"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger, räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."