Har jag rätteligen bedit förlåt oss våra skulder och verkligen fått
den trösten, att allt är mig förlåtet, att Gud nu är nöjd med mig för
sin älsklige Sons bemedling, så skall det nödvändigt då blifwa mitt
hjertas första och innerligaste omsorg, att jag icke måtte på nytt synda
emot min nådige Fader — mitt hjärta börjar således bedja: Och inled
oss icke i frestelse! Hjälp mig, o Gud, att jag icke åter syndar emot
dig!
Den, som blott vill undkomma syndens straff och icke har något
bekymmer om att undkomma själva synden, har däri nog bevis på en
falsk anda. Ja, det plägar hos alla redliga själar, även förrän de
kommit till tron, vara till och med mer omsorg om syndens
undkommande än om förlåtelse, så att det ock övergår till en avväg bland väckta själar, att de i hjärtat hava den sjätte bönen före den femte;
de vilja först befrias från det ondas makt och sedan bedja om förlåtelse.
Och det följer ännu de troende, isynnerhet då deras ande blivit mer
lagisk än evangelisk, att de kunna tänka tio gånger på syndens
undkommande, då de tänka en gång på förlåtelsen. Nu är väl detta icke rätt,
ty det är dock förlåtelsen och evangelium, som måste vara vårt hjärtas
uppfyllelse, om vi skola få någon ren nitälskan och någon segrande kraft emot synden. Men av hela denna allmänt kända benägenhet hos alla
redliga själar få vi likväl ett desto starkare bevis, vilken falsk,
sovande och köttslig ande som bor där, varest man icke alls bekymrar
sig om syndens undkommande.
Vi säga ju aldrig, att det redliga
sinnet medför, att köttet icke mer älskar synden; utan vi tala om detta
utmärkande Herrens verk i själen, den heliga och villiga anden, att jag
rädes för mitt eget kötts syndalustar, så att jag börjar ropa: "Herre,
hjälp mig emot synden! Inled mig icke i frestelse! Hjälp mig mot mitt
onda kötts samt djävulens och världens frestelser!"
Måtte var och
en, som verkligen tänker att inkomma i himmelen, uppriktigt pröva sig
inför Guds ansikte, om han verkligen fruktar för frestelsen och vill
undkomma synden! Herren ser det. Herren vet människornas lönnligheter.
Han wet, om du, som detta läser, verkligen bekymrar dig om din synds
undkommande, eller om du blott vill undkomma straffet.
O, vilket
förskräckligt hjärtats mörker, vilken tjusning av den gamle ormen, när
människan icke bävar för falskhet inför den store Gudens ögon, vilka
äro såsom eldslågor! Han, som utrannsakar hjärtan och prövar njurarna
och "är en domare över tankar och hjärtans anslag". Han vet, huru
du menar det, om du verkligen tänker på syndens undkommande, eller om du ännu ärnar behålla henne. Vartill skall någon bön vara, vartill någon religion, om du icke är uppriktig inför Honom, utan
själva din bön är ett skrymteri?
Till detta skrymteri hör ock, att man väl vill undfly många synder,
men gör undantag för någon viss, den egentliga skötesynden; eller
att man vill undfly utvärtes synder, såsom fariseerna gjorde, men
däremot icke bekymrade sig för hjärtats umgänge med synden; eller att man
undflyr de synder, som medföra obehag, men däremot lever lugn i de
synder, som giva oss en viss själsnjutning och kraft, såsom självbehag
och andligt högmod, t.ex. förnöjelse över andligt förstånd, gåvor eller
allvarlighet — detta giftigaste onda, som strider direkt mot nåden.
Äntligen bedrives ock ett stort skrymteri med den sjätte bönen på det
sättet, att man först beder: Inled oss icke i frestelse, och sedan
självviljande går den förutsedda frestelsen till mötes. Du vet t.ex., att i det
och det sällskapet, på det och det stället, hos den och den personen väntar dig den och den frestelsen, men du går dock självvilligt dit och beder
kanske i dörren: Inled mig icke i frestelse. Detta är antingen att
lättsinnigt "fresta Herren", och tjänar då till att draga över dig det
rättvisa straffet, att du verkligen får falla i frestelse; eller ock är det en
följd av en redan tillvarande frestelse, vilken med våldförande makt
drager dig till sitt föremål. Men då vet du redan, huru eländig du
är, och har då egentligen att bedja om kraft till det utvärtes flyendet
— ty har du icke därtill kraft, så har du ännu mindre sedan den kraft,
som fordras att stå det onda emot. Detta gäller nu om det självvilliga
ingåendet i frestelsens rum.
Helt annat är det med dem, som för sin
kallelses skull nödgas umgås med världen och onda sällskaper, vilket
utgör så många fromma själars nöd och bekymmer i denna tiden. Dessa
skola blott med fruktan och tröst flitigt bedja denna bön och weta, att
"Herren kan väl frälsa den gudaktiga utav frestelsen". De skola ock
betänka, att deras bröder i världen hava samma vedermöda, om ock icke
av samma frestelse; ty den, som har mindre frestelser av världen, har vanligen desto svårare frestelser av sitt kött och av djävulen. Dock var och en olika efter olika andlig ålder och övning; men var och en
skall hava så mycket, att han "varder med plats salig", att all hans
egen kraft förgår honom, och han måste på allvar ropa till den allena
mäktige Guden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar