det första af sednare taflans bud hade lagt en allmän grund för all helsofam ordning menniskor emellan här på jorden, war det isynnerhet fyra dyrbara skatter, som den hulde Fadren wille särskildt omgärda och wärna åt menniskan, nemligen först det lekamliga lifwet, dernäst äktenskapets helgd, sedan wåra jordiska egodelar, och nu slutligen wårt goda namn och rykte, som wanligen är oss dyrare än något jordiskt gods, ja, dyrare än sjelfwa lifwet.

Men så dyr du sjelf håller denna skatt, ditt goda namn och rykte, i det du icke tål den ringgaste kränkning deraf, lika dyr kan ock en annan hålla sin ära och aktning. Derföre är detta bud lika så allwarligt taladt till dig, som till någon annan; så att här liksom wid de andra buden är hwar och en inbegripen, och ingen menniska undantagen från budets förbindande kraft. Eho du är, så måste du taga detta bud till dig: "Du skall icke bära falskt wittnesbörd emot din nästa." Ty wår Herre Gud will allwarligen, att wår nästas rykte, godhet och rättskaffenshet skall lika litet som hans gods och penningar af oss förspillas eller förminskas, på det hwar och en må för maka, barn, husfolk och grannar behålla sin ära. Detta må hwar och en besinna.

Hwad innehåller således detta bud? Det innehåller först, att du icke blott inför en domstol, utan ock i all din umgängelse skall wara på det allwarligaste noggrann i dina ord och antydningar om din nästa, att du icke onödigtwis gifwer anledning till ofördelaktiga tankar om honom. Men sedan ock i allmänhet, att du flyr allt falskt och lögnaktigt wäsende och på det strängaste beflitar dig om den rena sanningen i din umgängelse. Mot detta bud brytes således först inför domstol, när någon falskeligen anklagar sin nästa, eller när den anklagade med lögnaktiga undflykter söker bortdölja sanningen, eller när ett wittne säger något falskt, något förmycket eller förlitet i saken, eller när en sakförare med wett och wilja drifwer ett falskt påstående, eller domaren wetande afkunnar en orätt dom.

Men för det andra utom domstolen, i det allmänna lifwet, när man af obetänksamhet eller af ondska falskeligen beryktar sin nästa, antingen genom att sjelf dikta eller ock eftersäga och utsprida falska berättelser om honom; eller när man blott med ett stillatigande eller en betänklig min och axelryckning antyder något ondt om honom, som man antingen icke med wisshet wet, eller ock icke enligt kärlekslagen war skyldig att antyda. Sådant kan stundom ske öfwermåttan fint och omärkligt, blott genom att gifwa åt hans ord eller handlingar en wiss wändning, hwarigenom uppfattningen blir falsk — ja så fint och omärkligt kan detta ske, att endast den alltseende Guden kan märka det. Sådant heter att "falskeligen beljuga och illa berykta sin nästa".

Men när wi härjemte betänka, huru Herren Christus förklarat oss lagen, nemligen att den egentligen fordrar, att wi skola så älska wår nästa som oss sjelfva och göra emot andra endast det, som wi wille, att de skulle göra emot oss, så finna wi sanningen af Luthers förklaring af detta bud, nemligen att wi skola så frukta och älska Gud, att wi icke blott icke falskeligen beljuga och illa berykta wår nästa, utan att wi ock icke förråda och baktala honom — ja, att wi skola twärtom urskulda honom, tänka och tala wäl om honom och tyda allt till det bästa".