Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!
Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Visar inlägg med etikett Kol. 3:12. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kol. 3:12. Visa alla inlägg
onsdag 14 november 2018
måndag 14 november 2016
"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)
Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!
Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
lördag 14 november 2015
"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)
Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga!
Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Efesierbrevets fjärde kapitel, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Observera: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej själv, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något som ingen undrar på. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg vad jag har talat med honom; därför brister mitt hjärta för hans skull, så att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, som bör återspeglas i alla hans barn, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, gjorde väl och hjälpte alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord gör inget gagn, utan endast förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O så bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, som nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs till det av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
fredag 14 november 2014
"Så klä er nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, i hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)
Se nu vilka kostliga saker, som ska pryda Guds utkorade, helgon och älskliga! Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhör de trogna, och vill att vi ska vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är också samma apostels förmaning i Ef. 4, då han säger: "Så förmanar jag er nu, att ni vandrar, såsom tillbörligt är, i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och tålamod."
Märk: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mej mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra inget gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, bur bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs därtill av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
Märk: "såsom tillbörligt är i er kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sej, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något som är en allmän sed i världen, och något varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de ska gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår inte konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Eftersom ni nu är Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, klä eder så som det anstår och ägnar sådana.
Vi vill nu beskåda själva klädnaden. Först nämns hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels i att förlåta en felande, dels i att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som bara ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är inte Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mej mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mej över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Var barmhärtiga, såsom er Fader är barmhärtig", och åter: "För att ni ska vara er Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många bara för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn bör vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var också hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra inget gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, bur bedrövligt sådant är! Nej, de som har den dyrbaraste kunskap att meddela, bör ha den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger nära ihop med detta. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför också världens allmännaste beskyllning mot de trogna är att de är högmodiga — fast det inte är några människor, som så mycket känner och beklagar sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi ska tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycker och bevisar att vi inte drivs därtill av högmod — det är nödvändigt, att vi inte bara i hjärtat äger utan också klär oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det inte med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop som sätts i vår väg. Därför säger aposteln: "Håll er hårt vid ödmjukheten, det ska ändå knappt vara er möjligt att förbli däri, håll inte mycket av er själva, utan håll er lika med dem som är ringa; håll er inte själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle iklä oss, var saktmodighet, eller att man inte snart låter förtörna sej; och det femte, långmodighet, att man inte låter uttrötta sej i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Lev ett liv som värdigt är
kallelsen som ni har fått,
så Guds ord oss manar här,
trogen var i stort och smått.
Ödmjuk, tålig var och mild.
Ha i kärlek gott fördrag
med varandra; förebild
ni i Jesus Kristus har.
torsdag 14 november 2013
"Så kläden eder nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, uti hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)
Se nu vilka kostliga saker, som skola pryda Guds utkorade, helgon och älskliga! Först erinrar aposteln om de höga titlar, som tillhöra de trogna, och vill, att vi skola vara klädda efter vårt stånd, nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga. Sådan är ock samma apostels förmaning i Ef. 4, då han säger: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren, såsom tillbörligt är i den kallelse, däruti I ären kallade, med all ödmjukhet, tålamod."
Märk: "såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så, som det anstår och ägnar sådana.
Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg. Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte, långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Märk: "såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så, som det anstår och ägnar sådana.
Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg. Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte, långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
onsdag 14 november 2012
"Så kläden eder nu såsom Guds utkorade, helgon och älskliga, uti hjärtans barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet." (Kol. 3.12)
Se nu vilka kostliga saker, som skola pryda Guds utkorade,
helgon och älskliga! Först erinrar aposteln om de höga titlar, som
tillhöra de trogna, och vill, att vi skola vara klädda efter vårt stånd,
nämligen såsom det ägnar och anstår Guds utkorade, helgon och älskliga.
Sådan är ock samma apostels förmaning i Ef. 4, då han säger:
"Så förmanar jag nu eder, att I vandren, såsom tillbörligt är i den
kallelse, däruti I ären kallade, med all ödmjukhet, tålamod."
Märk: "såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så, som det anstår och ägnar sådana.
Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg. Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte, långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Märk: "såsom tillbörligt är i eder kallelse." Det, som är mycket tillbörligt eller passande för världens barn, kan vara alldeles otillbörligt och opassande för ett Guds barn. T. ex. att behålla sitt goda för sig, eller att vara högfärdig och flärdfull, eller gå till rätta med en trätobroder, eller tala många fåfängliga ord, det är något, som är en allmän sed i världen, och något, varpå ingen undrar. Men för ljusets barn vore det otillbörligt; de skola gå en motsatt väg mot världens barn. Det anstår icke konungabarn att gå klädda såsom tiggarbarn. Efter I nu ären Guds utkorade, helgon och älskliga, säger aposteln, kläden eder så, som det anstår och ägnar sådana.
Vi vilja nu beskåda själva klädnaden. Först nämnes hjärtans barmhärtighet eller barmhärtighetens innersta, vilket betecknar en innerlig och brinnande barmhärtighetsrörelse i hjärtat, varav sedan följer varkunnsamhet, dels uti att förlåta en felande, dels uti att hjälpa en behövande eller nödställd. Detta är således motsatsen mot det kalla, själviska sinnet, som blott ser på sin rätt. Detta är i de trognas hjärtan egentligen en delaktighet av Guds natur och av just det innersta och mest utmärkande i Gud, vilken innerliga barmhärtighet Gud själv på många ställen uttrycker, t. ex. då Han säger: "Är icke Efraim min älsklige son och mitt kära barn? Jag kommer ihåg, vad jag har talat med honom; därför brister mig mitt hjärta för hans skull, att jag måste förbarma mig över honom, säger Herren." Detta är vår Guds innerliga barmhärtighet, vilken i alla hans barn bör återspeglas, såsom Kristus säger: "Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig", och åter: "På det I skolen vara eder Faders barn (eller avbilder), ty Han låter sin sol uppgå över onda och goda och låter regna över rättfärdiga och orättfärdiga."
Det andra stycket av vår dräkt var vänlighet, eller godhet, välvillighet. Detta är: en benägenhet att vara människor till tjänst och nytta, och som utgör en sådan skön prydnad på Guds utkorade, att många blott för denna egenskap blivit dragna till Gud och hans folk. Guds barn böra vara de vänligaste och välvilligaste människor på jorden. Det som ingen predikan förmått, det har ofta denna egenskap uträttat. Därför var ock hela Kristi liv på jorden idel vänlighet och välgörenhet. Han gick omkring, görande väl och hjälpande alla. Den högsta upplysning och de ståtligaste ord göra intet gagn, utan blott förbittring, där ett kallt, ovänligt väsende stöter tillbaka. O, buru bedrövligt sådant är! Nej, de, som hava den dyrbaraste kunskap att meddela, böra hava den insvept i det älskligaste, vänligaste väsende.
Det tredje stycket, ödmjukhet, som var och en lätt förstår, hänger härmed nära tillhopa. När en kristen, driven av hjärtats barmhärtighet, ofta måste säga sin nästa ett varningens ord till väckelse, är detta i sig självt ett göromål, vilket nödvändigt måste uttydas såsom andligt högmod, varför ock världens allmännaste beskyllning mot de trogna är, att de äro högmodiga — ehuru det är inga människor, som så mycket känna och beklaga sin egen uselhet som just de kristna. Men när själva innehållet av en trogens bekännelse nödgas, såvida vi skola tala sanning, vara av den beskaffenhet, att det förekommer världens barn såsom högmod, är det desto mer nödvändigt, att vi på allt möjligt sätt uttrycka och bevisa, att vi icke drivas därtill av högmod — det är nödigt, att vi icke blott i hjärtat äga utan ock kläda oss i ödmjukhet. Skulle i hjärtat uppstå högmod och tycke för oss själva, skulle vi hylla och behålla sådant, då är en större fara på färde, då är ett djupt fall eller någon annan galenskap snart för dörren; ty Gud står emot de högfärdiga, och då hjälper det icke med något förstånd eller någon vaksamhet att undfly den fallgrop, som sättes i vår väg. Därför säger aposteln: "Hållen eder hårt vid ödmjukheten, det skall ändå knappt vara eder möjligt att bliva däruti, hållen icke mycket av eder själva, utan hållen eder lika med dem, som äro ringa; hållen eder icke själva för kloka." —
Det fjärde stycket, som vi skulle ikläda oss, var saktmodighet, eller att man icke snart låter förtörna sig; och det femte, långmodighet, att man icke låter uttrötta sig i det förlåtande saktmodet, så att man skulle alldeles upphöra att tänka på någon vänskap med den medmänniska, som prövar vårt tålamod.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)